Snickarbyxor och snöflingor...

Jag och Klara har precis kommit in från en riktig långpromenad. När vi vaknade i morse föll vita snöflingor sakta från himlen och efter en snabb frukost gav i oss ut för att njuta av det lilla flickebarnets första snö. Dock var snöfallet inte så där romantiskt som jag hade hoppats. Det blåser och marken är blöt. Men ute har vi varit och det känns jäkligt skönt så här i efterhand.

I går tog jag på Klara ett par snickarbyxor. Det fick mig att komma i håg en sak från min egen barndom. Det är inte mycket man kommer ihåg från när man var riktigt liten men jag har några minnen som liksom har etsat sig fast. Jag brukade snickra med pappa. Eller snickra och snickra. Vi satt i garaget hemma i Piteå eller i uthuset på Halsön. Jag satt där med en träbit och en liten kniv i mina små händer och pappa instruerade; - Tälj bort ifrån kroppen.
Jag har däremot inga minnen av att jag någonsin producerade något. Jag bara täljde och täljde tills träbiten var helt och hållet försvunnen. Det var nog bara så mysigt att sitta där med pappa och pyssla på. Det var helt enkelt inte resultatet av det jag skapade som var det viktiga, det var processen på vägen dit som räknades. Det är väl precis som livet självt. Det spelar absolut ingen roll vad man gör, bara man trivs när man gör det!
Det är så häftigt det här med föräldrar, det har jag kommit på nu när jag själv har blivit en. Respekten för och kärleken till mina egna föräldrar har liksom blivit så mycket större sedan Klara föddes. Nu vet jag hur mycket man älskar sina barn och det gör mig liksom så känslosam inför relationen till mina egna föräldrar. Dessutom tror jag att jag har världens bästa mamma och pappa. Det känns skönt.