Klara är ett 15-timmarsbarn. Det innebär att eftersom jag är föräldraledig så har hon rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka. Fram till för ett år sedan var dessa 15 timmar uppdelade på fem timmar/dag, tre dagar/vecka. Detta gav alltså den föräldralediga föräldern fem timmar varje dag att tillbringa med det småsyskonet, utan storasyskonet/n. För ett år sedan ändrades denna relgel till 3 timmar/dag, fem dagar/vecka och detta upprörde många föräldrar. Personalen i förskolorna tycks dock ha blivit allt mer positiva till de nya tiderna då det är lättare för dem att planera verksamheten.
När Klara är på dagis lämnas hon klockan åtta och ska hämtas igen klockan elva. På den tiden hinner jag hem och fixa lite. Om jag vill hinner jag också handla eller gå en promenad. Ofta tycker jag att det känns lite konstigt att hon är på dagis när jag ändå är hemma. Hon är ganska mysig att ha hemma.
Någon gång innan jul tog kommunen ett beslut om att det skulle vara upp till varje enskild rektor att bestämma huruvida man ville ändra tillbaka till de gamla 15-timmarsreglerna eller om man ville ha kvar de tider som använts under det senaste året. I vårt rektorsområde har man ännu inte tagit något beslut i frågan men innan den 1 februari ska det vara gjort.
Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag kan tycka att det vissa dagar är svårt att planera något annat eftersom jag lämnar och hämtar på dagis hela förmiddagen. Jag kan tycka att det är roligt för Klara att vara på dagis för att få träffa andra barn och få lite omväxling i den annars ganska monotona hemmavardagen.
Men! Jag kan också känna att det är något av ett i-landsproblem. Vad jag menar är att jag ju faktiskt är hemma och Klara är mitt barn och på många sätt känns det faktiskt som det mest naturliga att hon ska vara hemma med mig och Herman. Jag kan också, för de andra dagisbarnens skull, känna att det är tillräckligt med barn i förskolan, även utan de som egentligen inte behöver vara där. Missförstå mig rätt. Förskolan är en bra plats att vara på och jag vet att Klara älskar att vara där och av flera anledningar är det också bra för henne att vara där. Faktum kvarstår dock att jag och Herman är hemma hela dagarna och jag lämnar henne på dagis för att någon annan ska ta hand om henne. På något sätt känns det lite galet.
Om tiderna ändras för vår del kommer jag och Herman att ha ganksa mycket tid på tu man hand. Av de fem timmar som Klara skulle tillbringa på dagis skulle Herman sova ungefär tre. Två av timmarna skulle gå åt till matning, bytning och lekning. Annars skulle jag sitta här med mig själv eller promenera en sväng med en sovande Herman i vagnen för att JAG skulle få en härlig promenad, lite frisk luft och lite vårsol på kinderna. Jag skulle också kunna träffa någon annan mamma- eller pappaledig förälder och dricka kaffe och prata om livets väsentligheter. Jag skulle kanske kunna sitta hukad över en kursbok och bli lite klokare. Men här kommer kärnfrågan: Är det vad min föräldraledighet är till för? Egentid alltså.
Vi har Klara på dagis och det är ett aktivt beslut. Är det ett bra beslut? Hur ska man tänka egentligen?
2 kommentarer:
Vi har idag fått ta del av två alternativ som vi får välja mellan.
Jag kommer att välja fem timmar, tre dagar, mycket för lillebrors skull. Han släpas hit och dit, och väcks alltid eftersom han fortfarande sover så oregelbundet.
Jag har StorA på dagis för honoms skull. För att han tillsammans med barn i liknande ålder ska få leka och utvecklas och bibehålla de sociala relationer han faktiskt har skapat. Vore han yngre så skulle jag nog tänka annorlunda, men eftersom det inte är bredvidlek längre, utan att de leker tillsammans, så känns det annorlunda. Visst tål det att funderas på och du ställer kloka frågor. I praktiken kommer det för oss iaf att innebära att han är två dagar i veckan, fem timmar, eftersom den tredje dagen brukar vi gå tillsammans till öppna förskolan. Då får han dessutom träffas sina kompisar från dagis då vi "alla" 15-timmarsföräldrar låter våra barn träffas där istället. Känns som det kan bli en skön vår med det bästa av två världar för båda mina killar och mig själv!
Jag förstår definitivt dina tankar från bägge håll men skulle ändå absolut rekommendera dig att ha henne hemma. Bara för att jag på närmast möjliga sätt sett alla fördelar med detta val. Egentiden hinner man ju med ändå, på kvällen!?
Barn har ju en enastående förmåga att hitta vänner både här och där och jag tror inte att de behöver dagis för att "odla vänskap" utan gör detta ändå. För mig var det förstås enklare att välja detta då jag hade flera föräldralediga vänner hemma samtidigt som också hade sina stora hemma och vi sågs väldigt ofta på olika äventyr. Världens chans att hinna vara ute mycket, åka på picknickar, fika på stan etc. Vi hittade på allt möjligt och hade inte tråkigt en enda sekund, mycket för att det stora barnet också var hemma! Vi resonerade så att relationerna kommer naturligt om man har ett någotsånär socialt liv själv (och det har ju du!) och att möjligheten till tid hemma tillsammans kommer aldrig igen. Det finns heller ingen skillnad i utveckling mellan dagis- och hemmabarn då detta är mognadsbetingat och dagisåteranpassningen kommer närhelst man bestämmer sig för att ha dem där igen. Detta är min fasta övertygelse och som sagt: du kommer inte att ångra dig om du har henne hemma, det är skittatrevligt, all the way! Jag skulle ta samma beslut om jag fick chansen igen. Utan några som helst tvivel.
(Dessutom är ju jag ett latarsel som tycket att det skulle kännas döbesvärligt att hålla på med det där lämnandet och hämtandet när jag inte bestämt behövde!) Du kanske inte blev klokare av detta men du fick iaf en erfarens åsikt. ;)
Kram på er!
Skicka en kommentar