Klara och jag har umgåtts i dag. Hela, långa dagen. Vi har badat, sovit, ätit, lekt med Jenny och Edvard, promenerat och skrattat.
Dagar som denna kommer det över mig. Det här att vara mamma. En tillvaro så självklar som ketchup på korven eller skum på ölet. En resa som är det bästa, det bästa som någonsin hänt.
Min goda vän Å frågade mig för en tid sedan om förädraskapet verkligen bara är rosenrött. Om det är så fantastiskt som alla säger. Och visst, som allt annat här i vår värld har även föräldraskapet stunder då det känns som att det vore skönt att bara krypa in under sängen och släcka lyset för en stunds lugn och ro. Men allt som oftast nyper det i hjärtat av kärlek till den lilla varelsen som är det bästa av mig och det bästa av min man. En förfinad, förädlad och fulländad version av oss båda. En liten människa som bara genom att le, dansa eller nysa kan göra min dag. Varje dag.
Aldrig någonsin har jag varit så stolt över något som jag är över min dotter. Bara för att hon finns. För att hon är den hon är. Bara så enkelt. Så himla enkelt. Kärlek.
3 kommentarer:
Snyft, så vackert. Måste genast gå och pussa på mina söta små änglar när de sover.
Åsa: Ja men lyckliga du då! Som har två! Trevlig helg!
Ja, jag läser och håller med och grinar (förstås!). Det är ju det här med denna stora kärlek som nästan exploderar i bröstet så fort man bara tittar på snuttpruttorna. Allt blir så vackert och hundraprocentigt sant på nåt vis. Lyckos lyckos oss!
Skicka en kommentar