Det är fredag

...och det älskar jag. Vi har fikat på stan och ätit god middag med gott, rött vin. Eller inte mannen. Han jobbar i natt.
Jag har ett jobb och det älskar jag också. Nu känns det som om jag har blivit ett med det nya jobbet. Under de två första månaderna var jobbet lite som en stickig ylletröja som jag inte riktigt visste hur jag skulle bli bekväm i. Nu har jag gnuggat tröjan ostickig och den har gått och blivit lite av en favorit. Jag kan nästan sitta här och längta efter att det ska bli måndag. Jag kan längta efter att läsa bokrecensioner och lyssna till debatter. Förvisso är det fredagskväll och jag sitter mjukt tillbakalutad i soffan och då är det kanske lätt att känna arbetsglädje. Men det är ändå magkänslan. Och det är så skönt.

Om allt går vägen blir det IKEA i morgon. Inga brutala inköp men lite småplock ska man väl kunna få ihop.
Trevlig helg kära du!

Poff

Ungefär så snabbt känns det som att denna vecka har rusat förbi. Alldeles nyss var det söndag kväll och jag satt här och ojade mig lite för att det snart var måndag och jobbdag. Nu är det torsdagskväll och pang bom nästan helg.
Min pappa, the handy man, har varit här i kväll och ätit gårdagskvällens bullpresent och snackat lite kök. Jag blir hela tiden glatt överraskad över hur odyrt det ändå är med renovering. Jag kalkylerar i mitt huvud och tror hela tiden att allt ska bli så otroligt mycket dyrare än vad det egentligen visar sig vara. När vi förra veckan hade en rörmockare på besök för att prissätta det jobb som behöver göras i badrummet och jag frågade honom om han kunde ge ett ungefärligt pris så där på stående fot, hör jag mig själv utbrista:
-Oj! Så billigt!! Jag trodde att det skulle vara mycket värre!!!
Förmodligen är det inte så man förhandlar. Men å andra sidan kanske rörmockaren blev lite glad och vänligt inställd och det kan väl aldrig skada? Eller hur?

Bara så där...

Vi hade precis ätit upp kvällens middag och höll som bäst på att plocka undan, när ängeln från andra sidan gatan plingade på och i ena handen höll hon två påsar nygräddade bullar. Bara så där. Fina människa.

Det fascinerar mig hur vissa människor bara vet. Vet vad som ska sägas. Vet vad som ska göras. Vet hur lite som behövs för att förgylla dagen för någon annan. Undrar om dessa människor själva vet att det är just det de gör. Förgyller...
Jag har många förgyllare i mitt liv. Hoppas att ni vet att det är just det ni är. Underbara människor.

Ännu en dag i livet

Denna dag kan nog sälla sig till skaran vardagar.
Jag har jobbat hårt och haft jättemånga lektioner. Under min inte så långa lunch åt jag matlådan som i dag var fylld med gårdagens middag; korvgryta och ris och till det hela en liten burk rårivna morötter.
Efter jobbet tog jag den lagom kalla bilen till dagis, pratade lite med fröknarna, klädde på dottern och åkte sedan tillsammans med henne till Kvantum. Besöket i den stora matvaruaffären kan nog ses som dagens höjdpunkt med tanke på att Klara frivilligt valde att sitta i den fiffiga kundvagnsstolen för små barn i hennes ålder. Detta sätt att bedriva veckohandling är betydligt mycket smidigare än de gånger när hon fördrar att köra en liten kundvagn och rusa genom butiken, till leverpastejshyllan. Men inte i dag. I dag kunde vi handla samtidigt som vi samtalade om den lilla bebisen som var söt, skinkan som vi skulle köpa och det faktum att Klara gillar sallad som är lila. Och gurka. Men inte tomater.
Från Kvantum tog vi bilen tvärs över vägen för att hämta upp Tobbe (som hade glömt att vi skulle hämta honom och därför dushade i godan ro och fick mig på dåligt humör). Vi körde den långa vägen hem (runt stan i stället för över Rådhustorget). Denna trevliga lilla omväg är mitt eget sätt att få oväntade upplevelser i vardagen och möjlighet att uppleva något lite utöver det vanliga. Eftersom jag var på dåligt humör upplevde jag inte så mycket.
Hemma i det vardagssmuliga huset lagade vi middag och för att piffa upp den blå vardagen, som en extra krydda i livet gjorde jag en god sallad med avocado. Klara fick ett trotsutbrott vilket gjorde att det dröjde 20 minuter innan hon kunde börja äta.
Efter nattningen har jag och mannen i mitt liv (som nu är förlåten) tittat på tv och jag har telefonpratat med hela min familj (min första alltså... mamma, pappa, syster, bror). Jag har dessutom hunnit med att tvätta håret.

Så där. Det var en utförlig beskrivning av denna blåaste av vardagar som nu trots allt kommer att bli ihågkommen som den tisdag som var så vardaglig att den förtjänade ett blogginlägg.
Men glamouren då? Jo du, nu ska du få höra! Jag har rakat benen!

Tillbaka

Sportlovet är över och jag är tillbaka på jobbet.
Nu är jag trött och vill sova.
Då gör jag det.
Godnatt!

Mor, dotter, kvinna och människa

I dag är det internationella kvinnodagen och jag kan inte påstå att jag har firat mig själv eller någon annan kvinna på något särskilt sätt. Inte i dag.
Däremot kan jag bestämt hävda att jag varje dag, året om gör mig själv stolt över att vara kvinna och framför allt människa. Jag kan faktiskt inte påstå att jag i första hand tänker på mig själv som kvinna. Oftast tänker jag på mig själv som just mig själv, som den unika varelse jag faktiskt är och som min egen bästa kompis. Lika ofta tänker jag på mig själv som en människa bland medmänniskor som gör mitt bästa för att vara det mesta jag kan vara. En bra människa, mamma, flickvän, dotter, syster, vän och fröken. Jag försöker vara en förebild, för unga män och unga kvinnor, i behov av en sådan. Sådan är feminismen för mig, tror jag...

Som mor till en liten dotter händer det så klart att jag ibland reflekterar över kön och genus, främst för att Klara själv har börjat reflektera över pojkar och flickor, snoppar och snippor. Vem är pojke och vem är flicka? Vem har snopp och vem har snippa? Endast där finns skillnaden för henne och i utopin är det väl just så det ska vara, är det inte? Jag hoppas och tror att hon kommer att fortsätta vara den självsäkra människa som hon är. Förutsättningslös och självklar rätt igenom. Jag hoppas och tror att hon vet och kommer att fortsätta veta att skillnaden mellan könen inte hänger på klädsel, makt eller inkomst eller att det faktum att hon har en snippa skulle innebära något negativt på hennes väg genom livet.
I dag besökte jag, tillsammans med min urkloka tvååring, en av stadens klädaffärer. Inne i butiken hittade jag en liten klaramössa som jag själv verkligen ville köpa till henne. Mössan var brun och prydd med ett stort, rosa hjärta. Jag frågade den lilla primadonnan om hon inte skulle vilja ha en sådan mössa, varpå hon självklart och självsäkert svarade:
-Nej, jag vill inte ha den mössan. Jag vill ha en med Blixten McQueen!
En passande tankeställare för mamman på internationella kvinnodagen.
Sen kom vi hem och hon ville ta på sig sin rosa klänning med grodor på. Rosa är fint, och klänning lika så.
Hit ungefär tror jag att jag ville komma... Det spelar liksom ingen roll. Vi är inte blå eller rosa, snoppar eller snippor, pojkar eller flickor.
Vi är bara ett gäng sköna människor som vandrar på jorden med förhoppningen om att göra det bästa av dagen i dag. Och alla andra dagar.

Hektiskt lovavslut

I fredags åkte jag och Klaran iväg till stugan för att få andas lite riktig sportlovsluft, få promenera på isen och få susa ner för backen på en mjuk och snabb madrass. Och visst är det fridfullt att få komma ut i skärgården och lyssna på enbart tystnaden. Fredagskvällen betstod av några glas vin och prat med mor och syster samtidigt som jag ägnade 150 minuter åt att lägga patiens. Vilken drog! Måste vara som att spela golf ungefär. Eller kanske virka?
I går blev det dock dags att bryta upp från lantlivet, återvända till staden och 30-årskalaset som jag fortfarande känner i kroppen. Underbart god middag, tårta, vin och till slut också Singstar inpå småtimmarna. Vilken fantastisk uppfinning! Föga förvånande blev det några småfighter om mikorfonerna. Mest nöjd är jag över att jag slaktade Tobbe med Sabbaths Paranoid. Kanske inte så mycket att vara stolt över när man tänker efter... Det bevisar bara att jag och Ozzy Osbourne har samma röstläge, trots att jag hållit mig borta från knarket.
Nåväl. En seger är alltid en seger.
Nu ska jag dammsuga Blocket efter ett eget Playstation.

Lugnet och ron

Under de två senaste dagarna har jag verkligen lovat, sportlovat. Eller egentligen inte sportat så mycket förutom gårdagens promenad på isen tillsammans med Maria och Hugo. Solen strålade och på kvällen brände kinderna så där som de ska göra efter en dag på isen.
På kvällen drack jag kaffe och åt kaka tillsammans med de två fintjejerna som jag tidigare i livet delade somrarna på turistbyrån tillsammans med. Vi ses inte särskilt ofta, men när vi ses är det precis som om ingen tid alls har gått. Vi kan ta vid där vi slutade, ventilera sorg och glädje på alla plan. Precis så som det ska vara.
Och så kom den här dagen, när vi fick förmiddagsbesök av den kloka kvinna på vars stol jag sitter om dagarna på jobbet. Vi har druckit kaffe och babblat samtidigt som de två tvååringarna har tampats om leksaker och utrymme. Det måste vara väldigt utvecklande att vara två år. Och jobbigt också. Väldigt jobbigt ibland.

I går tog jag och Tobbe tag i badrummet. Inte rent fysiskt, men vi besökte två golvfirmor som berättade lite om hur det fungerar och nu känns allt mycket bättre, mer verkligt och inte alls särskilt jobbigt. Innan sommaren. Innan sommaren har vi nog ett badrum som är lättstädat och snyggt, pyntat med nya fina handdukar och en turkos badrumsmatta på golvet.

Dessutom undrar jag vem du är. Du ja, som läser det här. Inte för att det egentligen spelar någon roll, utan bara för att jag är så fruktansvärt nyfiken. Kan du inte berätta? Snälla, berätta!

Sportlovspyssel

Förra (!!) hösten hade vi en liten photosession med vännen och bästfotografen Wellan. Resultatet blev julklappar till nära och kära och tanken var så klart att vi skulle få några egna exemplar också, för att liksom försköna hemmet med. Tusen saker har kommit emellan men i dag tog jag cd-skivan med alla bilder och spatserade iväg till stan där jag framkallade och köpte ramar. En timme senare var allt klart och nu sitter fotografierna som en smäck på väggen i hallen. Observera att det är ramarna ovanför byrån som föreställer mig och min familj. Den stora tavlan till vänster föreställer något helt annat och jag tror inte att vi är släkt.

