Det är förmiddag och Klara sover middag. Om man nu kan sova middag på förmiddagen det vill säga... Den här stunden på dagen måste jag se till att få saker och ting gjorda; duscha, plocka undan, bädda sängen och jo, blogga. Vet egentligen inte om det borde falla inom prioriteringsramen men det har liksom blivit ett begär. Kan inte låta bli. Måste få skriva.
Micke skrev för ett tag sedan om anledningen till varför han började blogga. Och varför bloggar jag? Jag tror att anledningarna är många. I flera år funderade jag på att skriva dagbok men då, på den tiden, kände jag av olika anledningar att mitt liv inte var riktigt som jag ville att det skulle vara. När jag sedan, för några år sedan, ändrade på sakerna som jag inte riktigt kände mig tillfreds med kände jag att mitt liv liksom var något som jag kunde stå för och därigenom sätta på print. Jag menar så klart inte att man bara ska blogga om man är riktigt, riktigt lycklig men för mig blev det så. Lite roligare helt enkelt...
Sen är det så klart så att jag skriver med en sorts spänd förhoppning om att någon ska läsa. Inte för att jag sprider budskap som kan förändra världen och inte för att jag vill tala om vilket läppglans som sitter bäst. Egentligen kan väl min blog anses vara hyffsat meningslös. Men om Fredrik Virtanen och Ebba von Sydow får flanera fritt i mediabruset så borde jag väl åtminstone få strutta omkring, lite så här i bakgrunden.
I går var det söndag och 2:a advent. Tobbe hade varit på julfest och Klara hade varit vaken till kl. 03.05... Av olika anledningar var vi alltså lite trötta. Vi hann dock med Gammlias julmarknad där vi stolpade omkring i geggan och tittade på julgrejer av olika slag. Trots det dystra vädret var det riktigt mysigt. Vi köpte glögg och pepparkakor och gick en sväng på bildmuséet i jakt på små julklappar.
I dag är det måndag och Jenny och Edvard kommer på besök. Med andra ord borde jag ta tag i allt det där som ska göras innan lillchefen vaknar.
Och förresten, på tal om begär, är jag så snussugen att jag snart börjar äta på mina händer. Nu är det snart ett år sedan jag slutade snusa men det verkar inte innebära att begäret går över. Ååå, om jag finge sätta en Rapé under min överläpp. En kopp kaffe och en Rapé... Sen. Någon gång i framtiden ska jag snusa igen. Jag vet att det inte är bra men ååååå om jag finge sätta en Rapé under min överläpp...
1 kommentar:
Emma: Jo, det är amningen som får mig att offra min livskamrat portionssnuset. Håller tillgodo med "onico" men sedan Micker Persbrandt började marknadsföra denna gudagåva är det många fler än jag som fått upp ögonen för guldet. Svårt att få tag på med andra ord...
Skicka en kommentar