I flera dagar nu har jag tänkt gå ut på äventyr för att plocka in några häggkvistar och ställa dem i en vas på bordet. Nu när sommaren äntligen kommit skulle det vara trevligt att ta med sig den in för att utnyttja härligheterna till max. I flera dagar har ingenting hänt. Inga häggkvistar på vårt bord... Förrän nu. Lördag kväll 23.30. Jag och Tobbe smög ut på parkeringen och tog lite av den stackars häggen som står inklämd mellan en massa bredaxlade rönnar på gränsen till grannens tomt.
Nu står dom här på köksbordet och sprider sin underbara doft omkring sig. Precis som nytvättade lakan som fått hänga ute i sommarbrisen. Eller som nybakada bullar en regnig höstdag. Det luktar ju så gott...
I dag har jag promenerat till Ida på Ålidhem. Fantastiskt vad stort Umeå är. Jag är väl medveten om Ålidhems position på kartan. Ungefär exakt på andra sidan stan härifrån sett. Dock tänker man inte så när man bara ska ut och gå en sväng. Bara till Ida, för att säga hej då och ta en kaffe. När jag kom hem igen många timmar senare kändes promenaden i benen. Och i magen. Den här bebisen kommer inte att börja med multisport de närmaste åren, det kan jag lova. När jag rör mig onödigt mycket känner jag hur den spjärnar och slår där inne... En annan lustig iaktagelse är vad som händer så fort jag äter något. Då är det som att den smeker insidan av min mage på ett ömsint sätt, som för att säga att jag gör något bra och jag är en bra mamma... Vet inte om det är bebisen eller mitt eget undermedvetna. Eller så är de två namn för samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar