När blir man uttråkad?

En halv dag i ensamhet. Utan människor. Utan sysselsättning.
På grund av ösregnet har jag nu tillbringat hela dagen inne i läggan. Ensam. Så när som på en cykeltur till ica när regnet för en stund behagade upphöra.
Dagen påminner mig om en dag när jag var liten. 8 år kanske. Jag ville så gärna åka till badhuset men omständigheter som jag i dag inte kan komma ihåg gjorde att det liksom inte blev av. Hela dagen gick åt till att vänta. Till att hoppas. Det blev inget badhus den dagen och jag kommer ihåg att jag på kvällen sa att det hade varit den tråkigaste dagen i hela mitt liv.
I dag har jag inte väntat på samma sätt. Inte på något speciellt. Egentligen bara på tidens gång. Tragiskt. Men ganska avkopplande också. Det är bara det att när jag nu väl börjat jobba så är det just det jag vill göra. Hade den här dagen inträffat för en vecka sedan när jag fortfarande hade semester hade jag nog inte haft samma ångest. På semestern ska man ju göra just det; ingenting.
Humbert i min mage verkar dock ha haft en fullspäckad dag. Magen har rört sig i vågor precis hela tiden och det kan man faktiskt sitta och titta på med ganska god behållning. Hela tiden sticker någon av de småkroppsdelarna ut genom min högra sida och jag hoppas innerligt att det är mer bekvämt för den lill* än vad det är för mig.
Läste just att Brittan ger Kevin pengar för varje barn han "ger" henne. Snacka om kärlek.
I morgon är det planeringsdag med arbetslaget som står på schemat. Och så kommer ju Tobbe! Det ska bli skönt för han gör mig så glad! På kvällen ska vi på studiebesök på förlossningen. Spännande. Lite nervöst nästan. Men spännande!