Sedan våra bebisar föddes har vi hängt ihop. I åtta månader närmare bestämt. I början var allt väldigt trevande. Ömmande bröst, skrikande bebisar, barnbajs, efterkontroll... Ja, i början var det mest sånt. Ingen visste vem den andra var, på riktigt. Nu har veckor och månader gått. Öppna förskolan har varvats med fika på stan och i slutändan också lite rödvin. Mammorna har blivit människor och riktigt goda vänner. Jag har sett deras bebisar växa till riktiga små människor. Jag har sett hur dessa nyförlösta mammaoskulder blivit rutinerade småbarnsmorsor. Alltid med en banan redo i innerfickan och ett paket våtservetter innanför bh:n. Vi har hjälpt varandra tror jag. I alla fall har jag fått ett enormt stöd av deras vänskap och goda råd.
I dag skulle vi fika tillsammans för sista gången. Sista gången. Det var så fint och mysigt. Ungar överallt som krälar över varandra, sliter varandras hår och drar i grannens leksaker. Totalt omedvetna och ändå så djupt införstådda.
Jag och Klara fick presenter. Jag ville gråta men lät bli. Allt var som vanligt men med sorg i hjärtat.
Tack fina mammor! Och puss!
2 kommentarer:
Så fint! Det är inte utan att jag blir lite avis på att jag inte har hittat ett gäng så fantastiska mammor att stöta och blöta med...
Avsked är aldrig roliga men vilken tur att Umeå är nära!
Jag är säker på att det finns fantastiska mammor även i norr. Om inte annat så kommer en på söndag! = )
Och ja, det är sant. Umeå är jättenära!
Skicka en kommentar