I lördags var jag på fest. På samma fest var även en man och hans gitarr. Jag såg mannen, jag såg gitarren och sedan var den kvällen biff. För min del. Det är så roligt att sjunga. Jag älskar det.
Mannen med gitarren kunde nog tacka sin lyckliga stjärna för rusdrycken som bedövat flera av hans sinnen, och framför allt hörseln. Han verkade i alla fall inte allt för skadad när han lämnade in för kvällen.
Det märkliga med allt det här är att jag, när jag står där och tar i för fulla halsar, faktiskt på allvar känner mig ganska duktig. Det känns som att tonerna sitter där och som att det svänger. I alla fall lite.
Men. Jag är inte mer än människa. Jag kan se sanningen i vitögat. Idoljuryn skulle helt klart såga mig vid fotknölarna och det skulle nog även en man med gitarr göra, om han var nykter. Men det finns ju Korpfotboll, så nog borde väl jag få sjunga? Ingen behöver se eller höra, men sjunga måste man väl få?
Nähä?
Tralla då?
Någon?
Jojka?
5 kommentarer:
Joddla! Joddla! En bortglömd och underskattad konstart!
Klart du far sjunga!!! HARLIGT!!!
Stor kram. Saknar dig!
/L
Tänk vad lite rusdryck kan göra! Fortsätt sjunga vetja, ibland måste man bjuda lite på sig själv. Trevlig helg!
M: Joddla ja!! Det har jag ju helt glömt!
Lena: Stor kram till dig också! Kram!
Åsa: Ja, det är bra att bjuda, men man behöver kanske inte skrika när man bjuder... :-)
Jag mimar helst.....
Skicka en kommentar