I går, precis när lek- och fikafrämmandet hade kommit, när pajen var nytagen ur ugnen och kaffet puttrade i bryggaren, precis då vaknade Herman ur sin middagslur på det mest brutala av sätt. Jag vill inte bli allt för ingående utan jag nöjer mig med att berätta att jag på ett dygn har tvättat väldigt många lakan, handdukar och barnkläder. Klara slog följe med sin lillebror på kvällen, precis när vi skulle gå och lägga oss. Den här fredagen har således inte behövt planeras särskilt mycket. Jag har liksom haft det jag har gjort i alla fall.
Små barnen, små barnen. De är så tappra mitt i allt. Så positiva och så uthärdiga.
Nu återstår att se vad som händer med mig och Tobbe. Helgen kommer att gå till återhämtning och efterkänning. Det kan slå till när som helst.
Som du förstår har jag inte så mycket att berätta. Eller, det jag har att berätta vill du nog inte läsa om och därför håller jag käft. Jag håller käften och du håller tummen för att det räcker nu. Okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar