I brist på annat har jag nu ägnat ett stund till att läsa mina egna gamla bloggar. Läste om sista månaden i Umeå, om flyttstök och farväl, om tankar och funderingar. Läste med öppen mun i förvåningen över hur utomordentligt tomt mitt skrivande har blivit. Mitt liv är inte tomt, inte på något sätt, men mitt skrivande har förvandlats till tomma ord.
Jag tänker tillbaka på det sista året i Umeå. Mammaledighetsåret. Året när kalenderns sidor var tomma men livet, hjärtat och hjärnan så fyllda av känslor och tankar. Jag tänker tillbaka på de dagliga barnvagnspromenaderna längs Umeälvens strand då jag i huvudet skrev minst en novell varje dag och då jag hade eoner av tid till mitt förfogande för att fundera över livets stora frågor. Och små.
I dag, när livet är fyllt av så mycket annat, räcker tiden inte till för allt funderande. Eller funderande existerar ju så klart alltid men dagens funderande är liksom beordrat från högre ort. Jag är ålagd att fundera på lektionsplaneringar, prov, betygsvarningar och föräldrasamtal. Jag är ålagd att fundera över vilken tid jag måste åka från jobbet för att hinna hämta Klara på dagis på utsatt tid.
Det känns som att jag inom loppet av sex månader har blivit akutvuxen och lever i tron att jag måste prestera på vuxenvis.
Skärpning lilla Soffan. Gitta från din hybris och fundera hur mycket du vill!
Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar