Var hälsad nya fina hemstad!

Cissi tipsade om rubriken och jag kan inte annat än använda den. Allt har gått så bra så. Lägenheten formar sig allt mer till ett riktigt hem och den är så fin! Balkongen mot havet motsvarar alla mina förväntningar. Väggarna är fortfarande tomma men jag väntar på att min kärlek ska komma och hjälpa till med tavelhängningen. Han är väl det som fattas mig mest just nu. Det hade varit skönt att få bo in sig tillsammans. Men han kommer på fredag. Det blir fint.

Dagarna har sprungit fram. Mycket ska fixas och mitt i allt fixande vill Klara fortfarande äta och sova (!). Jag tror att Klara gillar Piteå. Hon passar in här.
Vi har fortfarande inget internet i lägenheten. Sitter hos mamma och datlar. Förhoppningen är att det inte ska dröja allt för länge innan vi återigen är den del av cyberspace.
Hoppas allt är bra där ute!

Farväl älskade stad!

Det här är sista gången jag sitter vid min dator, i min soffa, i min lägenhet - i Umeå. I morgon är det en annan plats som är hemma. En annan plats som är trygghet och avkoppling.
Alltihop känns konstigt och overkligt. Allt är packat och städat. Vi sitter och väntar på varsin pizza som kommer att bli sista måltiden. What a way to go... Dock kan tilläggas att de kommer från pizzerian på hörnet där vi många fredagar köpt vår middag och njutit av helgen så det här känns som ett helt rätt avslut.
I dag när vi städat färdigt åkte vi till Tobbes kårhus och grillade med alla hans klasskompisar. De är människor som jag har umgåtts med ganska ofta och även om det är människor som jag bara känner på ytan så känns det rätt galet att vi förmodligen inte kommer att träffas mer. I alla fall inte på väldigt länge. Så har hela veckan varit. Hejdå, hejdå, hejdå. På återseende. Vi ses ju snart igen. Vi måste ses igen. Vi vill ses igen. Sorgligt.

Men i morgon är en ny början. Nästa vecka kommer att vara fylld av annat. Hej, hej, hej. Nu bor vi här. Nu är vi pitebor. Jo, vi har flyttat hem. Det ska bli spännande. Riktigt spännande.

Nej nu är det jag som cyklar och köper pizza. Vi ses snart igen! När jag får tag på en dator och mina flyttblåsor i händerna har läkt.
Over and out!

Packman

I helgen är det brännbollsyra här i stan. För några år sedan var denna helg lika viktig som midsommar eller jul. Öl och skräpmat i kopiösa mängder seglade tillsammans omkring i min kropp. Man drev omkring, glodde på folk och skräpade säkert ner en massa. Man levde om, sjöng konstiga sånger och frös häcken av sig.
Förmodligen är det just nu kaos på Fysikgränd. Engångsgrillar svalnar på gräsmattorna på Ålidhem. Personalen på stans systembolag sitter hemma i sina soffor och pustar ut efter en lång och hård arbetsdag. Där är vi också. I soffan alltså. Tumultet känns långt borta och inte särskilt lockande. Åren går och saker förändras. Man tror det inte men saker förändras verkligen. Jag känner mig som densamma. Ung, fräsch, fast och spontan. Jag är densamma, fast på ett annat sätt. En nyare, säkrare version av mig själv. Windows XP blev Windows Vista. Jag blev vuxen. Eller nåt...

Nu är det karra och tv-tittande i soffan. Leve Brännbollsyran!

Dom säger det är lågt, men det är inte lågt!

Jag gör det, min mamma gör det, mina kompisar gör det, min syrra gör det. Även du gör det. Vi läser bloggar skrivna av människor vi inte känner. Människor vi kanske aldrig har sett. Ibland får det mig att skämmas lite. Jag spionerar. Jag sätter mig in i livsöden som egentligen inte har med mig att göra. Jag vet mer om dessa människors vardag än jag vet om många av mina närmare vänner. Det är galet. Lätt vrickat och alldeles underbart. Vad är det som gör det hela så fruktansvärt interssant? Vad är det som får mig att varje dag hålla mig uppdaterad på vad X, Y eller Z hittade på under sin lediga dag eller när svärföräldrarna var på besök? Varför bryr jag mig om hur Y inreder sitt datarum eller dekorerar sitt soffbord? Varför måste jag veta hur det gick på Zs anställningsintervju eller vart hon ska resa i sommar?
Jag hittar inga vettiga svar på mina frågor och det stör mig. Det närmaste jag kan komma sanningen är att jag nog är lite nyfiken av mig. Men är det allt?

En naturlig följdfråga är så klart den om varför vi bloggar. Jag skriver nästan varje dag. Det jag skriver är oftast varken viktigt eller särskilt tankeväckande. Ändå finns det dom som läser. Jag gillar så klart att skriva och har alltid gjort. Men jag hade kunnat skriva i en dagbok av papper, för min egen del, utan att blotta mig. Jag hade absolut inte behövt dela med mig av min vardag så att vem som vill kan läsa. Men på något sätt triggas jag av att ha läsare. Jag gillar tanken på att någon annan får smaka på mina ord, även om dom ibland är tomma.

Det är väl kanske bara så att världen har förändrats. Det privata som tidigare var tabu har blivit OK och acceptabelt. Vi vill dela med oss och ta del av andra. Vi delar varandras liv, ibland inkognito, ibland inte. Och på något sätt är det väl fint.
Vissa säger att det är lågt. Men det är inte lågt!

Kära mammor

Sedan våra bebisar föddes har vi hängt ihop. I åtta månader närmare bestämt. I början var allt väldigt trevande. Ömmande bröst, skrikande bebisar, barnbajs, efterkontroll... Ja, i början var det mest sånt. Ingen visste vem den andra var, på riktigt. Nu har veckor och månader gått. Öppna förskolan har varvats med fika på stan och i slutändan också lite rödvin. Mammorna har blivit människor och riktigt goda vänner. Jag har sett deras bebisar växa till riktiga små människor. Jag har sett hur dessa nyförlösta mammaoskulder blivit rutinerade småbarnsmorsor. Alltid med en banan redo i innerfickan och ett paket våtservetter innanför bh:n. Vi har hjälpt varandra tror jag. I alla fall har jag fått ett enormt stöd av deras vänskap och goda råd.
I dag skulle vi fika tillsammans för sista gången. Sista gången. Det var så fint och mysigt. Ungar överallt som krälar över varandra, sliter varandras hår och drar i grannens leksaker. Totalt omedvetna och ändå så djupt införstådda.
Jag och Klara fick presenter. Jag ville gråta men lät bli. Allt var som vanligt men med sorg i hjärtat.
Tack fina mammor! Och puss!

Lägesrapport

Kjolväderstatus: Mycket bra!
Kaosstatus: Kaos? Jo, lite...
Flyttstatus: Ser förhållandevis bra ut. Alla garderober tömda. Bara kök återstår.
Tröttstatus: Alla trötta, dock vid gott mod.
Ontihjäratatstatus: Många sorgliga avsked i dag. Men vi ses ju snart igen!

Paus

Sitter och småflämtar. Sjukan är bättre även om mattheten fortfarande har en del av min kropp i besittning.
Men i dag min vän, i dag beror flämtandet på rent, hårt arbete. Köket har börjat tömmas kartongtornet i vardagsrummet växer sig allt högre. Men det är så kul! Vi har lyssnat på Petter och packat, snusat, filosoferat och packat lite till. På sätt och vis är det lite småtrevligt, trots röran. När man vet att kaoset är temporärt och att det kommer att bli jättekul att packa upp, ja då känns det inte alls så tokigt. Det sägs dessutom att kaos skapar kreativitet och ur det perspektivet har vi väl egentligen inget alls att klaga på.

I morgon är det sista dagen på Öppna förskolan. Finns risk att jag blir lite känslosam. På kvällen är det middag med fina tjejerna från jobbet. Finns följaktligen ytterligare risk för känslostorm.

Känns som att jag bara skriver om flytten. Bare with me. Snart är det över. Förmodligen kommer det nya käpphästar jag kan klamra mig fast vid men det blir i alla fall omväxling.
Dags för att torka några skåp. Puss!

Överkörd

Stockholmsvistelsen blev mycket trevlig. Jag har fikat, ätit, druckit, återsett gamla och nya släktingar, ätit och druckit ännu mer. Kort och gott, en mycket lyckad helg.
I går kväll kom jag hem och när jag fick se Klaras lilla huvud i folkvimlet på flygplatsen blev mina ögon alldeles blanka. Det har varit jätteskönt att vara själv några dagar. Att få äta och dricka kaffe utan att behöva sitta med andan i halsen. Men när allt kommer omkring väljer jag lätt andan i halsen om jag bara får ha min lilla glada solstråle vid min sida.

I morse vaknade jag och kände mig grymt konstig. Utan att lämna för många detaljer kan jag bara säga att jag har varit risig i dag. Känner mig bättre nu. Hopp om liv!

I morgon inleds sista veckan i Umeå.

Resfeber

Sitter med rödlackade naglar och funderar på om jag har packat allt. Funderar på om jag kommer att frysa om jag bara tar skinnjackan. Funderar på om jag borde gå och sola. Funderar på om jag kommer att se lejd ut i mina nya skor. Funderar på hur mycket jag kommer att sakna Klarisen som jag aldrig har varit borta från längre än högst några timmar. Tror det kallas resfeber. Pirrigt men samtidigt lite härligt.

I dag besökte jag mitt jobb för sista gången. Kramade eleverna och önskade dem ett bra liv. Små bebisar. Jag saknar dem redan! Men på något sätt var det skönt att åka dit. Jag satt med på mitt arbetslags veckomöte och jag kan konstatera att man får perspektiv på saker och ting när man har varit borta ett tag. Vissa stunder fick jag räkna till tio för att inte explodera på en av mina kolleger. Allt får ju ett så romantiskt skimmer när man inte jobbat på snart nio månader.

Nu ska jag fortsätta pyssla med min packning. Ha en underbar långhelg allihopa! Stocktown here I come!

Ghhhaaaaa

Shit! Nyss ringde bestämmarkvinnan från Piteå kommun. Bestämmarkvinnan hade bestämt att jag ska få komma på intervju. Ooohhh. Och jag var ärtig och klämmig och försökte skämta. Usch, det kanske jag inte borde ha gjort. Jag måste vara seriös. Jag har glömt hur man gör. Jag har ju bara varit mammaledig, busat och kastat innebandybollen i massor av månader nu. Nu måste jag bli mitt yrkesjag igen. På med finkläder och bestämda rösten. Ordnad frisyr och lagom med parfym. Grötfläckar på brallorna måste torkas bort och mitt examensbevis måste rotas fram.

Ojojoj. Nu måste Sofia skärpa sig.

Men oj så kul i alla fall! Att få gå på intervju.

Tankar på nattgammal is...

Sitter och funderar lite så här på kvällskvisten. Människor runt omkring mig, inklusive mig själv, stressar och har ångest för att vara nog bra, nog snygg, ha ett nog fint hem och en nog bra bil. Man ska vara engagerad i sitt jobb samtidigt som det sociala livet ska vara fullspäckat och snittblommorna på köksbordet ska vara konstant fräscha. Man ska ha sex med sin partner ofta, så fort tillfälle bjuds och har man inte det ska man nog fundera över huruvida förhållandet verkligen kommer att hålla så länge till.
I mitt ganska nya liv som gullungemamma kan allt det här lätt förr eller senare sluta i en härdsmälta.
OK, jag tycker att jag är ganska bra. Snygghetsfaktorn kan väl diskuteras, men jag överlever. Mitt hem är en hyresrätt som är helt ok men kanske inget man skryter över. Bilen är bra men den är ju lite liten nu när barnvagnen ska med överallt. Mitt jobb är intressant men frågan är hur mycket jag kommer att orka satsa och brinna för skolutveckling när jag vet vad jag har som väntar hemma. Jag älskar och uppskattar mina vänner mer än mycket annat här i livet. Dock kvarstår faktum att det hela tiden känns som att jag inte hinner träffa vissa lika ofta eller mycket som jag skulle vilja. När helgen kommer är jag dessutom ofta så trött och glad över att bara få sitta stilla i soffan med en godispåse och tystnaden. Snittblommorna hinner jag aldrig köpa. Jag tycker om blommor men jag har aldrig haft gröna fingrar och har faktiskt lyckats med konststycket att dräpa två garderobsblommor. Att vara småbarnsförälder är ett effektivt preventivmedel. Passionerat samliv ersätts lätt med en puss och en kram, ett jag älskar dig och sen är det godnatt.
Så här är livet. Och jag älskar det. Det pratas om att förverkliga sig själv. Det finns tusen sätt att göra det på. Man kan gå på power yoga. Man kan resa runt jorden. Man kan springa maraton. Alla väljer sitt sätt. Jag tror att förverkliga sig själv handlar om att leva livet. Livet levs för de allra flesta i en vardagslunk där den ena dagen avlöser den andra, dag efter dag. Så förverkligar vi oss själva genom livet...
Mitt liv är det bästa, för det är bara mitt och jag kan bestämma över hur jag vill ha det helt själv. Och så är det för dig också!

Bokdamm

Dagen började med att vi försov (!) oss. Klara vaknade i vanlig ordning kring 6 och låg och snackade med sin kompis nallen. Efter en stund lyfte vi över henne till oss och på något märkligt sätt lyckades hon somna om och sov till tio i åtta! Detta gjorde morgonen rätt stressig. Tobbe skulle iväg till skolan och jag och Klara till Öppna förskolan. Allt gick dock alldeles lysande och vi hann gott och väl med att sjunga både Ylle, ylle och Nyss så träffa jag en krokodil. Under sångstunden lade sig Klara ner på mage och en liten ettårskille smög fram och la sig bredvid. Där låg dom med rumporna i vädret och kollade på varandra en liten stund. Läste varandras ögon och fnissade lite. Sen reste sig ettårskillen och jazzade vidare i sångvirvlarna. Så häftigt det måste vara att vara ett litet barn. Det är nästan lite synd att man själv inte kommer ihåg mer. Men det kanske är så det ska vara. Var sak har sin tid. Sen går man vidare.

