Under mina år i grundskolan spelade jag fiol. Vecka ut och vecka in släpade jag fiollådan till skolan och under högstadieåren försökte jag nog dölja den lite när jag passerade de snygga killarna i nian...
Jag spelar fortfarande ibland och till min stora glädje älskar Klara mitt gnid på stråkarna. Jag är medveten om att detta förmodligen kommer att gå över om bara några år men jag njuter så länge av att vara en musiker att se upp till.
I dag laddade jag dock hem (helt olagligt, jag vet) lite Åsa Jinder och plötsligt kom jag på hur vackert det är med nyckelharpa. Hur svårt kan det vara att spela nyckelharpa egentligen? Problemet är bara hur man kommer över en bra harpa till ett bra pris...
På tal om musik så kan jag berätta om elpianot som Klara fick i julklapp av sin farfar. Klara älskar sitt piano och klinkar glatt och skapar sina egna melodier. Allt fint och bra och så. Men det roligaste med detta piano är att pappan i familjen klinkar ännu gladare och skapar sina egna melodier även han. Han är som besatt. Som Näcken med fiolen ungefär. Och aldrig slutar han spela.
Nu tänker jag gå och lägga mig. Till tonerna av ett elpiano och en galen pianist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar