One down!

Jaha. Då sitter man här då och är tillsvidareanställd. Och nöjd, belåten, nyfiken, taggad och trött.
Morgonens upptaktskonferens gav mersmak och allt vad den här skolan står för känns det som att även jag kan stå för. Det känns lite som att komma hem liksom. OK, så här är jag alltid. Jag blir översvallande entusiastisk till en början och tänker att det HÄR verkar vara ett jäkla bra ställe, men det här känns VERKLIGEN som ett jäkla bra ställe. Jag kanske får återkomma i november när jag har landat i verkligheten, men fram tills dess kan jag väl få sväva på mina små lyckomoln...?

Vidare har jag under kvällens promenad med Bea konstaterat att jag gör en ganska barnslig grej. A-brunnar du vet... Jag kan fortfarande inte trampa på de där brunnslocken utan att försiktigt, när ingen ser, slå mig själv i ryggen fem gånger. Vuxen? På många sätt ja, men på ännu fler sätt, inte så jättemycket...