Familjefoto

Vårt första ordentliga familjefoto. Fotat hos fotograf, publicerat i flera av landets ledande dagstidningar.

Bastu och en mandarin

I går var en underbar söndag. Hela familjen åkte till IKSU där Tobbe och Klara tittade på innebandy och jag gick och tränade. Cyklade 25 minuter och sedan en stund i gymet. I dag är jag lite öm i armar och ben men så oändligt skönt det känns! Passet avslutades med en bastu och en mandarin. Jag satt där, helt själv i bastun, med balsam i håret och bara omslöts av den underbara värmen. Den stunden av total ensamhet var så underbar. Så underbar.

I dag har jag och Klara varit i Holmsund och hälsat på Linda och lille Nils. Jag var mycket glad över att få återse Katten Jansson. En sådan fin liten katt! Holmsund är förresten ett jättefint ställe. Lunch, kaffe och fruktsallad. Mysigt när regnet öser utanför.

I morgon är det barnvagnsfika igen. Hoppas att det slutar regna till dess... Vill så gärna hinna med en prommis också.

Snickarbyxor och snöflingor...

Jag och Klara har precis kommit in från en riktig långpromenad. När vi vaknade i morse föll vita snöflingor sakta från himlen och efter en snabb frukost gav i oss ut för att njuta av det lilla flickebarnets första snö. Dock var snöfallet inte så där romantiskt som jag hade hoppats. Det blåser och marken är blöt. Men ute har vi varit och det känns jäkligt skönt så här i efterhand.

I går tog jag på Klara ett par snickarbyxor. Det fick mig att komma i håg en sak från min egen barndom. Det är inte mycket man kommer ihåg från när man var riktigt liten men jag har några minnen som liksom har etsat sig fast. Jag brukade snickra med pappa. Eller snickra och snickra. Vi satt i garaget hemma i Piteå eller i uthuset på Halsön. Jag satt där med en träbit och en liten kniv i mina små händer och pappa instruerade; - Tälj bort ifrån kroppen.
Jag har däremot inga minnen av att jag någonsin producerade något. Jag bara täljde och täljde tills träbiten var helt och hållet försvunnen. Det var nog bara så mysigt att sitta där med pappa och pyssla på. Det var helt enkelt inte resultatet av det jag skapade som var det viktiga, det var processen på vägen dit som räknades. Det är väl precis som livet självt. Det spelar absolut ingen roll vad man gör, bara man trivs när man gör det!
Det är så häftigt det här med föräldrar, det har jag kommit på nu när jag själv har blivit en. Respekten för och kärleken till mina egna föräldrar har liksom blivit så mycket större sedan Klara föddes. Nu vet jag hur mycket man älskar sina barn och det gör mig liksom så känslosam inför relationen till mina egna föräldrar. Dessutom tror jag att jag har världens bästa mamma och pappa. Det känns skönt.

En body med snigliga armar!

Åååhhh!! I går kväll hade vi glädjen av att ha Per på besök. Han hade för ett dygn lämnat suset och duset i Stockholm för att hedra vår lilla stad och vår lilla familj med ett besök. Och gissa vad han hade med sig! Jo, snigelbody, snigelstrumpor och ett par matchande brallor. Klara är så glad så glad. Tant Fia och farbror Per har en fantastisk smak!

Sitter och funderar över min kropps renhet. Tänk va. Inget vin och inget snus. Inte på väldigt länge. Micke Persbrandt har fått mig att hänge mina begär till snuskopian Unico. Det är inte the real thing, men den sitter under läppen och det känns skönt. Om Freddan nu ska höja skatten på snus, drabbar det då även Unico? Vad återstår då? Jag kanske får börja med napp... Men snart blir väl det snordyrt också. Men vad gör man inte för att kunna sänka inkomstskatten?

Snart är det dags igen förresten. Veckans andra barnvagnsfika. I dag bär det iväg till stan och det ska bli skönt att se lite folk.

Några bilder på Klara. Klaras pappa diggar apotekets reklamjingel för förkylningstider. Så gör även Klara. Titta vad koncentrerad hon är!

Prison break

Känner att jag vill säga något om den nya regeringen. Jag vet att det här med politik kan vara lite känsligt att diskutera, som pengar ungefär... I fallet med den nya blå regeringen så handlar det ju faktiskt både om politik och om pengar. Dubbelt så känsligt alltså.
Utan att trampa på allt för många tår måste jag bara få påpeka att det är lite småkomiskt att hela regeringen snart sitter bakom lås och bom. Vilken fantastiskt rolig dokusåpa det skulle kunna bli av det hela! Tänk dig Anders Borg med en ritning av Kumla-anstalten tatuerad över sin taniga rygg med det burriga hårsvallet som lök på laxen. En stirrig Lars Leijonborg springer omkring med en avhuggen hand och Maude, den kvinnliga läkaren tar alldeles för mycket droger för att kunna hantera skammen.
Vad händer om alla ministrar försvinner egentligen? Fungerar det som i brännboll när innelaget blir utebrända? Då får utelaget en jävla massa poäng! Undrar just hur opinionssiffrorna ser ut just nu.
I hate to say I told you so...

En stortjej och en fåfäng morsa

Först en STOR nyhet! Lilla Klara är inte så liten längre. Hon har nu sprungit förbi 4-kilosstrecket men jobbar så klart vidare uppåt.
Det är med fåfänga då? Jo, jag har funderat... Jag har nog alltid varit en ganska fåfäng varelse. Kläder, hår och smink är något som väcker mitt intresse. Jag erkänner det utan att hymla och även om jag vet att det låter både ytligt och töntigt. När jag började närma mig förlossning och moderskap tänkte jag på något sätt att den böjelsen skulle försvinna och att jag skulle nöja mig med att hasa omkring hemma i mjukisbrallor, utan smink och med två långa flätor hängades längs med mina kinder. Tänk Liv Ullman i Nybyggarna. Jag skulle stå hemma och baka bröd samtidigt som mjölken rann ur mina bröst och varje kväll skulle maten stå på bordet när min älskade man entrade lägenheten.
Döm om min förvåning när jag ganska snart efter förlossningen började slita och dra i mina gamla jeans och tappert kämpa för att dra dem över mina dallriga lår. I samma veva drog jag på mig en tight t-shirt bara för att se om den gick över magen. De långa flätorna förblev en fantasi. En stund innan jag i dag skulle rulla i väg Klara till BVC fann jag mig själv framför spegeln med plattången i handen för att fixa lite... Precis innan vi slank ut genom lägenhetsdörren hann jag även sätta lite läppglans på läpparna och jag kände mig som en jävligt fräsh nybliven moder. Dock resulterade detta i att Klaras tutte, efter att ha blivit rengjord av mammas mun, tydligen råkade få lite hallonrött läppglans på sig och när jag lade henne på vågen inför ögonen på den snälla barnsköterskan hade det lilla flickebarnet en hallonrosa ring runt sin lilla mun...
Har min fåfänga gjort mig till en dålig mor? Hjälp!! Borde jag bli mer Liv Ullman och mindre våp?
I lördags sprang jag och Tobbe in på P.O.P för att köpa ett par vantar till Klara. När jag smög omkring inne i butiken och kände på alla fina bodys och den lilla jeansklänningen med ficka på bröstet insåg jag att jag inte bara har dyra vanor när det gäller min egen ekipering. Jag ville ha allt! Endast det bästa är gott nog för min lilla flicka och även om jag innan hon föddes tänkte att jag minsann inte skulle falla för det där som många andra har gjort... Tyg som tyg. Kläder som kläder. Men nu tar jag tillbaka allt. Jag är en sucker och jag erkänner min ytliga svaghet.
Snart kommer barnbidraget och då ska Klara få en body med sniglar.

Skördetröskan

När jag gick på lågstadiet hade jag en bästis som hette Linda. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå varför vi kallade varandra bästisar för de enda bestående minnen jag har av vår vänskap utgörs av bråk, osämja och rent av slagsmål. Hur som helst, vi umgicks en hel del och intill Lindas hus fanns en liten skog (ok, en samling träd) och i den lilla skogen stod en övergiven gammal sönderrostad skördetröska. Den stod där, precis som om bonden gått in från sitt dagsverke för att äta middag och sedan helt och hållet glömt bort att han skulle fortsätta skörda. Kanske blev han sjuk, kanske emigrerade han till Portugal... Det där gamla skelettet var i alla fall en jättebra lekplats och mitt första möte med en skördetröska.
Detta för mig osökt in på min frånvaro från blogvärlden. Vår dator blev en skördetröska. En kväll för en dryg vecka sedan lät den plötsligt inte längre som en dator utan mer som ett jordbruksredskap. Ja, som en skördetröska. Tack vare god hjälp har vi nu en ny hårddisk och datorn spinner som en katt!
Jag sitter här med min dotter på magen i bärselen och nu ska vi tillsammans ta och baka lite scones. Ida kommer på besök och vad passar bättre en söndagseftermiddag än nybakta scones och en kopp te?
Återkommer med mer info från mitt vidlyftiga liv. Ville bara avhandla det där med skördetröskan. Undrar om den står kvar... Någon som vet?

Dagen som blev natt

Jag har ända sedan Klara föddes försökt hitta någon sorts mönster i hennes tillvaro. Vi går och väntar på att hon ska hitta sin dygnsrytm. Eller ja, OK... Vi väntar på att hon ska anpassa sig till vår dygnsrytm. Just nu beter hon sig ungefär som om hon just hade kommit hem från Australien och led av jordens jet-lag. Det kanske är så förresten... Tänk om bebisar kommer från Australien! Det där med storken kanske är bullshit. Vilken grej. Borde jag kanske få nobelpriset i medicin. För sent i år, men kanske nästa...

Efter att ha levt rövare större delen av natten har Klara i alla fall sovit mycket gott nu på dagen. Nu börjar det dock bli kväll, alltså morgon där hon kommer ifrån och hon är således piggare än någonsin.
Några bilder för att illustrera Klaras dag (natt).

Tillbaka i vardagen...

Helgen passerade i ett litet nafs och nu sitter vi här i Umeå igen. Tiden bara rusar iväg. Varje timme, varje sekund. Jag hinner inte med. Nu är det redan måndag eftermiddag och nyss var det söndag kväll. Galet. Helt galet!
Helgen har i alla fall varit väldigt mysig. Klara har hunnit presentera sig för en massa nya människor; Erica, Niklas, Sofi, Jenny och Edvard. Edvard är Klaras bästa kompis. Det har jag liksom redan bestämt. Deras första möte var dock ganska lugnt. Edvard sov mest och Klara tittade åt andra hållet. Men det kommer...
I lördags hann vi med ett fika på Ekbergs innan Klaras farmor kom på besök från den kalla nord. Mötet var väldigt uppskattat från bägge håll!

Nu är det som sagt måndag igen och vi ska gå ut på promenad. Först är det dock någon som måste äta... Hon gillar att äta.

När hjärnan pulsar i djupsnö...

Mitt nattsömn har väl varit si så där under den gångna natten. Bebisar kan vara väldigt bestämda med sina rutiner; ätning och sovning måste tydligen ske på exakt det sätt som bebisen själv tycker vara lämpligast. Även om jag som mor tycker mig vara äldre och förståndigare än den snart 4 veckor gamla bebisen... Nu sitter jag i alla fall framför datorn. Tom blick, hålögd och med hjärnan i strömsparläge. Den lillla gullungen ligger i sitt täcke och sover så gott, så gott...
Som vanligt när jag ska resa bort är jag alldeles för uppspelt för att kunna koppla av och somna om. Det är bara att glömma. OK, jag vet att det bara handlar om en helg i Piteå och ordet resfeber kanske är lite väl starkt för sammanhanget men för mig känns även en sådan resa som ett jorden runt-äventyr. Så har det alltid varit. Jag har förmågan att trissa upp saker och ting till sin spets på ett ganska intressant sätt. Om äventyren sedan motsvarar mina förväntningar är alltid lite svårt att avgöra men det känns som att det kvittar. Jag får liksom två resor till priset av en. Först resan som pågår innanför pannbenet några dagar innan själva resan tar sin början och sen kommer då själva resan. Man skulle kanske kunna säga att jag är väldigt ekonomisk med mina upplevelser. Två för en...
Mitt liv är en sloggytrosa. Eller, ja... två...

En UNG nattsuddare...

Hela kvällen har jag suttit och väntat på att få gå och lägga mig. I morgon förmiddag åker vi till Piteå och jag hade hoppats få sova ordentligt i natt så att jag orkar med hela dagen med socialiserande. Min dotter har sovit hela dagen. Cafébesöket passerade förbi relativt obemärkt och Klara vaknade enbart för att äta och somnade relativt omgående igen.
Kring åtta åkte Tobbe iväg till Hörnefors för innebandyträning. Sedan dess har lilltjejen varit vaken, ätit två gånger och jag kan fortfarande (22.42) inte se några som helst tecken på att hon någonsin har tänkt somna. Hon sprattlar med både händer och fötter och hennes små ögon rör sig snabbt, som för att hon vill hinna upptäcka så mycket som möjligt under sin vakna tid.
Men vi har haft en trevlig kväll, Klara och jag.
I morgon bär det som sagt av norrut. Klaras första semester. Stort!

Tillbax i mina jeans!!!

Dagen i dag handlar om vikt. Både uppåt och nedåt.
Klaras besök på BVC medförde det glädjande beskedet att hon nu passerat 3-kilosgränsen och blivit 50 cm lång! En stor tjej! I alla fall känns det så för oss...
Utanför Klaras undersökningsrum finns en våg för mammor. Även den medförde ett glädjande besked, fast åt andra hållet. Jag har dessutom i dag kommit i mina favvo-jeans. Mina mjuka, sköna, snygga Nudies. Lite tightare än vanligt, men knappen går att stänga och om knappen går att stänga så passar jeansen.
Nu har Tobbe varit och hämtat bilen från verkstan. Numer har vi en SAAB utan buckla på dörren!
Tobbe har match i kväll och jag sitter och väntar på hans klasskompisar Erika och Malin som ska komma hit och träffa Klara! Jag har bakat hallonmuffins och nu ska jag sätta på kaffet.

Jag ville bara berätta det där om jeansen. Älska jeans!!!

En liten badbrud

Man ska inte bada för ofta när man är liten... En gång i veckan räcker. I dag var det dags för veckans bad. Det är så häftigt att se hur Klara måste vara van vid att vistas i vatten. Hon bara lutar sig tillbaka och njuter och sprattlar lite nätt med fötterna. Även om hon inte kan le ser det nästan ut som att hon ler när hon badar. Hon ler nog inombords...

I dag har vi för första gången varit på "barnvagnsfika". Sådant som man ler åt när man inte har någon bebis. Sådant som gör att man överlever när man haren bebis. Mycket trevligt! Så klart mycket barnprat, men det kanske är det som är meningen. Man måste få utlopp för sina hormoner helt enkelt.

Nu ligger Klara och sover i sin egen säng. Det går bättre än i går när jag började gråta för att vi lämnat henne så ensam, så sårbar... Hormoner... Jag simmar i ett hav av hormoner!

Alla dessa hormoner...

Jag har aldrig varit mamma förut... Nu har jag varit mamma i drygt två veckor och förändringen är som du förstår ganska stor. Det första ord jag vill använda för att beskriva det nya tillståndet är kärlek. Att så totalt bara älska en annan människa, en människa som du egentligen inte borde hunnit lära känna, är en ganska obeskrivbar känsla. Men det är så självklart! Självklart och underbart.
En annan stor förändring i mitt liv är den ofantliga mängd hormoner som har tagit min kropp i besittning. Sedan Klara föddes har jag gråtit, i alla fall en gång varje dag. I bland gråter jag flera gånger, det beror lite på vad vi pysslar med. I början grät jag mest hela tiden. Blotta tanken på att jag och min älskade Tobbe hade fått ett barn tillsammans framkallade översvämning i tårkanalerna. Nu gråter jag när jag kramar Tobbe. Jag vet inte varför. Jag har blivit lite mer dramatisk känns det som.
I förrgår började jag gråta när jag hade ställt fram maten på köksbordet. Vi hade lagat kycklingwok och nudlar och Tobbe frågade mig om vi inte skulle blanda ihop nudlarna med kycklingen. Då började jag gråta.
I bland när Tobbe åker hemifrån, till skolan eller innebandyträning, ja, då börjar jag också gråta. En känsla av total övergivenhet faller över mig och jag börjar fundera över kvinnans tunga ok att bära. Jag gråter...
I går kväll satt jag och bläddrade i en bok som vi fick av distriktssköterskan på BVC. Leva med barn heter den och det första kapitlet handlade om de känslor man som nybliven mamma kan känna när man kommer hem från BB och ska klara allt själv.
"Det är så MYCKET att få ett barn. Det uppfyller en så helt. Det är något som händer inom en som betyder så mycket mer än det som syns utifrån, än det som har med det praktiska att göra. Man kan ibland känna sig lite ensam i den här upplevelsen som om ingen annan riktigt förstår den... (...)"
Dessa rader satte precis ord på allt det jag känner och så klart började jag gråta. Det är inte ledsna tårar som faller. Det handlar mer om att kroppen och själen är så fulla av känslor så att det liksom svämmar över.

I dag har Klara varit på BVC och vägt sig för första gången. Nu väger hon mer än hon någonsin har vägt och det är så skönt att hon går stadigt uppåt! Från BVC drog vi vagnen till stan för några små ärenden och lunch på Wayne's. Sedan gick vi en långpromenad i höstsolen och njöt och åt choklad. Fyra timmar efter vi lämnat hemmet kom vi hem igen och både jag och Tobbe var nog ganska glada och nöjda över vår dag och vår föräldraprestation. Det känns så skönt att vi kan ha med Klara i vår vardag och att det fungerar så bra! I alla fall gör det det än så länge...
Här är också några fotografier som gestaltar dagen på ett bra sätt. En jättebra dag, utan gråt - än så länge...

Mänsklig samvaro!

Kvällen har tillbringats i ytterst trevligt sällskap av Tobbes klasskompisar. De kom hit och tog med sig yttervärlden och present till både Klara och hennes föräldrar. Med yttervärlden menar jag att det var så otroligt kul att träffa människor från världen utanför.
Klara hedrade gästerna med att vara vaken en stor del av kvällen till allas stora förtjusning.
I morgon blir Tobbe pappa på riktigt. Vi ska gå till socialkontoret för att göra en faderskapsbekräftelse. Det måste man göra när man skaffar barn utan att vara gifta. Lite bakåtsträvande kan tyckas... Nåja. Det är bara att le, vara glad och skriva på.

Efter kvällens besök är Klara lite trött...

Free! At last!

Nu har vi blivit utskrivna från Barn 4 och livet i frihet kan börja! Klaras vikt har ökat rätt rejält de senaste dagarna och även om hon ännu inte nått sin födelsevikt så pekar kurvan stadigt uppåt. Hon har fått smak på det här med ätandet och det är så väldigt skönt. Jag gissar att det är en moders ständiga oro. Det är helt enkelt bara att vänja sig.
Nu sitter vi här och det känns som att man kan slappna av på ett helt annat sätt nu än tidigare. Ingen mer gulsot, inga fler nätter på sjukhuset, inga händer som blir nariga av sprit. Nu får vi vara hemma och ta allt i vår egen takt. Det är vi värda!

Hemma!

Fortfarande bara på permis, men i alla fall... I går när vi vaknade på sjukhuset var Klaras värden så pass bra att det bara var att åka hem igen! Hennes mormor och morfar kom på besök och nu myser vi bara på i hemmets lugna vrå.
I morgon bär det iväg igen för nya prover. Det känns som att man börjar avdramatisera det här med sjukhus och Barn 4 så smått... Jag får inte längre ångest och tårar i ögonen när jag känner lukten av rengöringssprit och hör ljuden av syrgasmasker som pumpar... Pumpar i oändlighet.
Nu är jag mest bara tacksam för att vi i Sverige har en sådan bra vård, med så professionell personal och så bra koll. Jag är så tacksam för att vår lilla tjej får den hjälp hon behöver för att må bra! I morgon är det val och då ska jag se till att vi får behålla allt det här fina.
Välj rätt väg! Välj den röda vägen!

På äventyr

I dag har Klara gjort vad man skulle kunna kalla premiär i ofentligheten. Det hela började med att vi bara skulle ta en promenad till stadshuset där jag skulle lämna några papper till lönekontoret. Vädret var strålande och vårt föräldrasjälvförtroende steg för varje steg vi tog med den fina vagnen och vips hade vi gått in till stan, handlat en body till Klara på Åhléns, köpt kaffe och muffins som vi avnjöt i Rådhusparket och sedan gick vi en lång, underbar promenad längs älven. Oj vad det gick bra! Det kändes verkligen stort. Som att vi utmanade oss själva till max! När man har en lite bebis är det verkligen baby steps som gäller...

I morgon bitti bär det i väg till NUS igen för nya prover. Hoppas att allt är bra. Hoppas vi slipper sova på sjukhuset mer. Det är ju så mysigt att vara hemma!

En gul liten brud...

Efter att i lördags ha kommit hem från BB fick vi i förrgår, söndag, återvända för att ta ett blodprov för att kolla om lilla Klara möjligen hade gulsot. Just så visade det sig vara och därför har vi nu tillbringat ännu en natt på Norrlands universitetssjukhus. I går morse var dock värdena förbättrade och vi fick komma hem på permis. I morse var det dags igen för nya prov och efter att ha tillbringat hela förmiddagen i ett väntrum på Barn 4 fick vi veta att värdena såg helt ok ut och det var bara att åka hem och fortsätta permisen till på torsdag när vi ska tillbaka igen för nya prover. Det tär på nerverna, även om det handlar om en liten struntsak egentligen. Miljön på sjukhuset är inte precis den man helst skulle välja för att lära känns sin nya lilla bebis. Nu vill vi bara vara hemma och mysa, fika och kanske lalla runt i kvarteret med vagnen. Det har vi testat i dag för första gången. Succé!! Både Klara och hennes föräldrar är mycket nöjda med inköpet! Den rullar så säkert på gatorna.

Här kommer i alla fall lite fler bilder på Klara Sofia Ebermark.

Så kom hon då...

Natten mot onsdag 6/9 var vår dotter alldeles för nyfiken på världen utanför och talade om för mamma att nu är det dags... det gjordes genom att dra ut proppen och släppa ut vattnet! Förlossningen var en relativt lugn tillställning som Sofia får berätta om själv vid ett senare tillfälle..

Hej förresten! Det är jag som är sambon Tobbe.
Det jag kan återge från den änden av förlossningen jag bevittnade är att Sofia var fantastisk och enormt samlad och fokuserad under hela tiden... fast hon trippade på lustgasen.

När så vår lilla ängel, Klara som hon heter, lämnade mammas mage var jag alldeles övertygad om att hela världen står helt stilla just nu.
Förmodligen gjorde den inte det.
Valkampanjerna pågick nog i samma tempo som dagen innan. Sossarna använde nog fortfarande Fp:s snedsteg som slagträ. Fotbollslandslaget laddade nog fortfarande för kvällens
EM-kvalmatch utan Zlatan, Chippen och Mellberg. Älgjägarna satt nog fortfarande på sina pass och John Slettvoll funderade nog fortfarande på hur han skulle kommentera sitt avhopp från hockeyklubben Bolzano.
Men min värld stod stilla.
Klockan 08.38 fanns det bara tre personer som rörde sig... Sofia, jag och denna underbara lilla människa som tog sina första andetag under sin väl tilltagna kalufs.
Så såg min värld ut då.

Det är svårt att ta in att vi verkligen har en vacker, underbar och supersöt dotter nu, men den enorma stolthet jag känner är absolut äkta, precis som med den stora lyckan!
Sofia och Klara är fortfarande kvar på BB och jag saknar dem så att det gör ont.. Helst av allt vill jag bara ligga där tillsammans med dem och lyssna, titta och lukta på Klara. Klara har sovit på mitt bröst några gånger nu, och att känna hennes närhet är något av det största jag varit med om...
Hur kan man älska någon, som inte ens funnits bland oss i 48 timmar, så mycket??

Jag antar att det är en av de många ologiska saker man upptäcker under den långa resa som utgör föräldraskapet...

En måndag kvar...

I dag har jag jobbat min näst sista måndag. En måndag kvar. Känns bra! Dessutom har det visat sig att mitt måndagsschema inte är så överjävligt som jag först trodde. Hektiskt men inte överjävligt. Har jobbat i kväll också. Föräldramöte. Jättefina föräldrar som verkligen månar om sina barn och deras skolgång. Känns på många sätt tråkigt att inte hinna jobba mer med klassen innan jag blir ledig. Allt verkar flyta så bra, även om det finns små problem...

I går var Tobbe jättebakis på grund av ett allt för vidlyftigt partajande på lördagskvällen. Vi var ute och gick på lika villkor. Han bakis - jag höggravid. Vi gick förbi Dragonfältet, ett nytt bostadsområde alldeles i närheten. Oj vilka fina bostadsrätter! Tänk om man kunde få bo i en sådan... Någon gång... Dyrt - men inte som i Stockholm. Ja, som du märker funderar jag vidare över detta ständiga dilemma. Aldrig, aldrig tar det slut...

Nu är det dags att sova. Puss!

Dödssynd: frosseri

Gravid kvinna. Ensam en lördagskväll. Gör kvinnan något konstruktivt med denna tid som skulle kunna ses som en skänk från ovan? Nej! Den gravida kvinnan köper pizza, trocadero och en godispåse. Med denna rekvisita trcker hon upp sig själv mot soffans ryggstöd och fördriver tiden med att äta, glo och flämta, i den ordningen. Ätandet gör det svårt att andas och därav flämtandet. Gloendet riktas mot tvn och skulle självklart kunna ersättas av någon annan slags aktivitet av det mer sociala slaget men så här är det och det är skönt.
Mörkret har sänkt sig utanför fönstret och sommaren känns mer och mer avlägsen även om dagarna fortfarande är väldigt varma. Det är mer sommarlivet som känns avlägset. Dagarna när jag och Jenny satt på Gläntan i var sin brassestol och drack kaffe och läste deckare. Kvällarna med promenader hemma på Djupviken när det fortfarande var så varmt att man började svettas av minsta lilla ansträngning. Tiden går och det är väl på något sätt det man vill att den ska göra. I alla fall har jag ända sedan jag blev gravid bara väntat på att tiden ska gå framåt för att jag till slut ska få träffa den lille filuren som är vårt barn. Nu närmar sig den dagen med stormsteg och det som så länge känts så overkligt börjar te sig mer och mer verkligt. Fortfarande är det helt omöjligt att leva sig in i den situation som vi snart kommer att befinna oss i men det är väl lite meningen också...

Nu ska jag fortsätta att njuta av min hemmakväll. Tobbe är ute och svirar. Det kan han gott unna sig, han som kan...

Ny kamera!!

Jag har varit lite seg på det här med bilder. Först var anledningen att vi hade en sådan dålig kamera. Nu har situationen förändrats totalt. Vi har köpt världens bästa kamera och jag har helt enkelt inte hunnit fördjupa mig i alla finesser och fördelar. Men här kommer nu en visuell presentation av mitt liv som det ter sig i dag. Jag hoppas kunna fortsätta på den banan. Jag ska försöka bli en ivrig fotograf! Efter att ha besökt stället där vi inhandlade denna fantastiska manick har jag börjat förstå att det här med fotografi är något som attraherar en viss typ av människa. Får se om jag blir en sådan... Dom ser ut ungefär som ornitologer vid en första anblick och jag är inte säker på att det är den vägen jag kommer att vandra... Nåja. Vi får helt enkelt se.

Gårdagens fika är nästan lite för stort för att avhandla så här på fredagskvällen när jag är lite trött och märkt av en lång arbetsvecka. Men låt mig som en cliff hanger säga så här: Håll i dig! Snart kommer en jucy berättelse om något som jag bara trodde fanns på film...

Tyngre...

Snart är det bara två veckor kvar av arbetslivet. Det låter som att jag ska gå i pension och så är ju inte riktigt fallet. Hur som helst så känns det faktiskt rätt skönt att det inte är mer än två veckor. Det känns som att min kropp blir tyngre för varje minut som går och mina ben måste kämpa allt hårdare för att föra hyddan framåt. Jag klagar inte. Min graviditet är nog smärtfriare än de flesta men så mycket kan jag säga att jag är inte spänstig som en fjäder...

I morgon ska jag inträda i något stort. Jag ska gå och fika med några andra gravida kvinnor. Jag fick ett mail från en tjej som var med i vår föräldragrupp och hon frågade om jag hade lust att följa med och ta en fika. Det är dumt att tacka nej när man kan tacka ja och man får väl helt enkelt se det som ett socialt experiment. Antingen får man lida i några timmar eller så kanske man kan hitta trevliga människor i samma situation som jag själv. Fortsättning följer.

En bebis!

Jenny och Lars har fått en bebis. En pojke. En liten kille med rött hår. Jättesöt.
Det är allt jag för tillfället vet. Jag hoppas att Jenny vid tillfälle kan närma sig en telefon så att jag kan få lite mer konkret information. Inget är väl som väntans tider.
Nu är det dags att piffa till sig lite och åka till stan. Åka och åka... Man behöver ju faktiskt inte åka när man redan bor down town.

Lic. mamma

I dag har vi avslutat vår föräldrautbildning som så generöst har bestått av tre träffar varav vi missade den första, besökte förlossningen på den andra och i högsta grad deltog i dag vid den sista. Vet i ärlighetens namn inte om jag känner mig mer eller mindre förvirrad nu än innan, men det är i alla fall skönt att träffa andra par som är i samma situation och känner sig ungefär precis lika förvirrade.

På jobbet undrar många vem som ska vikariera för mig under mammaledigheten. Det undrar jag också. Den enda som egentligen inte verkar undra så mycket är min chef. Jag vet inte om hon riktigt förstår att hon för länge sedan borde ha fixat en vikarie. Dessutom verkar hon tro att jag på något sätt ska vara delaktig i rekryteringen av min ersättare men det är ju så klart inte mitt jobb. Lite jobbigt bara när jag måste komma hem och morra av ilska varje dag. Nu ska jag sluta morra. Det är inte mitt jobb. Punkt slut.

I kväll ska jag umgås lite med mina arbetskamrater Anna och Anna. Cykel-picknick står på schemat. Var vi hamnar återstår att se. Anna och Anna har bakat. Jag tar med saft.

I dag när jag kom hem från jobbet blev jag alldeles varm i hjärtat. Tobbe hade tvättat och ute på torkvindan hängde tre par bebisbyxor och fladdrade i vinden. Tomma, men ändå så fyllda av kärlek. Hängde där och bara väntade på att bli fyllda av ett par små bebisben...

Gulligt!

Söndag

Läsårets första söndag med en gnutta måndagsångest. Eller nä, jag kan egentligen inte säga att jag har måndagsångest. De fyra arbetsveckor jag har framför mig känns i ärlighetens namn ganska mjuka och lugna. Jag har inte så stora krav på mig själv och kraven från mina kolleger är om möjligt ännu mindre. Jag får knappt öppna en dörr själv och än mindre lyfta en hög med böcker.
Besöket på förlossningen gick bra! Kan dock konstatera att Norrlands universitetssjukhus är i behov av en liten renovering. Öststatskänslan infann sig ganska direkt när vi hade gått in på förlossningsavdelningen. Jag fick dessutom chansen att testa lustgas! Vilken grej! Om det funkar som smärtstillande vet jag fortfarande inte men humöret fick sig en riktig kick och fnissigheten man kan känna efter några glas vin kan slänga sig i väggen.
Vi har dessutom hunnit med att köpa en spjälsäng som redan står uppmonterad och klar för leverans. Blev riktigt fint till de nya tapeterna.
Fia; jag ska snart fota. Tro mig, det kommer. Men jag vill invänta den nya kameran.
I dag har vi varit förlovade i ett år. Det ska vi fira med en fika på stan. Ett kanske inte så exotiskt sätt att fira på, men ack så trevligt. Eftersom jag inte precis är i stånd att bestiga något berg så får man helt enkelt glädjas åt det som erbjuds.
Tror att det blir jättebra!

När blir man uttråkad?

En halv dag i ensamhet. Utan människor. Utan sysselsättning.
På grund av ösregnet har jag nu tillbringat hela dagen inne i läggan. Ensam. Så när som på en cykeltur till ica när regnet för en stund behagade upphöra.
Dagen påminner mig om en dag när jag var liten. 8 år kanske. Jag ville så gärna åka till badhuset men omständigheter som jag i dag inte kan komma ihåg gjorde att det liksom inte blev av. Hela dagen gick åt till att vänta. Till att hoppas. Det blev inget badhus den dagen och jag kommer ihåg att jag på kvällen sa att det hade varit den tråkigaste dagen i hela mitt liv.
I dag har jag inte väntat på samma sätt. Inte på något speciellt. Egentligen bara på tidens gång. Tragiskt. Men ganska avkopplande också. Det är bara det att när jag nu väl börjat jobba så är det just det jag vill göra. Hade den här dagen inträffat för en vecka sedan när jag fortfarande hade semester hade jag nog inte haft samma ångest. På semestern ska man ju göra just det; ingenting.
Humbert i min mage verkar dock ha haft en fullspäckad dag. Magen har rört sig i vågor precis hela tiden och det kan man faktiskt sitta och titta på med ganska god behållning. Hela tiden sticker någon av de småkroppsdelarna ut genom min högra sida och jag hoppas innerligt att det är mer bekvämt för den lill* än vad det är för mig.
Läste just att Brittan ger Kevin pengar för varje barn han "ger" henne. Snacka om kärlek.
I morgon är det planeringsdag med arbetslaget som står på schemat. Och så kommer ju Tobbe! Det ska bli skönt för han gör mig så glad! På kvällen ska vi på studiebesök på förlossningen. Spännande. Lite nervöst nästan. Men spännande!

Halvdag...

Tillbringade förmiddagen på Filmstaden och en föreläsning om morfologins vikt i läsinlärningen. Helt ok faktiskt. När den var över hade jag planerat att cykla till jobbet för att få lite struktur på de veckor som kommer. Döm om min förvåning när det visade sig att himlen hade öppnat sig och regnet formligen vräkte ner! Utan både regnkläder och paraply flydde jag hem för att kunna ta ett genomtänkt beslut. Här sitter jag nu och det spöregnar fortfarande. Bilen är i Piteå med Tobbe så mina alternativ är: 1) att dra på mig regnstället och cykla över hela stan eller 2) att sätta mig på bussen och åka över hela stan. Det lutar dock mest åt hemmajobb. Tror att det löser sig i alla fall. Jag får se dagen som lite bonustid helt enkelt. Det är ju faktiskt inte mitt fel att kursen bara varade fram till lunch... Måste dock medge att det tär på mitt samvete och förmodligen kommer jag inte att kunne koppla av helt och hållet förrän klockan har passerat fyra och jag med gott samvete kan luta mig tillbaka igen.
Nu ska jag bara sitta här och vela...

Mindre än 50...

Tillbaka i Umeå. Det känns jättebra trots att i dag är första dagen på jobbet. Fast det innebär inte mer än att jag har en liten bok som jag måste sitta hemma och läsa. Snabb som jag är har jag redan hunnit läsa en hel del och därför kan jag unna mig en lunch på stan med Anna och Linda. Värmen är fortfarande hysterisk. Eller så är det jag som är det, jag vet inte riktigt. Varm är det hur som helst.
Tobbe är kvar i Piteå till på torsdag och jag försöker ägna lite tid här i lägenheten till att skapa ordning och reda. I dag ska jag köpa små lådor för att förvara CD-skivorna i. Har kommit på att det väldigt sällan lyssnas på skivor i det här hemmet men trots detta upptar dom en jäkla massa utrymme. Här ska det bli ändring! Jag tror att det bidrar att det i dag är mindre än 50 dagar kvar till det beräknade förlossningsdatumet. 49 dagar närmare bestämt. Just ja! På tal om det så måste jag ju även berätta att vi fått nya tapeter i sovrummet. Grymt snyggt om jag får säga det själv. Foto kommer senare eftersom jag nu måste gå och fixa till mig lite inför min date på stan. Hot mama!

Slutet på en era...

Dramatiskt? Jo visst, men jag tror att det är sådan jag är. Eller i alla fall är det sådan jag har blivit sedan den lilla bebisen flyttade in i min kropp. Det skulle säkert vara väldigt underhållande om jag här presenterade några av mina känsloutbrott och bristen på logik i mitt resonerande. Men nä, jag kommer nog inte att göra det. Dramatiken i rubriken syftar närmast på att jag i dag lämnar Norrbotten och åker söderut för lite jobb och senare även mammaledighet. Känns både tråkigt och fantastiskt roligt på en och samma gång!
Mamma och pappa kommer att åka med oss för att leverera den nya sängen samt hjälpa oss att sätta upp nya tapeter i sovrummet. Det kan tyckas som om tapetsering vore något man skulle kunna klara av själv, och det tvivlar jag inte en sekund på att jag skulle kunna. Men ja... det blir nog bäst så här.
Det här med bebisen känns hela tiden allt mer verkligt. I går var vi i Luleå hos storasyster och åt en hejdundrande brakmiddag och när vi lämnade Hertsön var vi två stora papperspåsar med babykläder rikare. Dessutom fick vi med oss en bärsele, ett babygym och en baby sitter. I takt med att allt det materiella faller på plats känner jag mig allt mer mogen för vad som komma skall. Inte för att jag på något sätt tror att föräldraskapet sitter i prylarna men just nu är kläder och prylar det enda man man styra över och det är jag väldigt glad över faktiskt...
Nu ska jag bege mig ut på sommarens sista morgonpromenad. Inte för att det egentligen är morgon längre, men det låter hurtigare att kalla det "morgonpromenad" än bara "promenad"...

Vad f-n hände med sommaren?

Den kändes milsvid. Den kändes oändlig. Utan början, utan slut... Och visst har min ledighet kanske varit lång, men på något sätt trodde jag nog att jag skulle ha presterat mera och haft något konkret att svara på frågan; "Vad har du gjort i sommar?"
När vi i går avnjöt en underbar fika med Fia och Per fick jag just den frågan. Det enda konkreta som jag verkligen kan säga att jag har gjort är att jag har tillbringat en helg i Gällivare, och det är så klart inte det sämsta, men du vet... Man önskar alltid att man vore värst, att det var jag som hade simmat till Vasa, klättrat upp på det högsta berget, varit fullast på festivalen och vunnit en tävling i luftgitarr. Men nej... Livet har sin gilla gång och det är inte så att jag klagar på det. Jag har haft en alldeles underbar semester och jag kan verkligen säga att jag känner mig utvilad. Det är bara det att verkligheten kommer ikapp och jag känner plötsligt ett rätt stort behov av att fylla de återstående dagarna med så många aktiviteter som möjligt. Risken finns så klart att jag, från det dvalalika tillstånd som jag nu berfinner mig i, tar ett alldeles för stort kliv och blir utbränd av att plötsligt börja greja igen. Men jag får ta risken.
Kan hända att bloggen blir lite mer levande om jag nu börjar aktivera mig igen. Funderar dessutom på att köpa en ny digitalkamera och det skulle ju också kunna hotta upp saker och ting lite.
Hoppas inte på för mycket nu. Men hoppas, det kan du gott göra!

Norr om polcirkeln

Tillbaka i Nordens riviera igen efter en helg i Gällivare tillsammans med Tobbes familj och vänner. Jag har fikat så mycket att en promenad är ett absolut måste nu på förmiddagen. I övrigt är dagen ytterst oplanerad, med undantag för kvällen med Lasse Winnerbäck i Badhusparken. Vi kommer att inleda det hela med middag hos Jenny och Lars. Kanske slinker det även med en Jever Fun, det hittils bästa alkoholfria ölet jag provat. Kan dock stoltsera med att det i dag endast är 75 dagar kvar till den beräknade förlossningen och något säger mig att tiden kommer att gå ruskigt fort. Tiden har ju en tendens att göra det...

Förresten! Vi har köpt en barnvagn! På väg från norr stannade vi i Luleå för att titta på vagnar och beställa en, eftersom vi trodde att det var leveranstid, som i Umeå. Dock verkar allt flyta på lite smidigare här i Norrbotten och vi fick helt oplanerat med oss vagnen hem. Nu känns det som att jag skulle vilja gömma den på något sätt så att den behåller sin oskuld och elegans fram till oktober. Hur är det? Tillverkas det tidskapslar nu för tiden?

Dripp, dropp...

I dag skulle ha varit en dag på stranden. En dag med Erica på stranden. När jag gick och la mig i går såg jag bilder på insidan av mina ögonlock, bilder av mig själv i en brassestol med en kopp kaffe i handen och blicken fäst på horisonten långt, långt borta.
När jag vaknade i morse hörde jag ett oroväckande ljud från fönsterbläcket. Vattendroppar... Växterna mår säkert bra av en vätskekontroll men jag då? Förmodligen gör jag också det men det gäller väl bara att inte ta det allt för lugnt bara därför. I stället ska jag och Erica gå på stan och äta lunch. Vad det blir vet jag ännu inte, men jag är i spänd förväntan.

Gårdagen på Legdgården blev jättemysig. Lille Aron sov den största delen av tiden och då passade vi andra på att fika och upptäcka alla små mysiga uthus och den gamla lagår'n. En liten fundering väcktes hos mig: Varför säljer inte fler caféer hemmagjort fika? Finns det egentligen något som klår hembakta bullar eller äppelpaj med vaniljsås? Skrämmande vilka summor man lagt ut på fabriksbakade bomber som inte kommer i närheten av det jag fick avnjuta i går!
Nu håller jag på att låta som en riktig kärring och därför är det kanske bäst att jag tar och gör något annat nu.

I väntan på Legdgården

Sitter och väntar på syster med familj. Tillsammans med dom ska jag i dag få åka till Legdgården i Lillpite och möta landsbygden. Kan nog bli en toppendag känns det som!

Sitter med Lasse Winnerbäck i öronen. Vi köpte samlingsskivan i går för att kunna ladda upp inför nästa veckas konsert i badhusparken. Njutbart. Ytterst njutbart.

I morse vaknade jag med världens fylleyrsel i huvudet. Kändes riktigt obehagligt och jag hann nog bli lite orolig. Plötsligt kläckte mamma idén att jag kanske har lite lågt blodtryck. För att vara gravid är det nog rätt lågt... Jag tog tag i dagen och cyklade iväg till Ica-Ankaret och plötsligt känns det inte alls som att jorden snurrar. Konstigt. Det där med semester har nog stigit mig åt huvudet. Det är nog inte hälsosamt att vara så här sysslolös som jag är. Måste kanske börja fylla min kalender med små göromål. Vore ju tragiskt om jag gick och vilade ihjäl mig... Ytterst tragiskt. Ett väldigt osvenskt sätt att dö på förvisso, men ändå så onödigt...

Svalka

Efter en helg som jag tillbringat på Halsön, iförd bikini och inget annat, känns det nästan skönt med en dag med små regndroppar och svalka. Har hunnit med en massa saker; barnmorskan, tvätthängning, fika på stan med Jenny och Andreas. Man blir allt lite slö av solen. Inte konstigt att saker och ting tar lite längre tid i de sydeuropeiska länderna. Det går inte att vara effektiv i ständigt högtryck.

Det är en konst att vara ledig. En konst som jag faktiskt tror att jag börjar lära mig nu. Min syster, som bara haft semester i en vecka, ringde och var otroligt rastlös och frustrerad över att hon och hennes man inte fick tummen ur ------ för att göra något vettigt och konstruktivt. Hon kände liksom att hon inte ville slösa bort sina semesterdagar på att göra ingenting. Här har vi ett problem som säkert inte är allt för ovanligt. Ska man vara aktivt eller passivt ledig? Får man fisa bort sin semester eller bör man fylla den med aktiviteter som man kan leva på under resten av året? Det är väl det som är det fina med just semester. Man får göra precis vad man vill! Problemen kanske kommer när man inte riktigt vet vad man vill, eller när man har en partner som man ska dela sin semester tillsammans med. Man måste vara överrens... Jag tror att jag har det ganska bra som lärare... Den där paniken över att disponera min ledighet på bästa möjliga sätt infinner sig liksom aldrig. Alltså, alla ni som våndas över er semester; bli lärare! Det är slitigt under läsåret, men oj vad det räntar bra under sommaren.
Nu ska jag iväg till bibblan för att låna nästa semesterbok... Dom tar ju slut så fort när man är ledig...
Puss!

I denna ljuva sommartid

Bloggen har lite sommarlov. Egentligen är det väl nu om någonsin man borde ha tid att skriva av sig ordentligt men det är som att dagarna fylls av saker att göra. På något sätt kanske man kan säga att min bristande effektivitet är ett tecken på att jag lyckats gå ner i varv ordentligt. Börjar allvarligt fundera på om det här med att vara hemmafru verkligen är så dåligt... Eller?

Just ja! För att återgå till mammas födelsedag så kan jag meddela att vi på förekommen anledning gav henne en kaffebryggare. Jag har ju tidigare funderat lite över hur mycket identitet det egentligen ligger bakom valet av kaffemaskin och därför kändes det lite som ett intrång att ge bort en kaffebryggare. Dock gick det hela mycket smärtfritt och det är skönt att i Piteå kunna njuta av en god kopp kaffe. Min mor har nu till och med gått så långt i sin metamorfos att hon på allvar funderar på att köpa en likadan bryggare till stugan på Halsön. Tänk vad sommaren kan göra med människan!

I dag ska jag och Jenny åka med våra stora magar till Roknäs och hälsa på Maria och Ville. Ska bli så spännande att se hur den helt nya människan ser ut!! Lika roligt ska det bli att se det nya huset!

Mindre än 100 dagar kvar

... till det beräknade förlossningsdatumet. Känner mig fortfarande inte så särskilt nervös, men jag återkommer säkert med vidare funderingar i det ämnet. Kanske håller jag på att bli som en man. Jag har fått för mig att män i allmänhet inte oroar sig särskilt mycket för det som komma skall. Det som sker, ja det sker ju liksom ändå och hur smärtsamt och traumatiskt det än må vara blir det då sannerligen inte enklare genom att man går och oroar sig i månader.

Det är ganska tidig morgon nu och jag har stigit upp för att baka en tårta till mammas födelsedagsfest i kväll. Har även passat på att betala räkningarna. Jag känner mig alltid så rik när jag har fått lön. En underbar känsla av att världen ligger framför mina fötter och att pengar då verkligen inte är något som jag någonsin kommer att behöva oroa mig för. Den här känslan brukar hålla i sig ungefär två dygn, fram till det ögonblick då det står klart för mig hur mycket av den feta lönechecken som egentligen återstår när diverse hyresvärdar, telefonbolag, studiestödsnämder och banker har fått sitt. Inom några sekunder är magin borta och världen blir grå. In kommer ångesten inför månaden som återstår fram till nästa löning och det dåliga samvetet för det allt för vidlyftiga leverne som förts under de två senaste dagarna. Oftast inser jag ganska snart att det även här gäller att anamma den manliga livssynen. Det som sker det sker. Än så länge har jag aldrig stått på bar backe i trasiga skor. Det är bara att hoppas att turen håller i sig...

Lapphål och jokkar

Midsommar är förbi och nu lackar det mot jul igen. Missförstå mig rätt, för jag är varken bitter eller pessimist. Jag bara konstaterar att så är fallet.
Midsommarhelgen gick i ett enda huj och innan jag visste ordet av var jag hemma igen. Men därimellan hann vi med en hel del vacker natur och en massa trevligt sällskap. Erica och Niklas bjöd på underbar mat och vår stuga med utsikt över Torne träsk och Lapporten gjorde inte precis saker och ting sämre. Midsommarvädret i Björkliden var väl som midsommarväder i allmänhet brukar vara; lite småkallt, lite snålblåst och en konstant förhoppning om att det ska vända och bli varmt igen. Det gjorde det aldrig. Inte under helgen. Nu däremot, nu verkar det som att solen har kommit för att stanna åtminstone en dag eller två. I alla fall om jag får tro mina trogna följeslagare på SVT morgon. Jag har lite svårt att somna om när Tobbe stiger upp för att gå till jobbet... Dagens dilemma blir att försöka hitta en sensuell bikini som fortfarande täcker över mina bongotrummor till bröst. Jag hittade en helt ok version förra veckan men med hänsyn till min egen stolthet kan jag inte säga mer än att den var blå. Storleken är för bisarr för att vara sann. Dock kvarstår det faktum att det är sommar och jag gillar att sola och bada. Moment 22 kallas det. Eller hur?

I morgon fyller min älskade mamma år. I går fixade jag en present som jag själv är mycket nöjd med. Så klart kan jag här inte närmare gå in på detaljer, men fortsättning följer, var så säker.

På grönbete

Befinner mig nu sedan några dagar i Piteå på grönbete. Här kommer jag att vanka omkring hela sommaren och jag måste säga att det känns fantastiskt bra! Tobbe jobbar och jag har semester och även om jag bara haft det i några dagar än så länge så kan jag nog redan säga att jag är otroligt nöjd med tillvaron. Mamma har inrett en egen liten studio till oss med dubbelsäng så att min växande kroppshydda kan få fritt spelrum och det är så fantastiskt skönt att ha tillgång till en trädgård . Det kanske är här uppe man borde bo ändå? Åhhh... Att det ska vara så svårt att känna vad man vill...

Snart är det avspark. Vi har precis kommit hem från en kvällspromenad till Ica, där vi laddat upp med lösviktsgodis. Nu är det upp till grabbarna att fixa resten. Kommer dom att greja det? Otroligt svårt att säga. Sveriges landslag är lika labilt som en gravid kvinna och därför vågar jag inte komma med några experttips. Om två timmar vet vi... För hoppningsvis...

Den blomstertid nu kommer...

Examen på Bräntbergsskolan i dag och jag måste säga att det blev en väldigt lyckad dag! Det var som om alla hade glömt sina misslyckade löneförhandlingar och nu bara gjorde allt för att dagen skulle bli så bra som möjligt för alla examensfina gullungar! Det bjöds på både smörgåstårta och princesstårta och stämningen var verkligen på topp.
Kvällen har tillbringats tillsammans med Jennie och vi har promenerat och ätit glass. Inne i stan var examensfirandet i full gång och vissa vinglade så klart mer än andra. På Rådhustorget spelade några av mina elever med sitt band och det är så roligt att se dem göra något som de verkligen brinner för. Det kändes så läckert att stan liksom var full av folk jag känner... Även om dom bara är 14 år så är det i alla fall något som gör att man liksom känner sig hemma i den stad man bor i. Det är sådana saker som gör beslutsångesten än större inför framtiden och var vi ska ta vägen. Det känns som att jag trivs bättre och bättre i den här stan ju längre jag bor här, och det är väl ganska naturligt och det är väl samma sak var man än bor. Funderingarna fortsätter. Förmodligen vet man innerst inne hela tiden vad man egentligen vill, det är bara lite svårt att komma sig själv tillräckligt nära för att kunna höra vad den där inre rösten egentligen säger. Om det blir riktigt, riktigt tyst kanske... Måste kanske ta en skogspromenad.
Men först lite tv.
Sov gott!

Bloggerskan från Ensamheten...

När man är ensam tar allt dubbelt så lång tid och således försvinner tiden.
När man är ensam tröttnar man på sina egna tankar som försvinner i rännstenen, för ingen finns där att dela dem med.
När man är ensam kan man få äta hemmagjord risgrynsgröt till middag.
Risgrynsgröt som inte alls smakar som mammas.
Risgrynsgröt som är torr.
När man är ensam längtar man efter att kramas.
När man är ensam känns gruset på golvet så oändligt mycket mer besvärande.

Lite så är det, här i ensamheten.
Samtidigt kan det vara lite mysigt. I alla fall när jag vet att jag i morgon får sätta mig i bilen och åka norrut och träffa min lilla polis och min familj och mina vänner. Jag packar, ställer i ordning, diskar... Nä, det gör jag för fasen inte alls, men snart ska jag göra det.
Måste göra mig av med den torra risgrynsgröten. Mamma måste lära mig att koka risgrynsgröt. Det är så mycket hon måste lära mig, min mamma...
Hela livet.

Nu: packa, ställa i ordning, diska...
Jo, eller hur?

Med fanan i topp!

I dag firar vi moder Svea. Jag kan inte påstå att jag sysslar med något större firande under pompa och ståt men jag kan i alla fall konstatera att Sverige kan vara så otroligt vackert. Bilden ovan togs i förrgår kväll/natt vid älven, bara en bit från vårt hus. Kameran skulle kunnat ha gjort ett bättre jobb med ljuset, men i alla fall. Det är så vackert...
Bild nr. två föreställer ett gäng fåglar som gjort vårt köksfönster till ett riktigt hängställe. Det hela började någon gång i oktober när vi hängde ut en talgboll för att rädda de små kräken undan kung Bore. Intresset för denna talgboll har dock varit lika svalt som vintern själv och inte förrän förra veckan, i början av juni, blev bollen uppmärksammad på allvar. Men då gick det undan. Bollen var borta på 48 timmar och vi hängde snabbt ut en ny och snart är även denna boll borta... Vad har vi för ansvar jämtemot djuren? Är det rätt att mata ihjäl dem? Jag är faktiskt rädd att några av sparvarna utvecklat en allvarlig form av bulimi och nu undrar jag om det är mitt ansvar att rädda dem? Jag har väl aldrig precis varit någon djurrättsaktivist och därför känner jag mig nu lite ställd... Jag tar tacksamt i mot råd i alla former.
Dagens firande då? Ja, vi funderar på att spatsera in till stan för att avnjuta en nationaldagsbakelse. Egentligen inte mest för att fira, utan mer för att det är en legitim ursäkt för att fika. Vi får se hur det går. I kväll åker Tobbe norrut för att börja sitt sommarjobb hos polisen. Jag blir lämnad kvar. Jag och Humbert!

Inte lika stor som jag trodde...

Under ungefär en veckas tid har jag gått omkring och känt mig höggravid och inte riktigt vetat hur jag ska klara mig när magen blir större. Jag tycker att det har blivit svårt att resa sig ur soffan, att böja sig för att plocka upp saker o.s.v. Efter att min kära storebror för några dagar sedan bad mig fota magen har vi nu gjort det och döm om min förvåning när magen inte är större än så här.
Jag undrar om detta innebär att jag får ta och snöra på mig löparpjucksen igen. Jag har inte längre någon rätt att gnälla över mitt tillstånd och min osmidighet. Ingen rätt att tycka synd om mig själv. Får nöja mig med att bara vara...

Snart ska vi grilla. Det är söndag och jag håller på att koka potatis till en potatissallad.
Tidigare under dagen cyklade vi in till stan för att köpa samiskt bröd på marknaden som i flera dagar har förpestat centrala Umeå. Till vår stora förvåning visade det sig att hela marknaden packat ihop sig och åkt till Sävar. Till en ny marknad. Marknadsbesöket byttes då snabbt ut mot en fika på Schmäck. Tur att man är flexibel.

Häggen

I flera dagar nu har jag tänkt gå ut på äventyr för att plocka in några häggkvistar och ställa dem i en vas på bordet. Nu när sommaren äntligen kommit skulle det vara trevligt att ta med sig den in för att utnyttja härligheterna till max. I flera dagar har ingenting hänt. Inga häggkvistar på vårt bord... Förrän nu. Lördag kväll 23.30. Jag och Tobbe smög ut på parkeringen och tog lite av den stackars häggen som står inklämd mellan en massa bredaxlade rönnar på gränsen till grannens tomt.
Nu står dom här på köksbordet och sprider sin underbara doft omkring sig. Precis som nytvättade lakan som fått hänga ute i sommarbrisen. Eller som nybakada bullar en regnig höstdag. Det luktar ju så gott...

I dag har jag promenerat till Ida på Ålidhem. Fantastiskt vad stort Umeå är. Jag är väl medveten om Ålidhems position på kartan. Ungefär exakt på andra sidan stan härifrån sett. Dock tänker man inte så när man bara ska ut och gå en sväng. Bara till Ida, för att säga hej då och ta en kaffe. När jag kom hem igen många timmar senare kändes promenaden i benen. Och i magen. Den här bebisen kommer inte att börja med multisport de närmaste åren, det kan jag lova. När jag rör mig onödigt mycket känner jag hur den spjärnar och slår där inne... En annan lustig iaktagelse är vad som händer så fort jag äter något. Då är det som att den smeker insidan av min mage på ett ömsint sätt, som för att säga att jag gör något bra och jag är en bra mamma... Vet inte om det är bebisen eller mitt eget undermedvetna. Eller så är de två namn för samma sak.

Tisdag fast torsdag

I dag är det tisdag och veckan har precis bara börjat. Ändå är det bara en arbetsdag kvar innan det är helg igen. Allt detta kan vi tacka Kristus för. Han flög pliktskyldigast upp till himlen exakt den här helgen för drygt 2000 år sedan. Kan inte fatta att det är sant. Helg igen! Dessutom är morgondagens Bräntisonsdag ingen vandlig Bräntisonsdag utan "halv flaggdag" som betyder att eleverna får gå hem efter lunch och vi lärare blir lämnade kvar för att konferera i lugn och ro.
Tobbe har nästan sommarlov. Detta innebär att han nästan inte har några lektioner och det har medfört att vårt hem skiner lite mer än vanligt. Det kanske låter värre än vad det är. Det är inte så att han har gnidit hela läggan med svinto, men det ser liksom bara mer undanplockat ut. Känns så jäkla skönt att sväva omkring i ett sådant hem! Undrar om det kommer att vara så när jag blir mammaledig. Det är väl det alla blivande mödrar tror, att såväl baby som hem ska skina som i tidningarna. Ojojoj... Snart sitter man där med en liten gullig, snorig lortunge i famnen medans dammråttorna dansar hambo under sängen.
Fick en chokladask i dag av mina elever. Gulliga dom!

Lördag!!

Lördag morgon och redan har jag hunnit med hur mycket som helst!
Tobbe skriver terminens sista tenta i dag och därför steg han upp någon gång efter klockan sex. Jag låg kvar och halvslumrade till någon gång innan åtta när jag steg upp för att äta frukost. Sedan satte jag mig med en kaffekopp och rättade de spanskaprov som mina elever skrev i går. Snabbt var det gjort så nu håller jag på att färga håret igen... Det är tufft att vara brunett. Det bruna rinner av och förvandlas till en askig färg och inte alls så där gnistrande, glänsande guldbrunt som jag skulle vilja ha det. Nu är jag dock på väg åt det hållet igen.
I går efter jobbet cyklade jag in till stan för att träffa Ida och ta en fika och lite shopping. Kom hem någon timme senare med en ny liten t-shirt från Gina Tricot som har riktigt bra kläder för gravida människor. Jag vet av erfarenhet att hållbarheten inte är den bästa, men eftersom jag bara tänkt vara gravid ungefär 18 veckor till så tror jag att det kommer att fungera. Jag hann även bli lite upprörd över den övriga handelns utbud av kläder för oss med stor mage. Vad säger att jag vill ha clownbyxor bara för att jag har en stor mage??? Benen är fortfarande rätt normala och inte klotformade. Det enda jag ber om är byxor med lite större midjemått...!! Sen är det det här med brösten. Vad ska jag stoppa dom i? Finns det något fint som fortfarande klarar av att bära ett par handbollar? Vad fan har porrstjärnor för sorts bh? Det väcks så många frågor som jag aldrig ens har nuddat vid förut.Tyvärr finns det inte många bra svar.
Dagens uppdrag blir dock att hitta något att förvara bomberna i. Hittar jag inget för ändamålet lämpligt redskap får jag väl sy ihop ett par plastpåsar från Ica Kvantum. Dom är lite större än genomsnittet och dessutom är ju Kvantum en trevlig affär som jag gärna stöttar med lite gratisreklam.

Lolo Ferarri, go fishing!

Hunger. Ständigt denna hunger.

Jag blir aldrig riktigt mätt!
Ska jag äta som Hagbard Handfaste eller ska jag strunta i mina begär?
Om jag bara finge snusa skulle hungern inte göra sig påmind. Tror jag...
Tur att mat är gott, annars vore min tillvaro ganska okul...

Gravid = tråkmåns???

Ända sedan jag outade mitt nya tillstånd är det som att folk i min närhet tror att jag är gjord av bomull. Självklart snusar jag inte längre, och någon alkohol dricker jag inte heller. Men detta innebär ju så klart inte att jag har blivit helt och hållet asocial... Det verkar som att många tror att en gravid kvinna inte vill göra annat än sitta hemma och stryka sig på magen och virka små filtar till det lilla livet. För den oinvigde kan jag berätta följande:
20 veckor återstår till förlossningen.
Jag hinner känna på min mage ganska mycket, även om jag ibland lämnar hemmets lugna vrå.
Jag kan inte virka och har inga stora planer på att lära mig heller...
Jag kan umgås i grupp trots mitt heliga tillstånd och trots att jag inte dricker alkohol. Det är sant!
Intressant att se vad som händer med människor/vänner när ens liv förändras. En intressant fråga på det stora hela... Borde avhandlas på ett seriöst sätt av någon. Kanske av mig själv.
I dag har vi lagt in en stöt när det gäller barnvagnsbiten. Vi har hittat en superfin kärra och just nu lutar det nog åt att vi köper den, splitterny. Det kan rinna mycket vatten under broarna, men just nu är det så läget ligger.
Har dessutom varit på Polishögskolans besöksdag. Synd för poliserna att det regnade. Men, men... man fick i alla fall se en väldans massa poliser...
I kväll är jag ensammen hemma med en hyrfilm. Tobbe träffar en gammal polare och dricker några öl. Kanske är det därför jag känner mig bitter... Jag, en hyrfilm och en Cola light. Hade jag inte varit gravid hade jag känt mig som Bridget Jones. Fast det gör jag i alla fall. Det blir mer glamouröst på det sättet...

En lärares vedermödor...

Rätta, rätta, rätta.... Göra nytt prov, rätta, rätta, rätta... Ungefär så kommer mitt liv att te sig fram till sommarlovet. Jag gissar att andra förvärvsarbetande tycker att det är fjantigt lärargnäll, men det här är min blogg, så jag har all rätt i världen att gnälla. Du får väl zappa om du blir trött på mig.
I dag har vi ätit pizza till middag. Det var Tobbes förslag och efter att ha sett vår bebis på 4D-bilden och insett hur smal den är vid denna späda ålder kunde jag inte göra annat än att gå med på pizzaförslaget. Är man så liten kan man nog behöva en pizza emellanåt. Av samma anledning valde jag en pizza med bearnaisesås... Stackarn måste ju ha hull för att hålla värmen. Mitt eget hull reflekterar jag för tillfället inte så mycket över. Det känns faktiskt helt och hållet ointressant för tillfället.

Jag har inrett en liten arbetsplats vid köksbordet. Fönstet står öppet och då och då hör man folk gå förbi på vägen utanför och prata. Njuta av försommarkvällen... Ljudet av en avlägsen motorcykel får mig att orka rätta lite mer.
Vid diskbänken står Tobbe och diskar.
Fred över jorden. Maj i Umeå.

Sommar, sommar våt och het...

Bloggens titel får du tolka som du vill, men jag kan i alla fall meddela att sommaren har entrat Umeå med besked. Frågan är hur många lika varma sommardagar vi kommer att få i år... Jag tackar och tar emot och smörjer mina röda armar som har blivit välstekta på framsidan men på baksidan har dom fortfarande samma grönvita färg som alltid.
Helgen har varit lugn och skön. Den inleddes på fredagseftermiddagen med en glass på stan. Ovanligt att vi utnyttjar fredagseftermiddagen som en egentlig del av helgen. I vanliga fall brukar den tillbringas i lägenheten, irrandes omkring för att lyckas åstadkomma någon sorts middag. Nu verkar det dock som att sommarvärmen har satt lite fart även på oss och solen ger faktiskt energi. Det är bara att erkänna. På fredagskvällen träffade jag Jojjo för en fika på stan och sedan dejtade jag Tobbe hemma framför TVn och dog till tonerna av Mel Gibsons stridslur i Braveheart.
På lördagen blev det varmt på riktigt och eftersom vi ingen balkong har satte jag mig ute på gården med en god bok. Det dröjde inte länge förrän grannfrun kom utvalsande och verkade rejält socialt utsvulten. Jag fick snabbt veta allt om alla i huset och detta är något som så här i efterhand får mig att undra vad hon säger till dom andra om oss...
Tobbe och klasskompisen Ante satt inne i köket och pluggade hela dagen, men på kvällen kröp dom ut och vi grillade hamburgare i kvällssolen... Hur kan hamburgare bli så mycket godare på en grill?
Söndagens utflykt gick till Hössjö och Linda och Staffan. Där blev vi bjudna på mackor och kladdkaka i den gassande majsolen. Vill inte veta hur många superlativ jag slängt mig med under dagen, men jag kan bara konstatera att ibland är det underbart att leva. Särskilt i maj, när det är ljust och varmt... För övrigt kan jag tillägga att jag inte har ätit på McDonald's. Det brukar jag heller inte göra, men i dag är jag särskilt glad att jag inte har gjort det eftersom vi hyrde Supersize me i kväll... Åh vad jag är glad att jag inte bor i USA! Vilket sjukt jäkla ställe! På tal om hjärnan i rumpan...

Humbert!

Mamma har redan döpt den lilla tjorven så tills vidare får h*n helt enkelt heta Humbert. Kanske inte det vackraste av alla namn, men det känns så där lagom neutralt. Här framträder h*n i alla fall för första gången i mediabruset. Helt otroligt häftigt! Vi fick även en 4D-bild, ett riktigt jäkla fotografi alltså... Sjukt coolt. H*n ser precis ut som Tobbe. Fast pytteliten. Pytte, pytteliten. Do-date flyttades en dag och nu är det den första oktober som gäller. Bara att hålla i sig och åka med!

Stockholm, Stockholm, stan i världen...

En helg i Stockholm och energinnivån är på topp igen. Inte för att jag vet om den var särskilt låg innan, men nu är den i alla fall på topp!
Vi hade en underbar helg i huvudstaden och boendet hos Fia och Per var det bästa tänkbara! Hela helgen går till historien som en av de trevligaste. Tänk vad man kan hinna med mycket utan att egentligen göra något speciellt. I fantastiskt sällskap blir det inga problem, det är då en sak som är säker.
Bilderna är ett axplock ur helgens galleri.
Vistelsen inleddes med en jazz-brunch på Mosebacke och fortsatte med ett besök hos björnarna på Skansen. Det är alltså en björnunge som sitter uppflugen i björken på bilden, jagandes en kråka. Naturen är väl ändå finurlig...
Vidare följer några bilder från valborgsmässoaftonens picknick i Hagaparken.

Frågan om var man i framtiden ska bo har väl inte precis fått något självklarare svar... Stockholm är underbart och inhyser underbara vänner, men här finns fast jobb... Åker man norrut finns där underbar familj och andra underbara vänner. Hur gör man? Är det kanske så enkelt att det blir bra var man än tar vägen? Kan man dra lott om sånt här? Eller kanske ska vi kluuunch... Min pappa gillar att kluncha. Kan man dra det så långt att man låter klunchningen avgöra sina livsavgörande beslut? Det får vi kluncha om...

I morgon är det dags för ultraljud. Nervöst. Tänk om min bebis har hjärnan i rumpan... Men vem har väl å andra sidan inte det?

Pilotstudie

Jag känner ingen pilot. Jag vet inte ens om jag kan säga att jag någonsin pratat med en pilot. En gång på en utbildningsmässa pratade jag med en helikopterförare, men jag vet inte om det har med saken att göra faktiskt.
Under ett längre tag har jag dragits med funderingen om vad det egentligen är som skiljer en pilot från en busschaufför. Vad är det som gör att pilotyrket anses vara något av det häftigare en människa kan göra och fortfarande få betalt för det medans en busschaufför lika gärna skulle kunna vara sophämtare...
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det är kabinpersonalen som gör skillnaden. Tänk dig... Som pilot har du ett helt harem. Män och kvinnor. När du jobbar serverar dom dig det du för stunden känner dig sugen på. Alla är snyggt klädda och har pampiga frisyrer, snygga naglar och en felfri make-up. När du kliver av ditt ståtliga fordon har du hela haremet svassandes bakom dig i pumps och kortkort.
Är detta den enkla anledningen till pilotens ständigt pilska flin?
Vad gör piloten och kabinpersonalen på kvällstid när maskinen tankas och städas?
Plötsligt är det inte längre något mysterium för mig varför piloter sällan jobbar efter att de passerat 50-årsstrecket... De håller inte längre ståndet. Unga, ståndaktiga efterföljare tar vid.
För visst verkar det väl som att piloter egentligen bara är pilska busschaufförer med låtsassolbränna?

Den springande babyn

Det gäller att inte ligga på latsidan bara för att man är gravid. Med detta i bakhuvudet har jag ägnat en del av kvällen åt att jogga lite. Detta blev dock en något övernaturlig erfarenhet. Det gick bra att springa. Inga problem. Bra flås och studs i benen. Problemet låg någon annanstans. I min livmoder för att vara exakt. Den lilla bebisen måste ha upplevt en ganska turbulent tur broarna runt. För mig kändes det ungefär som att ha en handboll som studsade omkring i magen för varje steg och hela tiden kände jag skräcken av att handbollen av misstag skulle studsa ut genom öppningen och rulla ner i diket... Ush! Vilka hemska tankar... Ska i fortsättningen hålla mig till mindre skumpiga motionsformer så som promenader och cykelturer, för några tequilaraces är det väl knappast läge för...
Å vad våren är härlig. We like, we like...

Till den det berör...

Vecka 18

Du: Om du är förstföderska kanske du kan känna de första rörelserna nu. Men det är inte ovanligt eller konstigt om det dröjer ytterligare ett par veckor.

Fostret: Det ofödda barnet är nu cirka 18-19 cm långt och väger ca 170 gram. Fostret övar matsmältnings- och utsöndringsprocesserna genom att svälja fostervatten och låta det gå ut via urinblåsan. Tungan har redan fått smaklökar och fostret kan reagera på fostervattnets smak.

Egentligen vill jag inte dränka någon annan i min graviditet, men om du läser det här får du stå ut helt enkelt. Utbudet styrs av efterfrågan, det vet både du och jag. Därför måste jag ge folket vad folket vill ha!

Vinter vs. sommar

Helgen kan nog sägas ha gått i kampens tecken.
Inledningen med fredagkvällens squshkamp tog mig väl kanske inte direkt upp på prispallen, men jag vann ett set av fem, och med tanke på tidigare dueller så kan jag bara vara helnöjd!
Lördagen tillbringades på stan där vi köpte borrar och ett nyckelskåp. De tidigare för att kunna sätta upp det senare och en hylla som inhandlades i februari men som förblivit en dammsamlare fram till nu.
Kvällen tillbringade jag tillsammans med ett gäng blivande poliser, alltså några ur Tobbes klass. Vi firade ett födelsedagsbarn och spelade Rappakalja. Detta kan sägas vara kamp nummer två. Behöver jag säga vem som vann? Jaha! OK. Det gjorde jag!
Dagens första utmaning blev en cykeltur med Tobbe och min nya cykel Rut. Man kan nog kalla det för utmaning eftersom den grusväg vi valt för ändamålet hade klätt sig i vårskrud, och har du aldrig sett en grusväg i vårskrud kan jag berätta att det är ungefär som havregrynsgröt, fast brun. Cykelturen blev således en utmaning. Väl framme vid vårt mål, en slänt vid umeälvens strand, tycktes vedermödorna plötsligt vara bortblåsta. Solen sken från en nästan klarblå himmel, vi grillade korv och åt bullar.
När man sitter vid en älv ser man verkligen hur våren kämpar, hur allt har brått... Små isflak flyter i rask takt i riktning mot havet och älvens strömmande vatten kämpar hårt för att slita loss nya isflak från strandkanten.
Dagar som den här är det skönt att bara titta på.
Med en kopp kaffe i den ena handen och en bulle i den andra.

Ett litet hjärta som slår...

Jag fick lyssna på hjärtat!
Fram till i dag har jag gått omkring med en liten oro om huruvida jag verkligen är gravid. OK, jag slutade ha mens. Jag gjorde ett positivt graviditetstest. Magen har växt. Men tänk om allt bara är slumpen! I dag tryckte dock barnmorskan Barbro på min mage och konstaterade att livmodern ligger där den ska, halvvägs upp till naveln. Sedan tog hon fram miraklet. En liten manick som hon strök mot min mage och som lät mig höra min lilla bebis för första gången! Sjukt magiskt. Ville gråta och skratta men lyckades vara den samlade person jag egentligen är och frågade hur litet hjärtat egentligen är... Ibland är jag så dum! Jag skulle ha skrattat mig less!

I fredagskvällens sköte finns en squashmatch som jag laddar för fullt för att vinna.
Tobbe är bra på alla sätt och vis men i kväll ska han slaktas, snabbt och effektivt. Duellen kommer att äga rum kl 19.00 på IKSU för den som har intresse av att följa slakten live.
Nu ska jag åka och handla mat så att jag orkar 60 minuter av hård fysisk aktivitet!

Jag kallar henne Rut...

Hon är guldfärgad och grann. Dyr som tusan, men förhoppningsvis värd sin vikt i guld!
Under min första kväll i Umeå efter påskledigheten har jag rastat henne en sväng och jag kan säga att Rut är en brud med bra glid! Hon rullar fram som om hon aldrig gjort annat. Å andra sidan har hon väl inte det heller...

Påsken har varit en underbar ledighet. Jag har hunnit med både Piteå och Gällivare, slalom, lunch på Thai garden, många påskägg och mina första gravidkläder! Har inhandlat ett par jeans som faktiskt ser rätt coola ut, undantaget den gigantiska resårmudden som klättrar upp över den rundade magen. Jävlar vad jag skulle kunna skrämma folk med den... Köpte även en randig top som jag nog skulle ha kunnat köpa även om den inte hade varit gravidskräddad.

Det känns bra att vara tillbaka i den lilla lägenheten. I morgon bär det i väg till barnmorskan och vi får väl se vad hon har att erbjuda den här gången. Jag hoppas i alla fall på lite mer kroppsvätskor än sist.
Fortsättning följer.

Lägg ägg!!!

Ibland händer saker som man absolut inte räknar med.
Man kan överraskas av människor som i ens fördomar är sådana som aldrig överraskar.
Man kan röras till tårar på ett arbetslagsmöte.
För att några uppskattar vem man är. Uppskattar det man gör. Uppskattar att man finns.
I dag fick jag ett påskägg av mina kolleger.
Oväntat, men så oändligt uppskattat!

Glad påsk!!!

These boots are made for walking...

...and that's just what they do...
Vissa köp man gör ångrar man. Så är det bara... Fast när jag tänker efter har jag inte gjort särskilt många köp som jag ångrar. Och dessa två älsklingar är verkligen ett av de mer lyckade köp jag någonsin gjort. Ett par kängor som håller i vått och torrt och som bär mig längs vägarna.
I kväll har vi gått till Ica Kvantum, bootsen och jag. En resa som inte alls känns särskilt lång med bil, men på fötter tog det en stund kan jag lova! Dock är det ju nu så i det ljuva norr att solen skiner i full karreta kvällen lång, så promenaden blev en ren fröjd. Jag kom till och med på mig själv med att gå och gnola på Sareks gamla slagdänga där jag gick längs Grubbevägen som aldrig tycktes ta slut... Snacka om harmoni. Ibland fylls jag av den där känslan av att nästan sväva fram... När man är så lycklig att man bara vill jojka. Det är ren och skär lycka det... När man vill flyga som en ko över fjällen. Kanske är det just det jag kommer att göra under påskhelgen:
En gravid brud på skidor.
Högt över fjällen det flyger en ko.
Same same...

Ett blått snöre

Att ha en syster kan innebära så mycket...
En trogen vän som vet ALLT.
En människa i samma storlek att byta kläder med.
En varelse vars tystnad du kan uthärda på telefon.
Helt underbart fantastiskt!

Förra veckan visade det sig även mycket lönsamt att ha en storasyster. Jag har redan berättat om det ursnygga bältet som kom i ett vadderat kuvert.
Detta bälte har jag nu burit varje dag sedan nedkomsten och jag tänker fortsätta med det!

Varje måndag när arbetsdagen är avslutad känner jag en otrolig lättnad. Vet inte vad det är som gör att måndagarna känns så ovanligt seeega och långa. Ibland tror jag att det är omställningen från att under helgen ha umgåtts med vuxna, ofta ganska lågmälda människor, och sedan plötsligt på måndagen kastas in i ett klassrum fullt av inte alls särskilt lågmälda tonåringar.
Just nu sitter jag och funderar på huruvida jag ska skriva om de rader jag just skrev om att jag umgås med ganska lågmälda vuxna människor. I mitt huvud försöker jag komma på vem jag umgås med som är lågmäld... Jag kommer inte alls på särskilt många. Snart sagt ingen.
Tobbe skulle nog kanske av många anses vara lågmäld. Eller? Men nä... Han är inte lågmäld.
Ingen i min familj är lågmäld. Verkligen inte. Och om någon i familjen vill lägga in sitt veto här och hävda sin lågmäldhet så är det bara att lägga ner... Du är INTE lågmäld!
Hur som helst, på helgerna umgås jag inte särskilt ofta med pubertala människor som brölar rätt ut i luften vid minsta känsloförändring. De flesta i min bekantskapskrets har i alla fall någon sorts impulskontroll... OK, detta skulle också kunna diskuteras, men det tar vi vid ett senare tillfälle för jag har just nu inte tid med att trampa någon på tårna.

Sov gott!

Älska Norrland II

Jag tror att landsändan på grund av ironin i del I förtjänar en resning.
Trots slask, grå himmel och blöta strumpor finns det saker som förtjänar att förevigas i oändlighet.
Platser som är så otroligt vackra, oberoende av väder eller vind. Platser som man kan bevara i sitt hjärta och besöka när man vill.
För dig som inte har just den här bilden i ditt hjärta får du här en liten bild att titta på: Umeälven i all sin glans.

För övrigt kan jag tillägga att det här med digitalkamera verkligen är min melodi. Passa dig, för här kommer det att regna bilder!

Ut i rampljuset...

Här kommer den då.
15 cm lång.
130 g tung.
En aning dold.

På grund av blött hår och frånvaro av skönthetsprodukter väljer undertecknad att inte själv figurera på fotografiet.

Älska Norrland!

Visst är det just sådana här dagar, när du får paddla fram på gångvägen, som får dig att ÄLSKA norrland?
Glöm midnattssol. Glöm norrsken. Glöm palt och polarbröd. Glöm suströmming och glöm den friska luften.
Älska april. Älska snöblandat regn. Framför allt, älska gore tex.

Ett vadderat kuvert

Ringde min sambo från jobbet för att berätta att skolan var belamrad av en massa poliser som en stund tidigare anlänt i en minibuss.
- Razzia!!! var min första tanke, för tro mig, det skulle nog finnas en del att ta av... Efter en stund visade det sig dock att polisligan bara var på besök för att avnjuta en god lunch. Vilka jäkla löneförmåner... Glida runt från arbetsplats till arbetsplats och bli erbjuden gratis lunch. Och varför? För att du har uniform och en penisatrapp i bältet... Nåväl, jag ringde i alla fall, och fick veta att jag med posten hade fått ett vadderat kuvert. Klockan var ungefär 12 och jag visste att det var ca 4 ½ timme innan jag skulle få sätta händerna i det där paketet.
Väl hemkommen dröjde det inte många sekunder innan jag rivit bort det vackra papperet och hittat ett underbart snyggt skärp som min älskade syster skickat som ett tack för hjälpen på hennes fantastiskt lyckade 40-årsfest i lördags. Oj vad glad jag blev!!
Nu måste jag bara hitta en passande outfit som går bra ihop med båda skärpet och min nya mage. Helst av allt skulle jag ha velat ha ett par snygga ljusa jeans... Men det blir väl att ta mina gamla Nudie i en ganska tråkig ljus nyans...

Jag har bakat bullar i kväll! Egentligen för att familjen David och Ylva Rosenlund skulle komma på besök på lördag. Nu verkar det inte helst säkert att de verkligen kommer, vilken känns otroligt trist. Men för att se det hela från den ljusa sidan så är det ju aldrig fel att ha lite bullar.
Om jag hade varit den perfekta husmodern hade jag sagt att "det är ju så bra att ha om man skulle få besök!". Men eftersom jag fortfarande är det vanliga Sofia så väljer jag att säga att "Det är ju så förbannat gott med bullar!".
Efter detta erkännande lämnar jag stolen som jag har under rumpan och beger mig till köket där bullarna nu bör ha svalnat till en perfekt avnjutningstemperatur.

Peace!

Snöhelvetet...

... bara fortsätter att falla från himlen. Tur att man är en människa med sol i sinnet sådana här dagar. Gick en liten sväng till min frissa för att inhandla hårfärg. No more blonde! Förvisso är redan halva håret brunt (se utväxt) så förvandlingen kommer väl inte att bli så förfärligt brutal, men i alla fall en förvandling. '
Hur som haver, skulle egentligen bara berätta att den lilla promenaden till frissan nästan kan likställas med en topptur med stighudar. En ofantlig massa snö virvlar omkring i luften och på något konstigt sätt lyckas den söka sig in under halsduken och ner innanför jackan.

Dagens Bräntisonsdag har varit till största belåtenhet för fröken Sofia. Har verkligen insett hur en konflikt kan leda till utveckling. Hoppas bara att det håller i sig.
Jag har även insett att mitt liv som gravid har gett mig mer skinn på näsan. Vet inte om jag någonsin har saknat det, men nu börjar jag nog likna cowboy Zeb på snoken... Fattar inte vad det beror på. Ibland känns det som att man har lättare att stå upp för sig själv när man liksom är två... Inte för att den där 14 cm-klumpen i min mage är mycket att hoppas på när det gäller konflikter med finniga tonåringar... men på något sätt känns det ändå så.

Det snöar fortfarande... jag ska gå till tvättstugan. Jag och min kula, som faktiskt nu börjar synas.

Puss!