I morse satte vi oss i bilen och körde 12 mil rakt in i den norrbottniska skogen. Solen sken på de avlövade men bitvis glödande träden. De kala småbjörkarnas trä skiftade i lila på sluttningarna och vid resans mål väntade dopceremonin i det lilla kapellet på en höjd över sjön.Som alltid vid högtidliga tillfällen i kyrkan fick jag gråta en skvätt och när den vackra modern läste en dikt till sitt lilla gossebarn forsade tårarna. Huvudpersonen tog dock både dopet och det efterföljande tårtkalaset med ro.
Efter det hejdundrande kalaset packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka ut mot kusten och någonstans mitt i skogen gjorde den långa dagen sig påmind och lillfian la igen sina blå...
Angående mitt föregående, något ångestfyllda, inlägg så kan jag bara säga att det inte är så hemskt som det låter. Problemet är väl kanske något av ett lyxproblem som jag säkerligen får anledning att återkomma till efter att ha fattat några (förhoppningsvis) mogna beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar