Married life

Sitter här och tänker att jag kanske borde berätta lite om livet som gift. Jag har ju levt det i två veckor nu. Och som det gifta livet leker!
Skillnaden syns tydligaste när jag i olika sammanhang hänvisar till Tobbe, typ så här:

• I telefonen med en snubbe på Tele2, där Tobbe förra hösten tecknade ett avtal med Canal+ Sport. En meningslös kanal som kostar en massa pengar. I ett obevakat ögonblick tjuvringde jag dit för att fråga ur jäkla lång bindningstid abonemanget egentligen har. Snubben på Tele2 frågar vem som står på abonemanget. Jag svarar: -Min man.
• I samtal med en pappa på dagis. Vi pratar om den omdebatterade 15-timmarsförändringen, och jag får tillfälle att prata om "min mans oregelbundna arbetstider".
• I mina statusuppdateringar på Fejjan kan ett visst missbruk av ordet "make" noteras.

I övrigt kan jag tycka att jag ibland känner en lätt smärta i nacken efter att ha tittat ner på den nya ringen allt för många gånger på ett oergonomiskt sätt, liksom utan att lyfta handen. Jag går dessutom fortfarande i väntans tider eftersom ingen statlig myndighet tycks ha uppmärksammat mitt nya efternamn. Svärmor skickade dock ett kort, adresserat Herr och Fru E. Det är jag tacksam för. Det känns lite som att jag behöver träna på att vara mitt nya jag. Rent namnmässigt sett alltså.

Allvarligt talat så känns det lite mysigt att vi alla heter samma nu.

Och som Shakespeare sa; A Rose, by any other name, would smell as sweet.

Just det!

Det blev en dag i dag också...

Och vem hade väl trott något annat?

Den senaste tiden har i den här familjen inneburit väldigt tidiga mornar. Det är fyraåringen som studsar upp någon gång strax innan 06 och kanske är det också därför som hennes humör inte riktigt bär henne genom hela dagen. Eller så är det bara trotsen som kommit på återbesök. Denna trots, denna trots. Ett samtalsämne som aldrig sinar för småbarnsföräldrar som jag. I dag har dock varit en väldigt bra dag, rent trotsmässigt. Ända fram till middagen. För att göra en lång historia kort så vägrade Klara äta den äckliga maten och storgrät av hunger och trötthet. Hennes lillebror storgrät samtidigt av hunger och jag satt ensam vid matbordet, med en gallskrikande unge på varje ben.
Det är vid sådana tillfällen det gäller att bara kliva ur sin kropp och se det hela utifrån. Utifrån ser det riktigt komiskt ut. Utifrån ser det ut som något som skulle platsa i America's Funniest Homevideos, som i princip inte är komiskt, men ändå kanske lite, ibland...
Nu sover i alla fall båda skrikhalsarna och låter inte fullt lika mycket. Jag tittar på TV och lär mig hur singelkillar gör när de försöker snärja en ensam mamma.

Den här lilla snyggingen...

har drabbats av förkylning. Jag vet inte om det är hans manliga könstillhörighet eller om det bara är hans person, men jag inbillar mig att han överdriver lite. Han är på bra humör och glad som vanligt, under förutsättning att han får ligga nära min barm. Han sover hur gott som helst om natten, så länge någon av föräldrarna erbjuder sin bringa.

Men han är alldeles, alldeles underbar vår lillebror. Håret är så mjukt, så mjukt och kinderna så mjuka att krama. Det är en ren ära att få vara hans madrass.

Till vänster om underbara brorsan ser du en skymt av kaklet i vårt kök. Ta en ordentlig titt, det kan bli den sista!

Lekande lätt

Som du ser har det här varit en gungande dag. Om du vill känna livet i dig kan jag verkligen rekommendera gungan i lekparken vid kullarna på Djupviken.

Herman testade hoppgungan som jag vill minnas att Klara älskade. Jag är inte säker på att lillebror är fullt lika imponerad, men det kanske kommer med tiden. Med tiden hoppas jag även att gossebarnet ska återgå till att sova på natten, precis som han har gjort under vissa delar av sitt snart fem månader långa liv. Just nu vaknar han varannan timma och det är väl osäkert om han är hungrig eller bara allmänt sällskapssjuk. När man har en storasyster som sover i rummet bredvid är man inte så sugen på att vänta ut gråten heller. Det känns helt enkelt som den enklaste lösningen att bara trycka in ett bröst i den gråtande munnen. Vi experimenterar vidare och hoppas att det snart vänder.

Torsdag i morgon och vips är det snart helg igen. Vad kan den ha i sitt sköte tro?

Älska bloggen

Jag måste ändå bara få hylla det skrivna ordet. Det som skrivs har en större tendens att gå i uppfyllelse. Efter gårdagens lilla sammanbrott i text har jag ägnat dagen åt att ta vara på varje ögonblick.
Klara har varit ledig från dagis och Tobbe hade en ledig förmiddag så vi tog en lång, blåsig och härlig prommis på morgonen.
Just nu är det eftermiddag och Klara bygger lego och Herman ligger i sitt gym och gnager på en groda. Jag sitter framför datorn och dricker kaffe. Jag gör inget annat. Jo. Jag bloggar.
Så jäkla skönt!

Det var bättre förr

Jag har ägnat en liten stund av i kväll åt att läsa min blogg från vintern -07, när Klara var lika liten och glad som Herman är nu. Det är intressant att läsa om hur livet var då och hur vi fördrev de mammalediga dagarna på Skolgatan.

Vi promenerade mycket, jag och min dotter. Eller, alltså jag promenerade samtidigt som hon oftast sov gott i vagnen. Under promenaderna hann jag fundera så mycket. Jag hann liksom känna livet i mig och njuta av det ordentligt.

Nu vet jag inte riktigt vad jag gör med tiden. Eller snarare kanske det handlar om vad tiden gör med mig, men på något makabert sätt så känns det som om jag ofta har bråttom någonstans! Hur idiotiskt låter inte det? Bråttom?? Jag är ju för tusan ledig och kommer att vara det ett bra tag till.

Jag tror att det är dags att skärpa till sig. Det är dags att skita i att bädda sängen. Ingen går väl ändå upp till vårt sovrum under dagarna. Det är också dags att försöka se vad som är rimligt. Hur mycket jag än vill det så är det svårt att hinna städa, plugga och promenera under de tre timmar som Klara är på dagis. Promnera räcker. Välmåendet först - alla gånger!

Sen var det ju det här med där jag började. Bloggandet. Jag önskar att jag kan börja måla med orden igen. Vackra promenader vid vattnet kanske kan ge mig lite färg.

Och så klart...

Foto: Anna Bergström

Vi måste ju kanske också ta en titt på dopkillen och hans fina storasyster.

Fler bilder

Duktiga, duktiga Anna, som inte bara är lärare utan också fotograf, har tagit dessa bilder från vår bröllopsdag.

Jag har konstaterat att min mun är sned. Eller så är det resten av jag som är sned...

Men det bjuder jag på.

Det nya livet

Ja då sitter man här då. Ännu en kväll som gift kvinna. Ett barn sover i sin säng och det andra sover i soffan bredvid mig. Det andra barnet vill gärna känna kroppsvärme för att sova riktigt gott. Det är väl ok om man är fyra månader tänker jag och låter honom snusa vidare.
Det här med det gifta livet känns faktiskt spännande. Jag tänker ofta på några ord som prästen skickade med oss på väg ut i resten av våra liv.
Försök att varje dag vara på ett sätt som får din man/hustru att älska dig lite mer...
Dessa ord kan tyckas självklara för många. Även för mig. I princip. Men det är lätt att glömma bort i vardagen och förvandlas till ett stycke trotsunge som mest bara vill ha saker och ting på sina egna sätt och vis.
På tal om trotsunge så har vi ett stycke fyraåring i huset vars trots har fått syre och blommat upp igen. Hon kan sura ihop över det mesta och vid de mest oväntade tillfällen. Mitt tålamod är inte alltid lika stort som det borde vara och i dag under en meditativ morgonpromenad bestämde jag mig för att skärpa mig lite jag också. Hon är barn och jag är vuxen och borde därav också vara vuxen i situationen. Jag återkommer med uppdatering om hur mammatålamodet kan eller inte kan påverka eventuella trotsutbrott.
I morgon är det nästan helg och jag funderar nästan på att utöka mitt sockerätande till fredagar.
Jag ska sova på saken.

Bekännelse

Foto: Anna Bergström

Ja, jag har levt i en lögn. Eller egentligen inte, men jag har inte berättat hela sanningen.

Sedan någon gång i somras har jag gått och vetat att jag skulle bli en fru, men med läpparna förseglade så klart.

I lördags, på Hermans dop, gjorde vi så slag i saken och blev man och hustru.

Jag, som aldrig egentligen har haft några särskilda drömmar om min bröllopsdag blev slagen och tagen i samma ögonblick som vi stegade ut i kyrkgången till tonerna av Delsbos brudmarsch. Alla känslor östes över mig på en gång och jag tror att jag skrattade och grät samtidigt. Jag tror att jag själv blev minst lika chockad som de nära och kära som satt där i kyrkbänkarna, intet ont anandes.

Nu har jag en ny, himla snygg ring och ett nytt efternamn. Jag trodde inte att det skulle kännas särskilt annorlunda efteråt, men det gör det faktiskt. Djupare på något sätt.

Och Anna! Är det ok att jag snor en bild?

Gullong!

Vår lilla rödtott till son håller på att växa upp lite för snabbt. Så kanske man inte ska säga, men man hinner verkligen inte med på samma sätt med nummer två. Under sitt snart fyra månader långa liv har han varit mycket skeptisk till att ligga på mage. Nu har det dock blivit lite roligare när han har orken att lyfta axlar och huvud ordentligt för att kunna spana på omvärlden. Detta foto togs dock i sista sekund, precis innan han flippade och slog näsan i golvet. Visst ser du också det fina täcket som mina fina arbetskamrater har gjort i slöjden. Världens finaste!
Det var väl mest det jag ville säga.

Avslut och premiär

Förväntansfull, intet ont anande, bebis.

Äcklad, kanske lite bitter bebis.

Coolaste katten i skogen.

I går åkte vi till stugan i paradiset för att, så att säga, avsluta verksamheten för säsongen. Vi tog upp bryggan, tömde blomlådor, ställde undan utemöblemanget, stängde av vattnet. Dessutom sov vi en sista höstnatt i skärgården och i morse tog jag och Klara en tur ut i skogen för att dryga ut lingonförrådet. Jag kände mig hela tiden som en tonåring som ville vända hem och börja packa ihop samtidigt som Klara kom med glada tillrop om hur härligt det är i skogen och hur många bär man faktiskt kunde hitta om man bara tittade noga. Vi kom i alla fall hem. Med 5 dl lingon. Det är inte mycket, men skogen var fasansfullt vacker, klädd i dagg och morgonsol, och det är tusan så skönt att bara studsa omkring på mossan i gummistövlar, utan smink och blingbling.

Dagens premiär står Herman för. Han har för första gången intagit annan föda än bröstmjölk. Om vi nu inte ska räkna luddet mellan fingrarna förstås... I dag bestämde vi att det var dags för potatis. Vi var alla fulla av förhoppningar och främst storasyster som nog gärna delat en hamburgare med brorsan. Herman själv gjorde som bebisar brukar göra. Han gapade, processade, försökte svälja och sedan ville han kräkas. Vi tar nya tag i morgon.

Fyra år senare...

Vilar på pappas mage, utpumpad efter utfärden.

Fortfarande pappas flicka, men på egna ben och med egna åsikter.

Det känns inte alls särskilt längesedan som jag låg på salen på Umeå BB och höll en nykläckt, svarthårig tös i min famn. På många sätt känns det som om det vore förra veckan. Samtidigt har det hänt så otroligt mycket under de fyra år som gått. Klara har gått från att vara ett litet, litet knyte till att fungera som en egen liten människa som klarar det mesta, från att gå på toaletten till att promenera runt stan utan problem. Hon är allt som oftast på bra humör, även om trotsen dyker upp där ibland, när hungern blir för stor eller orken tryter.

Nu har vi firat den stora dagen i två dagar. I går kalas med kompisarna och 10 stycken fina barn intog huset. Glatt och busigt! I dag har vi haft en något lugnare dag med familjen. Lunch på Ekan, lek i badhusparken och stenkastning på stranden. Födelsedagsbarnet beställde tacos till middag och mormor, moster och kusinerna från Luleå gjorde oss sällskap.

Fyra år. Ett liv.

Vackerhöst

Det är så makalöst vackert ute nu, och vackrare lär det bli i takt med att trädens löv skiftar färg till något så mycket djupare.
På måndag fyller Klara fyra år och i morgon är det dags för kalas. Den här dagen har därför till viss del ägnats åt förberedelser av olika slag. På eftermiddagen har vi även hunnit med en prommis till badhusparken och den fina lekparken där. Det är alltid väldigt svårt att ta sig därifrån men på vägen hem hyrde vi Madicken och den har vi i kväll avnjutit tillsammans med varsin godispåse, Klara, jag och mormor. Herman var förvisso också med, men han varken tittade på film eller åt särskilt mycket godis.
Jag önskar att jag hade fotat något av allt det vackra jag har sett i dag, men dessvärre har det inte hunnits med så jag säger helt enkelt bara over and out!

Fredag I love you!

Bjuder här på några bilder från den senaste veckan. Herman har en fortsatt avslappnad inställning till livet och trivs med det mesta. Klara har nog en liten trotspaus för tillfället vilket gjorde att hela gårdagen flöt på utan EN ENDASTE konflikt. Jag vet inte när det hände sist. Någon gång vid ettårsåldern kanske... Så här ser hon i alla fall ut ibland, när lekflowet kommer smygande och världen utanför tycks fjärran.

I dag har varit en härlig dag. Jag och Tobbe har varit ute på äventyr inför den stundande fyraårsdagen. Herra jumala så mycket pengar man kan sprätta på leksaker. Det komiska i kråksången var när vi kom hem och Klara satt på köksgolvet i säkert en timme och klippte figurer ur gammal wellpapp från en tvättlina som jag köpte på Clas Ohlsson. Plötsligt känns det dumt att ha lagt ut en mindre förmögenhet i materiella ting av plast. Men men... vad gör man inte för att visa sin kärlek?

När Tobbe åkte till jobbet gick jag och kidsen raka vägen till Ekbergs där vi träffade Jenny och hennes mage. Vi fikade och njöt av vimlet. Ja, jag tycker faktiskt att man kan kalla fredagseftermiddagarna på Ekan för vimmel. Eller fika och fika. För mig blev det ju bara kaffe så klart och jag kan stolt meddela att jag på en och en halv månad har gått ner ungefär sex kilo. Jag är så nöjd! Jag har fortfarande si så där 10 kilo kvar till inskrivningsvikten men det ska väl gå att komma dit på något sätt. En dag i taget.

Sitter på en pruttkudde...

Men så är det väl helt enkelt när man har en dotter i värsta bajs och pruttfasen.
Vi är sjuka här hemma. Kanske är vi lite friskare i dag än vad vi var i går och i förrgår och det känns bra.
För dig som såg mig i tidningen i fredags, där jag berättade om allt jag skulle göra under helgen, kan jag berätta att kräftskivan uteblev p.g.a. bacillerna. Rummet blev målat och båten uppdragen. Bryggan ligger kvar.
Nu gråter bebisen. See you!

Regn och rusk

Det är helt klart svalare ute nu. Svalt och blött.
Efter Klaras dagisstund i morse har vi helt enkelt haft en väldigt lugn och skön innedag. Vi har lagat mat, kokat lingonsylt, målat med vattenfärg, läst många böcker och innan läggdags hann vi faktiskt också med en kvällspromenad med mormor till bibblan. Det visade sig nämligen i dag att min kurs börjar på tisdag. På tisdag! Jag har inte riktigt hunnit med och det känns väldigt märkligt att hamna i skolbänken igen, så här mitt i mammaledigheten. Jag kan inte neka till att det känns lite jobbigt att behöva och strukturera under det här året när jag helst skulle vilja bara mysa. Men. It's now or never. Ja, det är faktiskt så och jag får ta det för vad det är och se det som en kul grej. Språkhistoria, här kommer jag!

Full fräs!

På förmiddagen fick vi lunchbesök av Glenn och Maria. Det är helt klart en tokbra grej med att vara föräldraledig, att kunna umgås vid andra tidpunkter än de där ynka timmarna mellan middag och läggning. Maranborna hann inte mer än ut genom dörren förrän prällen trillade in för planering av Hermans dop. Dop. Ja, dop. Någon gång inom en snar framtid ska jag skriva mer om mig och min relation till kyrkan, men just nu har jag på känn att dopföremålet i fråga kommer att vakna när som helst och då vill jag inte vara insnurrad i komplicerade inlägg om kyrkorummet.
Eftermiddagen har jag och barnen ägnat åt att återintroducera den hjärtsjuka mormodern för världen utanför. I dag har hon fått öva sig på Apoteket, Kvantum, Bibblan och dessutom avrundade vi det hela med en liten promenad. Hon är duktig mormodern. Världens duktigaste.

Hej vardag!

I morse var det så dags igen. Klara har åter blivit dagistjej och även om det nu bara handlar om tre timmar om dagen så känns det som vardag. Och som hon hade längtat! Jag är själv ganska nöjd med vår sommar men jag börjar ju undra så smått när den kommunala förskolan lockar mer än fortsatta ledighetsäventyr.
I dag var också dagen när Tobbe började jobba efter semestern. Ja, du hör ju. Och som lök på laxen har vädret varit så där lagom grått och småregnigt. Men! Det har ändå varit en bra dag. Jag är ju en sådan där människa som tycker att vardagar är ganska härliga dagar.
Fortfarande har inget målats i Klaras rum. Men snart! Väldigt snart!

Fullt upp!

Efter tumultet med lilla mammas lilla hjärta har det hänt en massa saker här på Kvarngatan. Jag har målat Hermans rum från golv till tak. Eller golvet är så klart inte målat, men allt annat. Det visade sig nämligen, när väggarna blivit vita, att varken elementet, dörr- eller fönsterfoder var så vita som man hade kunnat tro. Alltså fick sig även dessa inventarier en släng av penseln. I sitt lilla rum har lillkillen en fåtölj. That's it. Vi måste alltså åka till IKEA. Visst låter det rimligt? Vi har nämligen även nästan slut servetter.
På utsidan av huset har vi fått ny brobelysning och i skrivandets stund håller även fasadbelysningen på att åka upp. Tänk så bra det är med en svärfar som råkar vara elektriker. Allt går så smidigt.
I kväll åker vi på fest med det lilla barnet och det stora barnet får stanna hemma med farfar.
I morgon tänker jag att jag ska sätta igång med målningen av Klaras rum. Det kommer att bli så fint så fint. Jag ska lägga upp lite bilder också, men det blir en annan dag. Nu måste vi köpa födelsedagspresenter till en söt 4-årskille!

Lugn

I morse när jag ringde till hjärtintensiven på Sunderbyns sjukhus fick jag av sköterskan höra att mamma blivit flyttad till en vanlig avdelning och några timmar senare ringde mamma själv för att berätta att hon blivit ambulanstransporterad till Piteå. Fint som snus! Vi kunde alltså ta en kvällspromenad genom stan för att leverera några skvallertidningar och så att Klara äntligen kunde få krama sin mormor. Allt ser bra ut.
Dagen i dag har varit BVC på morgonen där Herman vägdes mättes och fick sina första sprutor. Han växer lillkillen. Han är jättestor, fast på ett väldigt gulligt sätt. Dessutom är han så fantastiskt glad. Sötnöt!
En väldigt bra sak med den här dagen var besöket hos Urban på banken. Tänk vad en ny ränta kan göra för allmäntillståndet. Särskilt när det skiljer tre procentenheter mellan den gamla och den nya räntan.

Pust!

I går var en helt vanlig söndag. Vi plockade, tvättade, dammsög lite. Ja, helt enkelt en sådan där dag som vi behövde efter allt vackerväder.

Men plötsligt, tidigt på kvällen ringer telefonen och på andra sidan luren hörde jag min svåger Rogers röst berätta för mig att mamma fått åka ambulans till Sunderbyns sjukhus med förmodad hjärtinfarkt. Resten av kvällen blev väldigt turbulent, dramatisk och känslosam. Jag, Herman och pappa satte oss i bilen och när vi kom fram till Sunderbyn fick vi veta att det nog såg ganska bra ut trots allt. I dag har läget stabiliserats ytterligare och efter att ha tillbringat två kvällar på hjärt-IVA måste jag åter igen hylla den svenska vården. Leve den!

Dessutom vill jag ta tillfället i akt att påminna dig om att leva nu. Lev i dag. Njut av den vackra himlen, den goda maten och din familj. Njut av varandra och låt inte skitsaker bli större än vad de egentligen är. Kramas ofta och skratta ännu oftare. Njut av allt du har och tänkt inte så mycket på det du inte har.
Allt det här påminns man om när livet ställs på sin spets, när någon man älskar svävar mellan här och någon annanstans. När allt inte längre är självklart.

Nu ska jag vila min själ och kramas med mina killar.

Trötta ben

Klara fångad på bild i ett litet trotsutbrott

I kväll har jag faktiskt det. I morse gick jag en härlig morgonprommis i duggregn och kom hem bara för att svira om och sedan begav vi oss alla till NOLIA för att kolla in årets upplaga av mastodontmässan. Varje gång jag besöker denna tillställning försöker jag påminna mig själv om att jag egentligen inte behöver gå dit, eftersom jag utvecklar någon sorts allergi mot försäljare, som alla pratar göteborgska, sopar, grönsaksskivare och timrade friggebodar. Men det kan vara lite trevligt också att strosa omkring och titta på folk. Och göteborgare.

Sedan vi kom hem har vi hunnit umgås med barnens farmor, mormor och morfar i olika sittningar och på olika platser. Nu sover di små och jag kanske också borde göra något liknande. Barnafadern har åkt till skogs för att fiska. Egentligen tror jag mest att det handlar om pimpling men det är väl trevligt det också, för dem som kan.

Vem är du???

Kusin Gustav glömde sin PDOL-vinst hos oss. Herman har aldrig tidigare mött en gangsta-panda. Därav den förundrade minen.

Kommer ikapp

Jag och min dotter. Den ena slugare än den andra...

Efter så många dagar borta från borgen så kändes det skönt att i dag få rå om sin härd en smula. Vi har klippt gräsmatta och trimmat kanterna lite extra, städat badrum och dammsugit husets alla rum (utom källaren) ordentligt. Lagom till lunch plingade Jenny och Edvard på dörren med en påse gott MATbröd i händerna så vi lunchade tillsammans på altanen och de stora barnen fick leka ordentligt.

På eftermiddagen tog jag barnen och morfadern på en prommis och när vi kom åter hem hade Tobbe tvättat bilen och vi var alla alldeles för varma för att säga nej till ett dopp på Hemlunda. Stranden var alldeles tom på folk och vattnet var precis så där lagom uppfriskande och angenämt att simma omkring i på samma gång.

Middagen i dag blev tacos på inglasningen och lagom till kaffet kom mormor, storasyster och storkusinerna för att hämta en säng till storasysters nya lya. Samma säng fick jag av min storasyster när jag separerat från mitt x. Vi kan inte låta bli att undra var sängen ska hamna här näst. Nu ska den i alla fall först och främst husera en väldigt fin mamma och säkerligen också någon av hennes finsöner med jämna mellanrum.

Sist men inte minst vill jag bara påpeka hur himla mysigt det är med tända lampor. I januari är man inte längre så imponerad men just nu vill jag bara njuta av dem.

Sommaren rusar fram

Ett semesterminne från Lycksele. Pirater!!!

Den gör verkligen det. Men än så länge har Tobbe två veckor kvar av sin semester och så länge han semester så känns det inte alls särskilt höstigt. Sedan sist har vi tillbringat tre härliga dagar i Lycksele, ett underbart dygn hos Jenny och Lars på Trundön och fem härliga dygn i stugan i paradiset och avslutningsvis en otrolig lunch hos Jenny på Granholmen. När vi svängde in i Piteå i eftermiddags så kändes det lite exotiskt att komma hem. Det är verkligen härligt det också, att få tvätta semestrade kläder i den egna tvättmaskinen och få njuta av en underbart vardaglig pannkaka vid det egna middagsbordet.

Nu i kväll har jag promenerat min vanliga promenadrunda och njutit av att känna igen varenda meter av sträckan. Ja, förutom NOLIA-området då. Mitt i min runda har det smällts upp en hel stor mässa. Flexibel som jag är la jag bara om rutten, bara en smula rubbad i mitt sinne. Jag gissar att det är vad som väntar under de kommande dagarna. En friterad camenbert med hjortronsylt skulle sitta fint. Hoppas bara att sylten är sockerfri... På tal om det ska jag så snart jag kommer i närheten av en våg avgöra om jag är redo att skryta än eller inte. Jag återkommer som sagt...

En av sommarens höjdare...

...var nog när Klara och hennes kusiner klädde ut sig i vinterkläder och åkte pulka på altanen i stugan. Lägg särskilt märke till den nedärvda galonjackan i klanmönster. Den du!

Bullbak och rödhårig tok

Vi har en dotter som pendlar mellan att vara lillgammal, snudd på tantig och typsikt treårig och sur på allt och alla. I förrgår när regnet öste bakade vi 80 bullar och då kom lilltanten fram.

Den andra bilden visar Herman, vars hår gått från mörkaste ebenholts till morot. Förmodligen kommer han att bli lika prickig som sin pappa också. Solskydd på!

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Morden på tv!

Minisemester

Just nu har vi farmor här på besök i några dagar. Efter gårdagens regnväder och dagens mellanväder tog vi i morse beslutet att dra söderut över dagen för att få uppleva något annat för en stund. Målet för dagen var Skellefteå som bjöd på god lunch på Lilla Marie och riktigt bra shopping innan vi fikade (bara kaffe för mig så klart) och vände norrut igen.
I morgon väntar ett morgonbesök på staden socialkontor eftersom Tobbe officiellt ska bli Hermans pappa. Oj vad jag tycker att det är märkligt med denna något stenåldersaktiga formsak. Men rätt ska vara rätt och då är det bara att göra som man blir tillsagd och sätta på sig sitt präktigaste leende och sin finaste knytblus.
Sov gott!

Vill mer!

Oh Captain, my captain...
Ja, jag vill verkligen blogga mycket, mycket mer än vad jag hinner med. Livet som tvåbarnsmamma ter sig onekligen något mer hektiskt än enbarnsmammalivet och det vore roligt att få ner alla saker på pränt. Dock är det som att tiden för att skriva saknas lite eftersom mannen i huset fortfarande inte gått på semester. Dessutom är det ju så att sommaren pockar på och vill ha sitt. Kusiner ska träffas, bastun vill badas, båten vill åkas... Ja, du vet säkert hur det är.

Men vi har det bra. Lillebroren växer så att det knakar. På riktigt. BVC-läkaren trodde inte på sköterskans siffror när den lille låg där på mätbordet men det var så sant, så sant. Han är duktig på att äta vår lille Herman. När vi ändå hade en läkare på armlängds avstånd fick hon även lyssna på storasysters lungor som hostat och hackat i mer än en vecka. Fru läkaren var snäll och skrev ut mirakelmedicin som gjort att vi nu alla sovit gott i två nätter.

I framtiden ligger Tobbes semster som infinner sig om ungefär 30 timmar. Det ska bli roligt att se vad han är för en kille den där jag bor med. I bland känns det som att man hinner glömma bort.

En annan sak nu och i framtiden är att min kropp åter ska tas i besittning av den rättmätiga ägarinnan. Under graviditeten har jag nog varit lite väl snäll med mig själv och det är så väldigt, väldigt tråkigt att inte känna sig riktigt som sig själv. Metoden heter ät mindre, rör dig mer och innebär att inget sött av någon form ska förtäras så vida det inte är lördag. På lördagar är det tillåtet med en kaka eller två. Nu ska här jobbas. Jag önskar att jag hade varit cool och modig nog för att berätta hur mycket jag väger och vad som ska bort. Kanske sen. Kanske när jag står på andra sidan och kan titta tillbaka på mig själv som jag ser ut i dag. Målbilden är tydlig och visar helt enkelt mig själv i mina vanliga kläder. Hur svårt kan det vara?

Tystnad råder

Mannen jobbar, stora och lilla barnet sover och jag sitter här och knaprar kex och njuter av tystnaden och ensamheten. Förvisso kommer det lilla barnet att vakna mycket snart och vara väldigt hungrig, men tills dess njuter jag för fulla muggar.
Tystnad har det även varit här på bloggen och det beror helt enkelt på att tiden inte räcker till. Kusiner från både Luleå och Malmö har gästat vår stad tillsammans med sina respektive föräldrar och det har så klart varit mycket trevligare än att sitta framför datorn. Dessutom har jag lyckats drämma kameran i golvet så illa att jag blev tvungen att bränna iväg till en viss elektronikaffär för att skaffa en ny. När vi väl hade knäppt några foton med den nya kameran visade det sig att det gamla minneskortet inte ville vara i den nya kameran så vi fick återvända till elektronikaffären för att köpa nytt minne. Nu kan jag nog förhoppningsvis bidra med några bilder från vår vardag här på bloggen. Dessvärre försvann gårdagens bilder från bebistitten i Hortlax. Det betyder helt enkelt att vi får återvända snart igen innan lille Calle har hunnit växa allt för många centimeter.
I dag har vi inte bara köpt minne. Vi har dessutom besökt kyrkmarknaden i Öjebyn. Som vanligt så tycker jag att det mest bara är skräp, men det är liksom trevligt ändå att bara segla runt och titta på folk. Med oss hem fick vi ghakko, jordgubbar och en gigantisk heliumhaj. Jo, och så fikade vi i skuggan av en stor syrén och det minnet bär jag i hjärtat och minns med ömhet.
Nu ska jag surfa vidare så länge lillen sover vidare.. Men tyst, för han sover så gott...

Vilka dagar!

I dag har varit en sådan där lugn och skön dag. I alla fall för mig. Jag har legat på gräset och tittat på det här...

Samtidigt i vagnen gjorde Herman så här...

Klara, som verkar vara den som fått de konstnärliga generna som hoppade över mig, gjorde det här...

Och Tobbe som äntligen hade vädergudarna på sin sida på sin lediga dag har gjort en otroligt jobb med bron. Snart kan vi köpa lite snygga krukor och ställa dit...

Och i går var det midsommarfirande hos oss. Huset fullt med bästa människorna och godaste maten. Här har vi en bild på treåringarna som verkligen firade. Här en stunds midsommarlego.

Syskonkärlek

I arla morgonstund låg lillebror på sitt täcke (visst är det snyggt??!! Mina kolleger har producerat det!) och storasyster sprang i väg till sitt rum och kom sedan tillbaka med inte bara en, utan två visböcker. Sedan satte hon sig på golvet och letade frenetiskt efter texten till Små grodorna. Inte för att jag vet vad hon skulle med texten till, men en stund senare satt hon och tog i från tårna när hon sjöng för sin lillebror.
Återstoden av dagen har jag tillbringat på en solig altan med härligt sällskap och god mat. Jag har dessutom fått lite egentid på Kvantum och i dagsläget är det något man får vara mycket glad för. Midsommarmaten är således inhandlad och nu håller vi tummarna för att Pohlmans efterträdare har rätt i sitt siande om vackert midsommarväder. Det hör ju inte precis till vanligheterna.

Sköna ledigdagar

I söndags, efter en lång lekdag med både kalaslek och vattenpölslek samt ett antal trotsutbrott, hände det här. Klara har aldrig varit en tjej som velat somna i famnen, inte ens när hon var mycket yngre än vad hon är i dag. Men då, mitt i ett argil som handlade om att bananen var skalad på fel sätt, då somnade on i min famn och jag fick njuta av det en liten stund och försökte tänka att trotsen kanske ändå för med sig något bra...
Helgen som har regnat bort har dock varit en mycket bra helg för oss. Brobygget fick vila och det fick väl kanske vi också, tillsammans med Viktoria och Daniel.
I dag har jag och Klara (och en sovande Herman) festat loss hemma hos en av Klaras dagiskompisar och nu sover den stora tjejen samtidigt som den lille killen tycker att jag ska ägna mig lite åt honom. Så nu gör jag det!

Hårt jobb

Att vara storasyster är ett tufft jobb. Tuttar tappas, blöjor ska bytas och revir ska markeras... Man undrar lite försiktigt hur det egentligen känns att få ett syskon. Klara har flera gånger sagt till mig att:

- Det känns då bra att vara storasyster, mamma.

Hur de orden ska tydas vet jag inte riktigt, men man får väl helt enkelt ta det som hon säger det. Som sanning.

Annars rullar livet på. Min frånvaro här på bloggen beror väl mest på tidsbrist. De kvällar som jag tidigare tillbringat här har nu ersatts av mys med lillebror som verkar se till att lägga sitt vakenpass på kvällen, precis när storastyster har somnat. Det kanske känns lugnast så.

Regn i dag igen. I går var jag dock väldigt glad för regnet som gav mig all anledning att hänga i Stockholm mer eller mindre hela dagen.

Nu kallar mammaplikten. Vi ses!

Vägning

På mindre än en vecka har Herman ökat nästan ett halvt kilo i vikt. Oj. Då tänker man ju att han kanske skulle kunna dra ner lite på det här med ätandet, men det verkar inte bli så. Sedan vägningen i morse har han ätit varannan timme. Det är verkligen tur att man har får vara ledig och ägna sig helhjärtat åt amningen. Något annat hade liksom inte gått.
Dagen i dag har alltså varit amning, amning, amning och en prommis på morgonen. Tobbe och Klara har filat på brobygget och på kvällskvisten fick vi finbesök från andra sidan Djupviken. Stortjejerna har lekt och syntes helt enkelt inte till.
I dag är den sista av de tio pappadagarna förbrukade och i morgon börjar således allvaret. Jag laddar upp med lättlagad lunch och en fylld fruktskål. Inget lågt blodsocker ska få komma i vägen för den första dagen i skarpt läge.
Sov gott!

Riva broar och bygga nya

I höstas tog vi bort ett gäng buskar som växte längs husväggen på framsidan. Det är fint med buskar men du vet hur det är när det blir för många. Då ser man liksom inte skogen för alla träden. Planen var att anlägga en stenrabatt längs samma husvägg och det skulle vi ta tag i nu i vår.
När buskarna var väck insåg vi hur fult det var med en bajsbrun hussockel och så gjorde vi slag i saken och målade sockeln svart i stället. När sockeln var svart kom vi på hur jäkla taskig vår bro (entrétrapp heter det visst på svenska) ser ut så vi bestämde oss för att bygga en ny. Det började vi med i dag. Eller bygga och bygga... Riva och projektera för den nya i alla fall.
Tänk hur ett litet projekt genast får ringar på vattnet och leder vidare till en massa annat kul.
I morgon är det vägning på BVC. För Herman alltså. Och vet du!! Nu kan jag knäppa alla knappar i Tobbes jeans!

Den här killen...

låg på ett täcke på golvet i sina lånade kläder och hans mamma tänkte att det kunde vara tags att fota lite och dela med sig här på bloggen. Och rätta mig om jag har fel, men ser det inte lite ut som att han ler? Kan vara tack vare det trevliga sällskapet eller så killade det bara lite i magen...
I dag har staden firat den årliga Röjardagen och jag, mina barn och deras mormor stod på plats när butikerna öppnade klockan tio. Detta visade sig vara mycket lönsamt och jag gick hem igen en väst, två linnen, en scarf och en väska rikare och endast 240 kronor fattigare. Det kallar jag en bra affär.
Eftermiddagen har vi tillbringat på Maran där det bjöds på underbart fika. Herman passade på att bajsa ner den trevliga värdinnan, skötbordet och sina egna kläder. Därav de lånade kläderna. Jag överdriver inte när jag säger att killar sormar mer än tjejer. Det är ett faktum.

Tillbakablickar

En av de roligaste sakerna med bloggen är att kunna gå tillbaka i tiden och läsa om svunna dagar. Jag satt nyss och läste mig tillbaka i tiden till de dagar i september 2006 när Klara var lika livserfaren som Herman är nu. En sak som chockerar mig är att jag tre veckor efter Klaras födelse kunde komma i mina Superslim Jim från Nudie. Jeans alltså. Jättetighta. De jeansen lever inte längre och det gör inte heller drömmen om att komma i mina egna jeans. Jag testade i morse och nej. Inte en chans.
Jag kan däremot nästan stänga alla knappar i de jeans jag lånat av Tobbe.

Pigg!

Jag säger inte att det är så här det kommer att förbli eller att det på något sätt är något som jag kommer att ta för givet, men i natt har Herman vaknat endast en gång. Så det så! Välsignade unge!

Jag tänker att...

Ja, vad tänker jag egentligen? Som ammande kvinna är det ibland lite svårt att själv veta vad man tänker, vad man nyss tänkte eller vad man tänker att man ska tänka. Det är liksom gröt i hjärnan och detta i kombination med sömnbrist och soliga dagar som inbjuder till utevistelse gör att jag tänker att jag ska blogga men hinner inte riktigt med.
Kortfattat kan jag väl säga som så, att allt går bra även om det går väldigt, väldigt snabbt. Herman äter, sover och bajsar. Klara sköter, leker och kramas. Vi föräldrar är glada över att kunna bjuda våra små på mat och omvårdnad. Resten prioriteras bort och så får det väl vara så länge det behövs. Missförstå mig rätt. Vi gör roliga saker, vi promenerar och äter goda saker, men vi har inte byggt något bro och inte renoverat något kök. Och tur är väl det!

Barnarbete och sånt...

Nu är det kväll och vi vuxna slappar i varsin soffa. Familjens minsting ligger i sin faders knä och funderar över livet. Det är precis så det ser ut, som att han försöker förstå vad det är för något sorts ställe han har landat på egentligen.
I dag har vi hunnit med lite av varje men dagens stora höjdpunkt var besöket av den så kallade BVC-tanten. Hennes besök varade i ungefär en timme och jag kan väl ärligt säga att det inte var så många nyheter, men på något sätt är det ändå trevligt att det uppmärksammas, det här med födelsen av ett nytt barn. Klara passade även på att visa BVC-tanten att hon minsann både kan rita huvudfotingar och räkna. Sedan deklarerade hon självsäker att "Jag är som bra på allt.". Det är skönt att det är så hon känner det. Det är precis så det ska kännas.
Innan BVC-tanten kom hit passade vi på att ställa hemmet lite i ordning. Allt för att framstå som en så ordnad familj som möjligt. Tobbe hade ställt fram dammsugaren i hallen och tillfälligt lämnat den för att göra något annat. Plötsligt hör vi hur den slås igång och där stod Klara i full färd med att dammsuga stora delar av övervåningen. Vi berättade aldrig för BVC-tanten att det var husets treåring som snyggat till hemmet.. Det kändes på något sätt inte riktigt rätt.

Uppdatering från bebisbubblan

Livet knallar vidare här i bebisbubblan. Nu när vi är två tycker jag att vi vuxna har ganska bra koll på läget. Jag gruvar dock lite för hur det kommer att kännas den dagen när Tobbe cyklar iväg till jobbet igen. Men jag är inte den första kvinna som sitter hemma med två barn och något säger mig att det kommer att gå bra.
Dagarna rullar på och jag har börjat promenera. Det är så ljuvligt underbart att efter månader som fånge i min egen kropp äntligen kunna börja använda den igen. Det går inte snabbt, men för varje dag kan jag gå lite längre och jag njuter, njuter, njuter av varje sekund. Det är ingen lögn att kroppen är till för att användas. Amen!
På tisdag ska vi få besök av BVC. Jag känner mig lite under luppen. Det vibrerar lite barnavårdsnämnd över det hela tycker jag. Men det är bra också. Mest är det nog bara bra att det finns någon sorts insyn i var barnen bor och vilka som är deras föräldrar. Och i går plockade jag bort de blå liklatexhandskarna som har legat på byrån i hallen i en vecka. Det känns bättre om inte likhandskarna ligger framme när BVC kommer. Visst gör det det?

Nu är det morgon och jag och Klara har ätit frukost. Tobbe och Herman sover fortfarande. Han är ganska bra på att sova vår lillkille. Han vaknar en eller två gånger varje natt och somnar om ganska snabbt. Bäst sover han på sin pappas bröst. Där kommer dilemma nummer två. Hur gör vi när Tobbe jobbar natt? Mina bröst är för stora för att sova på och dessutom luktar de förföriskt av mjölk. Kanske behöver vi en vikarie. En vikarie med platta bröst och stort tålamod...

Kärleken är här! Igen!

Förra torsdagen var en alldeles vanlig torsdag. Jag var fortfarande höggravid och jag och och Klara tillbringade dagen hos Jenny och Edvard. Jag hade så smått börjat ge upp tanken på den här bebisen. Jag kände att den nog mest troligt inte skulle komma ut, trots att jag inte ens gått tiden ut ännu.

Kvällen kom och jag somnade som en stock efter att ha läst några sidor i Åsa Larssons bok. En timme senare, kl. 0.50 vaknade jag av en knäpp och sedan kom vattnet. Jag flög upp ur sängen samtidigt som jag smällde till Tobbe på axeln och fick ur mig orden:

- Nu gick vattnet!

Han var lika snabb som jag och så var även mamma. 15 minuter senare satt vi i bilen på väg mot Sunderbyn och vi tog oss dit utan problem. När vi påbörjade promenaden från akutintaget upp mot förlossningen kände jag dock hur allting satte igång ordentligt och det var en lättnad att få komma in på en förlossningssal och lägga sig ner. Barnmorskan trodde mig inte riktigt när jag försökte signalera att det nog var ganska nära och att allting gick väldigt snabbt när storasyster föddes. Sakta men säkert började hon också förstå och kl. 03.45, efter en lugn, snabb och urcool förlossning kom han ut till världen utanför, vår prins och lillebror Axel Herman Ebermark.

Sedan dess har det mesta flytit på bra. Vi åkte hem från BB på lördagen, efter en natt. Jag längtade så mycket efter Klara att det var svårt att hålla sig hemifrån längre. Herman äter och sover precis som han ska och bortsett från dagen när mjölken rann till har jag varit vid god vigör.
Klara är världens underbaraste storasyster och hon är otroligt stolt över sin lillebror. Jag får dock ont i hjärtat med jämna mellanrum när jag tänker på att hon aldrig mer kommer att få vara så där ensam på scenen som hon har fått vara i tre och ett halvt år nu. Hon tvingas liksom hitta sig en ny roll i familjen och jag är så beundrad av hennes förhållningssätt till allt det nya. Men ändå får jag på något sätt dåligt samvete för att hon liksom tvingas förändras.
Men! Ett syskon är väl framför allt en gåva och något som berikar resten av livet och delvis är det väl amningshormoner som gör mig lite extra blödig. Men hon är i alla fall så duktig. Min stora, fina älskling.
I morgon blir Herman en vecka och det är så galet att det inte gått längre tid än så.
I övrigt funderar jag starkt på att investera i en våg. Det vore onekligen intressant att få veta vad jag väger just nu. Värt att notera är att jag nu kan ha min förlovningsring igen, som jag fick ta av mig någon gång i v. 34. Nu kan jag inte låta bli att drömma och alla fina kjolar som ligger och skaver i garderoben. Kanske, kanske... till höstlovet?

Högtryck

I morse gick vi tidigt ut på gården för att ta tag i sockelmålandet. På två timmar gick husgrunden från en vag nyans av bajsbrunt till en väldigt svart svartfärg. Det ser liksom ut som att huset står lite stadigare nu. Lite snyggare blev det så klart också. Nu är det bara resten kvar på vägen mot en lite snyggare framsida.
Eftermiddagen innebar barnmorskebesök för min del och där kunde det konstateras att jag hade lite för högt blodtryck. Barnmorskan själv tror att trycket beror på målandet och det skulle man ju kunna tänka sig. Dock är det svårt att lura en hypokondriker som jag och jag sitter fortfarande här och undrar om det kan vara något annat som är galet.
Nu är det vila som gäller, och jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte göra något. Men det är svårt. Oj vad det är svårt att göra ingenting.

Ledighetsflyt

I morse kände jag att jag nog inte skulle orka göra så mycket i dag. Vädret var trist och barnet satt vid sitt ritblock och tycktes ganska nöjd över det. Dock kom vi båda ganska snabbt till en punkt när det var dags att gå ut och ta tag i lite hederligt kroppsarbete och efter att bilen tvättats och lunchen ätits upp tog vi bilen till stan där Klara fick ett litet tillskott till sommargarderoben och jag belönade mig själv med Åsa Larssons Tills dess din vrede upphör som jag faktiskt inte läst än. Jag har under flera veckor nu hållit på med Oates Blonde och nu känns det skönt att litterärt återvända till Norrbotten och slippa tokiga blondiner på droger för en stund.
I stan köpte vi även en 30-årspresent som vi sedan levererade till sin mottagare och vi bjöds på kaffe innan vi åkte hem för att kratta bort snödamm och gamla löv från framsidan. Vi har en plan om att under de närmaste veckorna (beroende på när bebisen behagar anlända) hotta upp framsidan lite, bland annat med en ny bro. Det är ljuvt att fantisera om hur fint det kommer att bli. Tur att jag har livlig fantasi.
I kväll är Tobbe på trevligheter med jobbet. Jag tar ett till glas äppeljuice och hoppas på något bra på tv.

En vecka kvar...

I dag är det en vecka kvar till den 17 maj. Dagen D. En vecka som lika gärna kan bli en timme eller två dagar. Ingen vet.
Livet i dag har varit härligt. Vi har köpt sockelfärg för att påbörja projekt "Snyggare framsida" och därefter åkte vi in till stan där vi handlade lite blommor och åt lunch på Ekan. Jag tänker att det är bäst att passa på. Man vet aldrig när man kommer att ha tillräckligt med lugn och ro för en lunch på stan nästa gång. Eller så kommer jag att gå så här i fyra veckor till och hinna äta midsommarlunch som megagravid. Ojojoj.

Vår!

Dagarna springer iväg och även om jag inte gör annat än väntar så känns det ändå som att tiden går väldigt snabbt. Maj månad gör att man liksom känner livet i sig och det är så mycket man vill hinna med för att utnyttja hela livet till max.
Min kroppshydda hindrar mig dock just nu från stora utsvävningar, men gårdagens prestation var att tvätta fönster och med mammas hjälp gick det riktigt bra. Man får liksom vara nöjd med det som hinns och orkas. Resten får vara.
I morgon jobbar Tobbe eftermiddag och Klara får vara ledig från dagis. Min plan är att vi ska ta oss till det stora byggvaruhuset för att inhandla lite färg och annat fix. En liten utomhusrenovering ligger framför oss. Det borde väl kunna sätta fart på vilken bebis som helst. Eller hur?

Äntligen!

Nej, inte äntligen! som i bebis, men äntligen! som i Klara cyklar! Hennes skepsis mot det röda vrålåket har pågått några dagar nu och vi har tänkt att det kanske går över någon gång. I kväll fick jag dock nog och lyfte helt enkelt upp barnet (som då började gråta och sprattla) och placerade henne på cykelsadeln samtidigt som jag började skjuta cykeln framåt med hjälp av knuffpinnen. Så småningom började gråten avta och fötterna sökte sig mot pedalerna och sedan var det liksom klappat och klart. Kärlek. När vi gick in fick jag lova henne att vi ska cykla mer i morgon.
Jag vet precis hur det är. Jag var precis likadan. Jag minns en lång vinterkväll, kvällen innan jag skulle börja skidskola. Plötsligt kändes det som att det nog var lika bra att vänta med skidåkningen. Eller i alla fall kunde det ju räcka med att åka i Strömlidas lilla backe. Vad skulle jag egentligen med skidåkningen till?
Mina föräldrar gav sig inte. De lyssnade, men stod fast vid att det skulle bli som det var sagt. Det skulle bli skidskola. På något sätt tror jag att jag behövde den där puffen för att inse att jag kunde klara av det jag själv inte trodde att jag skulle klara av. Det tänket har följt mig på min väg genom livet. Jag klarar av det mesta, även det jag kanske ibland tänker att jag inte kommer att klara av.

Solig tisdag

Ännu en dag har kommit till ledighetsmamman som nu sitter här med en kopp kaffe och stortjejen på dagis. Att lämna på dagis är en ren fröjd som föräldraledig måste jag säga. Hallen är full av andra föräldralediga och i dag blev jag kvar ute på gården en bra stund för att hinna prata med några andra mammor. Vanliga jobbdagar, när jag kastar in barnet i hallen och sedan halvspinger ut till bilen med en alldeles för hög puls känns liksom avlägsna...
Jag kan inte låta bli att fundera över hur många sådana här dagar jag kommer att få uppleva, i väntan. Det klokaste vore så klart att sluta se det som väntan och i stället kanske börja gräva lite inför vårens stenprojekt på framsidan. Eller så gör jag inte det. Jordgräv känns inte som något som mina små fogar önskar just nu.
Kanske en stund i soffan med en god bok. Jo. Så får det nog bli.

En dags vila

Nu har de börjat ticka. Den ofödda bebisens föräldraledighetsdagar. Det känns som att jag skolkar. Som att någon snart kommer att ringa och fråga var tusan jag håller hus egentligen.
Nåja. Jag tror att jag kan vänja mig vid den här soliga tillvaron och föräldraledighetens första dag har i alla fall inte gjort mig besviken. Klara tillbringade förmiddagen på dagis och verkade mer än nöjd med det. Samtidigt fick vi här hemma besök av en trevlig snubbe från Pite Energi som skulle se varför kranvattnet inte riktigt håller måttet i fråga om värme. Han skruvade lite på en kran. Så var det problemet löst. Vi fick dessutom en ordentlig genomgång i fjärrvärmens värld och det känns skönt att veta lite mer om vad som värmer oss egentligen. Den trevlige mannen talades dessutom om att aggregatet som vi har börjar vara lite till åren och kommer att behöva bytas ut inom några år. Hej då jättemånga tusenlappar!
Eftermiddagen förgylldes av ett besök av dessa trevliga typer och det är verkligen en härlig grej med att vara ledig, just den där TIDEN som uppstår och kan användas till sådant som man annars känner att man inte riktigt hinner med.
Nu återstår att se hur mycket tid som hinner njutas innan det blir skarpt läge. I morgon gör v. 39 entré. Måste säga att jag ändå känner mig lätt stolt över att ha betat av så här många graviditetsveckor. Jag trodde liksom inte att jag hade det i mig...

Raindrops

Gårdagens cykling blev det inte mycket av. Man kan lugnt säga att vädret blev lite ruggigt. I stället förgylldes dagen av att min storasyster ringde på morgonen och meddelade att hon och killarna hade tänkt åka på äventyr till den södra grannstaden. Vår stad alltså. Det lilla äventyret gjorde att gårdagen kändes mindre grå och mer kul.

Annars tycker jag att det är väldigt svårt att planera något just nu. Klara har utvecklingssamtal på dagis på torsdag, och jag kan inte låta bli att undra om jag kommer att vara där, på BB eller hemma i soffan med en lite knodd.
I dag är det dags för att bygga ihop spjälsängen igen. Och kanske, kanske kan man få gå ut och cykla. På trehjulingen om inte annat... Vad som helst. Ge mig bara lite frisk luft, por favor!

Sommarlov!

I dag har jag varit på jobbet en sväng och avslutat det sista inför ledigheten. En av mina klasser skrev ett prov i går, som jag ägnade hela långa kvällen åt att rätta och som om inte det vore nog fortsatte jag en bit in på natten med att göra färdigt det sista till universitetet också. Nu jäklar unge! Nu får du komma ut när du vill!!!
Men! Jag skulle gärna se att jag fick äta middag först. Den här valborgsmässoaftonen har vi blivit bjudna till Jenny och Andreas som numera nästan bor grannar med oss. Så mycket bättre än att bo i Årsta tycker jag. Tanken var att vi skulle grilla korv och promenera till kanalen för att titta på de tappra simmarna. Nu,när snön faller från himlen och det nästan är läge för overall och vinterskor, har vi ändrat korvgrillningen till hämtpizza och risken finns att simmarna får klara sig utan oss. Men en sak vet jag och det är att kvällen kommer att bli alla tiders!
Helgen som väntar bjuder på en ledig pappa och kanske, kanske vågar 3-åringen testa sin nya cykel. Dock brås hon på sin mor och tycker att den förra är något bättre. Trehjulingen alltså.
Nu ska vi äta mellanmål och försöka inse faktum. Jag har sommarlov. Eller föräldraledighet. Eller vad det nu är. Hur som helst så är jag väldigt ledig.
Happy valborg!
Puss!

Intet nytt

Just nu känner jag mig mest bara som en vandrande mage. Och snart vandrar den inte ens. I alla fall blir vandringarna allt kortare och allt långsammare.
Den här dagen har varit jobb, samtal, överlämnanden och fick ett fint avslut med en middag på andra sidan staden, alldeles överraskande, bara för att vi råkade passera förbi.

Genom fönstret ser jag fullmånen lysa. Visst brukar man föda barn då? Jag är redo!

Tre dagar kvar

Tre små arbetsdagar kvar innan jag lämnar över till vikarie och hänger mig åt föräldraledigheten. Det känns som ett helt rätt beslut och jag hoppas att kroppen håller för tre dagar till.
Det är intressant det här med väntan. Med Klara hann jag aldrig vänta minsta lilla stund. Plötsligt bara låg hon i mina armar och var självklar. Och självklarare har hon blivit med åren. Älskade barn!
Den här gången hade jag liksom väntat mig att bli överraskad. Att föda för tidigt var något jag räknade med ända från början och när jag nu sitter här och snart går in i vecka 38 känner jag mig lite snopen som har väntat så länge.
Människan i allmänhet är nog alldeles för van vid att kunna planera det mesta och vill gärna tro att hon vet hur allt ska bli. Jag är en människa som är extrem på det sättet. Jag planerar allt. Det har jag redan berättat om och det gör att en situation som denna, där jag går och väntar på en liten person som ännu inte lärt sig planera, blir en bra träning för livet i stort, där inget är självklart och där inga regler egentligen gäller.
Det är så jag får ser det. Jag ligger i hårdträning helt enkelt.

Lördag morgon

Tvättmaskinen tvättar.
Barnet tittar på TV. Jag dricker kaffe och surfar omkring på nätet.
Frågan som tynger mig just nu är huruvida jag ska ta mitt barn och åka på loppis.
Håller benen? Håller orken?
Vi kanske testar och ser.
Problemet är bara att det är lika långt dit som hem.
23 dagar kvar nu... Och dessutom har jag slagit graviditetsrekord! Så här gravid har jag aldrig tidigare varit.

Trots allt gnäll...

måste jag ändå bara få tillstå att det är något alldeles särskilt att känna en liten fot som knuffas inne i den egna kroppen, några milimeter från den hand jag håller över magen.

27 små dagar kvar...

Det mesta i mitt huvud handlar om förlossning just nu. Eller förlossning och förlossning. Jag försöker väl i alla fall bygga upp någon sorts avslutningsbild av graviditeten. Jag befinner mig just nu i den graviditetsvecka där Klara föddes och jag har liksom i åtta månader gått omkring och tänkt att den här bebisen ska vara lika ivrig. Sakta håller det på att gå upp för mig att den här kanske är tålmodigare och mer som sin far. Det är dock något av en ny upplevelse att befinna mig där jag befinner mig just nu eftersom jag aldrig någonsin har varit så här gravid. Jag är stor, har svårare att andas, har värk i ljumskarna och i sidorna. Bebisen sparkar hårt och dessutom blir man jättelätt kissnödig när det ligger ett litet barnhuvud mot urinblåsan hela tiden. Men det är precis den här delen av graviditeten som faktiskt får en kvinna att längta efter förlossningen. Ja, det är smärtsamt att föda barn, men man vet att när man väl kommer till förlossningen så har den ett slut och ett tydligt mål. Det här vaggandet och flåsandet har liksom inte tydligt slut. Det kan vara i morgon likväl som i början av juni. Snälla någon som är därinne, visst inte vill du stanna där ändå till början av juni? Det är verkligen ingen bra idé. Verkligen inte!
I övrigt är allt ungefär som vanligt. Jag jobbar på och försöker klara av så mycket som möjligt innan dagen D och detsamma gäller plugget. Nu tror jag minsann att det är dags för lite plugg!

Frivillig tidig morgon

I dag var det ju egentligen min tur att få sovmorgon. Det är dock något med medicinbollen på min mage som gör att liggande är något man ägnar sig åt bara när man absolut måste. Det är liksom ingen njutning att ligga och dra sig längre.
I går var en otroligt effektiv dag om man räknar skrivna ord som ett mått på effektivitet. Jag har nu skrivit färdigt en av två examinerande uppgifter till det sista momentet och detta trots att de inte ska lämnas in förrän den 31 maj! Snacka om tillfredställelse.
Till middag i går drog vi fram grillen och lät den göra jobbet. Snön föll i stilla lapphandskar mot marken, men vad gör väl det? Det är klart att det hade varit trevligt med ett glas vin i kvällssolen, men eftersom man varken får vin eller sol får väl snöglopp duga. Hugo med föräldrar kom hit och åt med oss. Så trevligt det är att få äta och prata. Vad mer behöver man egentligen?

Tidig morgon

Man skulle nog kunna säga att detta är ett ganska tidigt inlägg. Klockan är inte ens sju och redan sitter jag här framför datorn. Varför då? är väl en fråga som kan tyckas ganska naturlig i sammanhanget och svaret på den frågan är helt enkelt för att jag måste. Klara har drivit upp oss och sitter redan med hörlurar och lyssnar på Tips och penninglotter. Det är solskenet. Hon säger att hon kan se genom sina persienner när det är morgon. Och det är nog så det är. Jag kan inte klandra henne. Det är en alldeles underbar vårmorgon och hade sakernas tillstånd varit annorlunda hade jag nog tagit en morgonpromenad. Just nu är sakernas tillstånd sådana att i stort sett all form av rörelse är omöjlig. Det känns som att jag har suttit stilla hela vårterminen nu.
På universitetet har jag dragit igång kursens sista moment och faktiskt satt jag och skickade in den första uppgiften i går kväll. Fredag kväll. Det är lite sjukt, jag vet, men just nu vill jag bara bli färdig med allt för att sedan bara kunna ägna mig åt barnafödande.

Planen för dagen är att på något sätt ta sig till lämplig plats för att inhandla Euskefeurats nya skiva som tydligen ska finnas i handeln nu. Jag misstänker att den lämpligaste platsen för detta är Krokodil och vad är väl lämpligare än att på Krokodil ta en liten fika när man ändå är där?
Nu blir det lite frukost för att kicka igång dagen på bästa sätt.
Trevlig helg!

Tjoho, tjohej!!!

Jag var nästan lite nervös för att börja jobba igen efter det härliga påsklovet. Jag kände mig så tung, så gravid och så foglossig. Det kändes som att bebisen försökte smita så fort jag gjorde en hastig rörelse och jag undrade hur jag ens skulle ta mig från arbetsrummet till klassrummet på under tio minuter.
Men det gick bra. Jag har förberett den här tiden på jobbet under stora delar av vårterminen och försökte planera för min trötthet. Det tackar jag mig själv för. Jag har dessutom gett mig själv och min chef ett slutdatum. Jag jobbar några veckor till och sedan får jag vara ledig, även om bebisen kanske inte riktigt har kommit. Känns grymt skönt med en plan. Jag har liksom lite svårt att leva utan planer.
I snart tre veckor har jag dessutom gått omkring och smågruvat lite för att få tillbaka den semantiktenta jag skrev innan påsk. I dag fick jag dock resultatet, som visade sig vara hästlängder bättre än vad jag vågat drömmar om. Nu återstår bara ett moment av denna 30-poängskurs och förhoppningsvis hinner jag avsluta det mesta innan jag hamnar på förlossningen. Det skulle säkert underlätta om jag redan nu öppnade en av de böcker jag i dag hämtat ut på Bibblan. Men samtidigt vill jag fira lite genom att njuta av total avkoppling. Jag kanske kan läsa några bloggar först. Visst har du väl uppdaterat?

Otympligt värre

Jag sticker inte under stol med att jag är stor. Magen är stooor och dessutom är hela jag ungefär 20 kg tyngre än normalvikten. Det känns som att bebben i magen sträcker ut hela sin lilla kropp i protest så fort jag rör på mig. Allt det här går bra så länge jag har påsklov och kan sitta på rumpan så mycket jag vill.
I morgon är det dock tillbaka till arbetet som gäller och då får vi helt enkelt se om min arma kropp orkar med att gå alla de där stegen som jag måste gå för att ta mig från arbetsrum till klassrum, flera gånger varje dag. Dessutom hoppas jag att mina stackars elever kan köpa en fröken som inte rör sig lika mycket som vanligt i klassrummet.

Denna sista lovhelg har varit underbar. I fredags åkte jag först och främst till frissan och sedan tog vi finsaaben vidare till Luleå där vi bytte den mot den blå skönheten som nu vilar i vårt garage. Med oss från Luleå fick vi storasyster och storkusinerna som unnade sig en semester i denna vackra stad.
I dag har jag njutit av solen ordentligt. Fräknarna frodas och ska man ändå sitta jättestilla så är det inte så dumt att göra det i en solstol i vårsolen.
Så alltså. I morgon får vi se vad denna gamla kropp egentligen håller för. Undrar om kommunen kan hålla sina anställda med sparkcykel?

39 dagar kvar...

Det är nu endast 39 dagar kvar av de 40 graviditetsveckor som man förväntas överleva. Dock kan jag berätta att det bara är två veckor kvar till den tidpunkt när Klara valde att lämna moderskeppet, och om man tänker så, så är det ju faktiskt jättesnart. Jag känner mig tung, otymplig och jättegravid. Precis som sig bör. Och som lök på laxen lyckades jag i dag med bedriften att totalkvadda ett par gravidbyxor som jag fått låna av en vän. Tyget sprack från rumpan till knävecket och byxorna kan nog därför betraktas som slut.
Som en förberedelse inför tvåbarnslivet har vi gått och blivit med kombi. I morgon kommer vi att lämna den älskade, röda Saaben för en blå, sportig skönhet. Jag känner mig som en taskig kompis, men jag tror att Saaben behöver lite lugn och ro nu.
I övrigt flyter påsklovet på med lugn och ro. Vi har haft farfar här på besök och den mannen har använt sina färdigheter för att fixa lite ljus i vår tillvaro. Han kan sin elektricitet.
Nåja. 39 dagar kvar.

Påskmys

Trött Klara efter helgens äventyr.

Tobbe skottar tak.

Klara hämtar diskvatten.

En bild som kan ge läsare i söder en bild av hur vi har det....

Åh så underbart det är att vara ledig. Just nu känner jag mig verkligen superledig, eftersom jag har påsklov från jobbet och befinner mig mellan moment i plugget. Det finns liksom inget jag kan göra förutom att njuta, äta och växa.

Den här påskhelgen har nog varit en ovanlig lugn sådan. Jag är fortfarande lika gravid och dessutom har Tobbe åkt på en redig förkylning. Vi har alltså inte gjort några jätteäventyr, men jag är mer än nöjd med de äventyr som gjorts.

I fredags njöt vi hemmavid av solen och vännerna som haft den goda smaken att flytta till ett kvarter inte så långt härifrån.

I lördags åkte vi tidigt iväg till Halsön och på framtunga skidben tog vi oss över den snöiga isen. Dessvärre har det inte blivit några längre skidäventyr för min del men jag har eldat och grillat pinnbröd och tittat på när andra har rört sig.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så här gravid. Det känns som om både jag och mina kläder är på väg att sprängas hela tiden. Dessutom beter sig h*n där inne lite hårdhänt mest hela tiden. Men det är kul. Jag klagar inte. Det är ju ett heligt tillstånd och om inte annat så är det något väldigt heligt som låter vänta på sig.

Stilla veckan

Ja, det är väl så den brukar kallas... Kanske inte så väldigt stilla, men lite lagom i alla fall.

Helgen har bjudit på ett besök i det stora, stora möbelvaruhuset på gränsen till vårt östliga grannland. Besöket gav utdelning och vi fick med oss hem precis det vi hade tänkt oss. Och lite till. Men allt var välbehövligt och jag ångrar inget.
I dag var den första arbetsdagen på en något förkortad arbetsvecka och utöver arbete har dagen bjudit på ett besök hos barnmorskan och en pysselkväll på jobbet.
Barnmorskan kunde berätta att jag mår bra. Alla värden ser fina ut. Något som gör mig något konfunderad är det faktum att bebisen ligger väl fixerad och mycket nära utgången. Vad har har h*n tänkt? Och när har h*n tänkt det? Har h*n tänkt något under påskhelgen? Vet h*n om att det är se veckor kvar?
Nåväl. Den som lever får se.
Nu tror jag att det är dags för sängen.

Pang, bom.

För en liten stund sedan stod jag i tvättstugan och hängde upp sängkläder på tork. Plötsligt ringde telefonen och jag insåg att jag skulle bli tvungen att springa för att hinna upp till vardagsrummet där telefonen låg och ylade. Jag springer sällan nu för tiden och flåset är inte det bästa. Men jag såg säkert rolig ut.
Det verkar som att det snöar igen. Vad ska man säga? Ack och ve, eller bara le?
Kjolfredag i morgon. Och jag har täntk hinna med en massa underverk på jobbet. Låt oss hoppas att det blir så.

Pust!

Så var det över för denna gång. Tentan är skriven och oavsett hur det gick så behöver jag inte plugga mer på några dagar. Jag tror att det gick bra, men det är svårt att pusta ut på riktigt innan man är riktigt säker.
Ja, det är väl mest så det känns i dag.
Lättnad.

Sjukdag

I dag har vårvintersolen verkligen visat sig från sin bästa sida. Man blir glad i själen, även om man inte har möjlighet att bli särskilt träffad av strålarna.
Efter jobbet ilade jag hem, highfivade Tobbe i dörren och kom in till en feberrosig tjej som somnat i soffan. Eftermiddag blev således en gansla lugn tillställning, där Klara sov och jag pluggade och drack kaffe. Nu längtar jag bara efter morgondagskvällen och den där avslappnade känslan av att vara tentaskriven. Jag ska njuta må du tro. Hade jag inte varit höggravid hade jag nog unnat mig ett glas vin och en extra snus. Nu får det väl i stället bli påskmust och några mariekex.
Nu ska jag krypa ner i sängen med Nora Roberts. Något mera lättsamt än Joyce Carol Oates, som jag dock lärde mig älska i slutändan...

Otålig väntan

I dag är det måndag och på onsdag skriver jag tenta. Jag skulle önska att den redan var gjord, eller att jag i alla fall visste hur den ser ut. Men sådant är inte livet och jag får vackert vänta på onsdagskvällen för att kunna känna mig helt och hållet avslappnad. Även om det känns som att jag har rätt bra koll på läget så går jag hela tiden omkring och känner att jag egentligen borde sitta och läsa.

I natt vaknade vi av en febervarm tjej som kändes sig lite "varm i pannan". Helt inställd på vab vaknade vi på morgonen och konstaterade efter tre tempningar att febern gått över. Efter en dag på dagis somnade hon dock framför Bolibompa och var varm igen. I morgon blir det hemmadag för far och dotter.

Plugg och mys

På onsdag skriver jag tenta i semantik och har då förhoppningsvis avslutat det näst sista momentet av den 30-poängskurs jag knogar på med i år.
Jag hade trott att den här helgen skulle gå i hårslitandets och råpluggandets tecken, men efter att ha ägnat lördagsförmiddagen till råplugg kändes allt plötsligt ganska lugnt. Jag känner att jag har ganska bra koll på läget och ännu bättre hoppas jag att det kommer att kännas på tisdag kväll.
Lördagens effektivitet bidrog till att resten av helgen har varit mest bara trevlig och bra. I går inhandlade vi ett nytt skötbord och nu tror jag att det mesta är i ordning inför bebisens ankomst. Efter ett krokodilfika på stan kom vi på att det nog vore trevligt med trevligt middagssällskap och därför ringdes Hugo med föräldrar in.
I dag har varit en sådan där härlig söndag som innehållit det mesta, från plugg, till härlig kompisprommis på isen och kaffestund vid köksbordet. Eftermiddagen avslutades med en god bok och ett varmt bad.
Nu vankas här film. Men alltså, Jakob Eklund, var inte han bättre förr?

