Helgens äventyr i det norrbottniska inlandet har så smått landat i min själ och jag har återanpassat mig till civilisationen igen. Släktträffen var en underbar tillställning med människor som jag inte träffat på en hel livstid och andra som jag inte träffat på väldigt länge. Alla trevliga och roliga och framför allt är det så häftigt att känna den där känslan av samhörighet med så många. Vi härstammar alla från samma Sofia och Axel och nu lever vi alla våra egna liv med totalt olika innehåll i olika delar av landet. Men där i skogen - under ett dygn - var vi enade och delade minnen och historier till långt in på småtimmarna. Det är något smått magiskt med att resa till den lilla byhålan mitt i Norrbotten. Inte mycket har förändrats där på ett sekel men ändå är allt nytt. Den lilla affären har klappat igen sedan länge och hästen har inte dragit sin plog på åkrarna på flera decennier. Skogen har inte huggits och timret har inte flottats på älven. Locket har liksom lagts på och tiden har stannat samtidigt som den har rusat iväg. Jag får en liten klump i magen när jag inser att ingen vill göra det där längre. Allt det där som de namnlösas här har skapat för oss har liksom lagts till handlingarna. Vi arbetar med den jord vi ärvt på ett helt annat sätt och det är väl bara liksom att gilla läget. Men visst får man ändå lite ont i hjärtat när man ser hur älven stilla rinner fram och hur gräset och träden växer upp utan att någon ser eller noterar. Det bara händer. Vi bara händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar