Livet har i största allmänhet en förmåga att få mig att fundera över saker och ting och i dag har flera saker fått mig att fundera över mitt utseende.
När man arbetar med ungdomar får man med stigande ålder allt oftare känna sig påsig, hängig och slapp. Efter att ha ammat en hungrig dotter i sju månader kan jag bara konstatera att det var längesedan jag såg min egen klyfta. Du vet precis vilken klyfta jag pratar om och förut hade jag den men nu är det spårlöst försvunnen. Det spelar inte längre någon roll vad jag tar på mig, hur rakryggat jag står eller hur kallt det är ute. Den finns helt enkelt inte längre.
Kanske skulle jag kunna ana den om jag hängde knäveck i ett par romerska ringar, men jag tror att den då mer skulle likna Twin towers... Eller Lille Skutts öron...
Klyftan är en svunnen tid. Borta!
Förut, när jag hade en klyfta kunde jag ibland drömma om att bli av med den och att jag då skulle se slank ut på något sätt. Lite så där som Twiggy gjorde liksom... OK, nu är jag där, med en nätt barm men med en buk som liksom förtar slankheten. I alla fall är jag då rakt ingen Twiggy.
Denna kväll som gräsänka inleddes med Så ska det låta där en av deltagarna inspirerade mig med sin frisyr. Här sitter nu brunett-Soffan i soffan och drömmer sig bort till en blond page.
En blond page som förmodligen inte skulle gnistra som förebildens och som förmodligen inte heller skulle ligga så där fint och rakt...
Verkligheten förblir. Med twin towers-barm, modelleramage och brunbuskigt barr. Sånt e livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar