Vi fortsätter

Julaftonen kom och gick och lämnar fina minnen efter sig. I relativt lugnt tempo firade vi förmiddagen med mor och far och efter lunch anslöt storasyster med familj och vi testade om huset pallade för ett riktigt julfirande. Och visst gjorde det! Jag skulle nästan vilja påstå att den här kåken är byggd för julkalas. Den öppna spisen gick varm hela kvällen och tillsammans med värmeljusen och de tre stojiga barnen blev temperaturen ganska hög, men det hör väl liksom till det också.

I dag har vi pustat ut med resterna från gårdagen (som för övrigt kommer att hålla oss mätta fram till påsk) och en eftermiddagspromenad i något som nästan liknade solsken.

Innan jag somnade i går läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren och avsnittet om trotsen... Trotsen har nämligen tagit lillfias kropp i besittning och vissa dagar känns det verkligen som att hon vore en vulkan på väg mot ett historiskt stort utbrott. Man kan väl tycka lite vad man vill om Anna Wahlgren och hennes "vetenskap" men jag känner mig ändå på något sätt styrkt av hennes ord. Jag vet inte om det var hennes eller slumpens förtjänst, men denna juldag har trotsen hållit en något lägre profil än vanligt. I morgon tar vi nya krafttag med lugna ord och tydlighet.

God fortsättning!

God jul

Dan före dan har som vanligt varit ganska fylld av diverse göromål. Vänner som ska träffas, klappar som ska köpas, kaffe som ska drickas, bastu som ska badas, lax som ska skäras, skinka som ska griljeras, klappar som ska slås in, glögg som ska drickas, nya telefoner som ska bekantas med... Ja, dagen har fyllts med kuligheter och nu är det dags att knyta ihop säcken och längta till morgondagen. För visst finns pirret kvar där även om man snart är en tant? Visst är det lite spännande att inte veta, att se barnens ögon tindra...

Och dig, kära läsare, vill jag önska en underbar, stillsam, fridfull och vit jul.
Stor julkram till nära, kära och främlingar!

Min kille...

Oftast glömmer jag bort eller tar för givet. Oftast tänker jag att han vet eller borde förstå.

Förmodlgen vet han och förmodligen förstår han men det skadar ändå inte att uppmärksamma honom. Min kille är nog förmodligen den bästa i hela världen (precis som din egen kille/tjej).

Bara en sådan sak som att han i dag har gjort vårat skrotrum till en riktigt trevlig plats att vara på. Julfrämmande kan nu sova i feng-shui i stället för totalt kaos, allt tack vare min egen hjälte som förtjänar alla tv-spel i världen. OK, du kommer kanske inte att få dem, men det är ju ändå tanken som räknas...

En trött fröken...

Jo, egentligen är jag så där supertrött som man kan vara en fredagskväll efter några glas bubbel.
Men! Jag måste ändå bara ta tillfället i akt och skriva några rader om veckan som gått och de roliga saker som hänt.
Någon klok människa sa en gång att när man skiljs från vänner är det som att dö en smula. Jag håller med men ändå inte. Den här veckan som har varit så fylld av farväl och tårspillande har ändå liksom varit livsbringande. Jag har känt mig så otroligt uppskattad och omtyckt på sätt som jag aldrig upplevt förut. Kulmen kom i går kväll, när jag tillsammans med mina underbart fina kolleger satt vid ett bord på Piteå Havsbad, där vi avnjutit trolleri-show och gómiddag och ett glas rött. Plötsligt får jag ett paket i handen, innehållande världens finaste halsband. Så totalt oväntat och så totalt rätt in i hjärtat!
Så i dag, och den egentliga anledningen till bubblet... Nu, efter dryga årets konstanta gräsänkeskap, har jag äntligen blivit sambo igen. Min kärlek har lämnat inlandskommunen bakom sig och kan nu njuta av fem minuters promenadväg till jobbet. Jag har nog aldrig riktigt insett hur tufft det har varit och jag tror inte att jag inser det nu heller. Det enda jag inser är att det är skönt att vara tillsammans igen, att slippa att strategiskt planera varenda ledig dag tillsammans för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Nu tar vi helg och laddar inför julveckan. Skål kära Du!

Den tredje

Adventen alltså. Och nu kan vi i den här delen av landet verkligen känna att julstämningen är kommen. Underbart med snö, även om den är tung som bly.
I går tog jag några timmar för mig själv, i en bil och i den stora staden några mil norr om min egen. Helt underbart och fantastiskt var det att få strosa i egen takt och på egen hand.
Väglaget var lite av ett äventyr men jag tog mig dit och hem i lugnt tempo med julmusik i radion.
I dag har vi promenerat, fikat och tvättat i väntan på pappans ankomst. Efter handling och middag på det enstaviga hamburgarpalatset somnade den lilla lätt som en plätt. Nu sover också den nattarbetande pappan i soffan och jag sitter här och sover inte alls. Men kanske borde jag det...
Sista arbetsveckan innan julvilan rullar snart igång. Nu kör vi!

Ömt farväl

Bockar nu av de sista dagarna på jobbet och även om det är en vecka kvar så är jag mentalt lite på väg redan nu. Och i dag, när jag kom till en av mina skolor i en by, inte så långt härifrån, sitter hela klassen samlad med två fina paket och rodnar och fnissar så där som bara trettonåringar kan göra. Jag tappade fattningen lite och började darra så smått på underläppen. De små sötnosarna hade bemödat sig om att handla två fina ljuslyktor och två små söta tomtar. Bättre än den bästa löneförhöjningen, helt klart!

Annars drömmer jag mest om ett nytt badrum. Med vad? Hur? När? Många frågor för en amatör...

Helg på annan ort

I fredags efter jobb och dagis tog jag och Klara tåget norrut och landande på kvällen i G-vare där pappan jobbar i veckorna två. I mängder av kritvit snö och lagom kallt väder har vi njutit av en lugn, skön och underbart trevlig helg. Mer än en gång har jag kanstat längtansfulla blickar mot Dundrets vita topp men skidorna fick vänta hemma i garaget och vila sig i form till nästa gång. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Näst sista jobbveckan innan jullov och jobbyte och det är ju ett och annat som ska fixas om jag säger som så.
Nu Nordnytt och sedan godnatt. Godnatt!

Avrundning

Så var det sagt och gjort. Alla berörda är informerade och jag själv har blivit introducerad i allt det nya. När vårterminen drar igång är jag på ett nytt ställe. Igen. Även om valet är helt och hållet mitt eget så är med en liten klump av sorg i hjärtat som jag lämnar det fina som jag har bakom mig. Några tårar har det blivit och att ta steget känns lite som ett pirr i magen.
Kommer jag att räcka till på den stora, stora skolan med de stora, stora barnen som inte längre kallas barn?
Å andra sidan är det precis vad jag är utbildad för att göra så i rimligt vis bör det gå bra.

Nu går jag och sätter mig vid provhögen och rättar mig galen.

Sova, sova inte, sova, sova inte...

Det här med middagssovning är just nu ett litet frågetecken i vår familj. Vi har en tjej på dryga två år som har energi för tre fullvuxna karlar och på kvällarna är hon oftast inte alls särskilt trött. Hon är varken ledsen, arg eller grinig men ligger i sin säng och sjunger, sjunger och sjunger, berättar sagor och sjunger lite mer. Detta är väl i sig inget problem men visst vore det väl bra om man kunde somna i rimlig godnattid när man är två år?

I övrigt en måndag med mannen i huset på blixtvisit i hemmet innan de sista bortaveckorna drar igång. Alldeles jättesnart kommer vi att vara en enad trio igen och oj så skönt det känns. Otroligt, fantastiskt bra och min omgivning kan räkna med en mer social och flexibel Soffan.