Måste bara berätta om resultatet av mitt idoga arbete med att föra in romantiken i vårt hem.
Tobbe skulle jobba till 22 och som den planerande kvinna jag är satt jag i soffan 21.45, alla ljusen var tända, fruktsalladen var färdig och i mitt bröst hoppade hjärtat av skräckblandad förtjusning. Klockan gick. 22.05, 22.20, 22.30, 22.45... Då plingade telefonen; "Jag sitter fast med en husrannsakan. Kommer så fort vi är tillbaka på stationen..." Någon gång kring halv tolv rullade han in genom dörren. Alla mina tankar på romantik var som bortblåsta och överraskningsmomentet kändes liksom inte liksa häftigt längre. Tobbe blev så klart jätteglad över fruktsalladen och jag var lika glad över att få lyssna på berättelserna om kvällen i den civila polisbilen medan ljusen sakta brann vidare på soffbordet.
Kanske är jag inte gjord för romatik. Det vill sig liksom inte... Eller var det kanske romantiskt det var? Min man "nästan polisen" kom hem, tända ljus, fina samtal... Är det romantik? Kan det vara så att min bild av romantik egentligen bara hör hemma i tantsnuskromaner??? Är jag en vrickad romantiker???
Hjälp mig någon som kan romantik!
2 kommentarer:
Det är ju det här som ÄR romantik. Man ska helst ha mjukisarna på och fötterna nedstuckna i duntofflorna ( mitt standardplagg nr 1 hemma ). Du är helt rätt ute. Jag skulle ha också blivit jätteglad om jag var tobbe, tänk att du satt uppe och väntade med din sallad och med ljus. Mycket söt tjej.
Toppen syrran!
Man känner igen sig, (-vad? kommer han inte?? Precis just nu när JAG tänkt att...)
-Nä, jag håller med föregående, det är preis det där som är grejen.
(Du blev inte lika triggad, men det blev garanterat han!)
KRAM!
Skicka en kommentar