Dagen i övrigt har varit vilsam. Solen har skinit med sin frånvaro så några fräknar på näsan har det inte blivit, men i morgon laddar vi för ett varv runt Fårön och då har jag tänkt att det ska vara kanonväder. Visst blir det väl så?

En sportlovsfirande Klara, som har förlorat förmågan att vara avslappnad framför kameran. Brås hon kanske på sin mormor?

Hur har du det med lyckan kamrat?

Efter några dagars funderande, läsande och samtalande med en mycket klok ung kvinna på jobbet har jag kanske inte kommit fram till så hemskt mycket mer... Men visst är det ett intressant ord? Lyckan...
Anledningen till mina funderingar kring lyckan är nog det faktum att mitt liv under det senaste året har förändrats på många omvälvande sätt. Jag har köpt hus, bytt jobb och slitit (ibland ganska ont) som gräsänka med en bitvis ganska trotsig sötunge.

Husköpet har inneburit en hel del finansiella spörsmål; vad ska renoveras? Vad ska prioriteras? När ska vad renoveras? Hur ska vad renoveras? Hur mycket ska det kosta när vad och hur ska renoveras? Svaret på alla dessa frågor blir allt som oftast Det spelar ingen roll. Det spelar egentligen ingen roll om vi renoverar köket till hösten eller om tre år. Förändringen skulle inte vara annat än estetisk och även om estetik på ett plan är viktigt för välmåendet så hänger min lycka på intet sätt på köksluckornas färg. Inte heller spelar det någon roll om kylskåpet är vitt eller läckert metallfärgat. Visst vore det kul för att inte säga underbart att kunna stoltsera med en kaklad vägg som inte är brun och vit men skulle jag bli lyckligare? Nej. Självklart inte.

Jobbyten gånger två har flera gånger fått mig att reflektera över mitt yrkesval. Hur länge ska jag härva på som vikarie innan jag får en plats som är min egen, innan jag får vara mig själv i stället för hon som vickar för XY eller YX? Finns det något annat arbete jag skulle kunna göra där jag skulle kunna känna mig trygg och säker inför framtiden, där jag skulle vara lyckligare? Förmodligen, ja... Kanske... Men varför ska jag fundera över det nu? Jag är lycklig där jag är just nu och jag får helt enkelt utgå ifrån att jag kommer att fortsätta vara det oavsett vad som händer i framtiden, oavsett om jag kommer att vara mig själv eller bara hon som vickar för XX.

Gräsänkeskapet har så klart slitit på mig och det har jag sagt fler än en gång. Samtidigt har det i relation till lyckan fått mig att inse vad som är viktigt och att lyckan verkligen bor i de små, små tingen. Att vara tillsammans, att dela på plockandet, lagandet, handlandet och hämtandet. Att dela på en panna kaffe och en gammal muffins.

Vart jag vill komma med allt detta lyckande är kanske lite oklart. Huvudsaken är att du kommer ihåg var du har din lycka och att den kanske inte behöver vara allt det du tror att den är. Hur har du det med lyckan?

Ofta får man skratta...

Jag och Klara sitter och tittar på tv och råkar komma över blandkulturprogrammet Sverige. Följande dialog uppspelar sig i tv-soffan:

K: Är det här Nordnytt mamma?
S: Nej, det här är Sverige.
K: Är det samma sak?
S: Njä... det här är lite mer kultur.
K: Vilken kultur?
S: Konst, teater, musik...
K: Okej. Är det kulturen?
S: Jo. Det kan man nog säga.
K: Okej.

OK, ja, jag är ensam i kväll igen...

och därför kan jag inte låta bli att fundera lite till...
Jag har gått vidare från badrumsbryderier till hårfärgsbryderier.
Mitt hår är råttfärgat åt det bruna hållet i sin orginaltappning. Under största delen av mitt vuxna liv har jag varit brunett. Just nu är mitt hår halvt råttfärgat och bitvis täckt av blonda slingor. Jag står alltså i begrepp att göra något åt eländet. Men vad?
Mörkare hår ger karaktär och ljusare slingor ger snällhet och blidhet.
OK. Jag har bestämt mig. Jag tror att jag måste bli brunett. Snabbt.

Sooool

Efter gårdagskvällens bryderier kunde jag i morse, utsövd och klartänkt, besluta mig för att stanna i stan.
I stället för friluftslördag blev det här en riktig myslördag med fika på Krokodil med Jenny och Edvard och sedan en promenad i solskenet. När vi kom hem hade Tobbe vaknat till liv och grannarna kom över för lite fika och mycket lek. Det visade sig nämligen att grannfamiljen är stödfamilj för en liten tjej i Klaras ålder oj vad här har lekts!

Inväntar med spänning morgondagens väder. Tänk om det kunde bli som i dag. Då sparkar vi ut på isen.

Jag borde kanske...

...gå och lägga mig i den renbäddade sängen med nyaste numret av Femina som jag fick med mig från mamma i kväll. Men eftersom jag inte har någon annan att prata med så kan jag ju dela med mig av några tankar till, i väntan på Nordnytt.
I mitt huvud snurrar just nu tankar på vad morgondagen ska innebära. Valet står mellan att:

1) åka till Halsö-paradiset för att sätta på värmen, elda i kaminen och göra den gula träkåken redo inför vintersäsongen.
2) knalla in till stan för att träffa Jenny och lille E som jag aldrig hinner träffa nu för tiden, hur mycket jag än vill. Tiden äts upp av någon eller något och jag vet inte riktigt vem eller vad.

Jag har beslutat att sova på saken och ta ett förnuftigt och nyktert beslut efter en god natts sömn.

Vidare funderar jag på renoveringar. På badrum och kök, i den ordningen. Köket känns så klart roligare men badrummet viktigare. Men vad ska vi göra och hur ska vi göra det? Vägg i vägg med badrummet har vi "lilltoan". Vår lilltoa är verkligen liten och ibland funderar vi (mest Tobbe) på att ta bort detta lilla krypin och göra ett, enda stort badrum. Nästa tanke, som nästan är färdigtänkt, är valet mellan kakel/klinker eller våtrumsmatta. Det lutar mest mot våtrumsmatta. Någon som har något snyggt att tipsa om? Tips mottages nämligen jättegärna!!

Så kom helgen. Igen.

Fredagskväll med mig själv. Mannen jobbar och barnet sover.
Efter arbetsdag, fika på stan och diverse ärenden blev vi bjudna på fisksoppa hos mamma och nu sitter jag mjukt tillbakalutad i soffan och känner lugnet. Sportlovsveckan är här. Ljuvliga sportlov!
SVT visar en dokumentär om Olle Ljungström. Vilket människoöde. Var inte han alldeles nyss ett sexigt popsnöre?
Tiden har sin tand. Och livet.

Om solen som skiner...

Nog är det något makalöst vackert över vårvintern. Ja, jag tycker faktiskt att vi har rätt att säga att vårvintern har infunnit sig nu. Solen formligen råskiner på den ultravita snön och från fönsterplatsen på jobbet kan jag kika ut och bländas av allt det vackra.
Nästa vecka är det sportlov och om allt klaffar och solen är på vår sida kanske man skulle kunna få några fräknar på näsan att stoltsera med.

I kväll tittar jag på Sommer igen. Det verkar bestämt som att jag har blivit tokvuxen under det senaste halvåret. Är det husköpet, jobbytet eller det faktum att jag bor med min man på heltid som har gjort mig till denna ibland medelålders kvinnovarelse? Eller är det kanske bara den oftantliga mängden livserfaranhet som till slut har landat? Snart sitter jag väl här, endast iförd Gudrun Sjöden och löser suduko och äter mörk choklad. Eller så får jag en 30-årskris, köper för tighta jeans och gör om min ögonbrynspiercing.
Life will tell.

Just ja!

I lördags när jag och min storasyster knallade omkring på Malmös vackra gator kunde min syster plötsligt konstatera att min ena älskade, finfina och underbart utslitna skinnstövel höll på att lämna sin sula. Skon var helt enkelt slut. Shoppingrundan fick plötsligt ett självklart syfte men det var svårt att hitta något tillräckligt varmt i malmöbutikerna som mest var fyllda med vår- och sommarskor. Jag tog mig dock från Skåne till Norrbotten i den väl ventilerade vagabond-dojan efter det mogna beslutet att inte stressa fram ett impulsköp.

I dag efter middagen tog jag dock med mig Klara till skoaffären i den stora gallerian som har öppet till 19.00. Där kunde jag impulsfynda ett par snygga pjucks som jag drömt om i flera år, men jag har aldrig känt mig tillräckligt vuxen för att bära dem. Nu är mognaden dock här, och med 30% rea blev det ju nästan ett klipp!

Klara sa flera gånger i affären och hemma: Oj så snygga dom var! Förmodligen mest som en del i det sociala spelet, men det är ju alltid trevligt med komplimanger, eller hur?

Tillbaka

Så var den över, den sedan i september planerade helgen i Malmö.
I fredags lämnade jag man och barn för en helg med storasyster, mamma, pappa och storebror med familj i sydligaste Skåne. Oj så härligt jag har haft det. Uppdruckna kaffekoppar, färdigtänkta tankar och färdigsagda meningar.
Förutom själva huvudattraktionen som var lördagskvällens 40-årsfest har vi hunnit med en middag i lugn och ro (bestående av både laxsoppa, ostar och vin), en shoppingtur på stan (där jag inhandlade mitt första plagg från Gudrun Sjöden, ever!), en promenad i vårsolen (jo, tänka sig att i Skåne värmer faktiskt redan vårsolen).

Här sitter jag nu i hemmets lugna vrå igen, något mör i kroppen efter sovning på madrass och många timmar i flygplansstolen, men oändligt glad över att ha fått se något annat, träffa den kära skånefamiljen och fått längta lite efter min egen, fina familj.
Nu är jobbmåndagen avklarad och nu väntar bara fyra futtiga dagar innan den heliga vecka 10.

Resfeber

På sängen i gästrummet har jag nu lagt ut några väl valda plagg som får följa med till Malmö. Det ska bli ett spännande äventyr och ett skönt break från vardagen. Jag har inte lämnat Norrbotten sedan i maj, när vi åkte en sväng till Stockholm. Vi är verkligen inget resandefolk i den här familjen... Eller ja. Jokkmokk räknas väl det också? Och Gällivare? Mårdudden? Alla dessa orter har väl också sin självklara plats på världskartan.

Ha en trevlig helg, resande eller hemmavarande. Vi ses i vecka 9!

I veckan...

