Vilka dagar!

I dag har varit en sådan där lugn och skön dag. I alla fall för mig. Jag har legat på gräset och tittat på det här...

Samtidigt i vagnen gjorde Herman så här...

Klara, som verkar vara den som fått de konstnärliga generna som hoppade över mig, gjorde det här...

Och Tobbe som äntligen hade vädergudarna på sin sida på sin lediga dag har gjort en otroligt jobb med bron. Snart kan vi köpa lite snygga krukor och ställa dit...

Och i går var det midsommarfirande hos oss. Huset fullt med bästa människorna och godaste maten. Här har vi en bild på treåringarna som verkligen firade. Här en stunds midsommarlego.

Syskonkärlek

I arla morgonstund låg lillebror på sitt täcke (visst är det snyggt??!! Mina kolleger har producerat det!) och storasyster sprang i väg till sitt rum och kom sedan tillbaka med inte bara en, utan två visböcker. Sedan satte hon sig på golvet och letade frenetiskt efter texten till Små grodorna. Inte för att jag vet vad hon skulle med texten till, men en stund senare satt hon och tog i från tårna när hon sjöng för sin lillebror.
Återstoden av dagen har jag tillbringat på en solig altan med härligt sällskap och god mat. Jag har dessutom fått lite egentid på Kvantum och i dagsläget är det något man får vara mycket glad för. Midsommarmaten är således inhandlad och nu håller vi tummarna för att Pohlmans efterträdare har rätt i sitt siande om vackert midsommarväder. Det hör ju inte precis till vanligheterna.

Sköna ledigdagar

I söndags, efter en lång lekdag med både kalaslek och vattenpölslek samt ett antal trotsutbrott, hände det här. Klara har aldrig varit en tjej som velat somna i famnen, inte ens när hon var mycket yngre än vad hon är i dag. Men då, mitt i ett argil som handlade om att bananen var skalad på fel sätt, då somnade on i min famn och jag fick njuta av det en liten stund och försökte tänka att trotsen kanske ändå för med sig något bra...
Helgen som har regnat bort har dock varit en mycket bra helg för oss. Brobygget fick vila och det fick väl kanske vi också, tillsammans med Viktoria och Daniel.
I dag har jag och Klara (och en sovande Herman) festat loss hemma hos en av Klaras dagiskompisar och nu sover den stora tjejen samtidigt som den lille killen tycker att jag ska ägna mig lite åt honom. Så nu gör jag det!

Hårt jobb

Att vara storasyster är ett tufft jobb. Tuttar tappas, blöjor ska bytas och revir ska markeras... Man undrar lite försiktigt hur det egentligen känns att få ett syskon. Klara har flera gånger sagt till mig att:

- Det känns då bra att vara storasyster, mamma.

Hur de orden ska tydas vet jag inte riktigt, men man får väl helt enkelt ta det som hon säger det. Som sanning.

Annars rullar livet på. Min frånvaro här på bloggen beror väl mest på tidsbrist. De kvällar som jag tidigare tillbringat här har nu ersatts av mys med lillebror som verkar se till att lägga sitt vakenpass på kvällen, precis när storastyster har somnat. Det kanske känns lugnast så.

Regn i dag igen. I går var jag dock väldigt glad för regnet som gav mig all anledning att hänga i Stockholm mer eller mindre hela dagen.

Nu kallar mammaplikten. Vi ses!

Vägning

På mindre än en vecka har Herman ökat nästan ett halvt kilo i vikt. Oj. Då tänker man ju att han kanske skulle kunna dra ner lite på det här med ätandet, men det verkar inte bli så. Sedan vägningen i morse har han ätit varannan timme. Det är verkligen tur att man har får vara ledig och ägna sig helhjärtat åt amningen. Något annat hade liksom inte gått.
Dagen i dag har alltså varit amning, amning, amning och en prommis på morgonen. Tobbe och Klara har filat på brobygget och på kvällskvisten fick vi finbesök från andra sidan Djupviken. Stortjejerna har lekt och syntes helt enkelt inte till.
I dag är den sista av de tio pappadagarna förbrukade och i morgon börjar således allvaret. Jag laddar upp med lättlagad lunch och en fylld fruktskål. Inget lågt blodsocker ska få komma i vägen för den första dagen i skarpt läge.
Sov gott!

Riva broar och bygga nya

I höstas tog vi bort ett gäng buskar som växte längs husväggen på framsidan. Det är fint med buskar men du vet hur det är när det blir för många. Då ser man liksom inte skogen för alla träden. Planen var att anlägga en stenrabatt längs samma husvägg och det skulle vi ta tag i nu i vår.
När buskarna var väck insåg vi hur fult det var med en bajsbrun hussockel och så gjorde vi slag i saken och målade sockeln svart i stället. När sockeln var svart kom vi på hur jäkla taskig vår bro (entrétrapp heter det visst på svenska) ser ut så vi bestämde oss för att bygga en ny. Det började vi med i dag. Eller bygga och bygga... Riva och projektera för den nya i alla fall.
Tänk hur ett litet projekt genast får ringar på vattnet och leder vidare till en massa annat kul.
I morgon är det vägning på BVC. För Herman alltså. Och vet du!! Nu kan jag knäppa alla knappar i Tobbes jeans!

Den här killen...

låg på ett täcke på golvet i sina lånade kläder och hans mamma tänkte att det kunde vara tags att fota lite och dela med sig här på bloggen. Och rätta mig om jag har fel, men ser det inte lite ut som att han ler? Kan vara tack vare det trevliga sällskapet eller så killade det bara lite i magen...
I dag har staden firat den årliga Röjardagen och jag, mina barn och deras mormor stod på plats när butikerna öppnade klockan tio. Detta visade sig vara mycket lönsamt och jag gick hem igen en väst, två linnen, en scarf och en väska rikare och endast 240 kronor fattigare. Det kallar jag en bra affär.
Eftermiddagen har vi tillbringat på Maran där det bjöds på underbart fika. Herman passade på att bajsa ner den trevliga värdinnan, skötbordet och sina egna kläder. Därav de lånade kläderna. Jag överdriver inte när jag säger att killar sormar mer än tjejer. Det är ett faktum.

Tillbakablickar

En av de roligaste sakerna med bloggen är att kunna gå tillbaka i tiden och läsa om svunna dagar. Jag satt nyss och läste mig tillbaka i tiden till de dagar i september 2006 när Klara var lika livserfaren som Herman är nu. En sak som chockerar mig är att jag tre veckor efter Klaras födelse kunde komma i mina Superslim Jim från Nudie. Jeans alltså. Jättetighta. De jeansen lever inte längre och det gör inte heller drömmen om att komma i mina egna jeans. Jag testade i morse och nej. Inte en chans.
Jag kan däremot nästan stänga alla knappar i de jeans jag lånat av Tobbe.

Pigg!

Jag säger inte att det är så här det kommer att förbli eller att det på något sätt är något som jag kommer att ta för givet, men i natt har Herman vaknat endast en gång. Så det så! Välsignade unge!

Jag tänker att...

Ja, vad tänker jag egentligen? Som ammande kvinna är det ibland lite svårt att själv veta vad man tänker, vad man nyss tänkte eller vad man tänker att man ska tänka. Det är liksom gröt i hjärnan och detta i kombination med sömnbrist och soliga dagar som inbjuder till utevistelse gör att jag tänker att jag ska blogga men hinner inte riktigt med.
Kortfattat kan jag väl säga som så, att allt går bra även om det går väldigt, väldigt snabbt. Herman äter, sover och bajsar. Klara sköter, leker och kramas. Vi föräldrar är glada över att kunna bjuda våra små på mat och omvårdnad. Resten prioriteras bort och så får det väl vara så länge det behövs. Missförstå mig rätt. Vi gör roliga saker, vi promenerar och äter goda saker, men vi har inte byggt något bro och inte renoverat något kök. Och tur är väl det!

Barnarbete och sånt...

Nu är det kväll och vi vuxna slappar i varsin soffa. Familjens minsting ligger i sin faders knä och funderar över livet. Det är precis så det ser ut, som att han försöker förstå vad det är för något sorts ställe han har landat på egentligen.
I dag har vi hunnit med lite av varje men dagens stora höjdpunkt var besöket av den så kallade BVC-tanten. Hennes besök varade i ungefär en timme och jag kan väl ärligt säga att det inte var så många nyheter, men på något sätt är det ändå trevligt att det uppmärksammas, det här med födelsen av ett nytt barn. Klara passade även på att visa BVC-tanten att hon minsann både kan rita huvudfotingar och räkna. Sedan deklarerade hon självsäker att "Jag är som bra på allt.". Det är skönt att det är så hon känner det. Det är precis så det ska kännas.
Innan BVC-tanten kom hit passade vi på att ställa hemmet lite i ordning. Allt för att framstå som en så ordnad familj som möjligt. Tobbe hade ställt fram dammsugaren i hallen och tillfälligt lämnat den för att göra något annat. Plötsligt hör vi hur den slås igång och där stod Klara i full färd med att dammsuga stora delar av övervåningen. Vi berättade aldrig för BVC-tanten att det var husets treåring som snyggat till hemmet.. Det kändes på något sätt inte riktigt rätt.

Uppdatering från bebisbubblan

Livet knallar vidare här i bebisbubblan. Nu när vi är två tycker jag att vi vuxna har ganska bra koll på läget. Jag gruvar dock lite för hur det kommer att kännas den dagen när Tobbe cyklar iväg till jobbet igen. Men jag är inte den första kvinna som sitter hemma med två barn och något säger mig att det kommer att gå bra.
Dagarna rullar på och jag har börjat promenera. Det är så ljuvligt underbart att efter månader som fånge i min egen kropp äntligen kunna börja använda den igen. Det går inte snabbt, men för varje dag kan jag gå lite längre och jag njuter, njuter, njuter av varje sekund. Det är ingen lögn att kroppen är till för att användas. Amen!
På tisdag ska vi få besök av BVC. Jag känner mig lite under luppen. Det vibrerar lite barnavårdsnämnd över det hela tycker jag. Men det är bra också. Mest är det nog bara bra att det finns någon sorts insyn i var barnen bor och vilka som är deras föräldrar. Och i går plockade jag bort de blå liklatexhandskarna som har legat på byrån i hallen i en vecka. Det känns bättre om inte likhandskarna ligger framme när BVC kommer. Visst gör det det?

Nu är det morgon och jag och Klara har ätit frukost. Tobbe och Herman sover fortfarande. Han är ganska bra på att sova vår lillkille. Han vaknar en eller två gånger varje natt och somnar om ganska snabbt. Bäst sover han på sin pappas bröst. Där kommer dilemma nummer två. Hur gör vi när Tobbe jobbar natt? Mina bröst är för stora för att sova på och dessutom luktar de förföriskt av mjölk. Kanske behöver vi en vikarie. En vikarie med platta bröst och stort tålamod...

Kärleken är här! Igen!

Förra torsdagen var en alldeles vanlig torsdag. Jag var fortfarande höggravid och jag och och Klara tillbringade dagen hos Jenny och Edvard. Jag hade så smått börjat ge upp tanken på den här bebisen. Jag kände att den nog mest troligt inte skulle komma ut, trots att jag inte ens gått tiden ut ännu.

Kvällen kom och jag somnade som en stock efter att ha läst några sidor i Åsa Larssons bok. En timme senare, kl. 0.50 vaknade jag av en knäpp och sedan kom vattnet. Jag flög upp ur sängen samtidigt som jag smällde till Tobbe på axeln och fick ur mig orden:

- Nu gick vattnet!

Han var lika snabb som jag och så var även mamma. 15 minuter senare satt vi i bilen på väg mot Sunderbyn och vi tog oss dit utan problem. När vi påbörjade promenaden från akutintaget upp mot förlossningen kände jag dock hur allting satte igång ordentligt och det var en lättnad att få komma in på en förlossningssal och lägga sig ner. Barnmorskan trodde mig inte riktigt när jag försökte signalera att det nog var ganska nära och att allting gick väldigt snabbt när storasyster föddes. Sakta men säkert började hon också förstå och kl. 03.45, efter en lugn, snabb och urcool förlossning kom han ut till världen utanför, vår prins och lillebror Axel Herman Ebermark.

Sedan dess har det mesta flytit på bra. Vi åkte hem från BB på lördagen, efter en natt. Jag längtade så mycket efter Klara att det var svårt att hålla sig hemifrån längre. Herman äter och sover precis som han ska och bortsett från dagen när mjölken rann till har jag varit vid god vigör.
Klara är världens underbaraste storasyster och hon är otroligt stolt över sin lillebror. Jag får dock ont i hjärtat med jämna mellanrum när jag tänker på att hon aldrig mer kommer att få vara så där ensam på scenen som hon har fått vara i tre och ett halvt år nu. Hon tvingas liksom hitta sig en ny roll i familjen och jag är så beundrad av hennes förhållningssätt till allt det nya. Men ändå får jag på något sätt dåligt samvete för att hon liksom tvingas förändras.
Men! Ett syskon är väl framför allt en gåva och något som berikar resten av livet och delvis är det väl amningshormoner som gör mig lite extra blödig. Men hon är i alla fall så duktig. Min stora, fina älskling.
I morgon blir Herman en vecka och det är så galet att det inte gått längre tid än så.
I övrigt funderar jag starkt på att investera i en våg. Det vore onekligen intressant att få veta vad jag väger just nu. Värt att notera är att jag nu kan ha min förlovningsring igen, som jag fick ta av mig någon gång i v. 34. Nu kan jag inte låta bli att drömma och alla fina kjolar som ligger och skaver i garderoben. Kanske, kanske... till höstlovet?

Högtryck

I morse gick vi tidigt ut på gården för att ta tag i sockelmålandet. På två timmar gick husgrunden från en vag nyans av bajsbrunt till en väldigt svart svartfärg. Det ser liksom ut som att huset står lite stadigare nu. Lite snyggare blev det så klart också. Nu är det bara resten kvar på vägen mot en lite snyggare framsida.
Eftermiddagen innebar barnmorskebesök för min del och där kunde det konstateras att jag hade lite för högt blodtryck. Barnmorskan själv tror att trycket beror på målandet och det skulle man ju kunna tänka sig. Dock är det svårt att lura en hypokondriker som jag och jag sitter fortfarande här och undrar om det kan vara något annat som är galet.
Nu är det vila som gäller, och jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte göra något. Men det är svårt. Oj vad det är svårt att göra ingenting.

Ledighetsflyt

I morse kände jag att jag nog inte skulle orka göra så mycket i dag. Vädret var trist och barnet satt vid sitt ritblock och tycktes ganska nöjd över det. Dock kom vi båda ganska snabbt till en punkt när det var dags att gå ut och ta tag i lite hederligt kroppsarbete och efter att bilen tvättats och lunchen ätits upp tog vi bilen till stan där Klara fick ett litet tillskott till sommargarderoben och jag belönade mig själv med Åsa Larssons Tills dess din vrede upphör som jag faktiskt inte läst än. Jag har under flera veckor nu hållit på med Oates Blonde och nu känns det skönt att litterärt återvända till Norrbotten och slippa tokiga blondiner på droger för en stund.
I stan köpte vi även en 30-årspresent som vi sedan levererade till sin mottagare och vi bjöds på kaffe innan vi åkte hem för att kratta bort snödamm och gamla löv från framsidan. Vi har en plan om att under de närmaste veckorna (beroende på när bebisen behagar anlända) hotta upp framsidan lite, bland annat med en ny bro. Det är ljuvt att fantisera om hur fint det kommer att bli. Tur att jag har livlig fantasi.
I kväll är Tobbe på trevligheter med jobbet. Jag tar ett till glas äppeljuice och hoppas på något bra på tv.

En vecka kvar...

I dag är det en vecka kvar till den 17 maj. Dagen D. En vecka som lika gärna kan bli en timme eller två dagar. Ingen vet.
Livet i dag har varit härligt. Vi har köpt sockelfärg för att påbörja projekt "Snyggare framsida" och därefter åkte vi in till stan där vi handlade lite blommor och åt lunch på Ekan. Jag tänker att det är bäst att passa på. Man vet aldrig när man kommer att ha tillräckligt med lugn och ro för en lunch på stan nästa gång. Eller så kommer jag att gå så här i fyra veckor till och hinna äta midsommarlunch som megagravid. Ojojoj.

Vår!

Dagarna springer iväg och även om jag inte gör annat än väntar så känns det ändå som att tiden går väldigt snabbt. Maj månad gör att man liksom känner livet i sig och det är så mycket man vill hinna med för att utnyttja hela livet till max.
Min kroppshydda hindrar mig dock just nu från stora utsvävningar, men gårdagens prestation var att tvätta fönster och med mammas hjälp gick det riktigt bra. Man får liksom vara nöjd med det som hinns och orkas. Resten får vara.
I morgon jobbar Tobbe eftermiddag och Klara får vara ledig från dagis. Min plan är att vi ska ta oss till det stora byggvaruhuset för att inhandla lite färg och annat fix. En liten utomhusrenovering ligger framför oss. Det borde väl kunna sätta fart på vilken bebis som helst. Eller hur?

Äntligen!

Nej, inte äntligen! som i bebis, men äntligen! som i Klara cyklar! Hennes skepsis mot det röda vrålåket har pågått några dagar nu och vi har tänkt att det kanske går över någon gång. I kväll fick jag dock nog och lyfte helt enkelt upp barnet (som då började gråta och sprattla) och placerade henne på cykelsadeln samtidigt som jag började skjuta cykeln framåt med hjälp av knuffpinnen. Så småningom började gråten avta och fötterna sökte sig mot pedalerna och sedan var det liksom klappat och klart. Kärlek. När vi gick in fick jag lova henne att vi ska cykla mer i morgon.
Jag vet precis hur det är. Jag var precis likadan. Jag minns en lång vinterkväll, kvällen innan jag skulle börja skidskola. Plötsligt kändes det som att det nog var lika bra att vänta med skidåkningen. Eller i alla fall kunde det ju räcka med att åka i Strömlidas lilla backe. Vad skulle jag egentligen med skidåkningen till?
Mina föräldrar gav sig inte. De lyssnade, men stod fast vid att det skulle bli som det var sagt. Det skulle bli skidskola. På något sätt tror jag att jag behövde den där puffen för att inse att jag kunde klara av det jag själv inte trodde att jag skulle klara av. Det tänket har följt mig på min väg genom livet. Jag klarar av det mesta, även det jag kanske ibland tänker att jag inte kommer att klara av.

Solig tisdag

Ännu en dag har kommit till ledighetsmamman som nu sitter här med en kopp kaffe och stortjejen på dagis. Att lämna på dagis är en ren fröjd som föräldraledig måste jag säga. Hallen är full av andra föräldralediga och i dag blev jag kvar ute på gården en bra stund för att hinna prata med några andra mammor. Vanliga jobbdagar, när jag kastar in barnet i hallen och sedan halvspinger ut till bilen med en alldeles för hög puls känns liksom avlägsna...
Jag kan inte låta bli att fundera över hur många sådana här dagar jag kommer att få uppleva, i väntan. Det klokaste vore så klart att sluta se det som väntan och i stället kanske börja gräva lite inför vårens stenprojekt på framsidan. Eller så gör jag inte det. Jordgräv känns inte som något som mina små fogar önskar just nu.
Kanske en stund i soffan med en god bok. Jo. Så får det nog bli.

En dags vila

Nu har de börjat ticka. Den ofödda bebisens föräldraledighetsdagar. Det känns som att jag skolkar. Som att någon snart kommer att ringa och fråga var tusan jag håller hus egentligen.
Nåja. Jag tror att jag kan vänja mig vid den här soliga tillvaron och föräldraledighetens första dag har i alla fall inte gjort mig besviken. Klara tillbringade förmiddagen på dagis och verkade mer än nöjd med det. Samtidigt fick vi här hemma besök av en trevlig snubbe från Pite Energi som skulle se varför kranvattnet inte riktigt håller måttet i fråga om värme. Han skruvade lite på en kran. Så var det problemet löst. Vi fick dessutom en ordentlig genomgång i fjärrvärmens värld och det känns skönt att veta lite mer om vad som värmer oss egentligen. Den trevlige mannen talades dessutom om att aggregatet som vi har börjar vara lite till åren och kommer att behöva bytas ut inom några år. Hej då jättemånga tusenlappar!
Eftermiddagen förgylldes av ett besök av dessa trevliga typer och det är verkligen en härlig grej med att vara ledig, just den där TIDEN som uppstår och kan användas till sådant som man annars känner att man inte riktigt hinner med.
Nu återstår att se hur mycket tid som hinner njutas innan det blir skarpt läge. I morgon gör v. 39 entré. Måste säga att jag ändå känner mig lätt stolt över att ha betat av så här många graviditetsveckor. Jag trodde liksom inte att jag hade det i mig...

Raindrops

Gårdagens cykling blev det inte mycket av. Man kan lugnt säga att vädret blev lite ruggigt. I stället förgylldes dagen av att min storasyster ringde på morgonen och meddelade att hon och killarna hade tänkt åka på äventyr till den södra grannstaden. Vår stad alltså. Det lilla äventyret gjorde att gårdagen kändes mindre grå och mer kul.

Annars tycker jag att det är väldigt svårt att planera något just nu. Klara har utvecklingssamtal på dagis på torsdag, och jag kan inte låta bli att undra om jag kommer att vara där, på BB eller hemma i soffan med en lite knodd.
I dag är det dags för att bygga ihop spjälsängen igen. Och kanske, kanske kan man få gå ut och cykla. På trehjulingen om inte annat... Vad som helst. Ge mig bara lite frisk luft, por favor!

Sommarlov!

I dag har jag varit på jobbet en sväng och avslutat det sista inför ledigheten. En av mina klasser skrev ett prov i går, som jag ägnade hela långa kvällen åt att rätta och som om inte det vore nog fortsatte jag en bit in på natten med att göra färdigt det sista till universitetet också. Nu jäklar unge! Nu får du komma ut när du vill!!!
Men! Jag skulle gärna se att jag fick äta middag först. Den här valborgsmässoaftonen har vi blivit bjudna till Jenny och Andreas som numera nästan bor grannar med oss. Så mycket bättre än att bo i Årsta tycker jag. Tanken var att vi skulle grilla korv och promenera till kanalen för att titta på de tappra simmarna. Nu,när snön faller från himlen och det nästan är läge för overall och vinterskor, har vi ändrat korvgrillningen till hämtpizza och risken finns att simmarna får klara sig utan oss. Men en sak vet jag och det är att kvällen kommer att bli alla tiders!
Helgen som väntar bjuder på en ledig pappa och kanske, kanske vågar 3-åringen testa sin nya cykel. Dock brås hon på sin mor och tycker att den förra är något bättre. Trehjulingen alltså.
Nu ska vi äta mellanmål och försöka inse faktum. Jag har sommarlov. Eller föräldraledighet. Eller vad det nu är. Hur som helst så är jag väldigt ledig.
Happy valborg!
Puss!

Intet nytt

Just nu känner jag mig mest bara som en vandrande mage. Och snart vandrar den inte ens. I alla fall blir vandringarna allt kortare och allt långsammare.
Den här dagen har varit jobb, samtal, överlämnanden och fick ett fint avslut med en middag på andra sidan staden, alldeles överraskande, bara för att vi råkade passera förbi.

Genom fönstret ser jag fullmånen lysa. Visst brukar man föda barn då? Jag är redo!

Tre dagar kvar

Tre små arbetsdagar kvar innan jag lämnar över till vikarie och hänger mig åt föräldraledigheten. Det känns som ett helt rätt beslut och jag hoppas att kroppen håller för tre dagar till.
Det är intressant det här med väntan. Med Klara hann jag aldrig vänta minsta lilla stund. Plötsligt bara låg hon i mina armar och var självklar. Och självklarare har hon blivit med åren. Älskade barn!
Den här gången hade jag liksom väntat mig att bli överraskad. Att föda för tidigt var något jag räknade med ända från början och när jag nu sitter här och snart går in i vecka 38 känner jag mig lite snopen som har väntat så länge.
Människan i allmänhet är nog alldeles för van vid att kunna planera det mesta och vill gärna tro att hon vet hur allt ska bli. Jag är en människa som är extrem på det sättet. Jag planerar allt. Det har jag redan berättat om och det gör att en situation som denna, där jag går och väntar på en liten person som ännu inte lärt sig planera, blir en bra träning för livet i stort, där inget är självklart och där inga regler egentligen gäller.
Det är så jag får ser det. Jag ligger i hårdträning helt enkelt.

Lördag morgon

Tvättmaskinen tvättar.
Barnet tittar på TV. Jag dricker kaffe och surfar omkring på nätet.
Frågan som tynger mig just nu är huruvida jag ska ta mitt barn och åka på loppis.
Håller benen? Håller orken?
Vi kanske testar och ser.
Problemet är bara att det är lika långt dit som hem.
23 dagar kvar nu... Och dessutom har jag slagit graviditetsrekord! Så här gravid har jag aldrig tidigare varit.

Trots allt gnäll...

måste jag ändå bara få tillstå att det är något alldeles särskilt att känna en liten fot som knuffas inne i den egna kroppen, några milimeter från den hand jag håller över magen.

27 små dagar kvar...

Det mesta i mitt huvud handlar om förlossning just nu. Eller förlossning och förlossning. Jag försöker väl i alla fall bygga upp någon sorts avslutningsbild av graviditeten. Jag befinner mig just nu i den graviditetsvecka där Klara föddes och jag har liksom i åtta månader gått omkring och tänkt att den här bebisen ska vara lika ivrig. Sakta håller det på att gå upp för mig att den här kanske är tålmodigare och mer som sin far. Det är dock något av en ny upplevelse att befinna mig där jag befinner mig just nu eftersom jag aldrig någonsin har varit så här gravid. Jag är stor, har svårare att andas, har värk i ljumskarna och i sidorna. Bebisen sparkar hårt och dessutom blir man jättelätt kissnödig när det ligger ett litet barnhuvud mot urinblåsan hela tiden. Men det är precis den här delen av graviditeten som faktiskt får en kvinna att längta efter förlossningen. Ja, det är smärtsamt att föda barn, men man vet att när man väl kommer till förlossningen så har den ett slut och ett tydligt mål. Det här vaggandet och flåsandet har liksom inte tydligt slut. Det kan vara i morgon likväl som i början av juni. Snälla någon som är därinne, visst inte vill du stanna där ändå till början av juni? Det är verkligen ingen bra idé. Verkligen inte!
I övrigt är allt ungefär som vanligt. Jag jobbar på och försöker klara av så mycket som möjligt innan dagen D och detsamma gäller plugget. Nu tror jag minsann att det är dags för lite plugg!

Frivillig tidig morgon

I dag var det ju egentligen min tur att få sovmorgon. Det är dock något med medicinbollen på min mage som gör att liggande är något man ägnar sig åt bara när man absolut måste. Det är liksom ingen njutning att ligga och dra sig längre.
I går var en otroligt effektiv dag om man räknar skrivna ord som ett mått på effektivitet. Jag har nu skrivit färdigt en av två examinerande uppgifter till det sista momentet och detta trots att de inte ska lämnas in förrän den 31 maj! Snacka om tillfredställelse.
Till middag i går drog vi fram grillen och lät den göra jobbet. Snön föll i stilla lapphandskar mot marken, men vad gör väl det? Det är klart att det hade varit trevligt med ett glas vin i kvällssolen, men eftersom man varken får vin eller sol får väl snöglopp duga. Hugo med föräldrar kom hit och åt med oss. Så trevligt det är att få äta och prata. Vad mer behöver man egentligen?

Tidig morgon

Man skulle nog kunna säga att detta är ett ganska tidigt inlägg. Klockan är inte ens sju och redan sitter jag här framför datorn. Varför då? är väl en fråga som kan tyckas ganska naturlig i sammanhanget och svaret på den frågan är helt enkelt för att jag måste. Klara har drivit upp oss och sitter redan med hörlurar och lyssnar på Tips och penninglotter. Det är solskenet. Hon säger att hon kan se genom sina persienner när det är morgon. Och det är nog så det är. Jag kan inte klandra henne. Det är en alldeles underbar vårmorgon och hade sakernas tillstånd varit annorlunda hade jag nog tagit en morgonpromenad. Just nu är sakernas tillstånd sådana att i stort sett all form av rörelse är omöjlig. Det känns som att jag har suttit stilla hela vårterminen nu.
På universitetet har jag dragit igång kursens sista moment och faktiskt satt jag och skickade in den första uppgiften i går kväll. Fredag kväll. Det är lite sjukt, jag vet, men just nu vill jag bara bli färdig med allt för att sedan bara kunna ägna mig åt barnafödande.

Planen för dagen är att på något sätt ta sig till lämplig plats för att inhandla Euskefeurats nya skiva som tydligen ska finnas i handeln nu. Jag misstänker att den lämpligaste platsen för detta är Krokodil och vad är väl lämpligare än att på Krokodil ta en liten fika när man ändå är där?
Nu blir det lite frukost för att kicka igång dagen på bästa sätt.
Trevlig helg!

Tjoho, tjohej!!!

Jag var nästan lite nervös för att börja jobba igen efter det härliga påsklovet. Jag kände mig så tung, så gravid och så foglossig. Det kändes som att bebisen försökte smita så fort jag gjorde en hastig rörelse och jag undrade hur jag ens skulle ta mig från arbetsrummet till klassrummet på under tio minuter.
Men det gick bra. Jag har förberett den här tiden på jobbet under stora delar av vårterminen och försökte planera för min trötthet. Det tackar jag mig själv för. Jag har dessutom gett mig själv och min chef ett slutdatum. Jag jobbar några veckor till och sedan får jag vara ledig, även om bebisen kanske inte riktigt har kommit. Känns grymt skönt med en plan. Jag har liksom lite svårt att leva utan planer.
I snart tre veckor har jag dessutom gått omkring och smågruvat lite för att få tillbaka den semantiktenta jag skrev innan påsk. I dag fick jag dock resultatet, som visade sig vara hästlängder bättre än vad jag vågat drömmar om. Nu återstår bara ett moment av denna 30-poängskurs och förhoppningsvis hinner jag avsluta det mesta innan jag hamnar på förlossningen. Det skulle säkert underlätta om jag redan nu öppnade en av de böcker jag i dag hämtat ut på Bibblan. Men samtidigt vill jag fira lite genom att njuta av total avkoppling. Jag kanske kan läsa några bloggar först. Visst har du väl uppdaterat?

Otympligt värre

Jag sticker inte under stol med att jag är stor. Magen är stooor och dessutom är hela jag ungefär 20 kg tyngre än normalvikten. Det känns som att bebben i magen sträcker ut hela sin lilla kropp i protest så fort jag rör på mig. Allt det här går bra så länge jag har påsklov och kan sitta på rumpan så mycket jag vill.
I morgon är det dock tillbaka till arbetet som gäller och då får vi helt enkelt se om min arma kropp orkar med att gå alla de där stegen som jag måste gå för att ta mig från arbetsrum till klassrum, flera gånger varje dag. Dessutom hoppas jag att mina stackars elever kan köpa en fröken som inte rör sig lika mycket som vanligt i klassrummet.

Denna sista lovhelg har varit underbar. I fredags åkte jag först och främst till frissan och sedan tog vi finsaaben vidare till Luleå där vi bytte den mot den blå skönheten som nu vilar i vårt garage. Med oss från Luleå fick vi storasyster och storkusinerna som unnade sig en semester i denna vackra stad.
I dag har jag njutit av solen ordentligt. Fräknarna frodas och ska man ändå sitta jättestilla så är det inte så dumt att göra det i en solstol i vårsolen.
Så alltså. I morgon får vi se vad denna gamla kropp egentligen håller för. Undrar om kommunen kan hålla sina anställda med sparkcykel?

39 dagar kvar...

Det är nu endast 39 dagar kvar av de 40 graviditetsveckor som man förväntas överleva. Dock kan jag berätta att det bara är två veckor kvar till den tidpunkt när Klara valde att lämna moderskeppet, och om man tänker så, så är det ju faktiskt jättesnart. Jag känner mig tung, otymplig och jättegravid. Precis som sig bör. Och som lök på laxen lyckades jag i dag med bedriften att totalkvadda ett par gravidbyxor som jag fått låna av en vän. Tyget sprack från rumpan till knävecket och byxorna kan nog därför betraktas som slut.
Som en förberedelse inför tvåbarnslivet har vi gått och blivit med kombi. I morgon kommer vi att lämna den älskade, röda Saaben för en blå, sportig skönhet. Jag känner mig som en taskig kompis, men jag tror att Saaben behöver lite lugn och ro nu.
I övrigt flyter påsklovet på med lugn och ro. Vi har haft farfar här på besök och den mannen har använt sina färdigheter för att fixa lite ljus i vår tillvaro. Han kan sin elektricitet.
Nåja. 39 dagar kvar.

Påskmys

Trött Klara efter helgens äventyr.

Tobbe skottar tak.

Klara hämtar diskvatten.

En bild som kan ge läsare i söder en bild av hur vi har det....

Åh så underbart det är att vara ledig. Just nu känner jag mig verkligen superledig, eftersom jag har påsklov från jobbet och befinner mig mellan moment i plugget. Det finns liksom inget jag kan göra förutom att njuta, äta och växa.

Den här påskhelgen har nog varit en ovanlig lugn sådan. Jag är fortfarande lika gravid och dessutom har Tobbe åkt på en redig förkylning. Vi har alltså inte gjort några jätteäventyr, men jag är mer än nöjd med de äventyr som gjorts.

I fredags njöt vi hemmavid av solen och vännerna som haft den goda smaken att flytta till ett kvarter inte så långt härifrån.

I lördags åkte vi tidigt iväg till Halsön och på framtunga skidben tog vi oss över den snöiga isen. Dessvärre har det inte blivit några längre skidäventyr för min del men jag har eldat och grillat pinnbröd och tittat på när andra har rört sig.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så här gravid. Det känns som om både jag och mina kläder är på väg att sprängas hela tiden. Dessutom beter sig h*n där inne lite hårdhänt mest hela tiden. Men det är kul. Jag klagar inte. Det är ju ett heligt tillstånd och om inte annat så är det något väldigt heligt som låter vänta på sig.

Stilla veckan

Ja, det är väl så den brukar kallas... Kanske inte så väldigt stilla, men lite lagom i alla fall.

Helgen har bjudit på ett besök i det stora, stora möbelvaruhuset på gränsen till vårt östliga grannland. Besöket gav utdelning och vi fick med oss hem precis det vi hade tänkt oss. Och lite till. Men allt var välbehövligt och jag ångrar inget.
I dag var den första arbetsdagen på en något förkortad arbetsvecka och utöver arbete har dagen bjudit på ett besök hos barnmorskan och en pysselkväll på jobbet.
Barnmorskan kunde berätta att jag mår bra. Alla värden ser fina ut. Något som gör mig något konfunderad är det faktum att bebisen ligger väl fixerad och mycket nära utgången. Vad har har h*n tänkt? Och när har h*n tänkt det? Har h*n tänkt något under påskhelgen? Vet h*n om att det är se veckor kvar?
Nåväl. Den som lever får se.
Nu tror jag att det är dags för sängen.

Pang, bom.

För en liten stund sedan stod jag i tvättstugan och hängde upp sängkläder på tork. Plötsligt ringde telefonen och jag insåg att jag skulle bli tvungen att springa för att hinna upp till vardagsrummet där telefonen låg och ylade. Jag springer sällan nu för tiden och flåset är inte det bästa. Men jag såg säkert rolig ut.
Det verkar som att det snöar igen. Vad ska man säga? Ack och ve, eller bara le?
Kjolfredag i morgon. Och jag har täntk hinna med en massa underverk på jobbet. Låt oss hoppas att det blir så.

Pust!

Så var det över för denna gång. Tentan är skriven och oavsett hur det gick så behöver jag inte plugga mer på några dagar. Jag tror att det gick bra, men det är svårt att pusta ut på riktigt innan man är riktigt säker.
Ja, det är väl mest så det känns i dag.
Lättnad.

Sjukdag

I dag har vårvintersolen verkligen visat sig från sin bästa sida. Man blir glad i själen, även om man inte har möjlighet att bli särskilt träffad av strålarna.
Efter jobbet ilade jag hem, highfivade Tobbe i dörren och kom in till en feberrosig tjej som somnat i soffan. Eftermiddag blev således en gansla lugn tillställning, där Klara sov och jag pluggade och drack kaffe. Nu längtar jag bara efter morgondagskvällen och den där avslappnade känslan av att vara tentaskriven. Jag ska njuta må du tro. Hade jag inte varit höggravid hade jag nog unnat mig ett glas vin och en extra snus. Nu får det väl i stället bli påskmust och några mariekex.
Nu ska jag krypa ner i sängen med Nora Roberts. Något mera lättsamt än Joyce Carol Oates, som jag dock lärde mig älska i slutändan...

Otålig väntan

I dag är det måndag och på onsdag skriver jag tenta. Jag skulle önska att den redan var gjord, eller att jag i alla fall visste hur den ser ut. Men sådant är inte livet och jag får vackert vänta på onsdagskvällen för att kunna känna mig helt och hållet avslappnad. Även om det känns som att jag har rätt bra koll på läget så går jag hela tiden omkring och känner att jag egentligen borde sitta och läsa.

I natt vaknade vi av en febervarm tjej som kändes sig lite "varm i pannan". Helt inställd på vab vaknade vi på morgonen och konstaterade efter tre tempningar att febern gått över. Efter en dag på dagis somnade hon dock framför Bolibompa och var varm igen. I morgon blir det hemmadag för far och dotter.

Plugg och mys

På onsdag skriver jag tenta i semantik och har då förhoppningsvis avslutat det näst sista momentet av den 30-poängskurs jag knogar på med i år.
Jag hade trott att den här helgen skulle gå i hårslitandets och råpluggandets tecken, men efter att ha ägnat lördagsförmiddagen till råplugg kändes allt plötsligt ganska lugnt. Jag känner att jag har ganska bra koll på läget och ännu bättre hoppas jag att det kommer att kännas på tisdag kväll.
Lördagens effektivitet bidrog till att resten av helgen har varit mest bara trevlig och bra. I går inhandlade vi ett nytt skötbord och nu tror jag att det mesta är i ordning inför bebisens ankomst. Efter ett krokodilfika på stan kom vi på att det nog vore trevligt med trevligt middagssällskap och därför ringdes Hugo med föräldrar in.
I dag har varit en sådan där härlig söndag som innehållit det mesta, från plugg, till härlig kompisprommis på isen och kaffestund vid köksbordet. Eftermiddagen avslutades med en god bok och ett varmt bad.
Nu vankas här film. Men alltså, Jakob Eklund, var inte han bättre förr?

59 to go....

Dagar alltså. Innan bebisens beräknade landning.
Jag är dock övertygad om att det kommer att ske innan dess. Klara föddes ju en dryg månad tidigt och jag har liksom en känsla av att den här lilla krabaten inte vill vara sämre.
Fredag i dag och Så ska det låta på tv. I morgon blir det lite plugg och lite nöje. Man måste blanda och ge.
Nu ska jag blanda och ge mig själv lite glass och chokladsås.
Tjing!

Cómo ser una mujer y no morir en el intento...

Att vara kvinna utan att dö på kuppen...
När jag var tonåring var min mamma i klimakteriet. Hon hade en dikt i sin väska, ett tidningsurklipp, som handlade om hur en kvinna satt på toaletten och samtidigt skurade golvet. på vägen dit hade hon, trots sitt nödiga tillstånd, plockat upp en massa skrot och satt igång en tvättmaskin.
Jag kommer ihåg att min mamma ofta refererade till den där dikten och jag fattade inte vitsen. Inte för fem öre. Hur orkar man sitta på toa och skura samtidigt?

På senare tid har jag dock upptäckt en läskig grej. Jag kan bjuda på ett exempel från alldeles nyss. Händelsen som blev upprinnelsen till detta inlägg.
Jag stod i badrummet, iförd den röda morgonrocken som får min kropp att bli än mer vallik än vad den redan är. På golvet låg mina begagnade trosor och strumpor. På handdukstorken hängde Klaras fleecebyxor som handtvättats tidigare i kväll. Jag hade tänkt bortsta tänderna. OK.
Snabb överläggning i huvudet.
Hur gör jag det här snabbast och smidigast. Jo, så här gör jag:

1) Jag sätter tandkräm på borsten och sätter i gång den i munnen.

2) Jag tar fleecebyxorna från handdukstorken under armen.

3) Jag lyfter min smutstvätt från golvet och bär den i den andra handen, som jag inte borstar med.

4) Jag går ut från toaletten, mot hallen, där jag stannar och kastar ner smutstvätten i källaren (orkar faktiskt inte gå ner med den) och frigör på så sätt den ena handen.

5) Med den frigjorda handen kan jag packa ner fleecebyxorna i dagisväskan.

6) Vips så är jag fri att avsluta tandborstningen i lugn och ro.

Hur knäpp får man bli egentligen. Vilken frisk människa gör så här? Vilken är anledningen till att man tycker att man bör planera varenda liten rörelse på det här sättet?
Något ännu lite mer vrickat är att jag har börjat irritera mig på att Tobbe inte resonerar på samma sätt. Han kan faktiskt resa sig från soffan och gå till köket för att ta ett glas vatten, utan att ta med sig Klaras strumpor som ligger på golvet och bananskalet från bordet. Galet va?
Galet va?? Galet va???

Underbar solhelg

Mitt förra gnällinlägg var främst riktat mot mina fogar. Efter ett besök hos barnmorskan i torsdags fick jag dock det enkla rådet att gå med små steg. Du som känner mig vet att små steg är något jag aldrig provat på men med fogarna i åtanke så har jag bestämt mig för att ta mig fram i livet med myrsteg under de närmaste veckorna och det känns faktiskt redan mycket bättre. En sådan enkel grej!
Barnmorskan kunde även konstatera att bebisen nu ligger fixerad, men huvudet neråt. Det är väl bra i sig, men med tanke på att jag bara befinner mig i v. 31 så tycker jag att ungen går händelserna i förväg. Man behöver ju liksom inte ställa sig i startblocken förrän startern har kommit ut på banan.

I helgen har vi verkligen fått njuta av solen ordentligt. I går var vi ute precis hela dagen, först på isen och sedan vid en brasa i Hortlax. I morse åkte Tobbe iväg på skoteräventyr och jag och Klara fick den stora äran att följa med Glenn och Maria på renskiljning i Luleå. Vilken grej! Och det här med renarnas logiska tänkande förblir ju en ständig oknäckt nöt... Jag hade planerat att dela med mig av några foton, men då den egna kameran sitter på en fjälltopp någonstans måste jag förlita mig på andra, och ber att få återkomma i morgon.

Trött och ajaj

Jag är lite trötter och känner att jag skulle vilja ligga ner och matas med druvor samtidigt som någon masserar mina fötter och kammar mitt hår.
Den krassa verkligheten är att jag måste plugga lite och förbereda en redovisning samtidigt som jag hoppas att jag har koll på allt som jobbet vill ha av mig.
Det knakar i gravidfogarna och man kan inte stå för länge, inte sitta för länge, inte dricka för mycket och heller inte dricka för litet.
Det kanske låter som att jag klagar lite men det är nog bara början. Vänta bara till nästa vecka. Vänta du bara!

Jakten

Jag har tillbringat delar av denna kväll i förrådet i källaren, i jakt på flera försvunna amnings-bhar. Det ju inte allt för längesedan jag ammade och jag tycker att det borde finnas någon sorts logik i den plats jag valt för slutförvaring av dessa dyrgripar till underkläder. Dock tycks de inte befinna sig på någon av de platser som jag i dag tycker borde vara logiska. Jakten fortsätter och tips mottages tacksamt.

Alldeles strax ska jag sätta mig och läsa om lånord i svenskan. Avis? Jag visste väl det...

Poff!

Så var lovet förbi. Jag måste dock erkänna att det känns som att veckan har varit lång och jobbet har kopplats bort på ett ganska bra sätt. Kanske har vi det busiga vädret att tacka för det. Man hann liksom sitta inomhus och vila upp sig ordentligt.
Dessvärre har jag lite svårt att utnyttja vackervädret till fullo just nu. Jag överdriver inte när jag säger att den här graviditeten är lite tyngre än den förra. Jag har nu fått bekanta mig med ordet foglossning och ordet sammandragning. När jag väntade Klara upplevde jag egentligen varken smärta eller svårigheter förrän vid förlossningen. Nu rör jag mig som en jättegravid och det går inte snabbt. Jag som älskar vårvinterns skidåkning, pulkåkning och sparkturer får nöja mig vid att klamra mig fast vid stavarna och smyga fram på platt underlag. Andra puckar blir det nästa vinter. Sanna mina ord! Jag ska inte sitta stilla en minut.
I dag har vi dock gått en promenad på isen och när Klara går själv tycker jag att tempot är ganska optimalt. Och på tal om Klara så har hon också börjat gå med stavar i dag. Vi gick tillsammans längs vägen när hon tittade upp på mig och sa:
- Här går vi mamma, med stavar, som två tanter.
Jo. Så är det just nu.

Små kläder och dålig smak

I morse bar jag upp två lådor med bebiskläder från källaren. Jag kände att jag hade dålig koll på vad vi har och inte har när det gäller små, små kläder. Det gick ganska snabbt att konstatera att vi har det mesta. OK, strumpor kanske vi borde köpa men det ska vi väl hinna med. Nu ska det bara köpas trådbackar till garderoben i det som ska bli den lill*s rum och sedan kan kläderna flytta in. Jag drar mig dock lite för att göra allt för mycket allt för tidigt. Det är något med skrocken tror jag. Just nu befinner jag mig i v. 30 och fortfarande känns det för tidigt att göra allt för stora utsvävningar inför storkleveransen.

Andra saker som jag har funderat över i dag och i kväll är min sambos smak när det handlar om tv-program. Eller ska jag säga frånvaro av smak? Family guy. Behöver jag säga mer? Bra eller anus?

Snömys

I morse insåg jag snabbt att det var läge för att hitta på något konstruktivt inomhus. Ute skulle det liksom inte gå att vara. Detta resulterade i en foglossningssnabb prommis till favoritaffären runt hörnet där jag inhandlade två paket jäst och en påse kanel. Sedan var det bara att baka. Bullar.
Innan lunch hade jag och dottern färdigställt 90 bullar som nu ligger förpackade i påsar för vidare transport till frysen.
På tapeten för dagen var även sotarens besök. I snöstormen. Amen. Tobbe fick därför ägna sin lediga förmiddag till skottning av lagom stor stig till baksidans klättra-upp-på-taket-ställe och sedan vidare upp på taket, till skorstenen.
Efter lunch kom Jenny och Edvard hit för provsmakning av bullarna, pusslande, legobyggande och samtal om bajs. Och prutt.

Just nu sitter jag framför tvn och tittar på Sportnytt där Diego Maradona plötsligt dyker upp. Han ser ju ut som en medelålders tant. Lite knapsu liksom. Un macho knapsu. Ja si livet...

Tack och lov

För lovet alltså...
Vädret är väl kanske inte den solskenshistoria jag hade drömt om inför dessa lediga dagar, men jag kan inte annat än att vara nöjd med dagens innevistelse.
Jag och Klara inledde dagen med att åka till stan för att dejta Jenny och Edvard. Efter lite klarashopping och lunch åkte vi hemåt för att ta emot Fia som kom på visit, utan sitt febriga söttroll. Många kaffekoppar och kloka slutsatser senare kom Tobbe hem från jobbet och plötsligt var den första lovdagen liksom över.
Det ser ut som att snöandet ska fortsätta i morgon också. När är det nog? När ska det stanna av och dra sig tillbaka?

I morse ringde jag till Försäkringskassan och fick efter en lagom lång kötid prata med en tjej som hade koll på läget och svar på alla mina frågor. Vilken hjälte! Jag hoppas att hon hörde hur tacksam jag var.
Nu ska jag ta mig ett dopp i badkaret. Tjing!

Bra lovstart

I går jobbade jag min sista dag innan sportlovet. Dagen blev som den tidigare delen av arbetsveckan. Tokhektisk. Mest för att jag vill känna mig helt ledig under resten av lovet.
På kvällen åkte jag till det här trevliga stället för att njuta av en helt otrolig måltid och det bästa av sällskap. Utanför fönstret föll jättemånga snöflingor ner på vår jord och började så sakteliga göra utetemperaturen något mer behaglig. Inne i köket brann ljusen och skratten ordentligt.
I helgen har vi Klaras farmor här på besök så i dag var ett stadsbesök en självklarhet. Det är inte utan att jag börjar snegla mot de där små, små kläderna på bebisavdelningen med en undran om man kanske skulle ta och köpa något.
Lilla, lilla pyret. Jag undrar ju så mycket vem du är.

Mellan jobb...

I dag har varit en sådan där dag som är fri från raster. Jag hade fyra minuter innan konferensen på eftermiddagen och de förgylldes av hembakt bröd och en liten kaka till efterrätt.
Nu sitter jag i hemmets lugna vrå efter att ha läst en märklig H.C Andersen-saga som jag aldrig läst förut. Herdinnan och Sotaren. Den hade många gemensamma drag med vissa scener ur Trainspottning. Klara somnade innan sagan var slut och det kanske säger en del. Jag har funderat lite på om H.C Andersen egentligen bara pumpade ur sig konstsagor för pengarnas skull. Många av hans berättelser har ju innehåll och djup, men den här, där en porslinskines varit trolovad med en skål potpurri. Jag är skeptisk...

Nej. Nu tar jag tag i uppsatshögen och tänker att jag kommer att vara tacksam när sportlovet kommer och jag bara har Hanbok i lexikografi att bry mig om. För visst känns Handbok i lexikografi som något som man verkligen bryr sig om?

Hårdkörning

En lång arbetsdag blev det här.
Jättelång.
Jättemånga utvecklingssamtal har gjort min hjärna jättetjorvig.
Jätteskönt att gå till sängs med Joyce Carol Oates. Hon tar sig jättemycket på något märkligt sätt.
Jättemyket sportlov snart. Jättehärligt.
Jättetrött.

Mycket med barn nu...

I lördags fick jag mig en semla hemma hos en god och skicklig vän och vi började prata om det här med barn.
Det är ju liksom lite spännande det här med att bli tvåbarnsförälder och jag funderar ganska mycket på vad skillnaden kommer att vara mellan en och två.
Mest ser jag rikedomen. Jag känner väl till den kärlek och stolthet som jag känner till och för Klara och jag kan inte för mitt liv begripa hur uppfylld jag kommer att vara när jag står här med två lika stora skatter. Sen tänker jag på när de två små liven ligger och sover på kvällen. Tänk att kunna gå från ett rum till ett annat och kika in på sina sovande barn. Lycka upphöjt i två liksom...
Men sen tänker jag på skuldkänslor också. Hur kommer det att kännas att inte längre bara vara Klaras mamma och att inte längre finnas till för bara hennes skull. Hur kommer hon att hantera känslorna av att dela oss med någon annan liten krabat som plötsligt bara dyker upp.
Nåväl. Det är väl bara till att fortsätta att fokusera på rikedomen. Att oroa sig för elände är sällan särskilt konstruktivt.

Det härliga i tillvaron just nu är i alla fall att trotsen har varit borta i flera veckor. Nästan i princip helt borta. Jag vet att jag säkerligen kommer att straffas omedelbart efter att jag avslutat denna mening, men då får det vara så. Det nya i treåringens värld är rollekar. I månader har vi blivit tilldelade karaktärer, allt från storebror till Supersnälla Silversara. Det är som om verklighetens glöms bort och ersätts av flygturer och fiktiva dagishämtningar. Kanske är det lättare att hålla humöret på topp i ett parallellt universum och kanske är det treåringens enda väg ut ur trotsen. Jag återkommer med fortsättningen av trotsföljetongen. Den är evig.

Vad gäller bebben i magen så läste jag någonstans att den dygnsrytm som bebisen har just nu förmodligen kommer att följa den ut i den verkliga världen. Det innebär att vi förmodligen aldrig kommer att sova. Sommaren kommer att bli lång, ljus och sömnlös.

Myshelg

Fiii tusan vilken iskall helg det här har varit. I går morse när vi vaknade och tittade på termometern stod det klart att planen med lite längdskidor inte skulle hålla. I stället hoppade vi in i bilen och begav oss till andra sidan älven och det lilla badhuset. 27 kalla grader ute och bikiniväder inne. Helt klart vad själen behövde.
Efter bad, bastu och fruktstund bar det hemåt igen och sedan vidare till ett riktigt äventyr framför linsen. Eller heter det bakom linsen?
Så kom den här dagen som liksom bara måste vara den kallaste sedan vinterkriget. Tobbe har jobbat natt och jag och Klara har verkligen bara varit. Just därför är jag så tacksam för det här vädret. Med undantag för ett kort besök i pulkbacken har vi bara varit inne och pysslat. Jag har kunnat bocka av en massa saker som jag tänkt göra i månader. Jag har skrivit in recept i min receptbok. Jag har strukit skrynkliga gardiner och så har vi spelat spel.
Middag har vi ätit hos Glenn och Maria och jag kan lugnt säga att helgen har gjort mig utvilad inför den sista arbetsveckan innan sportlovet. Vad händer med tiden egentligen?

Färdigt!

Den här helgen har verkligen varit sanslöst vacker. Solen har ginstrat in snön och människor har sett så lyckliga ut när de har spatserat förbi på gatan utanför våra fönster. Själva har vi varit instängda i tapeternas våld. Inte mycket frisk luft har andats och inte många intryck utifrån har insupits. Men nu är det klart. Det nya sovrummet är helt klart för inflyttning. Det enda vi behöver göra är att bära upp våra sängar och fixa en snygg gardin.

Helgen har liksom bara flugit förbi. Fredagskväll tillsammans med eleverna och en massa, massa mat. Lördag med tapeter och lördagskväll med underbar middag hos Jenny och Lars. Vi vuxna åt mat och pratade och hamnade slutligen framför melodifestivalen samtidigt som de unga tu 3-åringarna lekte tills de somnade i varandras armar framför en jättebra film.
I dag har vi som sagt tapetserat färdigt, skruvat tillbaka allt som tidigare skruvats bort och dessutom har vi förärats flera trevliga besök från alla håll och kanter.

Jag väntar med foton tills rummet är inrett. Det känns inte riktigt rättvist mot tapeterna annars...
Nu är det godnatt.

Galendagen

I morse när jag vaknade steg jag för ovanlighetens roll upp direkt när väckaren ringde. Jag visste nämligen att den här dagen skulle bli lite galen.
Dagislämning, arbetsdag, barnmorskebesök och sedan direkt därifrån till universitetet för kurs. Nu har jag hämtat Klara hos mamma eftersom Tobbe jobbar kväll och sitter här och laddar för att baka en jätte, jättestor kladdkaka inför morgondagens fredagskväll med eleverna. Vi ska äta tacos och kladdkaka helt enkelt.

Barnmorskan ja. Det var vägning i dag och jag ställde mig på vågen samtidigt som jag kände att mina kinder började pulsera och anta en röd nyans. Jag jublade dock lite när vågen visade två kilo mindre än förra veckans vägning hos Maria och Glenn. Barnmorskan var dock inte lika imponerad och talade om för mig att min viktökning inte fick fortsätta i samma tempo under resten av graviditeten. Jag försökte förklara att det faktiskt är bra att ha lite extra inför amningen.
Och nej. Det är ingen Karelin heller. Bebisen verkar vara precis normalstor.
Det finns tydligen inga ursäker alls...

Insikt

I dag satt jag på jobbet, djupt försjunken i jobbtankar, när jag plötsligt kom till insikt.
Jag är gravid!!! Och som en rak konsekvens av detta ska ungen ut! Samma väg som sist!
Fram tills i dag har jag levt i någon sorts romantisk, det välsignadetillståndetbubbla och tänkt att jag är lite lätt rund om magen och så plötsligt kommer vi att ha en skär bebis i huset.
Känslan i dag fick mig att inse att det inte är så det går till. Däremellan kommer en massa blod, stygn och skrik.

Men snart har vi en bebis hos oss. Snart har vi en bebis. Snart har vi en bebis.

Och i slutändan är det väl vad som räknas.
Smärta går över.
Kärlek är evig.

As we speak

Just nu är det ganska dammigt i vårt nya sovrum. Dessutom är det väldigt förunderligt när man tänker på hur det här huset måste ha sett ut i mitten av 70-talet. I varje rum som vi har tapetserat, inklusive hallen, så har en vinröd tapet framträtt. Så även i detta rum. 70-talet måste ha varit en galen period. Och folk måste ha blivit galna av att ha så mycket vinrött kring sig.
I övrigt har det här varit en bra tisdag och jag har hunnit med otroliga mängder arbete på jobbet. Klara har en trotspaus och sitter vid bordet och äter med oss. Detta till skillnad från de senaste veckornas bråkmiddagar som hon tillbringat mer under bordet än på stolen. Skönt!
Nu ska jag gå och tvaga mina slipdammiga armar (och resten av kroppen också). I morgon väntar en långlång arbetsdag och jag drömmer om en hamburgare till middag. Kanske han som fixar maten läser det här. Kanske, kanske...

Måndag igen

Varje måndag när jag kommer till jobbet är det någon som utbrister något om min mage; att den blivit stor, dess eventuella flick- eller pojkform och att det börjar bli trångt därinne nu. Nu går jag in i v. 27 och det är klart att det är 13 veckor kvar (hoppas vi) och magen lär ju inte bli smidigare, men mn får ta det för vad det är. En rätt underbar och häftig upplevelse som dessutom inte varar för evigt.

Efter jobbet hr jag promenerat med en väldigt klok kvinna och sedan har vi börjat så smått med det nya sovrummet som nu är tömt på skrotmöbler och jag har börjat slipa lite. Slipdamm är inte kul, men detso roligare blir det sen, när allt är slipat och klätt i nya tapeter.

I dag har jag förresten tagit tid på min hunger. Jag åt middag och blev proppmätt. Sedan dröjde det 25(!!!) minuter innan jag blev hungrig igen... Ja. Jag suckar bara...

Nä alltså....

Jag blir aldrig mätt. Det går inte. Ja, jag kan känna mättnad i några minuter om jag ätit riktigt, riktigt mycket, men sedan är jag strax hungrig igen.
Eller så är det så att jag inte kan sluta tänka på mat. Hunger är inte rätt ord. Sug kanske passar bättre.
Vem kan stoppa mig?

Pinsamt bildbevis

I dag kom den ljuva solen på allvar och efter att ha insett faktum klädde jag och Klara på oss ordentligt och sparkade tillsammans med mormodern ner på isen och testade den nya varianten av isväg. Underbart, underbart, underbart. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen. Bara närheten till isen på vintern gör att flytten från Umeå till Piteå känns så rätt.

På eftermiddagen lekte Klara ute på gården och förfasades plötsligt över att ha fastnat med ena benet i den djupa snön. Som den ömma moder jag är kröp jag genom den djupa snön för att rädda henne och just när jag kommit fram kom hon loss helt själv och plötsligt var det jag som satt fast. Ordentligt. Som en skalbagge på rygg låg jag där och var inte säker på att jag någonsin skulle komma loss igen. Genom fönstret så jag en sambo med hånflin och kamera. Det är just det ögonblicket du kan se på bilden ovan och dessutom kan fotot ses som ett bildbevis på gårdagens inlägg. Tunga saker sjunker snabbare. Så är det bara.

Måndag i morgon och en ny arbetsvecka breder ut sina vingar. Vi tar det dag för dag, eller vad tycker du?

Stooor

Tidigare i veckan åkte vi på en liten utflykt till Glenn och Maria. Inget ovanligt med det. På deras toalett finns en våg och eftersom vi i det här huset inte har någon våg passade jag på att väga mig när vi var där.
...
Ja. Du förstår säkert vad som hände. Jag skrattade. Kanske inte så mycket av glädje som av chock och förvåning. Fast förvånad kanske man inte kan vara när man under de senaste fem månaderna inte har gjort annat än ätit.
Det är ungefär 13 veckor kvar innan min inneboende beräknas lämna min mage och jag kan inte låta bli att undra hur mycket jag kommer att väga den dagen.
Men jag tar det med ro. Vem vet när jag får förmånen att vara gravid nästa gång. Kanske blir det fler gånger under detta liv, eller så får jag vänta tills jag reinkarnerats som sjöhästpappa eller något annat spännande.
En tröstande vän sa i dag, att det kanske bara är en jätte, jättestor bebis. Ungefär som Karelin. Och då är det ju faktiskt inte så konstigt att jag redan gått upp superdupermycket. Vi kör på det. På Karelin.

Annars har jag i dag fixat tapeter till nästa helgs sovrumstapetsering och sovrumsflytt. Elller fixat och fixat... Jag har lånat hem tre kataloger och sedan har vi bestämt vilken vi ska köra på.

Snopet

Glädjen efter tentabeskedet i måndags har förbytts till uppladdning inför nästa moment och i dag efter min sista lektion hällde jag i mig en kopp kaffe för att ladda inför bilfärden till Luleå och kvällens föreläsning. Då ringde telefonen och det var min lärare som berättade att hon tyvärr var tvungen att ställa in dagens lektion. Småsnopet, javisst, men oj vad jag hann göra saker på jobbet när jag inte behövde stressa iväg till residensstaden.

Jag sitter nu i soffan med den nya, fina datorn och reflekterar över mitt jobb. I morgon har jag medarbetarsamtal och det kan ju ses som jobbigt och nervöst, men man kan också se det som ett tillfälle att reflektera lite extra över vad det egentligen är man gör på dagarna och vad det är som är lite extra bra med det.
Jag kan inte annat än vara nöjd med mitt jobb. Jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja ändra på något. Jag känner mig dagligen utmanad, på en precis lagom nivå och om man bortser från det ganska tighta schemat måste nog läraryrket anses vara väldigt fritt.

Nu ska jag fortsätta njuta av denna kväll, som plötsligt blev alldeles ledig.

Jaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Ja, jag lät ungefär som Hans som vann Robinson när jag i dag öppnade mailet som talade om för mig att jag klarat min grammatik/fonetik-tenta. Eller inte bara klarat, jag fick dessutom VG!
Den här känslan av lättnad är helt obetalbar. Jag bara går omkring och känner mig tokledig och det tänker jag fortsätta med tills på torsdag när nästa kursmoment börjar. Det är märkligt det här med arbetsbelastning. Nu känns det så skönt att bara ha jobbet att tänka på. Inget att plugga, inget att skriva, inget att läsa in. Bara det vanliga jobbet och det känns liksom lugnt. Helt lugnt. I vanliga fall, när jag inte pluggar, finns det alltid något i jobbet som känns lite som en extra börda. Det kan vara en klass, en grupp eller något extra på sidan om. I år är det plugget som är det där lilla orosmolnen. Det är liksom märkligt att människan alltid vill ha en liten dos helvete i sitt liv. Har man inget så där konkret och absolut helvete så löser det sig alltid ändå och något som är relativt rimligt helvetiskt lägger sig som ett litet moln ovanpå allt annat, bara för att allt inte ska vara perfekt.

Nu ska jag ta mig ett bad för att kroppen ska få en chans att återhämta sig efter den semla som jag har firat tentaresultatet med. Måndagar kan verkligen vara bradagar!

Klarare!

Jag har varit frånvarande.
När jag kom hem från jobbet förra fredagen hade datorn ställts öga mot öga med treåringen, som med sina starka armar stängt igen datorns lock och sedan blev det mörkt. Skärmen slutade liksom fungera. Under en stark lampa kunde man se saker som stod skrivet på ljus bakgrund, men i princip var datorn obrukbar.
På många sätt har veckan som gått varit väldigt bra just tack vare datorns frånvaro. Jag har hunnit med så mycket annat.
Men. I dagens samhälle behöver man en dator, så när jag och min bästa sambo i går drog söderut till Björkarnas stad, gjorde vi slag i saken och slog till på en helt ny och blank maskin. Man kan väl konstatera att den sexåring som tidigare bodde här hade sett sina bästa dagar. Det inser man framför allt nu när man har en ny racer...

Helgen i Umeå har varit underbar. Det är verkligen skönt att konstatera att den personen man valt att leva livet tillsammans med är en så rolig och bra människa. Man upptäcker ju det när man åker iväg och får några timmar på tu man hand. I bland är det ju dessvärre så att man inte riktigt hinner reflektera över vilket kap man har gjort.
Dessutom var det roligt att återse den gamla hemstaden som fortfarande ligger mig så varmt och hjärtat. Jag tror inte att jag har drabbats av någon flyttatillbaka-kris, men det är skönt att man kan känna kärlek till två så fina städer. I går, mellan shopping och middag tog vi bilen och körde runt lite för att minnas svunna tider. Vi tog en tur till universitetet och det var sig faktiskt inte alls likt. Dessutom var studenterna väldans unga och till synes helt ovetande om den verklighet som väntar dem. Vilken tur va!!?
I morgon väntar ännu en arbetsvecka. Och graviditetsvecka. Nummer 26. Hoppsan vad tiden går!

Frihet

Det var väldigt längesedan jag senast skrev en tenta, innan i dag vill säga. Dock känns känslan av lättnad otroligt bekant när jag nu sitter i soffan och känner axlarna sjunka ner och tankarna flyga fritt, förbi klusiler och attribut och vidare till morgondagens fredagskjol och laxmiddag...
Jag är inte 100% stensäker, men det känns som om jag bör ha kammat hem ett G och mer begär jag inte.

I övrigt kan jag berätta att familjens yngsta medlem och hennes pappa åkte till vårdcentralen i tisdags för vaccinationsdos 2 för den yngre och 1 för fadern.
Tobbe verkar ha klarat sig med lite trötthet men Klara fick tillbringa gårdagen hos sin mormor eftersom bacillerna i vaccinet ställde till med lite feber. I dag var hon dock tillbaka på banan igen.

Nu ska jag fortsätta att bara njuta av friheten och att den dag som jag haft lite pirr i magen inför i flera månader nu har kommit och tentan avklarats.
Och har man sett! Det är ju hockey på tv!

Mycket nu...

Tenta på torsdag.
Jag inbillar mig att jag har förberett mig så pass mycket inför varje föreläsning att jag nu står ganska redo, även om jag inte råpluggar.
Jag har gjort en gammal tenta och den kändes mest som en fylleriövning som gick av bara farten. Nu hoppas jag bara på att magistern ger oss en mycket liknande tenta denna gång.
Eftersom jag försöker ha ett avslappnat förhållningssätt till min tenta så har jag i kväll promenerat med Jenny och bushunden Gidja. I januari kan det vara väldigt skönt att gå åt det ena hållet och väldigt blåsigt när man vänder och går åt det andra hållet. Det är nog dagens lärdom. Det och det här med attributen i de sekundära satsleden. Right??

Sov gott!

Myshelg

Helgen blev precis så mysig som jag hade hoppats på. I går fick vi umgås ordentligt med min storasyster och Klaras kusiner från Luleå. En av kusinerna fick vi dessutom med oss hem på översovning så denna dag har gått i lekens tecken.
När kusinerna åkt norrut gick vi ut i det fria för en stunds madrass-, bob- och sparkåkning. Jag tror inte att jag tillräckligt ofta visar min tacksamhet över att få bo här, i den här delen av landet, i den här staden och på den här platsen. Bara en sådan sak som att ha en pulkbacke precis utanför huset är ju livskvalitet så att det stänker om det. Jag skulle kunna snacka om livskvalitet i många spaltmeter till (jag har faktiskt 5 högskolepoäng Livskvalitet, det du!) men nu är det söndagkväll och jag måste hinna duscha innan filmen klockan nio.
En annan form av livskvalitet är i alla fall goda vänner som kommer hit och fikar och pratar om roliga saker och deras dotter som leker, leker och leker med våran tjej.
Visst är det förunderligt att livskvalitet dyker upp där man minst anar det? I det självklara och vardagliga.

Något som inte är livskvalitet är foglossning. Det vet jag nu.

Bara efter, inte före

OK, det nya på de här bilderna är bokhyllan och mattan. Det kan ju vara bra att veta för dig som inte sett något av hur det såg ut innan.

Innan allt är klart ska sladden, från lampan på hyllans lägre del, dras på ett något mer estetiskt sätt och till höger om alla böcker ska en ny del ställas, med glasdörr, för förvaring av fina saker.

Jag och Klara har en mysig morgon och Tobbe missar den till förmån för sin sovmorgon. Vi har ätit frukost och tvättar tvätt. Ute gnistrar träden och storasyster med kusiner är i antågande. Det känns som att den här lördagen har alla förutsättningar att bli en riktigt bra lördag.

Äntligen fredag!

Eller äntligen och äntligen... Ska sanningen fram så tycker jag att det alldeles nyss var fredag, fast förra veckan.
Min jobbförmiddag blev precis så effektiv och bra som jag hade hoppats på och lektionerna på fredagseftermiddagar är alltid lite extra festliga, även om innehållet är detsamma som alltid. Helgen ligger liksom i luften som vi alla andas.
Efter jobbet kom jag hem till ett nyskurat hus och vi tog bilen och åkte iväg för att:
1) storhandla
2)MAX-äta
3)Nygatan-fika
Helgen som var helt utan planer fick en sjujäkla inledning och nu sitter jag i soffan efter att ha avnjutit bådet På spåret och Skavland.
Morgondagen är utan planer även den, så kanske, kanske hinner jag med att fota vardagsrummet.
Sov gott!

Mys

Jag måste bara få erkänna att jag är så väldigt nöjd med vårt vardagsrum nu sedan förra veckans make over. Tänk vad små och en stor sak kan göra för husfriden!
Den här veckan har varit en bra första arbetsvecka. Kidsen är på bra humör trots att de hävdar att lovet var aaaalldeles för kort. De kallar mig för tjockis och har undrat hur jäkla stor jag kommer att vara i maj, när allt ska vara klart.
Kvällarna har jag ägnat åt promenader och mord på tv. I kväll har jag småpluggat lite inför nästa veckas tenta och finslipat vokalallofonerna. Det du! Men det här med vokalallofoner är inte lätt för en pitebo. Mina ä-ljud stämmer inte riktigt med uttalet i facit. Jag har svårt att tro att en pitebo uttalar fel, så alltså måste det vara facit som felar.
I morgon är det kjoliga fredagen och jag är lektionsfri hela förmiddagen. Lektionsfri innebär underbar planeringstid och en fruktstund när magen börjar knorra. Jag tror att jag kommer att gilla mina nya fredagar.

Skarpt läge

I morse fylldes skolan av elever igen, som så många gånger förut. Det är faktiskt ganska roligt att träffa alla igen. Man får höra så många roliga saker när man är lärare och extra mycket roligt kommer det ut tonårsmunnarna när fröken är gravid.

I dag har jag varit hos barnmorskan för att kolla hur det står till med mig och bebisen så här i vecka 22. Det ser bra ut. Hjärtat pickade på i rasande fart och det är inte utan att man blir lite tårögd när man hör livet i sig.
Måndagskvällen festades till lite extra eftersom vi först fick besök av hortlaxarna och sedan fick jag mig en redig promenad kring stadens södra pappersbruk tillsammans med Bea. Konstateras kan att den här graviditeten gör mig avsevärt mycker mer orörlig än den förra. Det spänner och har sig och gånghastigheten får inte vara särskilt hög. Men. Det är skönt att komma ut, andas lagom frisk luft och prata om bra saker med en bra tjej.
Nu: Nordnytt!

Nu: utvilad!

Helgen har tassat förbi. Tobbe har varit ledig och vi har tillbringat stor del av tiden inomhus, fixandes och donandes och tittandes på film. Hyllan är nu helt färdigställd och väggarna runtomkring har krönts med vackra tavlor. Även Klaras rum har fått ett litet lyft i form av ny förvaring och en liten sänghimmel som ser fantastiskt mysig ut.
I dag vaknade vi i en något varmare värld som faktiskt nästan kändes lite vårig. Efter en våffellunch satte vi Klara på boben och drog iväg till en av de närmare pulkbackarna. Vilken underbar känsla att kunna vistas utomhus igen efter flera veckor isolerade av iskylan.
I kväll har vi blivit bjuda på riktigt söndagsstek hos mamma och nu återstår väl inte annat än att krypa ner under täcket och invänta morgondagen och jobballvaret.

På plats

Fredagen avklarad och så är även tv-kvällen som i dag var fullspäckad.
När jag kom hem från jobbet hade Tobbe och Klara byggt ihop hela den nya bokhyllan så vi har ägnat stora delar av kvällen till att tömma den gamla, flytta den gamla och sedan flytta in alla böcker i den nya hyllan. Resultatet blev bra och jag måste säga att jag tycker att det är så vackert med böcker. Minimalism eller shabby chic i all ära, men det är något väldigt levande och talande över böcker.

Så här sitter vi nu, i värmen från öppna spisen och med lördagen bara 52 minuter bort.
I morgon rycker granen. Vi är eniga. Det är skönt att börja helgen i enighet.

Första arbetsdagen avklarad!

Gårdagskvällen blev en tillställning fylld av många tekoppar och kloka insikter. Kloka damerna B och K kom på kvällsbesök och när Tobbe kom hem från jobbet någon gång efter 23 kändes det som om vi bara hade börjat prata, så vi fortsatte en stund till. Märkligt nog kände jag mig i morse inte alls särskilt trött utan snarare bara uppfylld och glad.
De 30 minusgraderna gör att allt som vistast utomhus känns något segt. Bilen är trögare att svänga med, dörrar är svårare att öppna, snön är lite tyngre att gå i och lederna liksom stelnar lite mer än vanligt. På jobbet var det däremot varmt och jag lyckades få till riktigt mycket tycker jag. Det ser bra ut på papperet och nu gäller det bara för mig och eleverna att hänga med i allt som står på papperet och göra som papperet säger.

Tidigare i kväll mailade jag en fråga till min lärare på universitetet. När jag kollade min mail ungefär en timme senare hade jag fått svar, i en PDF-fil. Vilken kille! Det är vad jag kallar service och faktiskt också pedagogik; att visa intresse för sina adepters lärande, även om det pågår utanför den egna arbetstiden.

I magen händer en del. Nu har jag flera gånger lyckats känna sparkarna från utsidan, med handflatan. Dock är det som om det lilla livet går i strömsparläge så fort fadern ska försöka få en känsla av sprattlet. Så typsikt våra barn, att aldrig göra det man förväntar sig...

I dag måndag, i morgon kjolfredag. Hej vad det går, snart är det vår!

Sista lovdagen...

Den kom till sist, den sista dagen av årets jullov. Jag kan inte vara annat än nöjd med de två veckor som gått i ledighetens tecken. Vi har lyckats med en väldigt bra mix av lugna dagar och socialiserande. Dessutom har vi hunnit med en rejäl dagsutflykt som fyllde på energidepåerna ordentligt inför januaris mörker.
I dag har jag och Klara fixat och donat med alla nya prylar. På golvet i vardagsrummet ligger ny härligt grön matta och soffan pryds av två matchande kuddar. I två fönster lyser nya lampor och i ett hörn av vardagsrummet ligger en massa kartonger som snart ska snickras ihop till en finfin bokhylla. I den bästa av världar sker detta bygge i morgon kväll. I den bästa av världar inser julfascisten att det är för trångt med både en julgran och en ny bokhylla.
I den något sämre av världar tycker julfascisten att vi ska vänta med bokhyllan till tjugondag knut. Till förmån för granen alltså. Har jag sagt att granen har fått jättemånga ljusgröna skott? Har jag sagt att granen driver mig till vansinne? Har jag sagt att jag nu anser julen vara överstökad? Har jag sagt att min sambo skulle kunna leva på julskinka och ägghalvor fram till midsommar?
Ja. Och visst har jag sagt att ett förhållande består av en mängd kompromisser?

I övrigt måste jag bara få berätta att jag tror att jag har tagit mig i mål med det här med att känna mig ok med att göra ingenting. I dag har jag varit hemma precis hela dagen. Jag har faktiskt inte ens varit ute på bron en endaste gång. Jag har burit mysbyxor precis hela dagen och jag har känt mig helt ok med allt det här. Eller ok, jag har nog faktiskt rent av njutit. Det kan vara första gången. Bra gjort va?
Nu ska jag tvaga mig inför morgondagen, men innan kvällen är över väntar jag besök. Det är skoldag i morgon, jag vet, men man måste väl ändå få suga ut det sista av lovsötman innan klockan slår midnatt...

Äventyr!

I söndags blev vi som sagt erbjudna en trip till Haparanda och det jättestora möbelvaruhuset. Vi nappade så klart och nu sitter jag här, en dagsutflykt senare, många tusen kronor fattigare men många fina prylar rikare.
En pryl är riktigt stor och när den är färdigbyggd ska jag visa den för dig! Nu kliar det i mina fingrar och jag vill inget annat än att plocka bort alla julsaker och slänga ut den barrande granen. Sen ska ni få se på make over.
Dagen har varit splendid med härligt sällskap och otroligt god mat.

Undrar om julfascisten skulle upptäcka om jag plockade bort vartannat julpynt.. ?Ja. Han skulle nog det.

Sköna söndag

Tobbe har haft semester under större delen av jullovet men i morgon börjar allvaret för hans del. Jag och Klara har några dagar till kvar, men det känns ändå som att vardagen kryper allt närmare. I morgon ska jag dessutom ta tag i tentapluggandet på allvar och jag känner redan att mitt samvete är något renare bara av att jag har bestämt mig.
Denna sista familjelovdag har vi tillbringat på samma sätt som så många andra av lovets dagar. Lugnt och skönt, en bobpromenad, en tvättmaskin, en middag och ett fika i Hortlax. Samma fika kan eventuellt leda till en tur till Haparanda på tisdag. I den bästa av världar så blir det så.
Nu återgår jag till Anakin. I kväll SKA jag inte sova.

Roliga dagen!

I morse hade vi bestämt träff med Edvard och Co. på Rivierans eget lekland och där rasade vi av oss tills frisyrerna stod rakt upp av statisk elektricitet. Från lekvärlden åkte vi direkt till stan där fler vänner väntade och tillsammans intog vi en klassisk lunch på Ekbergs.
Det här jullovet är verkligen underbart. Jag känner verkligen att jag ligger i fas med tiden och att jag hinner njuta av varenda sekund. Kanske är detta resultatet av att jag legat i hårdträning när det gäller att göra ingenting. Tänk om det vore så väl.
Annars känner jag mig tokgravid och oroar mig något för att 18 veckor återstår och att jag redan tycker att det är långt till skorna.
Nu ska jag tillbringa resten av kvällen i soffan tillsammans med Anakin och gänget.
Sov sött!

Man blir lätt lite nostalgisk...

när man är gravid. Jag har ägnat delar av kvällen åt att sortera foton i datorn och hittade den här pärlan från den dagen när vi kom hem från BB med Klara, 3 dagar gammal. Vi tyckte inte att hon var särskilt gul. Kanske bara pyttelite. Vi tyckte inte heller att hon var så fasligt liten. Hon vägde ju ändå 2780...

Ja si nyblivna föräldrar...

Bra avslut och trött start

I går styrde vi kosan norrut, mot Norrfjärden och Erica och Niklas husvagn där vi intog en splendid fördrink och sedan förflyttade vi nyårsfirandet in i huset. Och som vi firade! De unga tu höll ut till 22.30 när de somnade sida vid sida, proppmätta av både mat, chips och godis.

Vi andra tokskallar firade 12-slaget med både raketer och svårantändliga lyktor som till slut seglade iväg på skyn och förhoppningsvis brände de inte upp några hus på sina vidare äventyr. Som om inte detta vore nog avrundande vi det hela med ett parti TP som inte var över förrän klockan slog 3 och de andra laget gick segrande ur matchen.

En bitter start på det nya året.

I dag har varit en lagom seg nyårsdag som för egen del inleddes med en lååång sovmorgon och sedan fortsatte med lingonsyltskok och fotoalbumfix.

Jag har även konstaterat att jag ska bli bättre på att blogga. Årsredovisningen av 2009 blev ju så självklar tack vare bloggen. Minnena kommer till sin rätt på ett annat sätt och blir helt enkelt enklare att minnas.

Nu är det dags för en kvällsprommis i trevligt sällskap.

Gott nytt 2010!

Året som kom och gick

Inspirerad av den vackra och kloka brunetten på andra sidan fjörn kommer här en årskrönika från Soffan.
Även om det känns som om inte så mycket har hänt så har helt säkert en hel del hänt...

Januari var månaden när jag började jobba i den stora skolan på den andra sidan staden. Det var så klart jätteläskigt och utmanande men också väldigt underbart med tanke på alla fina ungdomar och vuxna som jag fick nöjet att lära känna. Under loppet av två veckor drabbades jag dessutom av både influensa och magsjuka. En tuff start på våren.

Februari blev en resmånad. Jag och Klara åkte tillsammans med Maria och Hugo till Jokkmokk och marknaden och några dagar senare pep jag iväg till Malmö för att fira storebror på hans 40-årsdag. Resande, i stort och smått, piggade verkligen upp den annars ganska blå månaden februari.

Mars kom med vårsolen och några turer till Halsö-paradiset. Vi åkte skidor på både längden och tvären och dessutom hann vi med flera härliga promenader på isbanan runt Fårön. På hemmafronten började det projekteras för ett nytt badrum och vi satt vid köksbordet och ritade och räknade. Det gröna skulle bort och bli till något helt annat.

April innebar påsklovsvecka och halvtaskigt skidväder. Luftfuktigheten i skärgården var hög och solen sken med sin frånvaro under en stor del av tiden. Tobbe skoterjobbade i fjällen och efter hans hemkomst och svärfars ankomst började det gröna badrummet rivas och ett nytt fint badrum byggdes upp. Byggdammet var avskyvärt och vi flyttade västerut för att husera hos mamma under de dammigaste veckorna. Tack för det mamma!
Jag åkte till IKEA för att handla badrumsprylar och fastnade på bild i en fartkamera på vägen hem. Någon böter har fortfarande inte setts till.

Maj kom med riktig försommarvärme och när badrummet kändes färdigt drog vi till Halsön för att sjösätta båten samtidigt som Klara passade på att ta sommarens första dopp. Jag låg i hårdträning inför Vårrus och Tjejjogg och dessutom var varje dag en nagelbitare efter att jag hade skickat in min ansökan till tidernas drömjobb. Jag gick ständigt med mobilen i fickan och väntade på att den skulle börja vibrera från Skyddat nummer. Samtidigt hade jag massor att göra på jobbet i form av rättning, utvärdering och betygsättning. Vårsol och grönska ger dock oanade mängder energi.

Juni började med glädjebeskedet om mitt nya, egna, superunderbara jobb. Jag sprang dessutom två härliga lopp och åt underbar middag med underbara kolleger. Månaden avslutades med en elak halsfluss som bara var början på en lång rad av flussar.

Juli fortsatte där juni lämnade av. Men halsflussar och öroninflammation. När vi äntligen blivit friska blev det sommarmys i skärgården på olika håll och dessutom mitt i allt ihop en härlig tur till Lycksele. Festivalen kom till stan och så gjorde även jag. Medelhavsvärmen intog staden och vi tillbringade många härliga dagar på olika badplatser runt om i kommunen.

Augusti fortsatte med värme och långa bad. Vi njöt av den sista sommarmånaden och åt kräftor i det bästa av sällskap. Klara skolades in på sitt nya, bästa dagis och jag skolade in mig själv på mitt nya, bästa jobb. Frysen fylldes med lingon och kroppen fylldes med sommarminnen och bastubad.

September kom och jag började plugga igen. Dessutom började jag känna den där känslan i kroppen. Den där känslan som sa mig att jag nog hade fått en inneboende. Ett plus bekräftade men fortfarande var det bara de närmaste som visste.
Vi åt surströmming och jag blev av med min älskade mobiltelefon. Attans! Klara fyllde tre år och blev plötsligt en riktigt stor tjej.
Dessutom drog vi upp båten och föll i det iskalla vattnet när bryggan skulle monteras ner...

Oktober är höstmånaden framför alla höstmånader. Livet rullade på och jag lättade hjärtat för min chef om graviditeten. Min arbetsplats härjades av svinflunsan och vi gjorde vårt bästa för att ducka för nysningar och hostningar. Jag lyckades med bedriften att formatera om hårddisken. Jag började träna på att vara ledig och göra ingenting och som ett bra avslut på månaden kom höstlovet.

November kom med budet om min 30-årsdag och jag vill påstå att det var riktigt roligt att fylla år! I samma veva duggade arbetsuppgifterna tätt, både på jobbet och på universitetet och det kändes ibland lite väl tungt. Jag ville åka till Barcelona men det ville inte min arbetsgivare. Vi får väl se hur det blir med den saken....

December rusade förbi och jag hann knappt blogga något. Jag är hungrig mest hela tiden och jag fasar för vad barnmorskan ska säga vid nästa besök på vågen. Vi fick för första gången se den nya familjemedlemmen live och den såg ut att ha det jättebra inne i magen. Den gör sig allt mer påmind och det är så trevligt så!

Vit jul och annat kul

I flera veckor har den här dagen, den 23 december, känts som något lite större än självaste dopparedagen. I dag var nämligen dagen när vi skulle få kika in på lillsyskonet där inne i magen. Jag har i flera dagar haft en nervös känsla i magen. Mycket mer påtaglig än när jag väntade Klara och var en intet ont anande blivande mor. Nu känns det plötsligt som om man är så mycket mer medveten om allt som ska gå rätt och kan gå fel.
I vilket fall som helst så såg det ut som att den lilla krabaten hade det väldigt bra där inne. Den såg glad och pigg ut och hade både hjärna och hjärta.
Nu sitter vi här och eldar i kaminen, dricker julmust och väntar på tomten. Utanför fönstret virvlar snön omkring och buskarna får ta i ordentligt för att bära upp de stora snömängderna.

I morgon strömmar familjen hit till vårat hus och vi ska hinna med allt det där som ska hinnas med. Kaffe, julklappar, Kalle Anka (inte Anna) och julmat så klart.
Ja. Och så skottningen så klart. Den bör väl kommas ihåg den också.
God jul på er allihopa!

Vacker graviditet?

Jag sitter här framför datorn och är redo för natten. Innan jag sluter ögonen måste jag dock bara få ventilera en sak. Det bästa hade så klart varit om jag hade kunna fotografera mig själv och publicera härligheten här på bloggen, men därtill är jag alltför blyg och kanske alltför stolt.
Jag vill börja med att förklara att jag tycker att det är fantastiskt vackert med gravida kvinnor. Även min egen gravidet ser jag som något vackert, både på ett ytligt utseendemässigt sett och på ett djupare, känslomässigt plan. Man känner sig lite som en blomma som blommar under en lång period. Varje vecka händer något nytt och för varje vecka som går blir det allt mer tydligt att det faktiskt växer någon där inne.
Dock är det som så, att jag ännu inte trätt in i den vackra, blommande delen av graviditeten. Det enda som hänt so far är att brösten har vuxit sig till gigantiska, och jag menar gigantiska, juver. När jag sitter ner tar de i princip i låren. Nästan.
Det faktum att brösten är lika stora som medicinbollar gör dessutom att magen inte alls ser så där näpet gravid ut. I stället ser liksom hela jag bara jämnfet ut på ett ganska otrevligt sätt.
Så här sitter jag alltså, jämnfet och mätt och med brösten hängandes runt låren. På bänken bredvid mig ligger en tom plastpåse som för en stund sedan innehöll en bit saffranslängd. I sopkorgen ligger en ansenlig mängd Geisha-papper och i det tomma glaset på bordet bubblade för en stund sedan några deciliter ljuv must.
Gravidmonstret har gjort entré. Äta eller ätas.

Luciahelg

Ja, i helgen smäller det till med lucia och allt vad det innebär i form av alkoholdebut, vita linnen och små sjungande barnröster.
Klara hade lucia med sitt dagis i torsdags, mitt under arbetsdagen, så jag fick vackert avnjuta de foton som faderskapet hade med sig hem från festen. Det känns tråkigt att missa sådana här föräldrahögtider. Jättetrist! Men jag gissar att det bara är att vänja sig vid att stå och titta på andra barns examensklänningar. Lärarlivets dilemma.

Annars rullar det mesta på som det brukar göra i december. Jag gruvar mig inför tentan i januari och ser fram emot några veckors ledighet och mys.
På magfronten händer det mycket och jag känner mig redan gravidare än vad jag någonsin gjorde under klaragraviditeten. Men det är väl åldern.

Lilla lördagen

Jag sitter i soffan med datorn och tittar på blommorna som nog borde få lite vatten.
I morgon har jag föreläsning på universitetet och jag försöker hela tiden hänga med och vara med på tåget hela resan, i stället för att hoppa på precis innan tentan, den 21 januari. Det känns faktiskt som att jag redan har bra koll på både satslösningar, fonem och huvudsatsernas positionsschema. Men ändå! Ordet tenta gör mig lite darrig och även om jag tidigt bestämde mig för att inte lägga ribban allt för högt med tanke på jobbet, men det är svårt att inte göra sitt bästa. Jag försöker tänka att jag gör mitt bästa med tanke på omständigheterna. Jag försöker.

Blommorna var det ja. Dessa stackars blommor som bara får vänta och vänta.

Livet i början av december

Livet är fint. Snön har kommit och allt är lite ljusare.
Jag känner mig tjock och tappar balansen när jag står på huk.
I dag har jag varit på dansföreställning och blivit förbannad. Sen somnade jag på soffan och orkar därför inte redogöra för känslostormarna.
Kalla det hormoner. Kalla det politik. Förbannad blev jag.