Vad är säkert?

Under festivalhelgen som gick har det inte funnits mycket löst på vår gård. Tobbe har staplat in ALLT i garaget. Och då menar jag allt från Klaras hinkar och spadar, polisbil, trehjuling och vår egen, stora bil. Allt för att ingen fyllebult skulle komma och kräkas, sno eller snava över något. I söndags struntade vi i att köra in bilen. Faran tycktes vara över.
Så kom den här morgonen, när vi skulle åka till Gläntan för att sola och bada med matsäck och fina vänner. Klara gick ut på gården för att leka medan vi packade det sista och snavade över badringar och handdukar på hallgolvet. Jag var så där stressad och på halvdåligt humör, som jag ofta blir när jag är stressad. Tobbe masade på i sitt vanliga tempo och förstod som vanligt inte vad jag var så stressad över och än mindre hur jag kunde vara på dåligt humör.
Så öppnade jag ytterdörren för att bära ut lite grejer i bilen, och där stod Klara böjd mot motorhuven och "ritade". Med en sten. Ja. Hon ritade med en sten i vår körsbärsröda lack. Hon ritade regnbågar. Många regnbågar. På många ställen.
Nu måste vi ringa försäkringsbolaget och förklara hela grejen. Det var ingen fyllbult eller tjuv. Ingen småkriminell artonåring var bilens största hot. Och ärligt talat känns det lite skönt. Det känns lite bättre att det var en ovetande nästan treåring. Och det känns helt ok att hon ritade flera regnbågar när hon ändå var igång. När man ändå pungar ut några tusenlappar för omlackering är det väl lika bra att det är många regnbågar. Man får ju liksom lite mer valuta för pengarna då.

I övrigt har dagen varit toppen, med sol och bad, god middag, joggingtur på Grisan och nästan 90 bullar bakade.