Flinka fingrar runt halsen av trä

När jag skulle börja trean gjorde jag det för första gången. Jag hade längtat sedan jag var tre eller fyra och nu var det äntligen dags. På Kommunala musikskolans prova-på-kväll hade jag blivit tvingad att testa såväl piano som trumpet, cello och saxofon, men det var inget för mig. Jag hade bestämt mig och det gick inte att rubba. Jag skulle spela fiol.
Så kom dagen när jag fick hämta ut min pyttelilla halvfiol och ta med den hem. Jag fick min första läxa och övade, övade och övade. Min fiollärare hette Roger och så här i efterhand, en lärarutbildning senare, kan jag väl inte påstå att han var färgad av någon av de större pedagogerna men han lärde mig i alla fall att spela och det var det enda krav jag hade på den tiden.
Jag spelade mig genom hela mellan- och högstadiet. Hade orkesterövning en gång i veckan och uppspelningar i konstiga samlingslokaler runt om i kommunen med jämna mellanrum. Mamma och pappa var ivriga påhejare av min fiolkarriär medans familjens katt i panik satte kurs mot ytterdörren så fort hon såg fiolen plockas fram ur det svarta fodralet. Hon jamade nervöst och var väldigt angelägen om att komma ut så snabbt som möjligt, innan helvetet skulle braka lös.
I slutet av högstadiet var det mycket annat som pockade på min uppmärksamhet. Fiolandet skulle kombineras med fotboll, med kompisar, med span efter mopedkillar och skejtare. Det fanns liksom inte lika mycket tid till att gnida med stråken längre. När jag började gymnasiet slutade jag. The end.
Sedan dess har jag någon gång i bland plockat fram den kurviga träkroppen, spänt stråken och tagit några toner. Mer har det inte blivit. Förrän förra veckan. Jag fick ett infall och tänkte att nog är det väl gud förbannat att man har ägnat sju år till att lära sig spela och sedan bara skitit i allt. Jag tog fram fiolen och letade rätt på den svarta pärmen, fylld av noter och prydd med en långbengnuggis. Min fina vän Jenny varnade för risken för att det kommunala bostadsbolaget skulle kunna vräka oss men det var en risk som jag var beredd att ta. I början lät det minst sagt förjävligt och jag ursäktade mig för min lilla familj och försäkrade dem om att det skulle bli bättre, med lite träning. Nu spelar jag hela tiden och kan inte sluta. Det låter bättre och bättre och även om jag inte är någon Linda Lampenius än så jobbar jag på det. Musikmässigt alltså. De blonda lockarna och de väl tilltagna behagen låter vänta på sig än ett tag.
Fast det är lite häftigt ändå. Att man kommer ihåg. Att det sitter där inne någonstans. Som att cykla. Med stråke.