Hemma igen!

Nu är vi hemma igen efter några regniga men mysiga dagar i norr. Trots den relativt korta vistelsen tycker jag att vi hann med en hel del, från middagar till shoppingturer, nostalgitrippar för maken i det mer och mer försvinnande gruvsamhället, åkgräsklipparturer och kaffedrickande.
I dag skulle maken åter till jobbet och jag har tillbringat min sista föräldraledighetsdag på egen hand med barnen. I morgon är jag så klart också föräldraledig, men då jobbar Tobbe natt, och är således ledig på dagen och det är ju liksom inte samma sak. Ja, du hör, jag kanske låter onödigt sentimental och det är jag förmodligen också. So be it. På måndag börjar jag jobba igen och då är den här föräldraledigheten ett minne blott. Jag minns så väl hur det kändes förra gången, när jag hade varit hemma med Klara. Jag grät några skvättar och det kommer jag säkert att göra nu också. Inte för att jag inte vill jobba. Det vill jag. Jag har bara lite svårt för det här med the end of an era. Jag blir sentimental och det går liksom inte att göra något åt. Det spelar ingen roll att det ibland känns lite jobbigt när Herman för tionde gången på samma dag går och försöker posta en leksak i soporna eller om Klara bara MÅSTE pyssla något av ett gammalt glasspaket. Även dessa saker som stundvis driver mig till vansinne kommer jag att sakna. Tvi och fy vad jag kommer att sakna det.
Men jag unnar min kärlek att få uppleva det i stället. Han kanske kommer att njuta av det ännu mer än jag. Något säger mig det...
Jag har bestämt mig för att cykla till jobbet. I alla fall är det tanken. I alla fall så länge Tobbe är hemma med barnen och jag inte behöver stressa iväg till dagis. Jag har skaffat mig en cykelhjälm och är mycket taggad inför just cyklandet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är själva cyklandet som jag ser fram emot mest just nu. Vi får väl se hur det går. Återkommer...