Tillåt mig presentera: Paradiset!!!

Mina föräldrar har en sommarstuga på en ö i havet utanför Luleå. I denna idyll har jag tillbringat varenda sommar (kanske inte så jättefrekvent under de senare tonåren men det förstår du säkert...) sedan jag föddes i slutet av 70-talet. Att starta båtmotorn och avverka den kilometer av bottenvikshav som ligger mellan fastlandet och denna lilla pärla är verkligen att stänga av allt. Inga bilar och ingen stress. Inga datorer och inga krävande ljud. Bara en massa blåbärsris och doften av hav. Vin på altanen alldeles vid havet i sällskap av den glödande solnedgången. Långa dagar i en solstol med en bok i handen och så bastubadet på kvällen. Varje kväll. En hårt eldad vedbastu och en öl. Härliga svettiga samtal som avslutas med ett iskallt hopp från bryggan rätt ner i det svarta djupet. Upp igen och kylan isar och värmer på samma gång och gör det så oändligt underbart att skutta upp till bastun igen.

Så här har vi haft det i några dagar nu. Äntligen kom den där sommaren som vi så rastlöst väntat på och längtat efter. Äntligen fick familjen umgås så där alldeles utan krav och stress. Bara vara. Äntligen bara vara.

Som lök på laxen så har vi sedan i maj fått några inneboende där på ön. I takslutet på vår gula stuga har en familj tornfalkar byggt sitt bo och uppfostrat sina ungar. Vi simpla människovarelser har fått tassa på tå för att inte störa vilddjuren i sitt familjeskapande. Ungarna har under sommaren vuxit sig stora och nyfikna och hyser allt mindre respekt för sina människogrannar. De har blivit en del av livet där och falkarna har liksom blivit dagens snackis. Varje dag. Men så i går flyttade plötsligt alla ungarna hemifrån och boet blev tomt. Vi blev tysta och hade liksom inte lika mycket att prata om längre...

Jo. Det är klart att vi hade. Men lite trist var det ju att de lämnade vårt paradis.