... till det beräknade förlossningsdatumet. Känner mig fortfarande inte så särskilt nervös, men jag återkommer säkert med vidare funderingar i det ämnet. Kanske håller jag på att bli som en man. Jag har fått för mig att män i allmänhet inte oroar sig särskilt mycket för det som komma skall. Det som sker, ja det sker ju liksom ändå och hur smärtsamt och traumatiskt det än må vara blir det då sannerligen inte enklare genom att man går och oroar sig i månader.
Det är ganska tidig morgon nu och jag har stigit upp för att baka en tårta till mammas födelsedagsfest i kväll. Har även passat på att betala räkningarna. Jag känner mig alltid så rik när jag har fått lön. En underbar känsla av att världen ligger framför mina fötter och att pengar då verkligen inte är något som jag någonsin kommer att behöva oroa mig för. Den här känslan brukar hålla i sig ungefär två dygn, fram till det ögonblick då det står klart för mig hur mycket av den feta lönechecken som egentligen återstår när diverse hyresvärdar, telefonbolag, studiestödsnämder och banker har fått sitt. Inom några sekunder är magin borta och världen blir grå. In kommer ångesten inför månaden som återstår fram till nästa löning och det dåliga samvetet för det allt för vidlyftiga leverne som förts under de två senaste dagarna. Oftast inser jag ganska snart att det även här gäller att anamma den manliga livssynen. Det som sker det sker. Än så länge har jag aldrig stått på bar backe i trasiga skor. Det är bara att hoppas att turen håller i sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar