Det för*****de gnället

Det kommer uppifrån och nerifrån, från höger och från vänster, från amatörtyckare och aktade journalister.
Gnället. Missnöjdheten. Pessimismen.
Själv är jag så arg att jag håller på att spricka och därför tar jag nu tillfället i akt att gnälla lite över gnället.
Både jag och min sambo innehar yrkesroller som är under ständig bevakning av alla. Och det är väl bra på så vis att verksamheten kvalitetssäkras och den kan kanske förbättras tack vare allmänhetens inblick. Men. Det finns ett stort men. Det är skillnad på granskning och gnäll.
I går blev jag som bekant illa tvungen att besöka stadens Vårdcentral. Här har vi den tredje av samhällets stöttepelare som många älskar att förtala. Vården. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vårdens fel och brister, om långa väntetider och apotekets långa köer.
I går hade jag tid hos en sköterska kl. 14.30. Kl. 15.00 satt jag i bilen på väg hem och hade på 30 minuter hunnit bli undersökt, diagnostiserad, transporterad till apoteket och köpt den medicin som läkaren skrivit ut till mig. Allt gick på under 200 kr och jag mår bättre redan i dag. Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över det otroligt effektiva system som mötte mig under gårdagen. Med detta inte sagt att det inte finns dagar när allt är kaos, när lab-prover blandas ihop eller avläses fel, när apotekaren har pms eller kommer direkt från en rökpaus. Sådana dagar finns och det suger, men vi kan inte ta oss rätten att döma ut hela det svenska vårdsystemet på grund av sugdagar.
På samma sätt kan jag tycka att det är ganska destruktivt att förtala den svenska poliskåren efter att en patrull i Piteå kört snabbt under utryckning för att stoppa en drograttfull trafikant. Ja, det går snabbt. Ja, det tjuter om däcken. Och ja, vi måste lita på att de utbildade poliserna vet vad de gör och har tagit rätt beslut utifrån rådande omständigheter.
Och skolan då? Ja, det var säkert bättre förr, med ordning och uppförande, men konungalängder, flora och fauna. Det var bättre förr, när magistern var högt aktad och respekterad i samhället. Eller?
Vem är det som har tryckt in allt gnäll i så många medborgare? Varför är det en dygd att se fan på väggen i så mycket som möjligt på en gång?
Varför får jag konstiga blickar när jag säger att jag trivs med mitt jobb, är nöjd med min lön, nöjd med vården och rättsväsendet?
För nog borde väl NÅGOT var helt åt helvete??
Jo. En sak.
Gnället.