...ser jag på Sommer i stället för Grey's. Jag vet inte vad som har hänt med mig men jag tror att det är någon form av utvecklingssprång.
....lyssnar jag på vad som helst som vår knackiga radio från Claes O lyckas pejla in. Den börjar vara lite trött.
....läser jag små uppsatser skrivna av stora barn. Dessutom försöker jag på kvällarna hinna med slutet av I Know Why the Caged Bird Sings. En uppdatering å jobbets vägnar.
....surfar jag lika mycket som alltid. Bloggar och hemnet.se (som är min drog). Tobbe jobbar kvällspass och jag roar mig bäst jag kan.
...äter jag så mycket som jag bara kan. Skinnpåse-looken är så out of style.
...dricker jag som vanligt jättemycket kaffe. Kaffe är gott och gör mig till en trevligare människa. På lördag kommer jag att dricka andra saker också, i Malmö, för att fira att storebror har blivit 11 år äldre än mig!
....jobbar jag på ganska bra och njuter av det för första gången sedan jobbytet. Känner mig varm i kläderna och utmaningen känns stimulerande!
....bävar jag inte så mycket just nu faktiskt. Eller jo, lite för kommande helgens resa. Jag är en hemmamänniska och en flygresa med byte i rusningstid känns väl si så där...
....måste jag packa och förbereda diverse festdetaljer. Hur varmt är Skåne just nu? Rimligtvis något varmare än Piteå va?
......njuter jag av ett ökat själsligt lugn inför arbetet och mina nya ögonskuggor från den fina sminkbutiken i grannstade i norr.
...tänker jag att det närmar sig sommar. Kalla mig knäpp om du vill, men efter att ha terminsplanerat ordentligt så kan jag konstatera att man inte kommer att hinna riktigt allt man tänkt sig på grund av att sommaren plötsligt står där och knackar på dörren

Denna utmaning fick jag av Anna och visst vore det väl bra om även Cissi, Bea och Emma gjorde samma sak?

Trotspaus

I ett halvår ungefär har raseriutbrotten kommit och gått. Bestick har åkt i golvet och mitt hår har slitits hårt. Mina kinder har fått smällar och orden -Nä, jag och pappa ska göra det har blivit något av dotterns slagord. Men nu, under några veckor, har det liksom lugnat sig lite. Jag tror på inte sätt att trotsen är över. Det kanske snarare är så att hon bara laddar för ytterligare ett skov. Men ändå måste jag ju så klart passa på att njuta av hur underbar hon är just nu. Tobbe är med jobbet på annan ort och jag och Klara har ätit pizza till middag. Efter maten satt vi och pratade och hon berättade om en fröken på dagis, som har en bebis i magen och den växer. Och så berättade hon om en annan fröken, som heter samma sak som en av våra kompisar och så kunde hon konstatera att det finns två.
Tack snälla trotsen för att du har paus. Du behöver inte stressa tillbaka. Min själ och mitt hjärta mår bra av tvååringens harmoni. Låt mig njuta en stund till.

Sjätte mappen, sjätte bilden

Emma har utmanat mig och det hela går alltså ut på att visa den sjätte bilden ur den sjätte mappen i datorn. Denna bild är tagen i december 2006 och föreställer en superglad lill-Klara som skrattar så att hon blundar. Hon var nog drygt tre månader och hade elvisfrisyr så att det stod härliga till.
Jag skickar vidare till dig som ännu inte utmanats av någon. Visa upp din sjätte mapp nu!

Sol, snö, förskoleråd och lite till

I dag är en sådan där dag som jag är nöjd med. Det började med att jag promenerade till jobbet i dagsljus, trots att klockan bara var 07.15. Det fick mig att inse att det nog kommer en ljus vår i år också. Man glömmer liksom bort det där ljuset från år till år och varje år är det lika fantastiskt.
Efter jobbet släntrade jag in på en av stadens bättre butiker där jag sedan julen hade ett presentkort som nu är ett minne blott. Dock fick jag tre ursnygga överdelar i utbyte så nu kan jag möta våren med snygga kläder också.
Innan kvällens höjdpunkt förskolerådet hann jag få i mig lite middag på stående fot och nu sitter jag här och känner mig nöjd och taggad inför morgondagens lektionsfria (tack utbildningsmässan) dag.

Som avrundning vill jag bara passa på att hylla de fina brunetter som jag delar arbetsrum och min vardag på jobbet med. Det är en fröjd att sitta vid skrivbordet och arbeta i dessa underbara damers sällskap. Tack för att ni sitter där ni sitter!

Jo. Det snöar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att inte upprepa det så många har sagt innan mig, men jo. Det snöar. Där jag sitter just nu, i rummet som ligger ovanpå vårt garage, har snön skapat ett vacker in- och utsynsskydd som gör att bara himlen finns att se. Himlen, några trädtoppar och en kraftledning. Utanför fönstet hör jag knarret från den skottande sambon och en bit bort i huset skvalar vår tv, i väntan på Nip/Tuck.

Jag måste bara ta tillfället i akt och berätta om min gårdag i Jokkmokk. Tillsammans med min vän Maria och våra tappra små barn trotsade jag snö och kyla och körde de 18 milen för att för första gången få uppleva Jokkmokks vintermarknad. Lätt värt varenda kilometer i snörök och en småfrusen nästipp. Marias svärmor bjöd på köttsoppa (med renkött, vad annars?) som var övernaturligt god och så hittade jag det här! Silver när det är som bäst och en av ringarna föll jag särskilt för. Dessvärre blev jag tvärsnål och är nu bitter över det. Kanske blir det en internetbeställning. Dessutom skulle jag ju stötta den regionala tillväxten och bara det skulle ju göra att allt liksom lönade sig på ett annat sätt...

Nä. Nu är det hög tid för Nip/Tuck. Glad måndag på dig!

Frågor en torsdagskväll mitt i livet

- Om man har en kompis som är gravid, och beräknad för en vecka sedan och inte har varit inloggad på msn på hela dagen, kan man då misstänka att hon befinner sig på det stora sjukhuset i staden några mil norr om vår egen?

- Skulle man kunna säga att jag har fått månadens dos motion när jag i dag släpade hem Klara i vagnen genom 20 cm puder?

- Har man blivit småknäpp när man sitter hemma en torsdagskväll och känner att det kliar lite i fingrarna av sug att få rätta de där uppsatserna...?

- Borde man egentligen gå och lägga sig när klockan är kvart över elva och veckans sista arbetsdag väntar runt hörnet?

Ja. Det är nog svaret på alla dessa frågor...

Ledig kväll

Sedan jag bytte jobb i början av januari har det varit mycket... Mycket att sätta sig in i, mycket att bygga upp, mycket att lära sig förstå och mycket att lära sig.
Nu har en månad gått och i kväll känner jag för första gången att jag kan pusta ut lite. Jag känner mig faktiskt lite ledig.
Efter middagen åkte vi till Hortlax för fika, prat och trevligheter i största allmänet.
Med en filt över benen har jag sedan suttit framför dumburken och avnjutit det andra avsnittet av Sommer, den danska serien som SVT förgyller onsdagskvällarna med.
Snart är det helg igen och förhoppningsvis kan ledighetskänslan hålla i sig. Det är ju trots allt ganska befriande att känna sig ledig...

Luleå tur och retur, och igen...

Äntligen en dag med aptit på mat och liv.

Förmiddagen blev en stund för sanering och städning av ett hem som förfallit efter två veckors sjukdomselände. Dammtussar och pappershögar fick dra vidare, ner i dammsugarpåsen eller pappersinsamlingen. Bort ur vår åsyn.

Efter lunch fick vi sällskap av mormodern till residensstaden där min skapande syster visade sina alster på inte mindre än två ställen på en och samma gång. Efter att ha kört från det ena stället till det andra och hunnit med ett rejält fika i ett vintervackert Hägnan styrde vi bilen hemåt igen. Trodde vi. När vi nästan nått målet, en mil hemifrån, kunde min mor konstatera att hon hade storasysters bilnyckel i fickan och vi fick alltså njuta av ytterligare en vända till grannstaden och tillbaka. Med magsjukan färskt i minnet är dock ett biläventyr just bara ett biläventyr. Varken jobbigt eller trist. Mest bara trevligt faktiskt.

Bäst av allt är att hungern är tillbaka. Så fruktansvärt tråkigt att inte få vara hungrig. Vi lever i en konstig del av världen och problemen kan tyckas banala. Men ändå. Så underbart att få känna äkta hunger.

Dumma, dumma virus!

I tisdags kväll fick jag den där obehagliga känslan av att något var fel i kroppen. Precis vad som var fel skulle jag snart bli varse och jag tror inte att jag behöver förtydliga. The kräk!
På svaga ben och med ett ganska trött sinne har jag i dag tagit mig genom en arbetsdag och försökt komma ikapp med allt. En gång till.
Nu är jag less på virus och baciller. Nu vill jag ha en helg där ingen av oss ligger och flämtar i soffan för den ena eller den andra anledningen och dessutom vore det roligt att klä på sig något annat än mysbyxor och en sliten t-shirt.

Nu ska jag sova mig frisk och förhoppningsvis hörs vi i morgon igen, i en friskare version.

Nöden har ingen lag

Tack vare den snälla och totalt icke bacillrädde morfadern har jag jobbat undan dagens lektioner på förmiddagen och kunde sedan vända hemåt till en väl underhållen och glad lillfia.

Så här på eftermiddagen börjar alla filmer och böcker vara utslitna och även om man är sjuk så tröttnar man ju till slut på de konventionella nöjen som huset har att erbjuda.

Efter magsjukans härjningar ville den lilla damen bara äta flingor. Men! Det finns ju så mycket mer man kan göra med flingor. Lite air-hockey någon? Hon har skrattat sig galen av de små majspuffarna som seglat iväg längs köksbordet. Och jag skrattar också, bara för att hon skrattar. Och så slår hon mig igen. Tror att hon håller på att bli frisk.

Och så kom nästa...

Klara har varit ovanligt lugn i dag. Hon har suttit stilla väldigt långa stunder varit lite så där lagom febervarm. På eftermiddagen trotsade vi dock eventuella baciller och gick till mamma för att dricka lite kaffe och få liiite miljöombyte.
Efter att ha ätit noll bullar och lika många pepparkakor satt flickebarnet i sin pappas famn i soffan och såg så där genomtrött ut och så plötsligt kom det där ljudet. Du vet vilket jag menar... Det börjar som en hostning och slutar med en hink.
Så nu har nästa gäst gjort entré i vårt hem. Bring 'em on, säger jag bara. Nu är jag rejält less på baciller så den här ska ta mig tusan få med mig att göra.
Ibland så måste man ju få skratta lite åt eländet också... Jag kan säga att jag är tacksam för Tobbes fina bollsinne och långa innebandykarriär. Sällan har någon fångat så mycket med endast två händer...

Dämpade familjen

I torsdags gjorde jag comeback på jobbet och jämfört med hur jag mådde i tisdags så är jag nu en liten ljusröd rosenknopp som är full av energi och ansiktet har återfått lite färg (med hjälp av underlagskräm och rouge men det är väl ok?). Jämfört med hur jag brukar vara så är jag väl kanske inte så där jättepigg om sanningen ska fram. Dessutom har både Tobbe och Klara blivit förkylda så den här lördagen är väl ingen dag i sus och dus precis.
Jag gjorde ett tappert försök och åkte till stan. Efter två affärer i gallerian gick jag till Kvantum och handlade lite till kvällens porterstek och sedan rattade jag hem igen med en bullängd till mig själv och mina sjuklingar där hemma.

Jag konstaterar att om jag hade varit fem år yngre och bott i en stundentkorridor i Umeå så hade jag förmodligen struntat fullkomligt i hostan och förkylningen. Jag hade med all säkerhet hällt i mig en flaska vin och stundentat omkring på ett väl valt uteställe till stängningsdags.
Men nu är det ju inte så... Jag är nästan 30 och tar hand om min gamla kropp med en kopp kaffe och lyssnar på hur Tobbe chefar i köket.
I kväll får jag ett glas till maten och somnar sedan gott i soffan.

Däckad

I slutet av förra veckan såg jag ett inslag på Nordnytt om årets influensa. Jag berättade malligt för Tobbe om hur det var vintern -98 när jag drabbades av Sydneyflunsan och hur jäkla sjuk jag var då. Något borde ha fått mig att tänka till och inte vara fullt så dryg och självsäker. Något borde ha fått mig att inse att det skulle bli min tur igen, så här 11 år senare...
Och så i lördags kom den där märkliga känslan i kroppen. Den där svårdefinierade, obehagliga känslan... Detta till trots flydde jag och dottern hemmet och travade in till stan för protester och fika på Krokodil. Man vill ju liksom inte inse faktum...

På natten till söndag vaknade jag av att Tobbe kom hem från jobbet och konstaterade att jag verkligen hade frossa. 39,5 graders feber och hosta. Sedan dess har jag legat väldigt stilla. Ibland i soffan och ibland i sängen. Jag har läst ut en bok och tittat på tv. Jag har varit så där riktigt jäkla sjuk som jag inte har varit sedan Sydneyflunsan -98.
I dag har jag dock gjort flera saker för första gången. Jag har badat, bytt sängkläder och druckit kaffe. Och tillåt mig tillägga att det är klart som tusan att man har huvudvärk när man inte druckit kaffe på tre dygn.

Jag kan väl säga att det känns lite si så där att vara borta från jobbet när jag just tyckte att jag började få kläm på allt det nya. Men så är det väl. Flunsan har väl aldrig behövt planera några lektioner och vet inte heller hur det känns att vara ny på jobbet.
Som tur är verkar min vikarie ha stor koll på läget och det känns tryggt.
Jag vilar i alla fall i morgon också. Sen får vi se. Flunsan är klurig att förstå sig på...

Borde kanske sova...

Men om jag hade sovit nu så hade jag ju inte bloggat och hur roligt hade det varit?
Eftersom jag egentligen borde sova, eller i alla fall närma mig sängen, så får det här bli ett kort och effektivt meddelande från mig.
I morgon är det fredag och det innebär ju kjol. Kjol och 26 minusgrader. Kjol, 26 minusgrader och en något turbulent arbetsvecka får sitt slut.
Men. Allt faller på plats lite mer för varje dag och när man dessutom fått en torsdagskväll med bebislukt, kaffe, gofika och sällskap av den finfina mammalediga så känns förvirringen än mer dämpad.

Glad kjolfredag på dig!

Livet, arbetet och promenaden

Jag har under de senaste dagarna jämfört mitt nya liv med det liv jag levde i höstas.
I höstas åkte jag mellan tre olika skolor. Jag älskade det mesta med det jobbet, men det fanns delar som tog mer än de gav.
Jag var ensamstående med barn under en stor del av tiden. Jag och Klara stressade, åt tråkiga middagar och mest kändes det som att jag tittade på klockan hela tiden för att hinna till dagis, till jobbet, till nästa jobb, tillbaka till första jobbet för att lunchvakta, till lektionen, till tredje jobbet och sedan till dagis igen, till affären för att hinna köpa snus, hem för att hinna laga mat och sedan i säng med Klara innan det blev för sent.
Inte konstigt att vågen visar på några kilon för lite... Jag hade väl i ärligthetens namn inte tid att vara hungrig...

Nu bor jag med min kille igen. Vi delar på morgonbestyren, vi turas om med att lämna på dagis, jag kan promenera till jobbET, väl hemma igen finns det god mat i kylen och i hjärnan finns inspiration till att laga något av den goda maten. Vi delar på kvällsbestyren och vi kan prata med varandra om små, triviala saker som inte får plats i ett telefonsamtal.
Jag hinner vara hungrig och njuta, även om det nya jobbet kräver sin kvinna på ett annat sätt än det förra.

Och så promenaden... Är det inte livskvalitet så säg, att kunna knata till jobbet, andas norrbottensluften och tänka på allt som är bra. Även om man har uppsatser att rätta.

En blogg är född på denna dag...

...så var vårt välbehag.
Bästa Bea har börjat blogga.
Så det så!

Ut med all jul!

Min sambo (!) har envisats med att motarbeta mina försök att plocka bort alla jäkla julsaker sedan några dagar in på det nya året. I går morse struntade jag dock i demokrati och familjeråd och började plocka undan. Ganska snart var vi tre som plockade, dammsög, bar ut julgranen och torkade damm. Och vilken skillnad det blir! Efter en tur till stan och inköp av tulpaner, nya, fina krukor och två nya krukväxter blev det nästan en riktig make over.
På kvällen fick vi sällskap av den trevliga familjen från andra sidan fjärden och B. Vi åt lax och glass (inte tillsammans) och hade allmänt trevligt.

När jag vaknade i morse visste jag att dagen skulle ägnas åt uppsatsrättning. Denna syssla fick dock vänta till efter mörkrets intrång eftersom den nästan våriga solen var allt för inbjudande för att prioriteras bort. Efter några åk i den egena pulkbackan tog vi boben in till stan och lekparken i Badhusparken. Man kan dock konstatera att lekparker gör sig bäst utan snö. Av många anledningar.

I morgon är det arbetsdag igen och jag känner mig ganska laddad faktiskt. Jag vill liksom att tiden ska gå så att jag snart kan börja känna mig lite varm i kläderna. Men trots allt, trots alla jobbyten och tokigheter man får vara med om så är jag väldigt, väldigt nöjd med mitt yrkesval. Just nu kan jag inte tänka mig något annat som skulle vara bättre.

Som lite extra information kan jag meddela att jag sitter framför tvn och konstaterar att jag fortfarande tycker att Ernst-Hugor Järegård är riktigt, riktigt läskig. Riket har satt spår som är svåra att sudda bort...

Småstadens charm

Jag gick nyss ut med soporna och samtidigt strosade grannflickan tillika min f.d. elev förbi med mobilen i örat. Därefter följde denna konversation:

Eleven/grannflickan: (först i luren): -Vänta bara.... (sedan till mig): -Alltså, Soffan, visst it har vi dig i morgon.
Jag: Nej, och det känns jättetråkigt. Jag saknar er redan.
E/GF: Jo, fatta så tomt det kommer att kännas.
Jag: Men du får ju komma och hälsa på när du vill.
E/GF: Jo. Då kan du hjälpa mig med läxorna.
Jag: Precis, hej då!
E/GF: Hej då! (fortsätter sedan sitt samtal i mobilen)

Ibland är det så skönt att ha verkligheten inpå husknuten (bokstavligt talat). Ett farväl behöver inte vara så dramatiskt liksom...

I hjulet igen

Så var vårterminen igång och jag har gjort mitt allra bästa för att förbereda mig inför det som komma skall. Det känns helt ok även om det är en skräckblandad förtjusning. Större utmaningar än förut och kanske behöver jag utmanas lite.

Ja. Så är det just nu. Mest jobb. Och förberedelser inför jobb. Och dagis. Nu går jag och fixar en lunchlåda.

Slut ledighet

För två veckor sedan kändes det som en ganska bra idé att byta jobb. Jag skulle ju hinna vila upp mig innan uppstarten i januari som kändes så väldans avlägsen, liksom i en annan värld.

Nu har två (minst sagt turbulenta) veckor avlöpt och i morgon är det alltså dags att promenera över till den stora skolan på andra sidan stan. Frågetecknen är många och även om vissa av dem är ganska små så är de fortfarande frågetecken som måste rätas ut. Vad ska jag ha på mig? Vilken tid bör jag infinna mig för att verka lagom på hugget men ändå inte sjukt överambitiös? Kommer jag att i morgon hinna få någon som helst koll på vad det är jag ska göra under den närmaste tiden eller kommer tiden ägnas åt att sanera från mögel och andra objudna gäster?



Mitt i alla dessa frågetecken så vill jag ändå ta tillfället i akt och berätta hur fantastiskt trevligt det är att ha en sambo igen. Sedan julveckan jobbe Tobbe här i stan och det är märkligt hur man kan uppskatta småsaker som man annars lätt tar för givet. Tummen upp för sambon med andra ord!



Nu stegar jag iväg mot garderoben för att leta fram något lämpligt snyggt och bekvämt. Håll tummarna är du rar.

Gott nytt 2009

Jag har liksom hamnat lite efter här på bloggen. Jullovsveckorna blir, hur man än planerat, väldigt hektiska eftersom jag vill hinna träffa familj och vänner så mycket som det bara går.
Nyårsaftonen firade vi med vänner och syskon här i kåken och gårdagen var en ganska trött tillställning som avslutades med ett restaurangbesök för mig, min syster och min bror. Det är inte så ofta vi gör saker tillsammans, bara vi tre, men nu ska vi bli bättre på det! Sanna mina ord!

Nu ska jag hämta andan en stund och ladda inför kvällens middag. It goes on and on...

Vi fortsätter

Julaftonen kom och gick och lämnar fina minnen efter sig. I relativt lugnt tempo firade vi förmiddagen med mor och far och efter lunch anslöt storasyster med familj och vi testade om huset pallade för ett riktigt julfirande. Och visst gjorde det! Jag skulle nästan vilja påstå att den här kåken är byggd för julkalas. Den öppna spisen gick varm hela kvällen och tillsammans med värmeljusen och de tre stojiga barnen blev temperaturen ganska hög, men det hör väl liksom till det också.

I dag har vi pustat ut med resterna från gårdagen (som för övrigt kommer att hålla oss mätta fram till påsk) och en eftermiddagspromenad i något som nästan liknade solsken.

Innan jag somnade i går läste jag Barnaboken av Anna Wahlgren och avsnittet om trotsen... Trotsen har nämligen tagit lillfias kropp i besittning och vissa dagar känns det verkligen som att hon vore en vulkan på väg mot ett historiskt stort utbrott. Man kan väl tycka lite vad man vill om Anna Wahlgren och hennes "vetenskap" men jag känner mig ändå på något sätt styrkt av hennes ord. Jag vet inte om det var hennes eller slumpens förtjänst, men denna juldag har trotsen hållit en något lägre profil än vanligt. I morgon tar vi nya krafttag med lugna ord och tydlighet.

God fortsättning!

God jul

Dan före dan har som vanligt varit ganska fylld av diverse göromål. Vänner som ska träffas, klappar som ska köpas, kaffe som ska drickas, bastu som ska badas, lax som ska skäras, skinka som ska griljeras, klappar som ska slås in, glögg som ska drickas, nya telefoner som ska bekantas med... Ja, dagen har fyllts med kuligheter och nu är det dags att knyta ihop säcken och längta till morgondagen. För visst finns pirret kvar där även om man snart är en tant? Visst är det lite spännande att inte veta, att se barnens ögon tindra...

Och dig, kära läsare, vill jag önska en underbar, stillsam, fridfull och vit jul.
Stor julkram till nära, kära och främlingar!

Min kille...

Oftast glömmer jag bort eller tar för givet. Oftast tänker jag att han vet eller borde förstå.

Förmodlgen vet han och förmodligen förstår han men det skadar ändå inte att uppmärksamma honom. Min kille är nog förmodligen den bästa i hela världen (precis som din egen kille/tjej).

Bara en sådan sak som att han i dag har gjort vårat skrotrum till en riktigt trevlig plats att vara på. Julfrämmande kan nu sova i feng-shui i stället för totalt kaos, allt tack vare min egen hjälte som förtjänar alla tv-spel i världen. OK, du kommer kanske inte att få dem, men det är ju ändå tanken som räknas...

En trött fröken...

Jo, egentligen är jag så där supertrött som man kan vara en fredagskväll efter några glas bubbel.
Men! Jag måste ändå bara ta tillfället i akt och skriva några rader om veckan som gått och de roliga saker som hänt.
Någon klok människa sa en gång att när man skiljs från vänner är det som att dö en smula. Jag håller med men ändå inte. Den här veckan som har varit så fylld av farväl och tårspillande har ändå liksom varit livsbringande. Jag har känt mig så otroligt uppskattad och omtyckt på sätt som jag aldrig upplevt förut. Kulmen kom i går kväll, när jag tillsammans med mina underbart fina kolleger satt vid ett bord på Piteå Havsbad, där vi avnjutit trolleri-show och gómiddag och ett glas rött. Plötsligt får jag ett paket i handen, innehållande världens finaste halsband. Så totalt oväntat och så totalt rätt in i hjärtat!
Så i dag, och den egentliga anledningen till bubblet... Nu, efter dryga årets konstanta gräsänkeskap, har jag äntligen blivit sambo igen. Min kärlek har lämnat inlandskommunen bakom sig och kan nu njuta av fem minuters promenadväg till jobbet. Jag har nog aldrig riktigt insett hur tufft det har varit och jag tror inte att jag inser det nu heller. Det enda jag inser är att det är skönt att vara tillsammans igen, att slippa att strategiskt planera varenda ledig dag tillsammans för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Nu tar vi helg och laddar inför julveckan. Skål kära Du!

Den tredje

Adventen alltså. Och nu kan vi i den här delen av landet verkligen känna att julstämningen är kommen. Underbart med snö, även om den är tung som bly.
I går tog jag några timmar för mig själv, i en bil och i den stora staden några mil norr om min egen. Helt underbart och fantastiskt var det att få strosa i egen takt och på egen hand.
Väglaget var lite av ett äventyr men jag tog mig dit och hem i lugnt tempo med julmusik i radion.
I dag har vi promenerat, fikat och tvättat i väntan på pappans ankomst. Efter handling och middag på det enstaviga hamburgarpalatset somnade den lilla lätt som en plätt. Nu sover också den nattarbetande pappan i soffan och jag sitter här och sover inte alls. Men kanske borde jag det...
Sista arbetsveckan innan julvilan rullar snart igång. Nu kör vi!

Ömt farväl

Bockar nu av de sista dagarna på jobbet och även om det är en vecka kvar så är jag mentalt lite på väg redan nu. Och i dag, när jag kom till en av mina skolor i en by, inte så långt härifrån, sitter hela klassen samlad med två fina paket och rodnar och fnissar så där som bara trettonåringar kan göra. Jag tappade fattningen lite och började darra så smått på underläppen. De små sötnosarna hade bemödat sig om att handla två fina ljuslyktor och två små söta tomtar. Bättre än den bästa löneförhöjningen, helt klart!

Annars drömmer jag mest om ett nytt badrum. Med vad? Hur? När? Många frågor för en amatör...

Helg på annan ort

I fredags efter jobb och dagis tog jag och Klara tåget norrut och landande på kvällen i G-vare där pappan jobbar i veckorna två. I mängder av kritvit snö och lagom kallt väder har vi njutit av en lugn, skön och underbart trevlig helg. Mer än en gång har jag kanstat längtansfulla blickar mot Dundrets vita topp men skidorna fick vänta hemma i garaget och vila sig i form till nästa gång. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Näst sista jobbveckan innan jullov och jobbyte och det är ju ett och annat som ska fixas om jag säger som så.
Nu Nordnytt och sedan godnatt. Godnatt!

Avrundning

Så var det sagt och gjort. Alla berörda är informerade och jag själv har blivit introducerad i allt det nya. När vårterminen drar igång är jag på ett nytt ställe. Igen. Även om valet är helt och hållet mitt eget så är med en liten klump av sorg i hjärtat som jag lämnar det fina som jag har bakom mig. Några tårar har det blivit och att ta steget känns lite som ett pirr i magen.
Kommer jag att räcka till på den stora, stora skolan med de stora, stora barnen som inte längre kallas barn?
Å andra sidan är det precis vad jag är utbildad för att göra så i rimligt vis bör det gå bra.

Nu går jag och sätter mig vid provhögen och rättar mig galen.

Sova, sova inte, sova, sova inte...

Det här med middagssovning är just nu ett litet frågetecken i vår familj. Vi har en tjej på dryga två år som har energi för tre fullvuxna karlar och på kvällarna är hon oftast inte alls särskilt trött. Hon är varken ledsen, arg eller grinig men ligger i sin säng och sjunger, sjunger och sjunger, berättar sagor och sjunger lite mer. Detta är väl i sig inget problem men visst vore det väl bra om man kunde somna i rimlig godnattid när man är två år?

I övrigt en måndag med mannen i huset på blixtvisit i hemmet innan de sista bortaveckorna drar igång. Alldeles jättesnart kommer vi att vara en enad trio igen och oj så skönt det känns. Otroligt, fantastiskt bra och min omgivning kan räkna med en mer social och flexibel Soffan.

Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer...

Ja, precis som vi visan så är det snön jag menar. Det må vara finanskris i världen och brist på kapital både till höger och vänster, men i snösvängen lär de ha bråda dagar. Hoppas bara att kommunens kulor räcker till för att betala hela snökalaset. Hoppas dessutom att snön får ligga kvar. Jag drömmer om en dag i Kåbban på nypistad manchester. Så snälla snön, ta och stanna kvar va!

Första advent i dag och på morgonkvisten åt jag och Klaran frukost i det första adventsljusets sken och efter lite söndagsbestyr i hemmets lugna vrå åkte vi på eftermiddagen till Luelå och Norrbottensteatern där kusin Isak uppträdde med sin förskolekass. Det bjöds på allt ifrån I ett hus vid skogens slut till Blinka lilla stjärna och en livs levande tomte.

Som avslut på luleåresan bjöds vi på köttsoppa hemma hos storasyster och där vid middagsbordet togs beslutet att vi skippar julklapparna i år, i den stora familjen. Vi börjar bli så många, så långa och svåra att fånga. Och i ärlighetens namn, hur roligt det än är att ge så är det ta mig tusan ingen njutning att sitta och krysta fram onödiga prylar till en vuxen människa som redan har allt. Nä, i stället bestämdes att vi ska umgås, dricka lite julvin och tvinga pappa att läsa julevangeliet. Förslag om fiol- och gitarrspel kom också upp på tapeten och vem vet? Jag har spänt stråken och står redo, alltid redo.

Vackra dagar

Just nu, när hela staden är täckt av kritvit pudersnö som knarrar av iskylan och hela världen känns ren, ja just nu är det gott att leva. Trots förändringar och nyanpassningar är själen liksom inbäddad i mjuk vadd.
Den här lördagen har varit lite av balsam för en tvåårsmamma som jag. Det började med att tvååringen sov till 07.45, vilket är något av ett rekord. Efter mysfrukost och badkarsbad trampade vi hem till mormorn som hade förberett julbak bestående av både pepparkakor och lussebullar. Efter bakning, lunchning och sovning (för den lilla) gick vi i knarrsnön i till stan och Krokodil som dagen till ära bjöd på konsert med Framnäs folkhögskolas folklore-ensamble. Som du kanske vet vid det här laget är jag något av en sucker för folkmusik och det visade sig att äpplet inte faller långt från mammaträdet. Den lilla gladfisen stod upp och dansade. Konstant. Hela konserten. Evenemang som detta får vi se till att besöka fler gånger.

Och ja. Nu har jag tagit beslutet. Örnen har landat.

Lösningen?

Nu tror jag att jag mest troligt kanske har kommit fram till ett beslut i mitt jobbfunderande. Har till fredag på mig att fatta det definitiva beslutet men jag tror att jag har funderat färdigt till i morgon.
Det kommer att bli något nytt, helt klart, och läskigt eftersom jag alltid har lite svårt för förändringar.

Nu är hela staden vit av snö och det här med skottningen kändes ju som en rolig sak i söndags. I går träffade vi dock på en trevlig traktor här utanför som gärna ville skotta vår uppfart under vintern, till en ganska billig penning och då kändes det som att traktorn faktiskt kunde få göra det. För traktorns eget bästa...

Ljuvliga snönnen!

Äntligen har det kommit tillräckligt med snö för att vi skulle få skotta uppfarten.

En erfaren husägare jublar nog inte över detta men som novis tycker man att det är lite coolt och respektingivande att ha en egen gård att skotta. Ungefär som när man kör bil utan handledare för första gången. Svårt att beskriva med ord liksom.

Eftersom storasyster och storasvåger var ute på trevligheter i går kväll har vi sedan dess varit ett barn rikare, så med pulka, bob och två snöglada barn trippade vi efter morgonens skottningskalas, den lilla biten till närmsta pulkbacke för att åka, tjoa och äta snö.

Nu sitter vi och väntar på de trötta kusinföräldrarna för att kunna avnjuta återstoden av tårtan från gårdagens kalas. Oj vilket kalas! Jag kände mig så firad så! Tack kära familj och kära vänner!

Dan före dan

Nyss var det augusti och nu har det plötsligt blivit dags för min födelsedag igen. I morgon smäller det och jag känner mig inte riktigt redo. Jag brukar läääängta efter att fylla år, att få paket och bli firad. I dag känner jag mig mest förvånad över att jag snart befinner mig bara ett år från den stora tre-nollan.
Men! Jag tror att känslan infinner sig i morgon. Det blir ju liksom dubbel kjolfredag och på lördag blir det kalas för nära och kära.

På jobbet börjar den hemska sjukan som börjar på vinter sprida sig. Jag tvättar händerna väldigt många gånger varje dag och hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör entré här i huset. Kanske hjälper det om man bara tar små andetag och försöker att fokusera på katederundervisning och så lite elevkontakt som möjligt. I några veckor bara...

Trevlig helg!

Kusinkärlek

Måndag i dag. Måndagar kan ibland vara tråkdagar men just denna måndag fick vi storfrämmande av storasyster konstnären och storkusinerna. Storkusinerna är förvisso äldre än Klara, men så stora är de ju ändå inte... På bilden ovan kan man dock se hur största storkusinen har lyft upp lilla, lilla lillkusinen i sin famn för att titta på Bamse i lugn och ro. Visst ser det bekvämt ut? Till måndagsmiddagen anlände även mormodern och morfadern och det uppskattades så klart av gräsänkan, som för övrigt har börjat nedräkningen på allvar nu. Känns nästan lite pirrigt att bli sambos på riktigt igen. Faktiskt. Hur konstigt det än kan låta.
Jag blev nyss uppringd av SIFO och fick svara på ett gäng frågor angående de nya hastighetsgränserna. Jag älskar SIFO. Så härligt att bara få sitta och svara på frågor som man själv bestämmer svaret på.

Tataaaa!!!

En fråga man kan ställa sig är ju hur någon människa någon gång har tyckt att det vore en bra idé att täcka en hel vägg i mörkbrun träpanel. Hur som helst, det var längesedan och det är ju mycket möjligt att någon i framtiden kommer att undra varför någon målade dito vägg vit. Men! Här kommer i alla fall resultatet av lördagens hårda arbete, som faktiskt var mest trevligt med mysiga samtal och ett stort antal snusar...


Väggen i hallen innan lördagspysslet...

Väggen i hallen efter lördagens pyssel inklusive söndagens

tavelproduktion.

Ännu ett bevis på min inkompetens som fotograf. Vem som helst hade väl kunnat räkna ut att man borde ta bort tygbiten som hänger över trappräcket... Men inte jag...

I framtiden är planen att byta ut detta trappräcke mot ett modernare, utan svarvade former och mörkbrunt bets...

Helgen har varit härlig. Lördag med arbete och bastu, söndag med promenad, bak och fikabesök av lill-Hugo som nu gått och blivit en storkille.

Ny arbetsvecka hägrar och vid veckans slut väntar min födelsedag! Något att se fram emot, trots att jag blir ett helt år äldre.

Vit helg

På många sätt vit.
-På grund av dålig planering inget rödvin till maten, trots fredagskväll.
-Marken här utanför är fortfarande i huvudsak vit, trots att termometern i dag visade på några plusgrader.
-I hallen står två burkar med nästan vit målarfärg som i morgon ska kladdas på väggen i hallen ner mot källaren. Jag ska komma ihåg att fotografera, både före och efter. I nuläget går väggen i samma toner som regalskeppet Vasa. Mörkbrun. Mörk, mörk, mörkbrun. Tro mig, det kommer att bli skillnad!
Återkommer med bildbevis.

Den kom!

Ja, så vaknade vi i morse och marken var V-I-T. Under natten har 2 cm snö, precis vad jag bad om, singlat från himlen ned över våran stad och nu är allt bara vitt, vitt, vitt. Äntligen!
En torsdag fylld av arbete och sängen känns nära. Har börjat läsa Magistern av Frank McCourt och den verkar riktigt lovande. Som lärare får man le igenkännande och skatta sig lycklig över sitt yrkesval.
I morgon är det återigen kjolfredag och inte har jag blivit särskilt mycket klokare när det gäller jobbfrågan.
Trevlig helg!

Snön, kom hit!

Nu har jag fått nog av svart och blöt asfalt som gör att höstmörkret blir så väldigt mörkt. Jag begär inte mer än två centimeter. Jag skulle bara vilja känna knarret under skorna och se ljuset igen. One of these days... Visst hoppas vi på det?

I kväll hoppas jag på en tidig kväll. På att jag kan ta mig i kragen och ligga i sängen innan klockan slår tio. Jag ska verkligen försöka.

Jobbfunderingar. Igen!

En helg med besök av farmor, faster och kusin från gruvmetropolen i norr. Vädret var inte det bästa men med god mat, lite vin och en fika på stan så blev det en toppenhelg i alla fall.
Sen var det det här med jobbet... Eller ska jag säga jobben? Plötsligt har jag en valmöjlighet och det är något som man inte drabbas av särskilt ofta i arbetslivet, oavsett bransch eller position, men nu har jag hamnat i något av ett vägskäl och på många sätt kommer nog mitt beslut att ha viss inverkan på min framtida karriär. Problemet är bara att jag i dag inte vet vad som är mest strategiskt ur ett helt och hållet egoistiskt perspektiv. Just nu vill jag inte säga så väldigt mycket men jag kan tänka mig att jag måste komma med ett konkret beslut inom de närmsta veckorna och det tär på hjärnan att hela tiden fundera över vad som är bäst, för mig och min familj och självklart till viss del också eleverna. Tro mig, fortsättning kommer att följa i denna följetong som kanske kan kallas för livet...

Onsdag liksom...

Onsdagen är nog min bästa arbetsdag. Få lektioner, mycket planeringstid, en och samma skola, tidig hemgång. Varje onsdagkväll får jag dessutom besök av min vän och före detta kollega B och vi dricker kaffe, surrar och tittar på Grey's. Jag gillar helt enkelt onsdagar.

I övrigt lugnt och stilla. Grafittin sitter kvar på väggen i garderoben och den unga damen verkar inte vilja prata om det. En öm tå.

I morgon torsdag och nästan helg.

Skadegörelse!

Man pratar ofta om hur ett sovande barn är det vackraste, mest oskyldiga som finns. Och jag håller helt och hållet med. Min Klara är vacker och underbar, sovandes och vaken. Men visst finns det stunder när man känner för att explodera en smula.
I dag har Klaran varit hemma med sin lediga pappa och jag gissar att hon ville sätta lite extra krydda på den förkylda vardagen.

Den unga damen har nämligen lyckats grafittimåla insidan av den garderob som hennes morfar så omsorgsfullt tapetserat. Med spritpenna! Vi ska väl kanske vara glada över att det var insidan av garderoben och inte en av väggarna i vardagsrummet. Man kan inte göra så mycket mer än att rycka på axlarna, gå vidare och skylla på farsarvet. Rykten säger nämligen att polisen inte var så skötsam som barn, att han slog sönder allt från glasögon till vardagsrumsbord. Jag hoppas dock att dottern stannar vid denna form av skadegörelse. Det räcker nu.

Efter att ha avslutat min arbetsdag gick jag hem och tog med mig klottraren till biblioteket och därifrån gick vi nöjda med en påse fylld av nya läsäventyr. Nu ska jag lägga mig i sängen och bita i Familjegraven som jag faktiskt inte har läst. Tror jag...

Jag tror jag kan det!

Denna helg blev ju något längre än vad helger i allmänhet är. Dock har den här söndagen gått i småfeberns och halsontets tecken. Både jag och Tobbe har varit som två påsar och Klara har verkligen försökt vara förstående på bästa sätt. Trist är det i alla fall att inte orka och att bara hasa omkring inomhus en hel dag. OK, med undantag för en lite prommis till Kvantum och Apoteket.

Lördagen var dock en munter tillställning med bebisgos och thai-middag. Min vän Sofi befinner sig för tillfället i hemstaden tillsammans med sin nybakade lilla Olle så i går kväll satt jag mest i soffan med en bebis i famnen och förundrades över hur små de faktiskt är de små liven.

I morgon drar allvaret igång igen, med elever och allt. Jag hade liksom tänkt mig att höstlovet skulle göra underverk och fylla mig med inspiration och finfina idéer för resten av terminen. Några tankar kanske jag har med mig och faktiskt känns det lite roligt också att få se de små liven igen.

Power to the point

Just nu håller jag på med en it-utbildning som allt skolfolk i hela det avlånga landet Sverige ska genomgå. Det går kortfattat ut på att lära sig hantera de vanligaste programmen i en vanlig, svensk datamaskin. Vissa delar är busenkla men ibland får man utmana sig själv lite och jag får testa saker jag tidigare inte hållit på med. I dag har jag lyckats med att färdigställa en Powerpoint-presentation med berättarröst - på spanska. Jag är nöjd och kan således luta mig tillbaka i soffan och känna mig ganska nöjd med att morgondagen är ledig och torsdagskvällen innebär helg.

I dag har jag dessutom besökt min egen frissa och blivit några nyanser blondare. Efter åratal som brunett känns det lite spännande att få se världen ur en blondins perspektiv. Känns väl kanske inte så väldigt annorlunda men visst är det kul med förändring.

Sju utmanande sanningar

Jag har blivit utmanad av Anna och således kommer jag här att presentera sju sanningar om mig själv. Om jag inte minns fel har jag gjort detta en gång förut men det var längesedan och det är mycket möjligt att det poppar upp nya sanningar eftersom livet har en tendens att förändra verkligheten...

1. Jag är en trygghetsnarkoman. Detta är något som jag nog inte förstått vidden av innan jag blev mamma och sedan också husägare. Jag lider när jag känner att jag inte kan kontrollera allt omkring mig så som jag skulle vilja. Detta kanske är en självklarhet för många andra men för mig blev t.ex. gårdagskvällen en något dyster tillställning trots att Tobbe hade lagat jättegod middag och dessutom bjudit hit mamma och pappa för att avnjuta den med oss. Det föll sig nämligen så att en av spisplattorna på den spishäll som vi ÄGER råkade paja. Den bara dog liksom och det stod klart för mig att en liten del av min verklighet föll sönder. Spisplattan alltså. En liten del av min verklighet som gjorde mig något tyngd i själen. Visst låter det knäppt? En världslig sak kan tyckas och jag vet det. Jag gissar att livet kommer att härda mig.

2. Jag snusar. Kanske inte någon nyhet för dig som känner mig och jag kommer att sluta den dag jag blir gravid igen. Kommer jag att börja om igen? Troligen ja.

3. Jag gillar att arbeta. Jag tror ärligt att jag skulle kunna jobba med vad som helst och gå in för det med stor seriositet. Jag har älskat vartenda jobb jag har haft och ständigt trott att jag kommit till den bästa arbetsplatsen i världen. Det känns bra inför framtiden.

4. Föregående punkt i listan får här en något motsägelsefull fortsättning. Jag är lite lat också tror jag... Jag önskar att jag vore så där som så många andra bloggerskor jag följer; full av inspiration för att skapa ett hemtrevligt bo med personliga men ack så helt rätta detaljer. Jag skulle önska att jag hade öga för det där lilla extra som gör att hemmet ser tip-top-stylat ut för bara några ynka kronor spenderade på en loppis. Men jag är inte sådan. I det här hemmet känns det som att det alltid ligger leksaker över alla golvytor och att högar av skort konstant växer på den långa bänken i köket. Jag visar allt fler ungkalrstendenser och saker som jag tänker att vi borde göra här hemma blir liksom inte gjorda. Men kanske, kanske sen. Sen när jag inte är gräsänka längre... Kanske kan vi då tillsammans få ordning och reda i den stil jag drömmer om.

5. Jag fantiserar kopiöst mycket. En stor del av min vakna tid går åt till att planera för och fantisera om min framtid. OM det skulle bli si och så, hur skulle det bli då? Eller om det inte skulle bli si och så utan så, vad händer då? Ofta fantiserar jag 15-20 år framåt i tiden med olika scenarion och så har jag alltid gjort. När jag gick på mellanstadiet fantiserade jag om hur det skulle vara att gå på högstadiet och åka på konfirmationsläger, permanenta håret och ha bröst. När jag gick på högstadiet fantiserade jag om hur det skulle vara att ta studenten och flytta hemifrån. Men jag vill ändå inbilla mig att jag är ganska bra på att fånga nuet. I alla fall försöker jag göra det. Man måste komma ihåg att göra det.

