Turbostäd

Torsdagar är bra städdagar. Jag skulle vilja att vi alltid städade på torsdagar men när jag i går sa till min sambo att jag önskade mig städdag varje torsdag hävdade han med bestämdhet att fredagar är bättre. Aldrig i livet! När fredagen kommer ska allt redan vara bäddat för helg. Man ska kunna komma hem från jobbet, klämma i sig en god middag och sedan bara smälla av i soffan. Ja, precis så vill jag att en fredag ska vara.
I dag har vi i alla fall städat. Läggan luktar Vim och min själ har fått vila. I morgon får min kropp det också. I morgon kommer helgen.

I kväll har jag stavgått och husfunderat. Just nu finns det 50 hus till salu i denna stad. Med undantag för förra veckan när vi vara nere på 40 hus så gissar jag att det inte har varit så här ont om bostäder sedan 1700-talet när Häggholmen var överbefolkad och man koloniserade Norrmalm...
En stor del av min tid går åt till att fundera på hus. Under mina promenader värderar jag varje kåk och funderar över huruvida jag skulle kunna tänka mig att bo i just det huset. Det hemska är att jag är så fruktansvärt kräsen. Många hus är jättefina, men för oss att bo i?
Och när ska folk ha vett att flytta från sina hus? Jag menar, 50 hus till salu? Kom igen nu folket. Lämna lite plats va!

Gravid som Rachel Green

Undrar hur det känns att vara höggravid och ändå se ut som Rachel Green. Jag kan omöjligt veta. När jag var gravid gick jag upp 17 kilo och mina överarmar var som små stockar och mitt ansikte saknade liksom konturer.

Tobbe jobbar (tacka gudarna för denna höjdare) i Piteå under denna vecka och det skänker en viss regelbundenhet till mitt liv. Vi har gjort en veckomatsedel och det är sååå gott att äta mat som är lite genomtänkt. Korv och pannkaka i all ära men panerad rödspätta och mumsig råkostsallad känns liksom bättre för både kroppen och själen. Om man nu vill hålla sig i Rachel Green-form inför sommaren...

Nu drar jag ut på kvällspromenad med käraste J:et. Slaskigt jag vet, men jag har Gore -Tex-membran!!!

För övrigt kan jag tillägga att kvällens inlägg skrevs framför Vänner.

Underbara slappardag

Det är faktiskt alldeles fantastiskt att ha förmånen att vara föräldraledig en dag varje vecka. Att vara ledig på en vardag tar på något sätt bort pressen från själva ledigheten. Jag är en ganska rastlös själ och lördagar och söndagar blir ofta mest ett race för att hinna göra så mycket som möjligt av den lediga dagen. Mådagarna är lugnare, softare och alldeles, alldeles underbara.

Planen var att baka en kaka. Det blev inte så men det gör ingenting alls. OK, det hade varit underbart gott med en kaka men det blev en promenad i grådiset i stället.

Musik eller gnissel?

Under mina år i grundskolan spelade jag fiol. Vecka ut och vecka in släpade jag fiollådan till skolan och under högstadieåren försökte jag nog dölja den lite när jag passerade de snygga killarna i nian...

Jag spelar fortfarande ibland och till min stora glädje älskar Klara mitt gnid på stråkarna. Jag är medveten om att detta förmodligen kommer att gå över om bara några år men jag njuter så länge av att vara en musiker att se upp till.

I dag laddade jag dock hem (helt olagligt, jag vet) lite Åsa Jinder och plötsligt kom jag på hur vackert det är med nyckelharpa. Hur svårt kan det vara att spela nyckelharpa egentligen? Problemet är bara hur man kommer över en bra harpa till ett bra pris...

På tal om musik så kan jag berätta om elpianot som Klara fick i julklapp av sin farfar. Klara älskar sitt piano och klinkar glatt och skapar sina egna melodier. Allt fint och bra och så. Men det roligaste med detta piano är att pappan i familjen klinkar ännu gladare och skapar sina egna melodier även han. Han är som besatt. Som Näcken med fiolen ungefär. Och aldrig slutar han spela.

Nu tänker jag gå och lägga mig. Till tonerna av ett elpiano och en galen pianist.

Snösnösnö

Jag gillar verkligen vintern. Jag älskar att vara ute i kylan i lagom mycket kläder och lyssna till snöns knarr under skorna. Jag älskar att känna vinterkölden bita i mina kinder och jag älskar lukten av ren snö.
I dag tror jag dock att det blev lite för mycket av det goda. Snön virvlade runt på gården och när jag vid tiodraget tittade ut genom fönstret och ut över sundet här utanför fick jag se några skridskoåkare som tappert älgade fram över isen. Ganska snabbt blev skridskoåkarna allt fler och många av dem hade på allvar svårt att stå upp på grund av den hårda vinden. Varför allt detta ståhej då? Jo, i dag var det nämligen dags för det här. Oj vad jag njöt av stugvärmen och kaffet. Oj vad jag var glad över att inte alls behöva befinna mig utomhus. Tobbe och Klara ägnade en stor del av förmiddagen till att titta ut på både skridskoåkare, skotrar och kissekatter. Det finns så mycket att se. Världen är helt enkelt full av sevärdheter.

På eftermiddagen fick vi dock slita oss från värmen här inne för att åka till residensstaden där min äldsta systerson blev firad med pompa och ståt då han i dagarna nämligen lämnar tonåren bakom sig och fyller 20! Jag tror det inte fast jag vet att det är sant. Detta var dock inte helgens första kalas eftersom gårdagskvällen bjöd på 29-årskalas hos Jenny och Lars med bastu, middag och melodifestival.
Och i fredags firade jag helgen med en after work med mitt work.

Vilken helg va? Och snart börjar finalen med Nip/Tuck.
Och så Luleå så klart! Så skönt att slippa kvalserien. Så fantastiskt skönt!!

Hur blev det plötsligt torsdag?

Nyss var det helg och jag befann mig på skidor bland fjälltopparna. Nu sitter jag i soffan, lite lagom jobbtrött, och inväntar veckans sista arbetsdag. Det har varit en småtuff arbetsvecka. Det känns som att våren har börjat nästla sig in i många av tonårskropparna på skolan där jag jobbar. Det spritter och sprätter och sitts inte alltid så stilla... Man prövas som vuxen. Oj vad man prövas ibland.

I morgon är det fredag och helgen omsluter oss alla som en mjuk, tung och värmade filt. Ett glas rött och några godisar.

Ha en fin fredag kära du!

Bara en liten...

...sen kvällblogg efter en lång, hård arbetsonsdag som blev en trevlig, trevlig onsdagskväll med middag hos mormodern och sedan kaffe och Grey's med B.
Nu är sovstassen på och ögonlocken något tyngda. Nu återstår bara att önska er en god natt och en trevlig morgondag samt att ringa älsklingen och önska honom detsamma.
Vad vore kärleken utan mobiltelefoner?
Puss!

Åter från bergen

Sportlovsresan påbörjades på torsdagskvällen när vi styrde kosan mot Gällivare där vi hann umgås lite med släkten innan turen fortsatte mot Abisko. Varje gång när vi åker E10:an från Kiruna och vidare in bland fjällen slås jag av tanken att det här är fan inte sant. Det är svårt att föreställa sig något så vackert, så fulländat och perfekt, så rent och så orört. Med det finns där och helt fritt att utforska.

På fredagen utforskade vi dock inte så jättemycket mer än skidslipen i Björkis och mat- och vinbeståndet hos E och N.

På lördagsmorgonen åkte vi västerut för att åka nedför. Med en liten Klara får man lära sig att turas om. Tobbe fick börja åka och jag och Klara promenerade omkring bland vackerheterna i solgasset. Efter lunch och halvlek var det min tur och med fantastiska backar och underbart sällskap var det lätt att glömma att termometern säkert kröp en bra bit under 15-gradersstrecket på topparna. Mjau säger jag bara. Mjau!

På kvällskvisten njöt vi av världens godaste middag i världens bästa sällskap och jag och E fick oss till och med en sväng i baren när män och barn hade krypit till sängs.

Innan hemfärden på söndagseftermiddagen hann vi med en topptur med linbanan och kaffe med bulle tillsammans med en utsikt som trots viss dimma vred om hela bröstkorgen. Mjau igen.

På väg mot kusten stannade vi återigen i Gällivare för ytterligare lite familjesamvaro och vips var hela sportlovet förbi. Men vilket lov sedan!

Två och en halv vecka. Sedan lovar jag igen!

Och förresten! Efter budgivning på storviltet så kan jag meddela att vi fortfarande är huslösa. Snyft!

Men nanting så härligt!

En vårvinterdag kan nog inte bli bättre än i dag. Ute på isen var bara solen och snön. Vinden var som bortblåst... Vi sparkade och kände strålarna värma för första gången på läääänge. Klara sov i sin låda och vid strandkanten skuttade två rådjur. Efter avslutad isvägsrunda blev vi helt enkelt tvungna att gå in. Det blev för mycket naturromantik och för bra helt enkelt.

Bästa B kom på eftermiddagskaffe och traktorn som skottade hela parkeringen blev en höjdare i sig.

Kvällskvisten har inneburit spaning på högvilt. Mer än så vågar jag inte berätta just nu. Stay tuned.

Från ax till limpa...

Årets första sportlovsdag har varit frisörbesök, långpromenad, kvantumhandling och bullbak.

Dessa bilder tillägnas särskilt morfarn som är på resande fot. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju, men som en sammanfattning av de tvåtusen ord som finns inklämda i bilderna här ovanför så kan jag säga att här finns ett längtande barnbarn och väntande bullar.

Skynda, skynda!

I övrigt håller vi på att förbereda oss praktiskt och mentalt för sportlovets stora event: Abiskoresan!!

Torsdagskväll är också snäll

Lönesamtal är ju roliga tillställningar. I 20 minuter satt jag och berättade precis hur bra jag är på precis allt. Sen fick jag veta att lönepåslaget skickas till mig via mail. Hur väl jag sålde mig själv kommer alltså att visa sig inom en fjärran framtid.

Nu är polisen hemma och det är helg. Nåja, nästan i alla fall. Inte bara helg. Det är sportlov. Nästa vecka kommer jag att förvandlas till brunbrända, superhurtiga och chokladdrickande Soffan.
Nu är det dags att hoppa i säng efter en dag fylld av jobb, födelsedagsfika, krossat glas och frökenträff med tillhörande gofika.

Onsdagskvällen den bästa är

Jag gillar att titta på tv. Jag kan inte förneka att jag faktiskt gillar att sitta och dumglo på rörliga bilder i en dumburk. Dock är jag ganska kräsen. Jag tycker på allvar inte om att titta på film. På så sätt tror jag att jag lider av någon form av koncentrationsstörning för jag kan helt enkelt inte sitta stilla en hel långfilm. Detta är lite pinsamt att erkänna men jag erkänner ändå.
TV-serier är mer min melodi och på onsdagskvällarna får jag mitt lystmäte. Grey's. Jag bara älskar dem. Alla de emotionellt störda läkare som studsar omkring i Seattle och gör konstiga saker som får mig att vrida mig av ångest i soffan.

I Gällivare säger man titta tv. I Gällivare glömmer man prepositionen. Ytterst märkligt.

I morgon stundar lönesamtal. Jag gillar inte lönesamtal. Det här med individuell lönesättning är lite för obehagligt för mig. Vad sa jag om störning?

9A...

I åratal har vi fått följa dokumentärserier om än den ena, än den andra yrkesgruppen. Andra människors vardag på jobbet visar sig för oss där vi sitter uppkrupna under favoritfilten i favoritsoffan.
Sjukhuspersonalen, ambulansförarna, poliserna, kustbevakarna, bönderna, veterinärerna... You name it. Alla har de fått prestera framför kameralinsen och nu har då turen kommit till lärarna. Nu är skolans tur att visa hur det fungerar i verkligheten. För att gestalta verkligheten har ett gäng prisbelönta fröknar och magistrar hyrts in för att tämja en vild nia på en termin. På en termin ska denna niondeklass gå från underpresterande till topp tre i Sverige vad gäller resultat på de nationella proven i matte, engelska och svenska.

Jag tycker mig ana en viss sarkasm i mina egna ord men jag vet i ärlighetens namn inte om det är sarkasm eller bara en liten fnysning som säger *jaja, då får vi väl an se hur det blir med den saken då. Det känns ju lite tillrättalagt och med de där förutsättningarna skulle väl jag också kunna lyckas med precis allt i min pedagogiska gärning*.
Jo tack, så bitter och trångsynt kan jag faktiskt låta. Men jag kan även låta lite mer så här *att det är väl ändå roligt att skolan visas upp i media. Skolan som den faktiskt ser ut på många håll och faktiskt så är det lite skönt att se att prisbelönta lärare minsann har problem att få tyst i klassen också.*

Jag tycker att det ska bli roligt att följa 9A på den här resan. Tillrättalagt eller ej. För någon surtant är jag väl ändå inte...

Mera jobb!

Sedan jag började jobba efter mammaledigheten har jag jobbat deltid. 70% för att vara exakt. Det har varit alldeles, alldeles underbart att få lite extratid hemma med Klara och tid till att pusta ut efter jobb och andra måsten. Nu har Tobbe dock börjat vara delvis föräldraledig och i samma veva frågade min chef om jag var intresserad av att jobba mer. Timingen kunde inte ha varit bättre och uppdraget i sig hade inte kunnat vara roligare. Jag kommer att få uppleva undervisning i en helt ny form, med en helt annan färg och på ett helt annat sätt. Jag kan inte tänka mig ett mer spännande uppdrag just nu faktiskt. Jag kommer inte att jobba heltid och jag kommer fortfarande att ha kvar mina lediga måndagar men lite mer jobb blir det...

Annars håller vi som bäst på att förbereda sportlovsveckans trip till Lapportens förlovade land. Jag längtar så att jag kan spricka. Må solguden skina med sin stora närvaro under vecka 9. Jag ber på mina bara knän.

Resumé

Så var helgen åter förbi och jag kan se tillbaka på ett par dagar med lugn och ro men ändå ganska fyllda av roligheter. I fredags kom nämligen syster/svägerska/faster Carina och systerson/kusin Gustav på besök och vi har haft fullt upp hela helgen. Mest har vi ätit känns det som. Och så har vi fikat. Och shoppat. Ja, de som inte konsumtionsbantar har shoppat.
Klara har hänförts av sin kusin som, trots åldersskillnad, varit världens bästa lekkamrat och hjälpare.

I dag har Tobbe jobbat och när gästerna åkt tutade jag och Klara iväg till Maria och Glenn för att födelsedagskalasa och fika lite till.
I morgon börjar en ny vecka, fylld av en lite större tjänst på jobbet. Det du!

Huga

Människan som skriver dessa ord är förmodligen 3 kilo lättare och tre nyanser blekare än den människa som skriver här i vanliga fall.
Ja, som så många andra har jag drabbats av kräkan. Eller något annat. Kan också vara en Kvibille som jag avnjöt i förrgår kväll.
Jag vaknade natten till i går av en bekant känsla av små fötter som sparkade i magen. När jag efter en stund insåg att jag inte är särskilt gravid gick det sakta men säkert upp för mig vad som var i görningen. Resten av natten är historia och inte någon särskilt vacker sådan.
I går låg jag i sängen precis hela dagen. Tömd på kraft, energi och vilja. Jag bara låg och dagen kändes som ett sekel. Tobbe fick stanna hemma från jobbet eftersom jag på intet sätt kunde ta hand om det lilla barnet.
I morse vaknade jag och kände hunger, på livet och på mat. Nu har jag ätit både frukost och lunch och ute strålar solen över den kritvita snön.
Livet återvänder så sakteliga.
Gracias a la vida.

Surkärring, del II

För en vecka sedan i dag blev vi med garage. Jag bloggade och berättade om hur jag egentligen inte trivdes med min nya identitet som garageinnehavare och att varje utflykt med bil numer tvunget påbörjades med en lång, lång vandring till det fjärran garaget.
I morse lyfte jag luren och ringde till hyresvärden för att fråga om det möjligtvis gick att byta tillbaka. Hyresvärden kunde få det dumma garaget om vi fick tillbaka vår underbara p-ruta vid havskanten. Sagt och gjort! Utan uppsägningstid och krusiduller kunde jag några timmar senare ratta in Saaben på den bekanta plats nr. 43. Jag kände faktiskt på allvar lyckofjärilar i magen just då. Kalla mig knäpp om du vill men jag älskar ta mig tusan p-ruta nr. 43.

Resten av den lediga måndagen har ägnats åt sparkning på isen, via stan och hem till mamma där vi åt räkmackor och semlor.
Jag kan tala om att sparklåda är så rätt just nu. Inte för att jag har sett så många andra än sparklådor än vår egen men den har fått så många kommentarer av gamla som unga. Vill du vara rätt i vårvintern? Lägg dig i en sparklåda!

På tal om lediga måndagar så får vi se om jag får ha dem kvar. I morgon får jag veta om min tjänst kommer att utökas med ett ganska häftigt uppdrag eller ej. Beror lite på kommunens ekonomi som vanligt... Jag lär återkomma om saken.
Sov gott, vem du än är...

Helgens ända

När jag nu sitter här och knapprar på tangentbordet kan jag samtidigt höra plingandet från min nya ring som åkt hela vägen från Jokkmokk och landat på mitt högra långfinger. Jag borde fota den men för att kunna gå och lägga mig i rimlig tid får jag i stället ge en målande beskrivning av denna vackra skapelse i lappsilver och prydd med sådana där små ringar som plinkar så fint på lappskedarna också. I bland kan det nästan vara värt att vara ensamma mamman för en helg...

Klaras och min helg har gått i lugnet och mysets tecken. I går städade vi och gick en promead i grådiset tillsammans med mamma och pappa. Vi läste Totte, Pingvin och Knacka på fördmodligen mer än 10 gånger var och sedan åt vi middag och jag njöt av lördagskvällen med ett glas vin framför schlagern. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkar inte ens tycka så mycket mer än att det är ok underhållning. Jag begär varken mer eller mindre, lättroad som jag är.

I morse svängde mamma och pappa förbi här med sparkar och sparklåda och jag och Klaran följde med på en tur runt halva Fårön. Isabanan är nu plogad, men inte hela vägen runt. Fantasktiskt vad jag älskar den där isvägen. Jag skulle nästan kunna påstå att det var värt att säga upp sig från ett fast jobb i Umeå bara på grund av denna lilla bana. Den är livskvalitet och jag hoppas att kommunen förstår det. Men det tror jag att de gör...
Plättlunch, provrättning, kvällspromenad och så Nip/Tuck med glass gör denna söndagen till ett bra avlut på en rakt av mysig helg.

Och mitt köpstopp? Går bra! Denna helg har jag inte spenderat ett öre, förutom en reflexväst som jag köpte på Coop för 49 kr. Men det är ju ungefär som med cykelhjälm. Vore idiotiskt att vara utan. Fast jag har ingen cykelhjälm...

Hon sa att hon skulle gå till dagis...

...men vi fick krossa hennes drömmar genom att säga att dagis är stängt och fröken Berit är hemma...

Det var bara att packa upp filten ur väskan och somna i den egna sängen.

Fräcka fredag!

Nåja, så väldigt fräck kanske inte denna fredag är men visst är det väl en klämmig rubrik i alla fall?
Jag och Klara har ätit soppmiddag med mamma och pappa. Tobbe jobbar i Jokkmokk i helgen eftersom det där är festligheter i kvadrat och kubik som ni säkert känner till.

Just nu är det Lantz i P4 på tv!! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag ÄLSKAR den kvinnan! Jag tror att vi skulle bli riktigt bra kompisar hon och jag... Undrar om hon tror detsamma...

Överlevde...

...denna dag gjorde jag.
Späckad av tonårsbråk, verbböjningar, exotiska djur, fallossymboler och moccarutor blev det en bra dag att lägga till handlingarna. Ja, alltså en bra dag.
I kväll är det tvättstuga och avklarade kvällspromenad i vräksnö. Snö som vräker ner.
Nu hoppar jag i säng.
Sov gott kära du!

Gåendet

I morse på väg till jobbet lovade jag mig själv att försöka bli lite mer fysiskt aktiv de dagar när Tobbe inte är i Jauret. Sedan jag började jobba, i augusti, kan jag av naturliga skäl inte röra mig lika mycket som under mammaledigheten. Jag försöker promenera några dagar varje vecka men jag skulle önska att det blev mer regelbundet och främst för att jag mår så bra av motion. Kroppen blir glad och framför allt blir människan Soffan glad.
I kväll har jag då följdaktligen hasat runt halva stan i snöglopp och hårda vindar. Och det var så underbart. Det finns faktiskt inga dåliga väder. Jag är helt sann när jag yppar dessa ord. Håna mig gärna och kalla mig för äckelpräktig men jag vidhåller.
Övrig ledig tid har denna dag ägnats till att färdigställa morgondagens fika som JAG ska servera hela personalen på den lilla, stora skolan där jag jobbar. Jag har handlat och bakat och strött kokos över moccarutor.
Må det nu räcka. Må de svultna lärarna hålla till godo med det som bjuds och må jag hinna skiva gurkor och paprikor innan värsta anstormingen...
Som du hör, en stor dag i morgon...

Surkärring

För lite drygt 28 år sedan föddes jag. Jag är alltså inte alls så väldigt gammal. Man skulle nog kunna beskriva mig som en ung kvinna. I alla fall är det så jag tänker på mig själv. Ung, flexibel och öppen i sinnet.
Jag tycker att jag har lätt för att anpassa mig till nya saker och förändringar.
Men faktum är att jag verkar vara en ganska bekväm människa som lätt fastnar i gamla mönster och trivs bäst under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.
I dag fick vi nycklarna till det garage som vi köat för att få ända sedan vi flyttade hit till Piteå. Fram till i dag har vi haft bilen parkerad på en vanlig parkeringsplats med motorvärmarestolpe. Denna fantastiska lilla parkering ligger precis utanför vårt vardagsrumsfönster så när man ville kunde man kika ut genom fönstret för att försäkra sig om att den röda pärlan stod kvar på sin plats. Men i dag har pärlan flyttat, till ett garage långt bort. Till ett garage med en dörr som är svår att öppna och till ett garage som är lite tjorvigt att köra in i.
Min sambo säger att det är bra för pärlan att bo i ett garage. Jag tycker att det var bättre förr. Jag längtar till i går, när den stod alldeles här utanför.
Med allt detta i åtanke kan man ju fundera över om vi (ok, jag) någonsin kommer att hitta ett hus som är lika fint som det hem vi har i dag.
Jag menar, varför ska man byta när man förmodligen redan har det bästa?

Hej då älskade helg!

Söndag kväll och jag har precis avnjutit en skål glass framför favoritserien som började om i kväll. Nip/Tuck har det mesta som krävs för att det ska kännas så där lagom skruvat och nytänkande. Skönt att killarna är tillbaka. Jag hade faktiskt saknat dem.
Tobbe har varit ledig hela helgen och vi har kunnat göra vanliga helgsaker tillsammans, alla tre. I fredags åt vi pizza och jag drack ett glas vin. Min bästa kollega B kom förbi och drack kaffe. Vi pratade och kunde alla resmål i På spåret.
I går åkte jag med mamma till stan. Egentligen bara för att handla mat till kvällens middag men så råkade vi av en händelse slinka in på en av stadens lockande affärer och vips hade jag gjort ett avbrott i mitt köpstopp. En liten, liten klänning/tunika för nästan inga pengar alls låg plötsligt i en påse som satt ihop med min hand. Efter handling, pulkåkning, snöbollskastning och matlagning kom de bebisväntande middagsgästerna G och M och förgyllde vår kväll.
I dag var det så söndag och vi har tittat på det lilla, lilla huset en gång till. Dock känns det lite för litet, trots sin uppenbara charm och lockande estetiska skönhet.
Än en gång går vi vidare mot nya hus. En av stadens fastighetsmäklare berättade att det ligger många objekt i pipelinen nu... Mäklarspråk alltså... Det slår det mesta.

Husjakten, del VI

Två husvisningar på en kväll.
Hus I är pyttelitet men fantastiskt mysigt, gulligt och hemtrevligt.
Hus II är jättestort, större och störst.

Just nu lutar det åt att hus I är för litet och hus II är för stort.
Ibland undrar jag om vi är ovanligt kräsna. Kräsen är ett fult ord. Man kan kalla oss för finsmakare.

Ja, återigen fredag i morgon. Frågan är bara om man kan ha kjol i snöstorm...
Klart man kan!

Arbete, arbete, arbete...

Onsdag. Vad mer kan jag säga?
När jag kommer från jobbet på onsdagskvällarna känns det alltid som att jag varit borta i flera veckor.
Många gånger känns det väldigt lagom att jobba 70%. Många gånger som i kväll.
Sov gott!

Min mamma...

...har aldrig konsumtionsbantat. Hon är nog snarare typen som konsumtionsfrossar. Har alltid gjort, kommer nog alltid att göra.
I dag berättade hon hur som helst om sin nya vinterjacka. Jag antydde att hon kanske har några jackor sedan tidigare och frågade samtidigt om hon inte läst min blogg.
-Ja, svarade mamma, men det var efter att jag köpt jackan.
Jaha. Men då är det ju ingen fara!

Att köpa utan att låta sig köpas

Det snackas mycket nu. Det snackas om konsumtion. Man ska tänka efter före och allt det där...
När jag slutade snusa i julas slog det mig att jag nästan aldrig behövde ta upp plånboken längre. Helt klart går det mindre pengar som ickesnusande. Ingen kan säga något annat. Någonstans där under jullovet, inspirerad av många andra, kom jag på att jag skulle skaffa mig en ny hobby. Jag har alltid varit den där människan som tillbringat många lördagar på stan. Inte främst för att shoppa, utan med intentionen att ta en fika, träffa lite folk och fördriva lite tid i största allmänhet. Ganska ofta har det dock hänt att jag kommit hem med en påse eller två, fylld av saker jag absolut inte behövt men som av den ena eller andra anledningen känts nödvändiga vid det specifika tillfället.
Efteråt har jag alltid känt mig nöjd. Jag har känt att jag gjort något med dagen. Jag har kommit ut, fått nya intryck och en kopp kaffe.
Men, så var det detta snackande då. Jag har läst spaltmeter om människor som bara bestämt sig för att inte handla annat än mat och trosor. Människor som hittat en annan mening med livet och lärt sig njuta av annat.
Jag bestämde mig också. Inte på något stort allvar, utan mest bara för att testa och se hur mycket eller lite jag egentligen behöver. Nu har snart en månad gått och jag måste säga att det inte alls är särskilt svårt. Det gäller bara att hålla sig borta från affärerna.
Faktum är att jag på lördagarna har fått en väldans massa intryck av att bara kasta snöklumpar med Klara ute på gården eller äta kakor hemma hos goda vänner.
Den ekonomiska biten är ju en bonus den med. Just nu är det bara ICA-kortet som går varmt, för äta bör man...

Älskade värld

Jag måste bara få säga att ljusets återkomst till vår hemisfär gör livet så fantastiskt gott att leva. I morse efter frukosten såg naturen utanför fönstret så där härligt bleklila ut. Jag måste bara få dela med mig av den synen.

Bild 1 föreställer Klara i full fart med att odla sitt största intresse; diskandet. Hon diskar sig fördärvad. Hennes händer ser numera ut som ett par gamla arbetarnävar men hon låter sig inte hindras av det. Hon diskar glatt vidare, med stort allvar och tungan rätt i mun.

Denna helg har varit en lugn tillställning men besök av svärmor från Gällivare, fika på stan och trevliga middagar.

I dag har Klara köpt sig en äkta Snow racer som kommer att gå varm i morgon. Var så säker!

Huslös

Den här veckan började med en husvisning till. Den fortsatte med en budgivning och med ett oköp. När det kom till kritan var det inte huset med H. Å vilken lättnad när vi väl insett det.

Nu står vi här igen. På ruta ett. Men i en fin lägenhet som jag inte har någon brådska att lämna.
Och snön ligger vit på taken.
Och i morgon är det fredag.
Nästa vecka ska jag blogga bättre.

Man borde blogga...

Jag borde verkligen skriva en lång harang om livsöden och livets goda.
Jag borde skriva om den vackra vinterdagen som ligger bakom oss och om de två toscakakorna som jag i dag har bakat. En blev äcklig, en blev god.
Jag borde berätta om våra husfunderingar och möten med banken.
Men det finns inte tid till det just nu.
Jag ska visst jobba i morgon och det borde gå före...
Puss!

En stjärna på slottet

I början var jag något skeptisk till det här med Stjärnorna på slottet. Jag valde att inte titta eftersom jag utgick ifrån att det mest bara var smörja ändå. En ordentligt lyft Britt Ekland tillsammans med en åldersnojig Arja Saijonmaa och tre mer eller mindre gubbsjuka farbröder med hängbuk.

Men! Jag måste få rätta mig själv för egentligen är det ju snillerikt. För det första var ingen av stjärnorna egentligen som jag hade tänkt mig dem från början och för det andra så gillar jag upplägget med att en stjärna får stå i centrum en hel dag.

Jag är en person som har ganska lätt för att få saker och ting till att handla om mig. Jag pratar mycket och högt och jag är rädd att jag ibland pratar så mycket att ingen annan hörs. Jag försöker konstant dämpa mig men det är bara så svårt.

I min omgivning finns det så många fina människor med så mycket bra att säga och ibland är jag rädd att jag missar dessa sköna själar bara genom att själv bröla alldeles för mycket.

Tänk så fiffigt det vore om vi alla kunde få vara Stjärnor för en dag, blotta oss totalt och sedan äta en hejdundrandes festmåltid och gråta i varandras armar... Eller är det bara folket på Dramaten som gör så? Jag vet inte...

Husjakten, del V

Nu har jag rullat ihop mig i soffan i avklippta mjukisbrallor och favvofleecen. En snus på det här och kvällen hade varit fulländad. Men ingen snus blir det.
Kvällen har bjudit på två (!) husvisningar. Ett av husen är det hus som jag tittade på utan Tobbe innan jul. Nu tittade vi tillsammans. And we like.
Det andra huset ligger på andra sidan stan i ett mycket trevligt område. Men det trevliga området är nog det enda som känns rätt med det huset. Inte för oss helst enkelt.

Nu ska vi bara fundera och vrida och vända på allt och lite till.

I morgon är det fredag. Igen!! Känns som att jag alldeles nyss skrev just precis denna mening. Men ja. Det är fredag i morgon!

Jo. Arbetsdag.

Somnade i går med blött hår. Vaknade i morse med frisyr som en vildvuxen buske. Allt det där kändes ok. Jag skulle få en lugn morgon, en hemmadag med Klara. I går kväll handlade jag frukt och blodpudding för att vi skulle kunna mysa på riktigt.
Tobbe väckte Klara för att se hur hon mådde. Flickbarnet studsade upp ur sängen. Efter att ha tempat henne fyra gånger med två olika termometrar var det bara att konstatera att ungen var frisk.
Snabbt som vinden fick hårbusken tyglas av en gummisnodd. Frukosten fick tryckas ned i svalget med knytnäven och med oknutna skor snavade vi till bilen, hela familjen med tandkrämskladd i mungiporna.
När jag så kom till jobbet hade jag hunnit landa i det faktum att jag faktiskt skulle arbeta och jag måste säga att jag såg mitt arbete ur ett annat perspektiv. Man saknar inte kon förrän båset är tomt..." och precis så var det. Relationen till min arbetsdag blev mer passionerad efter att ha riskerat att förlora den.
Tro nu inte att jag har passionerade relationer till alla mina arbetsdagar. Absolut inte. Oftast är alla arbetsdagar mest en grå gröt av dagar. Men kanske borde man varje dag tänka som så, att det ändå är fantastiskt att man har ett jobb att gå till, att man ändå har arbetskamrater att prata med och små elever att skratta åt eller med.

Klara hämtades hos mormorn och morfarn som varit älskvärda nog att befria henne från ett vikariebemannat dagis något tidigare än vanligt. Hon har ingen feber men humöret är galet. Vår lilla solstråle skriker och svär, morrar och fräser utan att vi förstår vad som är galet. Gissningsvis en tand. Det brukar vara en tand...

Svängigt...

I går var det kallt, krispigt och underbart. Vi promenerade till stan, hela familjen. Vi köpte semlor som vi fikade med min mamma och tant Karin. Klara lekte, tjoade och skrattade.

I dag är det tö. När jag lämnade Klara på dagis grät hon. När jag hämtade henne hade hon feberblanka ögon och kort stubin.

Dagens dummaste idé måste dock vara min snilleblixt att nu på kvällskvisten promenera in till stan för att köpa förnödenheter inför morgondagens VAB.
Promenera på blankis är aldrig kul. Promenera nästan en mil på blankis är inte i närheten av kul. Promenera nästan en mil på blankis med en ryggsäck full av matvaror är ren och skär idioti.
Jag är en idiot. Ibland.

Ute snöar. Himmel grå. Vara inne. Hitta på!

Efter uppvaknandet i morse och insikten om att snön låg tung på taken, på vägen och på alla gungorna samt att den även virvlade omkring i luften, blev denna dag en innedag. Dock inte desto mindre fylld av hitta på.

Förmiddagen: Jag och Jenny drack kaffe i köket samtidigt som Edvard och Klara gjorde något i Klaras rum. Vad de riktigt gjorde vet vi inte men du kan själv se på bilden att det var något ytterst kreativt.

Eftermiddagen: Jag och C drack kaffe i köket samtidigt som våra småtjejer gjorde golvet osäkert.

När dagen nu summeras kan jag konstatera att jag har druckit fyra koppar kaffe i två olika sällskap. Jag har ätit sex sockerkaksbitar med och utan sällskap. Jag har tuggat flera tuggummin men inte tagit en enda snus. Jag är faktiskt duktig på att inte snusa. Är jag inte det?

Snart kommer pappan hem från en helg i arbetets tecken. Tack för det!

Ett jobb

Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag gillar att vara lärare och att umgås med tonåringar dagarna i ända håller verkligen hjärnan i trim.
Vissa ungar är så klart av den sort som man helst skulle vilja låsa in i läromedelsförrådet och låta dem stanna där fram till påsklovet. Vissa säger just ingenting och man undrar vad som egentligen pågår innanför deras osäkra och sökande ögon. Några är bara sådana där klockrena människor som kommer att bli fantastiska vuxna om några år.
Det som alla dessa ungdomar har gemensamt är förmågan att överraska. Plötsligt glimmar det till i latmaskens ögon och han säger något som är så otroligt klokt att du inte på långa vägar hade kunnat komma på det själv. Plötsligt infinner sig skolk-Pelle på din lektion och det visar sig att han faktiskt kan en hel del. I alla fall finns det hopp om liv...

Jag ska precis skicka in min uppsägning från tjänsten i Umeå. På ett sätt känns det fullkomligt idiotiskt att säga upp sig från ett jobb utan att ha en annan fast tjänst. Men vad gör man inte för att få bo i Piteå? Mitt nuvarande vikariat går ut i augusti. Fram tills dess är jag säker. Men sen... Håll alla era tummar för att kommunen behöver en ärtig spanskafröken med bra hälsa som nästan aldrig är sjuk och som alltid försöker göra sitt bästa. Jag vill verkligen inte jobba med något annat.
Håll tummarna kära du!
Och ha en trevlig helg!

Hmmm...

Mina dagar denna vecka går mest ut på att arbeta ganska mycket och försöka att inte tänka på snus.
Dessutom försöker jag att inte äta lika mycket som jag skulle vilja äta. Att sluta snusa känns på många sätt precis som att vara gravid. Hungern är det värsta. Jag skulle kunna äta hela tiden och just nu är jag glad om jag bara äter halva tiden. Men det har blivit bättre. Jag tror att jag kommer att klara det här ganska bra. I dag har jag varit snusfri i två veckor.
I morgon är det fredag. Ljuva kjolfredag!

En ungdom?

I dag är det vardag igen.
Klara på dagis och jag på jobbet.
Jag måste ändå säga att det kändes väldigt roligt att vara tillbaka bland tonåringarna igen. Och bland arbetskamraterna. Världens finaste.

När jag på eftermiddagen travade in på dagis för att hämta Klara visade det sig att dagis i dag var delvis bemannat av en vikarie i 60-årsåldern. Jag tog henne i hand och presenterade mig varpå hon frågade om jag var Klaras mamma eller storasyster!
Vad säger man? Det ryckte i mina mungipor och någonstans blev jag förolämpad och smickrad på samma gång.
Den stackars vikarien avslutade det samtalet med orden: Ja nu för tiden vet man ju aldrig...

Det hade kanske varit värre om hon frågat om jag var Klaras mormor. Eller morfar.

Vi kan kalla henne Kalla

Det började vid lunchtid när hon älgade upp för den branta, branta backen i direktsändning. Gunde skuttade bredvid och peppade för allt vad han var värd.
Jag satt i soffan och tårarna trillade sakta nedför min kind.
En stund senare, när hela lilla familjen satt vid köksbordet och drack kaffe/mjölk och lyssnade på radions nyheter, hände det igen. Charlotte Kallas pappa hade rest hela vägen från Tärendö i djupaste Tornedalen till Val Di Fiemme för att vara på plats när dottern kanske skulle vinna Tour de Ski. Jag grät.
Nu i kväll satt jag klistrad framför Sportspegeln och fick än en gång se Kallas jättekliv i motlutet och än en gång fick jag höra hennes jätteglada röst när hon plötsligt, bland alla funktionärer och journalister fick se sin alldeles egen pappa. Än en gång tårades mina ögon och svämmade över.
Själva handlingen i sig är väl något som varje pappa skulle göra för sin dotter om han hade möjlighet. Kanske är det just det som får mig att gråta fyra gånger på en dag, för en och samma guldmedalj. Pappor och mammor som gör allt.
Älskade mammor och älskade pappor, ni gör allt så bra.

Fredagskväll

I dag har jag verkligen haft en lugn och fridfull dag.
På morgonkvisten när Tobbe storstädade lägenheten gick jag och Klara till lekparken för att gunga. Och gunga. Gunga. Och gunga.
När vi satt där på varsin gunga spankulerade en äldre dam förbi på vägen med stavar i händerna och rosiga kinder. Hon berättade om sin egen dotter och hur hon var när hon var i Klaras ålder.
På väg in till den nystädade lägenheten träffade jag en mamma i min egen ålder som bor i huset bredvid vårt. Jag vet inte riktigt vad hon heter men vi kan kalla henne för Trevliga mamman. Hennes sambo kallar vi Trevliga pappan, helt enkelt bara för att de är så trevliga.
Hur som helst, dessa två möten gjorde hela min dag. Två små snabba samtal som egentligen inte handlade om något speciellt, men som ändå ger en sådan trygghet.
Dagen fortsatte med ett besök av Tobbes jobbarkompis och hans gravida sambo. Den gravida sambon är lärare, precis som jag är, i precis samma ämnen som jag är. Behöver jag säga att vi hade en del att prata om?

Nu har Tobbe åkt västerut och kommer åter efter nattpasset på söndag. Jag njuter av ett glas vin, utan snus. Åtta dagar i dag. Åtta.

När man inte snusar måste man sysselsätta sig med annat

Jag drog mig lite för att publicera dessa bilder. Klädkammaren är inte den del av vårt hem som jag är mest stolt över. Men visst blev det väl ändå lite skillnad?

Lite jullov kvar...

Tidig kväll i snussugets nävar. Just nu vore det verkligen jätte, jättegott med en snus. En vecka i dag. Jag kämpar vidare och lider i det tysta, med munnen full av choklad. Choklad hjälper. Lite.

För två veckor sedan kändes det som att jag hade en ocean av tid framför mig till bara avkoppling och hemmamys. Denna ocean visade sig snabbt vara ett litet träsk av tid som snabbt rann iväg och nu återstår bara en vanlig liten helg. En vanlig liten helg som jag hoppas fylls av vit pudersnö och kanske förgylls av en liten skidtur. Tänk om man ändå fick åka lite skidor...

Gegga

Sitter och pustar ut i soffan efter kvällens något läskiga utmaning.
Jag har rensat handfatets vattenlås. Gegga. Det är allt jag har att säga. Och blä.

Dagen i övrigt har precis som många andra dagar under jullovet fyllts av typiska jullovsaktiviteter. Långpromenad med sovande barn i barnvagnen följd av fika på stan med bästaste vännerna. Denna, ibland något sovande, småstad är så här i juletider överfull av jullovsfirare från både när och fjärran som trängs och slåss om fikens åtråvärda sittplatser. Med vassa armbågar får man hålla sig framme för att få några droppar av det svarta guldet.
I dag är den sjätte dagen som kaffet intas utan snus. Visst är jag sugen. Jag är sjukt snussugen. Gissningsvis blir det bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre.
Men det är januari nu. Och visst verkar det som att dagarna är lite ljusare och luften lite lättare att andas?

Gott nytt 2008!

Jag borde kanske, precis som så många andra, ögna igenom det år som gått och reflektera något över dess innehåll.
2007 har varit ett bra år. Ett riktigt bra år faktiskt.

Här följer ett axplock av året som gått:
-Klara har vuxit och blivit en ganska världsvan dam med sina 16 månader på nacken. Tänk att under ett och samma år lära sig så otroligt många grejer; rulla, sitta, krypa, stå, dansa, gå och verbal kommunikation (nåja, nästan i alla fall).
-Flyttlasset som gick norrut i slutet av maj och förde mig hem till barndomens fina Piteå. Efter en hel, lång vår fylld av ångest blandat med glädje kan jag nu med facit i hand känna mig riktigt nöjd över det stora beslutet att flytta.
-Glädjen över att få ett jobb där jag trivs och förmånen att jobba med människor som jag gillar.
-Närheten till min älskade familj tack vare flytten. Storebror bor fortfarande för långt bort men alla de övriga finns på fikaavstånd.
-Skräcken i min kropp när pappa ringde och berättade om mammas hjärtinfarkt. Tack lilla mamma för att du blev bra igen!

Nu vill jag bara passa på att önska alla ett fint 2008!
Ta det lugnt där ute.

The end of an era

På jobbets julfest för några veckor sedan stod jag, i vanlig soffan-anda och orerade över något. Denna gång handlade det om snusandet och min kärlek till snuset. Jag knöt min näve och lovade mina medsnusande vänner att jag ska sluta någon gång. Jo, nästa gång jag blir gravid, då slutar jag för gott.
I förrgår slog det mig att jag endast hade ett fåtal små snuspåsar kvar i min dosa och började så smått fundera på det kanske var dags. Med den kommande prishöjningen i åtanke tog jag så ett aktivt beslut att inte köpa någon ny dosa. This is it. Det är över nu.
Jag är inte längre Soffan som snusar. Nu slipper jag planera var jag ska stanna på väg hem från jobbet för att köpa en dosa Rapé. Jag slipper springa till arbetsrummet mellan lektionerna för att hinna snabbsnusa innan det är dags för nästa lektion.
Jag slipper många saker.
Lätt kommer det säkert inte att bli, men jag ska göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra. Jo, jag ska lägga undan pengar också. Snuspengarna får bli en grundplåt till något annat roligt i stället.

Och förresten, jag är INTE gravid. Det här gör jag helt på egen hand.

Snusfria dagar: 2!

Julen som kom och drog vidare

Då sitter man här då. Julhelgens sista kväll har lagt sitt mörker över världen och själv sitter jag här några kilo tyngre, fylld av julmat, choklad och julmust.
Julaftonen firades med mor, far, äldsta systersonen Nisse och bror med familj. Och så Tobbe och Klara så klart! Tomten var snäll och gav mig nya och ursnygga täckbyxor, en smarrig parfym och ett par tjusiga örhängen som min svägerskas syster har gjort.

I natt vaknade jag (gräsänkan) av lilla dotterns ynkliga gråt. Hon låg där i sin säng, het som en kamin och med en ilsken hosta. Denna dag har därför gått i lugnet och vilans tecken och dessvärre missade vi födelsedagsmiddagen hos Erica. Dock hoppas jag på att kanske få komma och äta några gamla rester i morgon. Eller en kopp kaffe.
Nu återgår jag till Mannen i sjön och min twist-påse. Man tager helt enkelt vad man haver.

En kvar!

Nu är det nära... I morgon ska jag vara julfint klädd och gestalta en drunknande tomtenissa i lärarkårens julspel. Jag måste fila lite på själva dunknandet nu i kväll...

Eftermiddagens husvisning var bra. Huset var finfint men storstort. Jag sliter mitt hår och försöker tänka på allt jag kan tänka mig att man måste tänka på. För vad ska huset egentligen vara anpassat? För i dag? För om fem år? För om 30 år när alla våra barn har flyttat hemifrån och vi stapplar omkring med krumma ryggar och tunga hängbröst?
Mina tankar spinner runt, runt, runt och jag står stilla mitt i mina tankar och försöker få dem på plats.
Ursäkta mitt tjat och mitt surr och mitt eviga ältande.

En arbetsdag kvar! En!!!

Nedrans slask

Jag är en vinterälskare av rang. Jag bara älskar den vita snön och minusgrader är inget som skrämmer mig. Jag gillar skidåkning på längden och på tvären och jag njuter av att bara få gå omkring på den vita mattan av snö.
I morse när jag åkte till jobbet visade biltermometern 7 varma grader. Det här är inte vinter. Det här är inte jul.
Hur som helst är jag glad över att jag numera bor i den stad där julen ska firas. Förra året, när vi fortfarande var västerbottningar, blev vi stannandes i björkarnas stad ett dygn extra på grund av underkylt regn och blixthalka.

Veckans projekt är ytterligare en husvisning. Denna får jag fixa på egen hand eftersom Tobbe jobbar i lappmarkerna. Detta objekt ligger på rätt sida av stan och jag är som alltid väldigt förhoppningsfull. Jag borde kanske lugna ner mig lite men just nu är husjakten min stora hobby.

Tre arbetsdagar kvar! Tre! T-R-E! 3! III! Three! Trois! Tres!
*viftar på rumpan av glädje*

Väl utnyttjad helg

Fredag: Personalfest med världens bästa personal. En fest som innehöll allt som en fest ska innehålla: Fördrink, god mat, efterrätt, blodvite, en rejält vinglande kollega, många glada och inte lika vinglande typer, allsång, tjuvrök... You name it...

Lördag: Prommis till stan, 30-årskalas hos Emma, videokväll med bästa jobbarkompisen och glass.

Söndag: Utflykt till syster i Luleå med mamma och pappa i arla morgonstund. Underbar grötlunch och promenad i perfekt vinterväder.

Bra jobbat, eller hur?

Husjakten, del IV

Kvällen har tillbringats vid köksbordet med en provhög för händerna och betygsfunderingar snurrandes i huvudet. Nu är det färdigrättat och det känns som att det mesta har fallit på plats. Tack för det!
För dig som inte är lärare kan jag berätta att man KAN ligga sömnlös om natten för att man hemsöks av tankar kring eleven X och om denne verkligen har gjort sig förtjänt av ett MVG eller om det är rimligare med ett VG just nu. Ska eleven Y behålla sitt VG trots att hon egentligen inte visat de kunskaperna den här terminen?
Snart är det jullov. Prisa gudarna för jullovet!

Husjakten då? Jo, efter en andra visning av huset från förra veckan har vi bestämt oss för att inte slå till. Eller vi... Det var nog mest jag som inte kände det där klicket.
Jag har aldrig köpt ett hus tidigare men jag kan tänka mig att det ska kännas som när man träffar sin stora kärlek. Det ska klicka, plinga och bulta i hjärtat. Annars kan man vänta.
Vi sitter ju inte i sjön men det vore bara så roligt med ett eget hus...

Nytt liv

Bild: Wikipedia

Funderade först på att döpa inlägget till "Gräsänka" men vad fasen står det för egentligen. Vaddå gräs? Vaddå änka? Gräs som i braj eller gräs som i sådant som hästar och kossor äter? Vaddå änka? SÅ illa är det väl ändå inte. Det är ju bara den lilla detaljen att min man befinner sig långt, långt borta, i Lappland, där han numera knegar.

I dag är första dagen av denna nya era och jag får väl säga att denna första dag har gått ganska bra. I morgon kommer han hem igen vilket känns ännu bättre.

I ett års tid har jag vetat att det är så här det kommer att bli men jag har hela tiden kunnat skjuta det framför mig och förbereda mig lite i lönndom. Nu står vi här och framtiden har blivit verklighet. En verklighet som det bara är att ta tag och leva i på bästa möjliga sätt. Jag försöker intala mig själv att fokusera på häret och nuet och njuta av alla dagar. Inte lida av ensamheten, den tomma sängen, den (på kvällen) tysta lägenheten. Inte vara ledsen för att jag inte har någon att spontankrama när jag vill, spontanbrottas med när jag vill, spontanfika med när jag vill eller bara spontanprata med när jag vill.

Jag ska i stället vara glad över att jag har någon att ringa till precis när jag vill, någon att tänka på hur mycket jag vill, någon vars lukt sitter kvar i lakanen. Någon att älska, precis hela tiden.
Och så kommer han ju hem ganska ofta också...

Helg ljuva helg

En vecka kvar. En vecka.
Om en vecka är betygen spikade. Allt är rättat. Allt är tänkt. Allt är bra.
Visserligen är allt ganska bra just nu också. Men allt är inte riktigt rättat och tänkt.

I kväll äts det paj, dricks det vin, äts det chokladpraliner, snusas det snus och tittas det på Idol.
Vayamos Amanda. Vayamos.

Hustittandet är spännande men jag är lite hemlig.
Trevlig helg kära vänner!

Husjakten, del III

Vad kan jag säga mer att dagens objekt känns hett. Hetare än hett.
Ett lagom stort hus. Eller lagom... Huset är jättestort men med framtiden i åtanke så känns det alldeles lagom. Känslan där inne var den rätta och området är toppen.
Mer än så kan jag inte säga just nu. Mer än så vet jag väl egentligen inte själv just nu.
Mer än så kan jag inte säga om något just nu. Hela min varlese är uppfylld av kalkyler, uppvärmningssystem, treglasfönster och dräneringsfunderingar.

Vad gör man sen? När man har köpt sitt hus, fixat det som man vill ha det, landat och bestämt sig för att: -Här ska vi bo, i dag och resten av alla dagar. Vad tänker man då på? Vad pratar man då om?
Är det kanske den dagen man bestämmer sig för att börja spela golf? Är det den dagen man köper en husvagn för att ändå liksom vara på väg? Eller är det kanske den dagen man bara lutar sig tillbaka med en god bok, framför den öppna spisen i vardagsrummet, glad över att ha hittat hem?

Till dig som längtar...

...efter ditt barnbarn, syskonbarn eller efter Klara helt enkelt.
Och till er alla vill jag rikta en vädjan om att inte tänka allt för mycket på klädhögen som syns lite vagt i bildens högra kant. Denna klädhög är ganska konstant där i sin fåtölj. Fåtöljen är ett arvegods som jag själv gillar skarpt men som min mamma ofta kommenterar och undrar när jag ska avyttra. Men! Utan fåtöljen hade klädhögen legat på golvet och hur kul hade det varit egentligen?

I dag har jag hämtat mitt nya körkort. Inte för att jag slarvat, tappat, eller supit bort det förra. Helt enkelt bara för att det gamla hade blivit för gammalt. Det har alltså hunnit gå tio år sedan jag stod där utanför körskolan, mitt i den smällkalla vintern, men en liten lapp i min hand. En liten lapp som intygade att jag var en fullfjädrad bilförare. Sedan den dagen har jag älskat att köra bil. Du kanske tycker att älskar är ett starkt ord och må så vara. Men jag gör det.
Det anmärkningsvärda med det nya körkortet är att jag nu, svart på vitt, kan se att de tio år som förflutit sedan den där magiska dagen har satt sina spår. Jag känner mig inte äldre. Tycker inte att jag ser särskilt mycket äldre ut. Men när 97 års upplaga av Soffan läggs bredvid 07:an så är det ganska uppenbart.
Men det är väl så det ska vara. Hade ju faktiskt varit konstigt annars...
Så njut i stället av uppföljaren här ovan. Hon står sig i alla lägen.

Den första adventen

Årets första advent har varit precis så adventig som man vill att en första advent ska vara. Snön har fallit från himlen i sakta mak och inne i vår lägenhet har lukten av saffran legat tung.
Pappan i familjen har jobbat och jag hade så klart planerat att föreviga Klaras första lussebullbak när vi var mitt i det. Men med händerna ihopkladdade av gul deg och mjöl över hela tröjan så får det helt enkelt bli en bild av de färdig bullarna i stället. Ibland hinner man inte med. Så enkelt är det bara...

I går julpyntades hemmet från golv till tak. Eller nåja. Julpyntades gjorde det i alla fall.

Jag har köpt en ny och fin glasboll fylld med små lysdioder som pryder köksfönstret på ett fantastiskt sätt.

Och så tomten... Egentligen är jag ingen tomtemänniska men den här darlingen från sent 70-tal kan jag bara inte säga nej till. Jag fick honom av några bekanta till mamma och pappa när jag var nyfödd. Gulltomte!

Bättre förr

I brist på annat har jag nu ägnat ett stund till att läsa mina egna gamla bloggar. Läste om sista månaden i Umeå, om flyttstök och farväl, om tankar och funderingar. Läste med öppen mun i förvåningen över hur utomordentligt tomt mitt skrivande har blivit. Mitt liv är inte tomt, inte på något sätt, men mitt skrivande har förvandlats till tomma ord.

Jag tänker tillbaka på det sista året i Umeå. Mammaledighetsåret. Året när kalenderns sidor var tomma men livet, hjärtat och hjärnan så fyllda av känslor och tankar. Jag tänker tillbaka på de dagliga barnvagnspromenaderna längs Umeälvens strand då jag i huvudet skrev minst en novell varje dag och då jag hade eoner av tid till mitt förfogande för att fundera över livets stora frågor. Och små.

I dag, när livet är fyllt av så mycket annat, räcker tiden inte till för allt funderande. Eller funderande existerar ju så klart alltid men dagens funderande är liksom beordrat från högre ort. Jag är ålagd att fundera på lektionsplaneringar, prov, betygsvarningar och föräldrasamtal. Jag är ålagd att fundera över vilken tid jag måste åka från jobbet för att hinna hämta Klara på dagis på utsatt tid.

Det känns som att jag inom loppet av sex månader har blivit akutvuxen och lever i tron att jag måste prestera på vuxenvis.
Skärpning lilla Soffan. Gitta från din hybris och fundera hur mycket du vill!
Eller hur?

Jämna steg

Foto: Sofia Wellborg

Varje dag är en kamp mot leksaker och husgeråd, utspridda över golven. Att som förälder till en uppfinningsrik ettåring försöka ha ett hem som är rent och avskalat, smakfullt och stilistiskt, det är ungefär lika lätt som att hålla fast en lövhög i styv kuling. Det går bara inte. Men jag kan inte låta bli att imponeras av den lilla tösens framåtanda och om kvällarna efter den rutinmässiga röjningen kan vi luta oss tillbaka i ett ganska trevligt hem. OK, just nu står en lära-gåvagn parkerad under soffbordet och tre pusselbitar ligger tillsammans med en liten barnsko metodiskt utplacerade framför bokhyllan. På soffbordet ligger två böcker med tilltalande titlar som Ellen och Olle äter och Bli glad med Gogo. Men om man lyfter blicken lite. Mot väggarna... då ser det ändå helt okej ut.

Bilden togs i somras av min vän fotografen. Kolla in hennes hemsida!

Heja Amanda! Ta hem det här nu!
Trevlig helg!

Husjakten, del II

I kväll var det dags. Familjen R-E:s andra husvisning.
Huset i fråga ligger på gångavstånd så jag och Klara promenerade iväg och mötte Tobbe som kom i ilfart från jobbet.
Jag gillade det lilla slottet riktigt mycket. I alla fall en av de tre våningarna. Övervåning och källare blev något av en besvikelse. Mest för den ringa storleken. De små sovrummen låg alldeles för nära varandra och jag såg Klara framför mig, som tonåring, i desperat jakt efter ett privatliv som inte går att finna på den ringa boytan.
Men jakten fortsätter. Sanna mina ord.

Äntligen fredag i morgon. Fredag och tandläkarbesök. En gammal lagning har lossnat.
Glad kjolfredag på dig!

Fylld av ord

Så känner jag mig just nu.
Har tillbringat kvällen på Krokdil och en föreläsning av Susanna Alakoski som skrivit Svinalängorna som fängslade mig i början av sommaren.
Kvinnan är en fröjd att lyssna till och jag satt fängslad från början till slut. Fängslad av hennes berättelse och hennes ord. Fängslad av hela känslan att sitta där i den lite för kvava luften, omgiven av människor som sitter där, lika fängslade som jag.
Uppfylld av glädjen över att bo i en stad som serverar finkultur till vanliga människor som tar denna till sig, precis som om den vore lika lättsmält som isglass en varm sommardag.

Dagen efter gårdagskvällen

Denna dag har kantats av en bekant känsla som dock inte besökt min kropp på väldigt länge. Känslan av att gårdagskvällen innebar en drink för mycket och att timmarna mellan lakanen blev för få. Jag vill inte känna den här känslan på ett tag nu men det överskuggar dock inte det faktum att kvällen var otroligt trevlig. Som vanligt tycker jag nog att gafflandet hemma i soffan var det bästa på hela kvällen. Väl ute i vimlet kunde vi konstatera att publiken har blivit mycket ung. Jätteung! Huruvida detta faktum även fastställer att vi andra har blivit äldre vill jag faktiskt inte diskutera här och nu men jag gissar att det är en naturlig konsekvens av mitt tidigare uttanlande. Vi är äldre, men ändå ganska fräscha.
Tack fina tjejer för en toppenkväll!

I dag bjöd staden på skyltsöndag i bästa skyltsöndagsvädret. Tunga snöflingor föll från himlen och vi fikade med bästisarna mitt i vimlet.
Nu är det kväll och jag är ganska glad över att det snart är i morgon, när i går kommer att vara i förrgår och ett minne som inte känns i kroppen på samma sätt som i dag.
Verkar jag trött? Jag är trött...

Stora firardagen

I dag har hela stora familjen varit här och födelsedagsfikat. Eller inte hela... Vissa delar av min familj har ju valt att bosätta sig i landets sydligaste landskap men alla andra har i alla fall varit här. Vi har kalasat på tårta och annat sött som gör att jag nu känner mig lite som en ballong. Nu menar jag inte lätt som en fjäder utan mest bara uppblåst.
Och snart... Snart är det dags för dagens andra kalas. Tobbe har åkt till jobbet och på väg dit lämnar han lilla Klaran hos mormor och morfar. Jag sitter här i en tyst och tom lägenhet och ska snart piffa mig så där som man bara gör när man ska ut på galej. Mina bästaste tjejkompisar kommer hit på fest! Du förstår va? En riktig jäkla tjejfest. En tjejfest med vin, kex, ostar, chips och godis. En tjejfest med gälla röster, skratt, smink och kramar.
Efter att ha varit gravid, ammande och mammande i snart två år så är det dags för göra comeback på dansgolvet, i baren och på snabbmatstället. Om än bara för en kväll.
Aftonens outfit ligger utspridd på sängen och vinet står på kylning.

Jag återkommer med en utförlig rapport i morgon. Om jag överlever...
Puss och trevlig lördagskväll på er alla!

Oh what a day!

Vad ska man säga? Födelsedagar klår de flesta andra dagar med hästlängder. Dock måste jag erkänna att jag inte hade så stora förhoppningar på just den här dagen. Tänkte att firandet får komma på lördag i stället. Men! Jag väcktes av sång med frukost och paket i sängen. På jobbet har både busungar och världens bästa personal sjungit så att jag har rodnat. Mobilen har plingat titt som tätt med grattisar från både nära och fjärran vänner. Oj vad det betyder mycket. Så fantastiskt mycket faktiskt.
Som kronan på verket erbjöd sig mormodern och morfadern att hämta barnbarnet på dagis och i samma veva erbjöd de sig att laga födelsedagsmiddag som skulle stå på bordet när jag kom från jobbet. Detta i sig är en present bättre än många andra.
Min kärlek jobbar kväll så han ramlar väl in här inom den närmsta timmen.
Nu höll jag nästan på att glömma! Sverige slog Lettland med 2-1!!!
Vilken underbar födelsedagspresent det är att bara få bekräftat att det finns människor där ute som tänker på mig och bemödar sig med mail, sms, telefonsamtal, skönsång eller bloggkommentarer. Det är den bästa av gåvor. Alltid.
Och sist men inte minst, ett stort tack till de vältränade grabbarna i blågult som piffade till kvällen ordentligt. Tack!

Detta jobb -ett liv

I kväll föräldramöte. I morgon långdag. Det här med livet är mycket jobb. Jag lägger ingen värdering i detta yttrande. Jag bara konstaterar.

Men imorgon! Födelsedag!!!
Den här hösten har gått så snabbt att jag, som annars är rätt hysterisk kring mina egna födelsedagar, inte har hunnit fundera särskilt mycket alls. Eller så håller jag på att bli gammal... Men så är det ju inte. Jag är långt ifrån gammal. Knappt några rynkor alls. Knappt några hängbröst och knappt några gropar i låren. Knappt...
Nu är det bäst att hoppa i säng så att det blir födelsedag riktigt snabbt!

Äntligen...

...har jag klistrat in alla våra framkallade bilder i albumet! Egentligen är det ju rätt trevligt när man väl håller på. Man passar in bilder, klistrar och skriver fint med silverpenna samtidigt som man dricker saft och lyssnar på radio. Nästa gång ska jag inte vänta lika länge. Jag ska verkligen försöka att inte vänta lika länge.

Dessutom har vi i dag inhandlat en svart pulka som Klara invigde på bästa sätt. En tur till gungorna och mer än ett smakprov av den vita snön, som var lika kall varje gång.
Nu blir det bums i säng, i ångorna av fotolim...

Å hon nös, å hon frös, attjo, attjo, attjo PROSIT!

Jag har inte snuva. Men dotra producerar sådana mängder snor att det är snudd på övernaturligt. Och att sedan inte kunna snyta sig... Vilket straff! Dessutom verkar lillfia ha trätt in i en ny livsfas där vi får göra bekantskap med ett hiskeligt temperament. Hon kan verkligen peka med hela handen. Ja, hela kroppen om jag ska vara riktigt ärlig. Fråga mig inte var detta kommer ifrån. Hennes pappa är diplomatisk som få och jag... Ja, jag är väl ganska medgörlig? Är jag inte det?

I dag, när övriga familjemedlemmar sov middag, åkte jag till stan för att uträtta ett litet, litet sminkärende. Det var allt. Snabbt skulle det gå. Och snabbt gick det. Men förutom det lilla sminkärendet hade jag även lyckats uträtta ett byxärende. Ett pyttelitet byxärende bara...

Tillbaka i soffan

Den här veckan har varit något av ett äventyr. En temavecka som jag tillsammans med några andra insiktsfulla lärare har sytt ihop till något som vi hoppades skulle bli bra. Och det blev bra! Annorlunda men bra. Vi har gjort studiebesök och byggt figurer i olika omgångar och kvällarna har ägnats till utvecklingssamtal och försök till återhämtning. Pust, stön och gäsp är några ord som kan beskriva den Soffa som på mornarna krälat från sängen till duschen i ett desperat försök att kvickna till.
Nu har dock veckan blivit helg och jag sitter här med ett väl tilltaget glas rött och har ätit after work-middag tillsammans med mina bästa jobbarkompisar.

Jag har en bestämd känsla av att mina blogg-inlägg har ändrat karaktär under de senaste månaderna. Det finns inte längre mycket tid för tankar och reflektioner. Jag tror inte riktigt jag hinner med att reflektera särskilt mycket. Jo, det praktiska i vardagen hinns med, vad vi ska äta till middag, vem som lämnar/hämtar på dagis, vad som bör handlas och om sängkläderna kanske har gjort sig förtjänta av en runda i tvättmaskinen. Sen hinner jag också fundera en del över elev X situation i skolan och huruvida dennes prestationer eller brist på prestationer har enbart med inställning att göra eller inte.
Vidare kan jag konstatera att det inte finns något snus som kan mäta sig med Göteborgs Rapé, för nu har jag provat.
Du ser själv. Jag har drabbats av blogg-torka. Men jag tror att det kommer att vända en vacker dag. En vacker dag...

Borde inte datla

Datla, det gör man när man håller på med datorn. Min systerson Isak myntade uttrycket och jag tycker att det är ett väldigt bra verb. För det är ju det man gör, man datlar. När man använder en cykel så cyklar man. När man håller på med boll så bollar man. När man grejar med en dator så datlar man. Fullkomligt logiskt.
Men, som sagt, jag borde inte datla. Jag borde diska och hoppa i säng. Tobbe jobbar kväll och i kväll om någon kväll borde jag göra som min kloka hjärna säger och lägga mig i tid. Morgondagens 12-timmarsdag på jobbet gnager samvetet och pockar på min uppmärksamhet.
Hur svårt kan det vara? Jag testar...

Pappornas dag

Även Klara är svag för sötsaker...

I dag har jag firat världens två bästa pappor. Min egen bästa pappa Ulf och Klaras bästa pappa Tobbe.

Det sägs ju att man väljer en partner som påminner om ens förälder, mamma eller pappa, beroende på tycke och smak. Jag kan se många likheter mellan min pappa och min sambo och en av deras gemensamma nämnare är passionen för kanelbullar. Vad kan då passa bättre en dag som denna än ett storbak?

I morgon är ingen ledig måndag. Hela veckan är ägnad åt elevernas temaarbete och därför är mitt schema ändrat. Kul med något annorlunda men knepigt med nya tider... Nu sätts hjärnan på prov...

I'm back!

Min frånvaro från denna blogg kan delvis skyllas på mitt jobb. Arbetsveckan har kryddats med utvecklingssamtal på kvällstid för att sedan komma hem och avlida i sängen. När jag i morse kom till jobbet kändes det precis som om jag sovit under mitt skrivbord. Jag hade inga tydliga minnen av att ha sovit i min egen säng, bredvid min egen man. Jag kände bara jobbet i kroppen. Nu är i alla fall hälften av samtalen avklarade och helgen ligger framför oss.
Jag har precis blivit lämnad av mina kolleger B och K som förskönat min fredagskväll med tacos, Idol och skitsnack. Tobbe jobbar och Klara sover sött.
Det gör jag också snart.
Trevlig helg kära vänner!

Livets lunk

Jobbat. Hämtat på dagis. Lagat middag. Haft middag på bordet när mannen kom från jobbet. Tvättat. Tittat på Äntligen hemma och förälskat mig i ett datorskåp/arbetshörna (som just nu känns som ett måste för detta hem). Lekt med dotra. Infekterats av en groende lust för att plugga. Insett att CSN förmodligen inte kommer att stötta min nykläckta idé. Gått vidare och insett att jag har det bra som jag har det. Funderat på om man kanske ändå ska ringa CSN och gullbe...
I morgon är det onsdag!
Sov gott!

En lång, härlig, ledig dag...

... som har innehållit både husvisning och innebandy. Bandyn gick helt klart bättre än husvisningen så jag börjar där.
Jag har alltid älskat att spela innebandy men som vuxen och förvärvsarbetande är det svårt att hitta lämpliga forum för att utveckla denna hobby. Nu har jag dock funnit ett gäng, eller gänget har funnit mig, där spelet är lagom hårt, lagom snabbt och lagom kul. I två timmar håller vi på med blodsmak i munnen och blåröda blaffor på smalbenen. Kul. Urkul! Klättringen får väl fortsätta ligga på hyllan tills någon nappar på mitt förslag.
Husvisningen då? Charmigt hus i ett trevligt område nära stan. Charmen bevarad. Visst renoveringsbehov. Ungefär så kan man nog beskriva detta vårt första objekt. Ganska snart efter att vi kommit in i hallen väste jag till Tobbe; -Nej. Nej. Nej!!! Och, nej. Vi är eniga. Vi kommer inte att slå till denna gång. Dock ser jag fram emot en intressant tid med många tankar, kalkyler, drömmar och fantasier. Förr eller senare dyker det upp. Huset med stort H.
Nu dras jag till sängen av Dotter önskas. Den tar sig. Eller så är det jag som har pms och trängtar efter en bebis.
En liten, liten bebis...

Låååånghelg

Det här med långhelger är lite komplicerat tycker jag. Röda dagar följs av klämdagar, halvdagar, konstiga öppettider och allmän förrvirring. Folk är bortresta eller har besök.
Med bortresta föräldrar och en hårt arbetande sambo, vars arbetsuppgifter inte tar hänsyn till almenackans röda bokstäver, har jag tillsammans med Klara sladdat runt på lite olika aktiviteter.
Det bästa med den här helgen är nog snön som faktiskt lagt sig som en filt över marken. Den knarrar som snö ska knarra och den lyser upp den mörka hösten precis som man vill att den ska göra. Måtte den nu bara ligga kvar. Snälla snön, ligg kvar!

Förresten, jag läser en ny bok. Eller ny och ny... Ny för mig, jag började i förrgår. Dotter önskas av Katerina Janouch. Inledningsvis kändes det som om jag råkat komma över ett gammalt nummer av Mitt livs novell men nu har den mognat och väcker väldigt många tankar som jag förmodligen kommer att behöva avhandla här inom en snar framtid.

I väntan på Idol...

... kan jag konstatera att dom har fest i kväll igen. I kväll verkar tillställningen ha kryddats med allsång/karaoke.
På måndag är det vi som går på husvisning. Så det så!

Vara mamma

Klara och jag har umgåtts i dag. Hela, långa dagen. Vi har badat, sovit, ätit, lekt med Jenny och Edvard, promenerat och skrattat.
Dagar som denna kommer det över mig. Det här att vara mamma. En tillvaro så självklar som ketchup på korven eller skum på ölet. En resa som är det bästa, det bästa som någonsin hänt.
Min goda vän Å frågade mig för en tid sedan om förädraskapet verkligen bara är rosenrött. Om det är så fantastiskt som alla säger. Och visst, som allt annat här i vår värld har även föräldraskapet stunder då det känns som att det vore skönt att bara krypa in under sängen och släcka lyset för en stunds lugn och ro. Men allt som oftast nyper det i hjärtat av kärlek till den lilla varelsen som är det bästa av mig och det bästa av min man. En förfinad, förädlad och fulländad version av oss båda. En liten människa som bara genom att le, dansa eller nysa kan göra min dag. Varje dag.
Aldrig någonsin har jag varit så stolt över något som jag är över min dotter. Bara för att hon finns. För att hon är den hon är. Bara så enkelt. Så himla enkelt. Kärlek.

Mysdag

Alla små kusiner samlade under samma tak. Kramar, pussar, knuffar, skratt och gråt.
Fika på stan. Skoprovning som inte ledde fram till något konkret.
Två små ögonskuggor inhandlade.
Bilfärd hem i mörkret i sällskap av elitseriehockey i sportradion.
Vilken dag mina vänner. Vilken dag!

Ett riktigt jobb

Arbetsveckan är avslutad. Tre långa dagar fyllda av roliga övningar, tänkvärda tankar och planering av en trevlig temavecka. Långa luncher, hysteriska gapflabb och färdigtänkta tankar. Precis som på en vanlig arbetsplats.
Jag älskar mitt jobb särskilt mycket sådana här dagar. Inte för att jag inte gillar att jobba med elever, men när man sitter ned med sina kolleger på riktigt upptäcker man även att man är omgiven av ett gäng superba människor. Det är så härligt.

Nu ligger en lååång helg framför mig. I morgon bär det av till Luleå. En bra början. Fika på stan och kanske någon liten present till mig själv. Bara en liten, liten present. Kanske i form av en sko. Det har ju öppnat en ny affär, fylld av enbart mitt favvomärke.

Kvällen innan arbetsdagen

I morgon är en måndag som för ovanlighetens skull innehåller jobb.
Elevernas höstlov innebär lärarnas fortbildningsdagar och i stället för måndag blir veckans lediga dag torsdag. Jag känner dock ingen jobbångest. Lärarjobbet är oerhört annorlunda sådana här veckor. Utan elever är skolan en annan plats. Tyst, tom och snudd på öde. Samtidigt är risken liten att man hamnar i konflikt med en hormonstinn 14-åring eller skriker sig hes i bland surrande 13-åringar.

Helgen ser bra ut i backspegeln. Klara är tillbaka i sitt gamla glada jag igen och som grädde på moset har hennes kusiner, i sällskap av min egen storebror, anlänt från Sveriges sydspets. När jag på lördagskvällen hämtade dem på flygplatsen och fick se de svå små lintottarna komma rullande ner för rulltrappan fick jag en tår i ögat. Små hjärtan som vi får träffa så sällan.
Nu ska vi äta upp lördagsgodiset som vi somnade ifrån.

Ilsken ettåring

Denna vecka har inte varit Klaras bästa någonsin. Den började med feber, fortsatte med lite mer feber och ett ledset och ilsket humör.
Efter middagen i går bestämde jag mig för att ta en titt i den lilla munnen för att se om det kanske kunde finnas något där inne som ställer till problem. Om det gjorde! Totalt åtta (!!) tänder verkar vara på väg upp på en och samma gång. Inte konstigt att man då blir lite på tvären, att man blir lite blank i ögonen, lite ledsen om kvällen.
Helgen skulle egentligen ha tillbringats i skidmetropolen Gällivare för att fira faster Carinas högtidsdag. Men vi blev hemma. Nu får småtänderna krypa fram i lugn och ro, utan att störa sovande kusiner och farföräldrar.

Vidare kan jag berätta att jag är en mycket sjuk människa. Mellan fredagspizzan och Idol satte jag mig vid köksbordet med ett glas rött vid min sida och en trave prov framför mig. Sedan har jag rättat. Oj vad jag har rättat!
Jag älskar att rätta prov. Jag är en mycket sjuk människa.

Trevlig helg kära vänner!

Lång onsdag

På morgonen feberfri gullunge som kördes till dagis. Efter lunch ringer dagis. Feberfri gullunge febrig igen. Superhjälten mormor rycker ut med slängkappa, päronbitar och lek.
Jag på jobbet. Mycket att göra. Inga raster. Jag inte bitter. Bara lite trött.
Förlåt för mina tråkiga onsdagsbloggar.
Allt är schematekniskt.

You give me fever...

En ganska gråmulen måndag blev en mysmåndag hemma i köket.
Jag och Klara har haft finaste besöket av vuxna och barn samt en av mina vuxna vänners livs stora kärlek, som för mig var en ny bekantskap.
Att umgås i kök är det bästa. Näst efter att sitta på golvet i hallen. Det gör man alldeles för sällan.
Under hela eftermiddagen var Klara inte sitt vanliga högljudda, glada jag. Hon hade plötsligt blanka ögon och ville helst sitta i min famn. Jag höjde genast på ögonbrynen eftersom detta väldigt sällan händer. Sent om sider tog jag fram febertermometern som förklarade det hela på ett väldigt tydligt sätt. Flickstackarn var ju sjuk. Så, kära vänner, vuxna och barn, känner ni att det börjar klia i näsan eller svida i ögonen så är det jag som är skyldig. Eller min dotter.
När bästa medicinen pappan kom hem från jobbet blev dock saker och ting lite lättare och de mot kvällskvisten var livet en lek igen.

För övrigt kan jag konstatera att Ica Kvantum är en lugn plats klockan nio på morgonen. Har du inte testat? Det är värt ett besök!

Tvåbarnsföräldrar för en helg

Lördagen började med en riktig familjeaktivitet. Vi åkte till badhuset för att rulla runt i det varma vattnet i den varma basängen. Oj så härligt, roligt och uppiggande. Jag och Klara badade bastu för första gången i hennes ettåriga liv och i bilen på väg hem somnade hon som en klubbad säl. Sjön suger. Som den suger.
På eftermiddagen kom min kära storasyster och lämnade treåringen Aron som kamperar med oss i helgen. Föräldrarna förlustar sig i den södra grannstaden och Aron gör detsamma på Djupviken. Vi busar, äter godis, kollar på Bamse och läser böcker.
Konstateras kan att det är ett större projekt att vara tvåbarnsförälder än enbarnsförälder. Turligt nog kan treåringen ta på sin egen overall och sina egna skor. Treåringen kan även äta mer korv än sin moster. Kanske är mostern en mespropp.
Under eftermiddagen knackade även en av mina elever på dörren. Hon var i krokarna och ville säga hej.
Jag blir alltid lite ställd när jag träffar en elev civilt. Ingen tuff lärarfasad att gömma sig bakom. Bara jag. Lilla jag.
Nu pustar vi ut i soffan. Tvåbarnsföräldrar som vi är...

Tjenixen

Tillbaka efter onsdagskoman. Onsdagar är mördardagar.

I går hade jag inte en rast. Inte en endaste en. Nackdelen med mitt yrke är att man egentligen aldrig har rast. Lunch intas tillsammans med eleverna och det kan inte kallas rast. I personalrummet efter lunchen hamnar man i stort sett alltid i minimöten om elevärenden. Ingen vill ha det så men det blir så ändå. Annars hinner man inte.

På jobbet är det så mycket jobb att jag aldrig hinner tänka på något annat än just jobb. Dagdrömmar finns inte. Inte där. Inte då.

Konsten är att kunna trycka på av-knappen när man åker hem. Att inte se elever eller måsten så fort man sluter ögonen på kvällen. Att inte gå omkring med ångest över allt man inte hunnit göra under dagen. Det är en konst. Sanna mina ord.

I dag var dock ingen mördaronsdag. I dag var en bratorsdag. Efter jobbet och dagis fikade jag och Klara med Åsa och sedan gick vi en liten tur på stan.Inget shoppat. Bara tittat.

I morgon: Fredag. Kjol. Ekbergs. Ja, vi börjar ju kunna det här vid det här laget. Eller hur?

Skulle blogga i kväll...

...men jag somnade framför Grey's.
Du fattar va?
Då är man trött...

I dag

Dagens busigaste: Klara kladdar fast sin uppblottnade frukostmacka på en stolsdyna i köket.

Dagens roligaste: Frisörbesöket. Det är alltid lika skönt att bli ompysslad.

Dagens trevligaste: Förmiddagskaffe med mamma följt av lunch med favvovännerna som i sin tur följdes av fika på stan med nya bekantskapen Anna.

Dagens häftigaste: Sambon kommer hem från jobbet i uniform. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Uniformen är min vän.

Dagens tv: Gynekologen i Askim. Så tragiskt, svenskt och bra som det bara kan bli.

Dagens drog: Snus. Snus. Snus.

Dagens fundering: Hur hantera typerna en trappa ned?

Dagens tappra försök: En tidig kväll inför morgondagens dagislämning.

Dagens misslyckande: Den tidiga kvällen som blev sen.

Snööööööö

Gårdagskvällen fick ett magiskt slut. Jag stod på balkongen och tittade ut över vattnet och hörde hur snön landade på marken. Sen kunde jag sova gott. Nytvättad liksom. Fram till 03.00. För andra gången på tre dagar bråkades det högljutt en trappa ned. Vad ska man göra? Det är inte vårt liv. Inte våra problem. Inte våra ilskna gräl på fyllan. Men vi hör. Jag får veta mer än jag egentligen vill om mina grannar och det verkar så tragiskt alltihopa.

I dag försvann snön men jag tror att vi alla kan vara ganska säkra på att den kommer tillbaka.
I morgon är lediga dagen och jag ska få en ny frisyr. Rackarns så snygg jag ska bli!

Helg

Jag brukar ibland säga att man när man är småbarnsförälder inte märker så stor skillnad på helg och vardag, på vardag och helg. Kväll är kväll. Morgon är morgon. Vad jag menar är att man som smårbarnsförälder inte kan tillbringa lördagskvällen på ett svettigt dansgolv eller i biomörkret.
Men nog är det skillnad alltid. Att få vara långsam på morgonen. Att få läsa tidningen, att få hasa omkring i mjukisbyxor och tjocksockar. Att få träffa vänner.
Den här helgen är extra speciell. Den här helgen hedrar två av mina bästa vänner staden med sin närvaro och det är så roligt att kunna ses på riktigt. Inte via msn, sms, facebook eller telefonsamtal. På riktigt. Här och nu.
I går åt vi hämt-thaimat och drack vin här hemma hos oss. Åt godis och drack vin. Inte lika mycket som förr, men dock...
I dag har vi fikat på stan och jag har köpt ett par skor. Ett par svarta, klassiska, snygga pjucks. Jag tror att jag gillar dem a lot.
Tobbe jobbar natt i helgen. Jag har hunnit somna i soffan och funderar skarpt på en tidig kväll. Som sagt, det är inte lika många dansgolv längre...

Torsdag = kjolfredag i morgon

Klaras inskolning går som på räls. I morgon är sista dagen, men i dag hade fröken Berit sagt till Tobbe att hon anser Klara vara redo nu. Hon äter och sover bra, även på dagis. Hon är glad och sprallig mest hela tiden, även på dagis.
Jag ser inte längre dagis som ett ont måste som vi måste försöka undvika så långt det bara är möjligt. Nu är dagis en del av Klaras verklighet och vi måste låta henne ta del av den verkligheten regelbundet. Dagis är inget straff, det är en tillgång. Det är otroligt skönt att känna så. Att slippa det dåliga samvete som först tyngde mig. Eller slippa... En gnutta finns så klart kvar. En liten gnutta. Men den gnuttan är mitt problem. Förmodligen inte Klaras.

Torsdagar är enligt mig veckans bästa dag. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vidhåller. Allt det roliga med helgen ligger framför en, som ett oöppnat paket och man vet inte vad som ska ske men man hoppas, hoppas, hoppas om att det ska bli en kanonhelg. Och lite känns det som om helgen redan börjat. Vi har ätit middag hos Jenny och Lars. Tobbe och Lars åkte iväg till Luleå för att gå på hockey och Erica anlände från fjällvärlden och vi har druckit kaffe och ätit kakor.
Nu måste jag plocka fram en kjol inför morgondagen. Du glömmer väl inte? Kjolfredag...

Jobb, dagis, middag, sova

Dagarna rullar runt.
Tiden går. Klockan går. Runt, runt, runt.
Jag trivs och har det bra.
Äter pepparkakor på kvällarna och saknar min gulltjej på dagarna.
Älskar att komma hem till hennes leende som är fullt av kritvita små tänder.
Älskar att vakna bredvid hennes rufsiga frisyr.
Nu: Godnatt!

Carl-Bertil

Carl-Bertil Jonsson är gissningsvis bekant för de allra flesta. Döm om min förvåning när jag i dag upptäckte att jag har honom i min egen familj.
It goes a little something like this...
I går kväll åt mamma middag med oss. Vi började prata om de mindre priviligerade i vårt lilla samhälle. I den här lilla staden finns inga direkta uteliggare. Det finns dock ett gäng som går under namnet a-lagarna men till skillnad från många större städer så utgör de här i stan mer ett trevlighetsinslag.
Mamma har, efter sin hjärtinfarkt, varit helt rökfri efter ca 45 år som rökare. Hon är duktig och stark och klarar det hela ganska bra. Dock har hon suttit på sju paket Marlboro Lights mentol som hon inte riktigt vetat vad hon ska göra med. I går kväll, efter vårt samtal, kläckte hon idén om att donera sina giftpinnar till någon av stadens mindre priviligerade invånare.
När jag i eftermiddag tog en eftermiddagspromenad in till stan fick jag plötsligt se hur en kvinna med långt, rött och slitet hår står böjd över sin gamla cykel och pussar på en blond kvinna som påminner otroligt mycket om min mamma. Tataaa! Moran har gjort slag i saken och tagit sina sju paket med mentolcigg till stan för att lämna över till någon bättre behövande. På kuppen blev hon helgonförklarad och det skulle väl göra vem som helst ganska glad och nöjd.
A-lagarna kommer väl förmodligen att lukta mentol under den kommande veckan, så nu vet ni varför.

Att klättra

Förut, när jag bodde i Umeå, hade jag en hobby. Jag brukade klättra. Jag hade en klätterkompis som hette Johanna. Vi träffades inte så ofta off the wall, men det var alltid mysigt att hänga på väggen och småsurra lite mellan kritning av händer och vätskepauser.

I vårt förråd hänger nu min klättersele och mina fina klätterskor mol allena. Jag har inte varit i närheten av dem på en alldeles för lång tid.

Jag vet att det finns en vägg här i min nygamla hemstad. Jag har den utrustning som krävs och jag har absolut viljan. Det enda jag saknar är en kompis.

Känner DU till någon, tjej eller kille, som skulle vilja hålla mig i ett snöre när jag älgar upp för klätterväggen? Känner DU till någon som skulle kunna tänka sig att bli hållen i ett snöre av mig medans denna någon själv älgar upp för väggen? Tveka inte! Hör av dig snarast, ty jag lider av svår abstinens.

Denna dag har varit regnig. Men kärleken har återvänt från vidderna och till middag blev det en sagolik höstig gryta med fläskfilé. Det finns inga dåliga väder...

Bjuder på en bild av Klara, som skulle leka lite i badrummet men leken blev snart en orgie i hällande och slutade med att pappan gav vika och fyllde badbaljan med vatten.

Denna dag - en kamp

På Klaras dagis sover barnen middag en gång, efter lunch. I Klaras hem sover hon middag två gånger, på förmiddagen och på eftermiddagen. För att dagislivet ska bli lite enklare har vi beslutat oss för att vänja bort morgonsovningen nu under helgen. Gräsänka som jag är var det bara att anta utmaningen och försöka roa den lilla fröken efter bästa förmåga. Jag bestämde mig snabbt för att jobbet skulle bli enklare med lite hjälp och begav mig till Klaras mormor på morgonkvisten. Klara är omåttligt road av sina morföräldrar. Jag vet inte vad dom gör som inte jag gör, men något är det.
Det gick som planerat. Klara sov en gång i stället för två. Min förhoppning var att denna sovning skulle bli en sjuhelsikes långsovning och att återstoden av dagen skulle bli ett skönt åk i pudersnö. Klara sov i 35 minuter och de sista vakna timmarna var något av en berg och dalbana. När jag till slut la ner henne i sängen tittade hon på mig med en blick som utrålade tacksamhet och lättnad. Sedan vände hon sig om, drog den röda snuttefilten över huvudet och somnade.
Tobbe är kvar i Vilda Västern. Han skulle egentligen ha kommit hem nu i kväll och jag har längtat hela dagen. Det visade sig dock att Vilda Västern är ordentligt vild och hans tjänster behövdes där. Tråkigt och trist, men mer arbete ger mer pengar och vi ses ju i morgon!

I kväll är det fest en i lägenheten down under.
Som varje lördag.
Och varje fredag.
Själv ska jag krypa till kojs.

Gå på stan...

... är något som många pitebor tycker om att göra. I dag gick Klara på stan. Jo, hon gick faktiskt. Staplande steg i bylsiga kläder och röda promenadskor. Men ungen gick. Sanna mina ord! Det ska vara en pitebo till att ta sina första steg längs Storgatan... Inte är det väl morsarvet som spökar?

Tobbe har åkt till inlandet för att sköta säkerheten i fjällkommunen i Vilda Västern. Min mamma har ätit middag med mig och Klara. Laxsoppa och rött vin.
Som sällskap nu på kvällskvisten har jag fina filten som mamma presentade oss med efter en tur till IKEA. Filten värmer, men inte i hjärtat...

Onsdagar...

Är långa dagar.
Denna onsdag lyckades bli en extra lång dag fylld av det ena och det tredje. Det gillar jag med mitt jobb. Det innehåller lite av allt. Allvarliga samtal blandas med kramar och gapskratt. Subban i mig får komma fram ibland och nästan lika ofta får jag vara snälla S. Jag njuter nog lika mycket av bägge två.
På vägen från jobbet spjällade jag på längs E4an i lugn och ro när telefonen plötsligt ringde. Det var Tobbe som tyckte att jag körde lite fort. När jag tittade i backspegeln låg polisbilen precis bakom mig. Det gjorde den hela vägen in till stan.
Jag fick hjärtklappning och körde försiktigt med händerna på 10 och 2.
I morgon är jag mammaledig igen. I 24 timmar. Dagis och något annat mysigt. Någon?

Back in the hot air

Varje tisdagsmorgon när jag kommer till jobbet känner jag mig lite förvirrad. Det är som att kroppen och knoppen inte pallar tre dagars ledighet. Det blir för mycket. Den lediga tiden blir för lång och allt jobbtänk hinner suddas bort från hjärncellerna. Dessutom ligger jag ju liksom en dag efter. De andra på jobbet har ju redan hunnit träffas en dag och när jag kommer på tisdagsmorgonen, socialt utsvulten och full av frågor om hur helgen varit och om det hänt något spännande som jag missat, känner jag ibland att jag kommer en dag för sent. Med frågor som är passé och alldeles för mycket energi.

Dagisinskolningen fortskrider i sakta mak. Jag önskar att jag fick vara med. Hela tiden. Men på torsdag är det min tur. Då får jag ta en föräldradag och lunka iväg till dagis men Klara. Klara, som idag även gjort ettårsbesiktningen på BVC. Den hann jag i alla fall vara med på. Hon klarade sig utan anmärkningar men lämnade vårdcentralen med ett sprutstick i det lilla, runda låret. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Svensk sjukvård slår det mesta! Leve den!
Nu dusch och sovning. I morgon är en lååång dag med två tunga möten. Jag lär få användning av sömnen...

Det nya livet

I dag började det. Dagislivet.
Eller ja... Vi åkte dit hela familjen, stannade en dryg timme och åkte sedan till Jenny och Edvard på lunch. Ganska likt vilken måndag som helst men ändå så olikt.
Sammanfattningsvis har jag bara en sak att säga. Jag älskar Klaras dagis! Hrmf... Förlåt. Förskola ska det ju så klart vara. Hur som helst, om dagens första intryck består så kan jag inte vara annat än nöjd. Liten och lugn avdelning med lugna små barn och mysig personal. När vi kom fick vi kaffe och fröken Berit tände ljus. Klara tittade storögt på barnen och alla leksaker. Mitt hjärta som hela morgonen hade dunkat hårt i bröstet lugnade snabbt ner sig. Vilken befrielse.

Allt för nu. Puss och kram!