Vuxenlivet för mig handlar mycket om att alltid ligga steget före. På jobbet försöker jag att ligga månader före vad gäller grovplanering och ungefär en vecka före när det gäller finlir och detaljer... Samtidigt som man ska planera måste man vara galet flexibel eftersom det hela tiden handlar om människor.
På hemmaplan är det också ett evigt planerande. Vem lämnar på dagis och vem hämtar? Hur ska T jobba om fyra veckor när jag på torsdagskvällen har kurs i Luleå? När måste vi baka till Klaras kalas (med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När måste vi åka till den jättestora leksaksaffären för att köpa presenter till den blivande treåringen (än en gång med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När ska vi hinna finstäda inför helgens långväga gästers ankomst (ytterligare en gång med tanke på att så många av veckans lediga stunder är uppbokade)?
Hur som haver så hade vi bestämt att vi i dag skulle ta tag i leksaksbiten och lämna Klara hos mormorn en stund efter middagen. Just denna kväll av alla kvällar hamnade jag och min sambo i ett ovanligt intressant samtal, över makaronerna och korven, tills jag plötsligt insåg att klockan var 17.30 och vi således hade 30 minuter på oss att lämna barnet, brumma iväg till affären, sovra bland skräp och kvalitet, betala och göra paket. Allt gick fint och 10 sekunder innan stängningsdags trippade vi ut genom dörrarna.
Planering, who needs it??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar