Däckad

I slutet av förra veckan såg jag ett inslag på Nordnytt om årets influensa. Jag berättade malligt för Tobbe om hur det var vintern -98 när jag drabbades av Sydneyflunsan och hur jäkla sjuk jag var då. Något borde ha fått mig att tänka till och inte vara fullt så dryg och självsäker. Något borde ha fått mig att inse att det skulle bli min tur igen, så här 11 år senare...
Och så i lördags kom den där märkliga känslan i kroppen. Den där svårdefinierade, obehagliga känslan... Detta till trots flydde jag och dottern hemmet och travade in till stan för protester och fika på Krokodil. Man vill ju liksom inte inse faktum...

På natten till söndag vaknade jag av att Tobbe kom hem från jobbet och konstaterade att jag verkligen hade frossa. 39,5 graders feber och hosta. Sedan dess har jag legat väldigt stilla. Ibland i soffan och ibland i sängen. Jag har läst ut en bok och tittat på tv. Jag har varit så där riktigt jäkla sjuk som jag inte har varit sedan Sydneyflunsan -98.
I dag har jag dock gjort flera saker för första gången. Jag har badat, bytt sängkläder och druckit kaffe. Och tillåt mig tillägga att det är klart som tusan att man har huvudvärk när man inte druckit kaffe på tre dygn.

Jag kan väl säga att det känns lite si så där att vara borta från jobbet när jag just tyckte att jag började få kläm på allt det nya. Men så är det väl. Flunsan har väl aldrig behövt planera några lektioner och vet inte heller hur det känns att vara ny på jobbet.
Som tur är verkar min vikarie ha stor koll på läget och det känns tryggt.
Jag vilar i alla fall i morgon också. Sen får vi se. Flunsan är klurig att förstå sig på...