I ett halvår ungefär har raseriutbrotten kommit och gått. Bestick har åkt i golvet och mitt hår har slitits hårt. Mina kinder har fått smällar och orden -Nä, jag och pappa ska göra det har blivit något av dotterns slagord. Men nu, under några veckor, har det liksom lugnat sig lite. Jag tror på inte sätt att trotsen är över. Det kanske snarare är så att hon bara laddar för ytterligare ett skov. Men ändå måste jag ju så klart passa på att njuta av hur underbar hon är just nu. Tobbe är med jobbet på annan ort och jag och Klara har ätit pizza till middag. Efter maten satt vi och pratade och hon berättade om en fröken på dagis, som har en bebis i magen och den växer. Och så berättade hon om en annan fröken, som heter samma sak som en av våra kompisar och så kunde hon konstatera att det finns två.
Tack snälla trotsen för att du har paus. Du behöver inte stressa tillbaka. Min själ och mitt hjärta mår bra av tvååringens harmoni. Låt mig njuta en stund till.
4 kommentarer:
Allt går i vågor. Passa på och njut nu, och ladda batterierna för mera trots. Det kommer, jag lovar. (Men inte är de mindre söta för det).
Hej Soff i topp! Jag tänkte bara säga att jag nu är tillbaka i bloggvärlden efter en paus som blev mkt längre än vad jag hade tänkt. Hoppas att du har det bra trots trots. Vad söt hon är lilla Klara:) Jag tror minsann att man kan ana vem som är hennes mamma...
Visst är det fantastiskt när trotsen har en paus. Ville är helt underbar nu, bäst att passa på att njuta och försöka komma ihåg hur bra de är ifall det skulle vända nån gång =). Hoppas ni har det bra i kylan. Snart kjolfredag!
Jag tar tillbaka delar av det jag sa. Jag tror jag anar en ny formtopp...
Skicka en kommentar