6. Ibland är jag rädd för att göra fel och för att inte bli omtyckt. Jag är rädd för att människor i min omgivning ska tycka att jag är dum, snål eller egoistisk. Många kanske ser mig som en tuff typ som rycker på axlarna åt det mesta. Men det är nog inte riktigt sant...

7. Jag är en fena på att köra båt. Jag kommer inte ens ihåg när jag lärde mig hantera en motorbåt och jag skulle nog vilja påstå att jag kör båt bättre än jag kör bil. Jag och havet är ett bra team och jag längtar redan efter sommar och lukten av oljeblandad bensin.


Det verkar som om de flesta jag känner i bloggvärlden redan har blivit utmanade av någon annan, så jag skickar denna utmaning vidare till den som vill känna sig utmanad!

Måndagen

Kall om näsan och med bullsmak i munnen. Promenerad och bullad. En bra måndagskväll som dock inleddes med betalning av månadens räkningar och ett mindre utbrott över internetbanken som hos min nya bank inte fungerar på samma sätt som hos min gamla bank och nya kunskaper kommer ju ibland med vissa svårigheter. Nu är jag dock vän med den nya banken igen och räkningarna bör vara betalda.

I övrigt drömmer jag om ett nytt kök i vårt nya hus. Jag är dock glad över att vi inte förhastade oss och blåste ut allt i det ögonblick vi fick nycklarna i handen. Jag vet fortfarande inte hur jag skulle vilja ha det. Eller jo. Luckor, vitvaror och bänkskivor är alla ganska uttänkta, men själva disponeringen av köksytan kan göras på hur många sätt som helst och dessutom kan en vägg rivas för att få en öppnare planlösning och köksutsikt mot vägen.
Frivilliga inredare kan anmäla sitt intresse nedan för att hjälpa en liten familj i behov av goda råd.

Vilad och glad

I fredags kväll kände jag mig verkligen slutkörd. Jag tyckte att det surrade i öronen och innan klockan slagit nio låg jag i soffan och sov som ett barn. Denna utpumpade känsla gjorde att helgen fick bli rätt lugn med sega och långa förmiddagar och höstpromenader i det trötta solskenet. Eftermiddagarna har fört hit fikafrämmande såväl lördag som söndag och det visar sig att man ryms så många fler i ett hus än i en trerummare.

Nu väntar en vecka utan elever och hur mycket jag än tycker om de elever jag har så är det ändå lite skönt att få vara utan under en veckas tid. Och tro mig, det finns jobb att göra ändå. Heltidare som man är...
Nu blir det resterna av det godis vi somnade ifrån i går och en dokumentär i tvåan om tvångssyndrom. Måste bara vinna kriget om fjärrkontrollen först... Det är visst sporten...

Ursäkta...

min slöhet och min brist på inspiration. Jag gör som många andra och skyller på jobbet. Det är mycket nu. Fler procent på ny skola innebär många tankar och slitningar i huvudet. Risken finns att jag kommer att bli galet kluven, alternativt kluvet galen. Hur som helst lider veckan mot sitt slut och nästa vecka får eleverna njuta av ett välförtjänt höstlov och vi andra får njuta av att kanske, kanske hinna städa undan högar av arbete som blivit liggade.

I hemmet råder frid. Barnets trots verkar vila något just nu. Förmodligen laddar hon för något ännu större. Förmodligen samlar hon trots på hög för att snart kulminera i den riktiga toktrotsen. Bebisarna i bekantskapskretsen påverkar henne på många sätt och vis. På dagis ammar hon dockor. Med uppdragen tröja! Snacka om bearbetning...

Mycket nytt...

Förra veckan var lite dyster. Tråkiga besked på jobbet om eventuella indragningar och omflyttningar, Tobbe jobbade jättemycket och jag var ensamstående jättemycket.
Så kom den här veckan och i tisdags fick jag ett telefonsamtal från den trevliga damen i kommunhuset som frågade om jag skulle vilja jobba mer. Eftersom jag har jobbat 70% i stort sett hela tiden sedan vi flyttade till Piteå blev jag kanonglad. Jag jobbar gärna mer. Jag älskar mitt jobb och att jobba. Plötsligt jobbar jag nästan heltid. Nåja. 95 %. Väldigt nästan heltid. Sen kom onsdagen och vi fick veta att äntligen, äntligen och mest troligt är särbolivet över i början av december. Efter ett års pendlande till inlandet får Tobbe jobba här. Otroligt skönt och ofattbart. Alla papper är ännu inte skrivna och högsta instansen har inte godkänt men jag känner mig i alla fall något mer förhoppningsfull än tidigare. Nu återstår bara att se om vi står ut med varandra efter ett år av pusslande och hit och ditande. Inte för att pusslandet någonsin tar slut men det blir i alla fall ett något mindre pussel att lägga.

I morgon är det fredag och jag skulle nästan vilja fira. Men snubben jag bor med jobbar så jag får skåla med mig själv...
Kjolfredag i morgon va?

Måndagar alltså...

Kaffe är ett måste i mitt liv. Innan lunch måste jag ha fått i mig en kopp. Om jag mot förmodan skulle glömma eller inte hinna blir det mesta konstigt... Huvudvärk, trötthet och allmänt otrevligt. Mitt måndagsschema gör det dock ganska svårt att ens hinna med att klämma en kopp innan lunchklockan ringer. Jag hinner knappt andas. Det fina i kråksången är dock att resten av veckan är avsevärt mycket lugnare, trevligare och kaffetätare.

Efter brutalmåndagen på jobbet strosade jag tillsammans med min lilla måndagslediga familj till stan och sedan vidare till biblioteket där Klara fick sig en hel hög med Alfons och Plupp. Vi vuxna fick en bok var och det fina med att bo nära bibblan är ju att det bara tar fem minuter att åka dit och tillbaka när det blir läge att fylla på reserverna.

I kväll har jag och B promenerat i duggregnet, pratat om jobb och andra roligheter och nu är det visst dags för sängen och boken. Tisdagen väntar runt hörnet.

I dag skulle vi skrota på här hemma och städa undan sommaren som de förra ägarna av huset skapat för sig ute i trädgården. Det hela resulterade i en ganska stor hög med saker som jag kanske inte ska kalla för skrot, men som i vilket fall som helst ska köras till soptippen. Mitt i skrotandet och plockandet ringde storasyster och ville bjuda oss på middag och jag hade nog inte kunnat tänka mig ett bättre avslut på helgen än att sitta där vi köksbordet, omgiven av kusinerna som ömsom bråkar ömsom kramas och leker och med lillkatten Agnes sovandes på mina ben.

På tal om högen av prylar ute på vår gård så kan jag upplysa allmänheten om att om Du känner ett pockande intresse av en gasolgrill så finns här en till salu till ett överkomligt pris.

Dagens äventyr

I morse satte vi oss i bilen och körde 12 mil rakt in i den norrbottniska skogen. Solen sken på de avlövade men bitvis glödande träden. De kala småbjörkarnas trä skiftade i lila på sluttningarna och vid resans mål väntade dopceremonin i det lilla kapellet på en höjd över sjön.
Som alltid vid högtidliga tillfällen i kyrkan fick jag gråta en skvätt och när den vackra modern läste en dikt till sitt lilla gossebarn forsade tårarna. Huvudpersonen tog dock både dopet och det efterföljande tårtkalaset med ro.
Efter det hejdundrande kalaset packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka ut mot kusten och någonstans mitt i skogen gjorde den långa dagen sig påmind och lillfian la igen sina blå...

Angående mitt föregående, något ångestfyllda, inlägg så kan jag bara säga att det inte är så hemskt som det låter. Problemet är väl kanske något av ett lyxproblem som jag säkerligen får anledning att återkomma till efter att ha fattat några (förhoppningsvis) mogna beslut.

Snart helg!

Så har denna (för mig) ganska turbulenta vecka nått sin finaldag och det känns ganska skönt måste jag säga. Turbulensen är inget som är jätteallvarligt eller hemskt på något sätt men på det jobbmässiga planet har det skakats om lite och den framtidsbild jag hade i mitt huvud har rubbats något och jag måste alltså bygga upp en ny framtidsbild. Som vikarie i kommunen är man väl kanske dum som över huvud taget skapar sig framtidsbilder men om man är trygghetsnarkoman som jag är så gör man det i alla fall och då kan minsta lilla gungning kännas som en stor jordbävning. Just därför kanske det är nyttigt för mig att jag den där dagen för ett och ett halvt år sedan sa upp mig från den trygghet som en fast tjänst ändå innebär och gav mig ut på äventyr i den norrbottniska vildmarken... Jag tror att min själ får lite välbehövlig träning av guppiga vägar och snåriga las-skogar.

I morgon kommer vildmarksmannen hem efter en hel arbetsvecka på bortaplan. Vi längtar!
På lördag åker vi iväg på dop i en annan vildmark och tillika slalomparadis. Det känns fint att få åka iväg och se något annat för en dag. Det har liksom inte hunnits med under de senaste månadernas fixande, packande och plockande. Med detta inte sagt att vårt nya hem är fulländat. Men nu bor vi bara ett tag.
Trevlig helg!

500

Här sitter jag och visste egentligen inte alls vad jag skulle skriva när jag plötsligt råkade se att detta är mitt femhundrade inlägg i bloggen. 500! I ungefär fyra år har jag skrivit mer eller mindre regelbundet och snart har jag skrivit alldeles för mycket för att jag någonsin ska orka läsa igenom allt igen. Men visst är det roligt att titta tillbaka och komma ihåg. Komma ihåg Umeå. Livet innan Klara. Livet innan flytten till Norrbotten. Livet innan huset.
Livet är förändring. Konstant förändring, anpassning och återuppbyggande. Egentligen är det intressant att jag ser på mitt liv som mest bara vardagsgöra och rutinmässigt snurrande i ekorrhjulet. Det är ju så långt ifrån sanningen som man bara kan komma. Saker händer och förändras konstant och det bidrar så klart till oro i ett visst läge. Jobb? Hus? Räntor?
Men förändring är ju också en form av utveckling... Som i dag, när jag och Klara åt middag och hon berättar att de har sjungit Bockarna Bruse på dagis varpå hon stämmer upp i sång och sjunger hela den fina visan för mig. Det kan man kalla förändring och utveckling!

500 inlägg var det... Gissningsvis sitter jag här om fyra år och har skrivit 500 till. Vad kan ha hänt då, år 2012? Ja... Den förklädda vardagen lär utvisa...

