Alla dessa hormoner...

Jag har aldrig varit mamma förut... Nu har jag varit mamma i drygt två veckor och förändringen är som du förstår ganska stor. Det första ord jag vill använda för att beskriva det nya tillståndet är kärlek. Att så totalt bara älska en annan människa, en människa som du egentligen inte borde hunnit lära känna, är en ganska obeskrivbar känsla. Men det är så självklart! Självklart och underbart.
En annan stor förändring i mitt liv är den ofantliga mängd hormoner som har tagit min kropp i besittning. Sedan Klara föddes har jag gråtit, i alla fall en gång varje dag. I bland gråter jag flera gånger, det beror lite på vad vi pysslar med. I början grät jag mest hela tiden. Blotta tanken på att jag och min älskade Tobbe hade fått ett barn tillsammans framkallade översvämning i tårkanalerna. Nu gråter jag när jag kramar Tobbe. Jag vet inte varför. Jag har blivit lite mer dramatisk känns det som.
I förrgår började jag gråta när jag hade ställt fram maten på köksbordet. Vi hade lagat kycklingwok och nudlar och Tobbe frågade mig om vi inte skulle blanda ihop nudlarna med kycklingen. Då började jag gråta.
I bland när Tobbe åker hemifrån, till skolan eller innebandyträning, ja, då börjar jag också gråta. En känsla av total övergivenhet faller över mig och jag börjar fundera över kvinnans tunga ok att bära. Jag gråter...
I går kväll satt jag och bläddrade i en bok som vi fick av distriktssköterskan på BVC. Leva med barn heter den och det första kapitlet handlade om de känslor man som nybliven mamma kan känna när man kommer hem från BB och ska klara allt själv.
"Det är så MYCKET att få ett barn. Det uppfyller en så helt. Det är något som händer inom en som betyder så mycket mer än det som syns utifrån, än det som har med det praktiska att göra. Man kan ibland känna sig lite ensam i den här upplevelsen som om ingen annan riktigt förstår den... (...)"
Dessa rader satte precis ord på allt det jag känner och så klart började jag gråta. Det är inte ledsna tårar som faller. Det handlar mer om att kroppen och själen är så fulla av känslor så att det liksom svämmar över.

I dag har Klara varit på BVC och vägt sig för första gången. Nu väger hon mer än hon någonsin har vägt och det är så skönt att hon går stadigt uppåt! Från BVC drog vi vagnen till stan för några små ärenden och lunch på Wayne's. Sedan gick vi en långpromenad i höstsolen och njöt och åt choklad. Fyra timmar efter vi lämnat hemmet kom vi hem igen och både jag och Tobbe var nog ganska glada och nöjda över vår dag och vår föräldraprestation. Det känns så skönt att vi kan ha med Klara i vår vardag och att det fungerar så bra! I alla fall gör det det än så länge...
Här är också några fotografier som gestaltar dagen på ett bra sätt. En jättebra dag, utan gråt - än så länge...