Jag var kanske tre år. Min storebror lyssnade på hårdrock och min storasyster på progg. Jag måste någonstans ha insett att lyssna på musik, det är något man bör göra.
Dom fanns i LP-stället under den stora, fina stereon i vardagsrummet. Tre stycken stora, runda, svarta kakor fyllda av det bästa jag visste. Fyllda av arbetarkultur och klasskamp. Fyllda av Euskefeurat.
I stället för att mima till Herreys, Carola eller något av de musikalternativ som på den tiden kanske kändes lite mer mainstream, drog jag undan möblerna i vardagsrummet och skapade en scen, satte på Ägge borte katta och sedan bara rockade jag. Jag hyste en dröm om att bli bandets egen dansös. Vilket jäkla band har någonsin haft dansös? (red. anm.) Jag kunde bara inte få nog av musiken.
Mamma och pappa har i efterhand berättat om hur de fick köra runt hela Pite älvdal, från en konsert till en annan, för att försöka stilla min hunger efter politisk folkmusik. Vissa spelningar kommer jag själv ihåg. En gång, på IOGT i Piteå, kom jag riktigt i extas. Jag hade på mig ett par små lapptofflor, sådana där med näbb, och såg väl allmänt proggtidstypisk ut. Jag minns hur jag stod längst fram vid scenen och hoppade och skrek: Ronny är bäst, Ronny är bäst, Ronny är bäst!!!
Jag kanske inte behöver förklara att resten av publiken på IOGT i Piteå, den där vinterkvällen på det tidiga 80-talet, satt lugnt på sina stolar och försökte njuta av skönsången.
Euskefeurat var kanske bara en ungdomskärlek... Men för ett år sedan fick jag träffa den igen. Min kärlek alltså. Oj vad fint det var!
He jär så mötje falitå
he jär så mötje bedrövLitatt
biln han ha sköreå axla före ur leå
katta hon ha sterneå
stögon bronne ne
Det var den. Min kärlek.
3 kommentarer:
Men gulliga du, så fantastiskt roligt, jag dööör!!!! Jag kan ju berätta att jag ALLTID gråter när jag hör euske. Numera umgås jag och Petter med delar av bandet och jag har verkligen ansträngt mig för att inte börja önska låtar på våra fester, men det är svårt. Jag är hemskt svag för "en två tre fyr fem nu lägger vi på en rem"... och "apparata".
Åh lyckliga du Ewa! Du gör det bra om du hållit dig från att önska... Jag kan själv inte spela gitarr särskilt bra men inget kan hindra mig från, att efter ett glas vin eller två, rocka loss med "Det är hit man kommer när man kommer hem". Min omgivning lider men det får dom ta!
Du kan väl fixa mig en autograf om du får chansen...
Det är nog mitt bästa midsommarminne när du Soffan plockar fram gitarren för att köra "Det är hit man kommer när man kommer hem", som du har lärt dig utantill för min skull eftersom jag hade önskat mig det på nån fest (var det nyår?!). Det var helt fantastiskt, tyckte i alla fall jag! Vi borde göra det till en tradition, att sjunga på midsommarafton är ju redan nåt som ingen av oss backar för (Lundell, Granholmen och luftmick).
Skicka en kommentar