59 to go....

Dagar alltså. Innan bebisens beräknade landning.
Jag är dock övertygad om att det kommer att ske innan dess. Klara föddes ju en dryg månad tidigt och jag har liksom en känsla av att den här lilla krabaten inte vill vara sämre.
Fredag i dag och Så ska det låta på tv. I morgon blir det lite plugg och lite nöje. Man måste blanda och ge.
Nu ska jag blanda och ge mig själv lite glass och chokladsås.
Tjing!

Cómo ser una mujer y no morir en el intento...

Att vara kvinna utan att dö på kuppen...
När jag var tonåring var min mamma i klimakteriet. Hon hade en dikt i sin väska, ett tidningsurklipp, som handlade om hur en kvinna satt på toaletten och samtidigt skurade golvet. på vägen dit hade hon, trots sitt nödiga tillstånd, plockat upp en massa skrot och satt igång en tvättmaskin.
Jag kommer ihåg att min mamma ofta refererade till den där dikten och jag fattade inte vitsen. Inte för fem öre. Hur orkar man sitta på toa och skura samtidigt?

På senare tid har jag dock upptäckt en läskig grej. Jag kan bjuda på ett exempel från alldeles nyss. Händelsen som blev upprinnelsen till detta inlägg.
Jag stod i badrummet, iförd den röda morgonrocken som får min kropp att bli än mer vallik än vad den redan är. På golvet låg mina begagnade trosor och strumpor. På handdukstorken hängde Klaras fleecebyxor som handtvättats tidigare i kväll. Jag hade tänkt bortsta tänderna. OK.
Snabb överläggning i huvudet.
Hur gör jag det här snabbast och smidigast. Jo, så här gör jag:

1) Jag sätter tandkräm på borsten och sätter i gång den i munnen.

2) Jag tar fleecebyxorna från handdukstorken under armen.

3) Jag lyfter min smutstvätt från golvet och bär den i den andra handen, som jag inte borstar med.

4) Jag går ut från toaletten, mot hallen, där jag stannar och kastar ner smutstvätten i källaren (orkar faktiskt inte gå ner med den) och frigör på så sätt den ena handen.

5) Med den frigjorda handen kan jag packa ner fleecebyxorna i dagisväskan.

6) Vips så är jag fri att avsluta tandborstningen i lugn och ro.

Hur knäpp får man bli egentligen. Vilken frisk människa gör så här? Vilken är anledningen till att man tycker att man bör planera varenda liten rörelse på det här sättet?
Något ännu lite mer vrickat är att jag har börjat irritera mig på att Tobbe inte resonerar på samma sätt. Han kan faktiskt resa sig från soffan och gå till köket för att ta ett glas vatten, utan att ta med sig Klaras strumpor som ligger på golvet och bananskalet från bordet. Galet va?
Galet va?? Galet va???

Underbar solhelg

Mitt förra gnällinlägg var främst riktat mot mina fogar. Efter ett besök hos barnmorskan i torsdags fick jag dock det enkla rådet att gå med små steg. Du som känner mig vet att små steg är något jag aldrig provat på men med fogarna i åtanke så har jag bestämt mig för att ta mig fram i livet med myrsteg under de närmaste veckorna och det känns faktiskt redan mycket bättre. En sådan enkel grej!
Barnmorskan kunde även konstatera att bebisen nu ligger fixerad, men huvudet neråt. Det är väl bra i sig, men med tanke på att jag bara befinner mig i v. 31 så tycker jag att ungen går händelserna i förväg. Man behöver ju liksom inte ställa sig i startblocken förrän startern har kommit ut på banan.

I helgen har vi verkligen fått njuta av solen ordentligt. I går var vi ute precis hela dagen, först på isen och sedan vid en brasa i Hortlax. I morse åkte Tobbe iväg på skoteräventyr och jag och Klara fick den stora äran att följa med Glenn och Maria på renskiljning i Luleå. Vilken grej! Och det här med renarnas logiska tänkande förblir ju en ständig oknäckt nöt... Jag hade planerat att dela med mig av några foton, men då den egna kameran sitter på en fjälltopp någonstans måste jag förlita mig på andra, och ber att få återkomma i morgon.

Trött och ajaj

Jag är lite trötter och känner att jag skulle vilja ligga ner och matas med druvor samtidigt som någon masserar mina fötter och kammar mitt hår.
Den krassa verkligheten är att jag måste plugga lite och förbereda en redovisning samtidigt som jag hoppas att jag har koll på allt som jobbet vill ha av mig.
Det knakar i gravidfogarna och man kan inte stå för länge, inte sitta för länge, inte dricka för mycket och heller inte dricka för litet.
Det kanske låter som att jag klagar lite men det är nog bara början. Vänta bara till nästa vecka. Vänta du bara!

Jakten

Jag har tillbringat delar av denna kväll i förrådet i källaren, i jakt på flera försvunna amnings-bhar. Det ju inte allt för längesedan jag ammade och jag tycker att det borde finnas någon sorts logik i den plats jag valt för slutförvaring av dessa dyrgripar till underkläder. Dock tycks de inte befinna sig på någon av de platser som jag i dag tycker borde vara logiska. Jakten fortsätter och tips mottages tacksamt.

Alldeles strax ska jag sätta mig och läsa om lånord i svenskan. Avis? Jag visste väl det...

Poff!

Så var lovet förbi. Jag måste dock erkänna att det känns som att veckan har varit lång och jobbet har kopplats bort på ett ganska bra sätt. Kanske har vi det busiga vädret att tacka för det. Man hann liksom sitta inomhus och vila upp sig ordentligt.
Dessvärre har jag lite svårt att utnyttja vackervädret till fullo just nu. Jag överdriver inte när jag säger att den här graviditeten är lite tyngre än den förra. Jag har nu fått bekanta mig med ordet foglossning och ordet sammandragning. När jag väntade Klara upplevde jag egentligen varken smärta eller svårigheter förrän vid förlossningen. Nu rör jag mig som en jättegravid och det går inte snabbt. Jag som älskar vårvinterns skidåkning, pulkåkning och sparkturer får nöja mig vid att klamra mig fast vid stavarna och smyga fram på platt underlag. Andra puckar blir det nästa vinter. Sanna mina ord! Jag ska inte sitta stilla en minut.
I dag har vi dock gått en promenad på isen och när Klara går själv tycker jag att tempot är ganska optimalt. Och på tal om Klara så har hon också börjat gå med stavar i dag. Vi gick tillsammans längs vägen när hon tittade upp på mig och sa:
- Här går vi mamma, med stavar, som två tanter.
Jo. Så är det just nu.

Små kläder och dålig smak

I morse bar jag upp två lådor med bebiskläder från källaren. Jag kände att jag hade dålig koll på vad vi har och inte har när det gäller små, små kläder. Det gick ganska snabbt att konstatera att vi har det mesta. OK, strumpor kanske vi borde köpa men det ska vi väl hinna med. Nu ska det bara köpas trådbackar till garderoben i det som ska bli den lill*s rum och sedan kan kläderna flytta in. Jag drar mig dock lite för att göra allt för mycket allt för tidigt. Det är något med skrocken tror jag. Just nu befinner jag mig i v. 30 och fortfarande känns det för tidigt att göra allt för stora utsvävningar inför storkleveransen.

Andra saker som jag har funderat över i dag och i kväll är min sambos smak när det handlar om tv-program. Eller ska jag säga frånvaro av smak? Family guy. Behöver jag säga mer? Bra eller anus?

Snömys

I morse insåg jag snabbt att det var läge för att hitta på något konstruktivt inomhus. Ute skulle det liksom inte gå att vara. Detta resulterade i en foglossningssnabb prommis till favoritaffären runt hörnet där jag inhandlade två paket jäst och en påse kanel. Sedan var det bara att baka. Bullar.
Innan lunch hade jag och dottern färdigställt 90 bullar som nu ligger förpackade i påsar för vidare transport till frysen.
På tapeten för dagen var även sotarens besök. I snöstormen. Amen. Tobbe fick därför ägna sin lediga förmiddag till skottning av lagom stor stig till baksidans klättra-upp-på-taket-ställe och sedan vidare upp på taket, till skorstenen.
Efter lunch kom Jenny och Edvard hit för provsmakning av bullarna, pusslande, legobyggande och samtal om bajs. Och prutt.

Just nu sitter jag framför tvn och tittar på Sportnytt där Diego Maradona plötsligt dyker upp. Han ser ju ut som en medelålders tant. Lite knapsu liksom. Un macho knapsu. Ja si livet...

Tack och lov

För lovet alltså...
Vädret är väl kanske inte den solskenshistoria jag hade drömt om inför dessa lediga dagar, men jag kan inte annat än att vara nöjd med dagens innevistelse.
Jag och Klara inledde dagen med att åka till stan för att dejta Jenny och Edvard. Efter lite klarashopping och lunch åkte vi hemåt för att ta emot Fia som kom på visit, utan sitt febriga söttroll. Många kaffekoppar och kloka slutsatser senare kom Tobbe hem från jobbet och plötsligt var den första lovdagen liksom över.
Det ser ut som att snöandet ska fortsätta i morgon också. När är det nog? När ska det stanna av och dra sig tillbaka?

I morse ringde jag till Försäkringskassan och fick efter en lagom lång kötid prata med en tjej som hade koll på läget och svar på alla mina frågor. Vilken hjälte! Jag hoppas att hon hörde hur tacksam jag var.
Nu ska jag ta mig ett dopp i badkaret. Tjing!