Trotsen

Klara närmar sig tvåårsstrecket med stormsteg och de senaste veckorna har kantats av ett beteende som är allt utom kul. I intervaller förvandlas den lilla skrattande dockan till den onda dockan. Plötsligt höjer hon handen och ger mig (oftast är det jag, the mother) en smäll på kinden eller annan kroppsdel som hon kommer åt. Vid matbordet händer det i stort sett dagligen att hon utan att varna häller ut all sin mjölk på bordet, följt av ett beräknande -Oj!. Med jämna mellanrum tar hon även i och kastar skeden över bordet och ler ett utstuderat hånleende mot de stränga föräldraögonen.
Vad göra? Inspirerad av allahanda uppfostringsprogram försöker vi ta tag i situationen, gå åt sidan och tydligt och klart tala om att så gör man inte. Man slår inte sin mamma, man kastar inte mat, man häller inte ut sin mjölk. Ibland ser det ut som att flickebarnet lyssnar och ibland kommer endast ett rått hånskratt ur hennes lilla sockersöta mun.
Så plötsligt, nästa sekund får hon syn på en traktor utanför fönstret och allt det tråkiga och trotsiga är borta. Den söta dockan är tillbaka, vill sitta i famnen och kramas.
Ibland är det bara så svårt att hänga med. Ibland är det svårt att inte få dåligt samvete när man säger hårda ord och ser sträng ut. Ibland är det svårt att orka säga ifrån.
Jag frågade min erfarna mor om tonåren verkligen kan vara värre än trotsåldern. Det lugnande svaret löd: -Ja, o ja!!
Jaja. Då har vi bara elva år kvar till den stora jordbävningen. Vi tränar med lite tvåårstrots under tiden va?