Finanskris och fredagskväll

Jag har aldrig tidigare känt några starkare drag av autism... Du vet, att jag blivit så där totalt uppslukad av en specifik sak och sedan inte kunnat tänka på så mycket annat. De senaste veckorna har jag dock allt för många gånger surfat in på DN:s ekonomisidor för att uppdatera mig om det senaste på Börsen och bolåneräntornas utveckling. Inte för att jag egentligen är orolig för egen del. Eller jo lite så klart... Men mest handlar det om att samhällsekonomi är lite som en gigantisk deckargåta eller kanske ett 3000-bitarspussel som liksom aldrig blir färdigbyggt. Den ena biten påverkar den andra hela tiden. Nya bitar läggs till och andra försvinner plötsligt i det blå. Detta är orsaken till att jag denna fredagskväll känner mig extra avslappnad eftersom det amerikanska Representanthuset för ungefär en timme sedan röstade igenom det så kallade Krispaketet som kanske kan underlätta för oss vanliga människor runt om i världen. Tack för det! Inte mer än rätt för visso, men i alla fall, tack för det.

Sedan höstblåsorna lämnade oss för ungefär en vecka sedan är dotra utan tutte (eller napp, som det visst heter i andra delar av vårt avlånga land). Det går förvånansvärt bra. På många sätt är det bättre än tuttetiden. Hon sover bättre och djupare på något sätt. Blöjorna håller också på att fasas ut och finns nu med oss bara på natten och på längre utflykter utanför hemmet. Hon börjar bli så stor nu vår lilla tjej.

I helgen ligger lite höstpyssel på planeringslistan. Det är ju lite mer att tänka på när man är fatighetsägare... Och fikapauser. Många, långa fikapauser.
Trevlig helg!

Monday, Monday...

Veckan är påbörjad. Mina måndagar på jobbet är verkligen hiskeliga tillställningar. Fyra lektioner i rad med väldigt korta andningspauser mellan. Måndagströtta tonåringar som gör sitt bästa för att hänga med i adjektivets komparation och klädernas namn på utrikiska. Visst är de tappra de små liven?

Sitter nu i soffan med fötterna på den nyinköpta mattan och njuter av ljuset från de nyinköpta ljusstakarna. Tack farfar Stig!
Min puls har precis lagt sig efter att ha betalat månadens räkningar bestående av alla tapeter, all målarfärg, tapetklister och övrigt renoveringsmaterial. Dessutom har vi pungat ut för ett års villa/hemförsäkring och diverse flyttavgifter av telefon och bredband. Men vi har ju ett hus. Med bastu!
Mot bastun!

Bortblåsta blåsor

Höststormen har rullat in i vår lilla stad och det verkar, prisa gudarna, som att den har tagit höstblåsorna med sig. I dag har den unga damen ätit både korvar, makaroner, potatisar och fiskpinnar. Och ja, allt ovanstående i plural. Med näringen kom humöret tillbaka och vi har skrattat oss igenom hela eftermiddagen. Ja, nästan då... Tvåårshumöret är ju så klart kvar och leder till små sammanbrott några gånger i timmen, men det är ju helt i sin ordning...

Dessvärre verkar det som om höststormen även har blåst in en massa bus i detta annars ganska stillsamma län. Detta leder till att kärleken måste jobba över jättemånga timmar och gissningsvis sover jag redan när han kommer hem.

I ugnen ruvar nu en banankaka. Den väntar på att någon ska komma och hälsa på och hjälpa oss att äta upp den.

Lite mera hus...

Öppen spisen med tapeter och andra ägare...

Öppen spisen utan tapeter och lister (som ska sättas dit) och annan

inredning...

Denna bild är tagen från soffan där jag sitter och fördriver lördagskvällen. Det är alltså denna murstock jag skrubban ren från tapet. Alla sidor, förutom framsidan, var täckt av exklusiv strukturtapet som satt som ett gammalt klistermärke på den finfina stocken som nu är bara vit.

Hårt arbete ger resultat.

Kalas!

Prövning av födelsedagspresenter...

Prisa sockret!

Lördag i dag och eftersom kusin Aron i torsdags uppnådde den aktningsvärda åldern av 4 så blev just denna lördag en kalasdag. Efter en förmiddag fylld av allehanda hemmapyssel styrde vi kosan norrut, mot tårta och fiskdamm, mot renskavsmiddag, lek och trevligheter.
Tilläggas bör kanske att den senaste veckan kanske går till historien som lite tung. Klara har drabbats av en åkomma som tydligen kallas för Höstblåsor. Precis som det låter innebär det en massa blåsor. I munnen. Hon har varken sovit eller ätit. Vi föräldrar har ätit, men inte sovit särskilt mycket. I natt sov hon dock utan att vakna en endaste gång och på kalaset chockade hon med att äta två ballerinakex. Tack för sockret. Sockret kan tydligen få en tvååring att äta det mesta, även om det gör lite ont.
Tobbe jobbar helg i skogen. Och nej. Vi vet fortfarande inget om när han kan tänkas få börja jobba här nere i civilisationen. Tålamodet prövas. Men man får vara tacksam ändå för det som är. Sådant är livet. Och livet är ju trots allt rätt bra, trots höstblåsor och pendling...

Just nu: TV-kväll med Orup och Lena PH. Lite kul ändå. Gamla minnen och nya trudelutter...

Lunka på, lunka på...

Måndagskväll och *poff* så har veckan rivstarat igen. Den här helgen har verkligen susat förbi i ett hejdundrande tempo. Fredagskvällen avnjöt jag på egen hand med ett glas rött vin och min goda bok.
I lördags dundrade Tobbe hem från inlandet och på kvällen fick vi besök av våra kära stockholmsvänner med nytillskottet Isabella som så klart var söt som socker. Dessutom kom våra andra kära vänner från Fårösundets strand och kvällen bara sprang i väg.
I går fixade vi och donade och hängde upp några tavlor till. Det tar sig kan jag väl säga. Ett steg i taget. Ett dörrhandtag, en tavla, ett eluttag och en uppskruvad list. Ett steg i taget, som sagt.

Och vi trivs. Vi trivs verkligen jättebra i det här huset som för var dag känns mer och mer som vårt eget.

Helg!

Torsdagskväll och mannen överraskade med att komma hem en liten sväng innan fredagens nattpass. Om det ändå vore så väl att förflyttningen till Piteå kunde komma snart. Om den kunde komma någon gång mellan nu och nyårsafton skulle jag bli lycklig så in i Norden. Just nu kan jag inte ens föreställa mig hur det kommer att bli. Nu har snart 10 månader gått med långpendling och jag måste väl ändå medge att det går helt OK. Men jag tror att den känslan till mångt och mycket grundar sig i att jag vet att det inte kommer att vara för evigt, att det finns ett slut. Frustrerande är dock att inte veta var slutet ligger och var målet är. Men! Under tiden får jag väl glädja mig åt att vi inte sliter på varandra och att det kan vara romantiskt att säga hej då. Man får helt enkelt göra så, man får se det goda i det onda.

Torsdagskväll ja! Den bästa av kvällar. I morgon jobbar jag till 12.30 och sedan är det lugn och ro. Eller nä... Men i alla fall är jag lektionsfri.

Nej tack, det är bra.

Orden hoppar ut ur lillans mun just nu och frasen ovan är det senaste. Ett naturligt svar på frågan "Vill du ha en till smörgås?" -Nej tack, det är bra. Artigheten kommer självklart från hemmet. Sådan mor/far, sådan dotter.

Nu kommer här några bilder från det nya hemmet. Jag vill betona att vi ännu inget gjort åt trevnaden. Varken tavlor, gardiner eller mysbelysning finns på plats. Just nu har jag svårt att förstå när vi ska hinna med den biten. Det känns som att vi går om varandra hela tiden och att boka in en dagstrip till IKEA när vi båda är lediga verkar vara en omöjlighet. Nåväl, vi har restan av våra liv på oss så lagom till pensionsdagen borde vi väl ha fått lite trevligt i alla fall. Här kommer i alla fall några före- och efterbilder. Förebilderna kommer från mäklaren och är alltså bilder av hur huset såg ut när de förra ägarna bodde här. Efterbilderna är mina egna och är tänkta att föreställa ungefär samma motiv som förebilderna.

Hallen:

Sovrummet:

Jag fotade vardagsrummet också men det såg verkligen ökentrist ut så jag återkommer med piffade bilder senare...
I skrivandets stund skulle jag egentligen ha målat källarens militärgröna tapet men färgen var slut så jag hamnade här i stället. Men det var ju tur i oturen kan man säga.

I övrigt intet nytt. Jag älskar mitt jobb, men det var kanske inte så nytt...

Stök, bök och lite slipdamm

I dag har Tobbe och Klara varit lediga och åkte med mamma och pappa till stugan för att dra upp båt nr. 1. När jag kom hem från jobbet var huset således tomt och jag drog på mig målarjeansen som numer är mer vita än denimblå... Jag har nu målat färdigt murstocken och nu väntar den bara på lister och de små tapetremsorna som ska sitta närmast den nu vitmålade skönheten.
Det kändes som ännu ett steg i färdigställandet när jag fick bära ut täckpappen som legat på golvet allt för länge nu... Fortfarande sitter inga tavlor på väggarna och vi ligger back några lampor och gardiner. Jag tror att jag måste sy. Sömnad är verkligen inte min starka sida. Till skillnad från många kreativa kvinnor i bloggvärlden är jag dystextilier. Från den dagen man själv fick välja slöjdform i skolan valde jag träslöjd, varje termin. Delvis på grund av att alla killar valde träslöjd och det lockade ju på sitt sätt, men även för att jag helt enkelt hade mer talang för träbitar än för stuvbitar. Konsekvensen är ju så klart att jag varken kan sy fast en knapp eller skapa fina saker till hemmet på egen hand. Men som tur är så har jag en mamma som kan ganska mycket och kanske, kanske kan hon guida mig. Igen.

I kväll är vi lediga. TVn är påslagen och jag surfar och bloggar. Lite vardag igen. Ja tack.

Vi lever!

Ursäkta min slöhet och brist på intressanta blogginlägg. Jag är liksom uppfylld av tusen och en andra saker som ska göras. Nu börjar inflyttningens etapp ett dock vara avklarad. Tror jag. Några tapetbitar ska fortfarande limmas upp i hallen och murstocken ska fortfarande målas vit (efter att jag har tillbringat en veckas kvällstimmar med att gnugga bort den tapet som någon tidigare ägare valt att smacka upp på detta ej så tapetvänliga ställe). Tavlor ska sättas upp och saker och ting ska ställas på rätt plats. Jag inser att allt detta mycket väl kan ta en livstid att avsluta men en bit på vägen bör man väl kunna komma i alla fall.
Dessutom ska skorsstenen få en "hatt" och hängrännorna ska riktas om. Dessa två åtgärder får väl klassas som mindre roliga men mer viktiga.
Ja. Ett något förvirrat inlägg som bottnar i min förvirrade hjärna blev det här... Summan av kardemumman är att allt är toppen, om än väldigt stökigt. Jag trivs kanon på nya jobbet och eleverna är de bästa man kan tänka sig.
Klara har fyllt två år och det firade vi med ett storfräsarkalas i lördags, efter att ha sopat bort de värsta slipdammet och röjt undan alla verktyg från köksbänken.

Jag återkommer snart igen. Kanske med mer ordning. Kanske med bilder.
Puss!