Sedan vi kom hem har Klara läst nyaste numret av Buffé och jag har börjat packa böcker. Dammiga böcker. Många av tegelstenarna som packas ner kommer nog inte att läsas så hemskt många gånger igen. Jag har alldeles för mycket spansk kurslitteratur bestående av böcker som iochförsig är bra, har stort och viktigt innehåll och skulle vara bra för mitt språk. Dock känns det inte som avkoppling att plöja Historias de Altamira nu när jag inte behöver. Ingen glad kolombian kommer att plira med sina ögon och fråga mig om symboliken hos tromben eller slavkvinnans sköte... Jag behöver inte låtsas vara mer engagerad än jag egentligen känner mig. Dock har jag oändligt svårt att kasta böcker. Dom har ju liksom tagit mig dit jag är i dag och jag ser dem lite som mina vapendragare. Jag älskar att läsa och det är skönt att själv kunna välja vad jag vill.
Oj hur här ser ut. Stök kan lätt ge mig sammanbrott och jag är glad att jag vet att det är tillfälligt. Banankartonger i all ära, men inte tusan har dom hög mysighetsfaktor!

Risp rasp

Jag har fått whiskey i rösten. Jag låter just nu mer erotisk än vad jag egentligen är men det är väl bara till att njuta så länge det varar.
Dagens äventyr var en bilutflykt till Obbola för lunch. I Obbola finns ett pappersbruk och därav är atmosfären på många sätt mycket lik den i Piteå. Jag försökte dock förklara att som pitebo är man immun mot lukten. Utbölingar tycker att det luktar skit, surströmming eller något annat otrevligt. En sann pitebo identifierar lukten som pengar, välstånd och livlina. Detta blev ett sidospår. Lunchen i Obbola var underbar. Paj och bullar till efterrätt.

Klara visar sin nya frisyr. Och innan du dömer ut frisören vill jag bara att du ska komma ihåg att Klara är jättenöjd och känner att det här är hon.

Tomt

Mor Kerstin har åkt norrut med bilen full av våra prylar. Vår lägenhet är tömd på mysighetsfaktorer som gardiner, blommor och tavlor. Dessutom har vi inte längre något överflöd av lakan, handdukar, vinterjackor och skor. Flyttporocessen har börjat och det känns bra. Blytyngderna på axlarna har blivit mer som aluminium och det som är kvar att göra känns mer överskådligt. Det ekar mellan väggarna men det är ljust och fint när varken textil eller lövverk hindrar solstrålarna från att kika in genom de numera rena fönsterna.
Nu håller jag på att förbereda mig inför den stundande stockholmstrippen. Jag fick mig ett par fina begravningsskor på stan i fredags så nu känns det som att jag kan visa mig bland storstadsfolket utan att skämmas. En högstadielärare på mammaledighet utstrålar inte så mycket glamour. Gympadojor och fleece är bekvämt men på Söder är man nog fett ute i den munderingen. Mina nya pjucks känns mer ok, även om dom inte studsar lika bra.

I kväll har vi firat Ante som bjöd på fika så att det stod härliga till. Men jag kan konstatera att man reagerar konstigt på socker när man inte äter det lika ofta längre. Gårdagens godispåse gjorde mig groggy. Jag tror att jag är avgiftad nu.

Ha en bra söndagskväll kära vänner.

Klippt och skuret

Nu är det gjort! Frisyren som med tiden har blivit mer och mer Boppers ser nu mer ut som Gustav Vasas kontrollerade hjälmfrisyr. Som jag befarade är det inte lätt att klippa någon som har samma kroppsspråk som en orm men det gick ändå över förväntan. Hennes pappa som har ett skört hjärta och är lite svag med det mesta som gäller hans dotter hade lite svårt att bevittna ingreppet men jag tror att han kommer att vänja sig. Han måste helt enkelt vänja sig.

Ska Ola Salo ha på sig bröstlappen av paljetter i morgon? Jag är väl ingen schlagerfantast av rang men lite spännande är det ju ändå. Jag gillar The Ark och bröstlapp eller inte borde de väl ändå ha en chans... Inte för att jag har hört de andra bidragen men...
Tankar med djup så här på morgonkvisten.

Renad

Tobbes utrensning av förrådet gav resultat. Efter två timmar kom han upp med två av sina gamla nallar. Två gamla, slitna 70-talsnallar som Klara ska få överta. Båda nallarna är märkta med Tobbes namn med fastsydda textilband. Dom har älskats de små liven. Det syns tydligt.

Kvar i källaren blev en massa säckar och kartonger som vi i kväll har transporterat till tippen. Vilken känsla det är att göra sig av med skrot. Skrot tar energi på ett obehagligt sätt och i bilen på väg från tippen kändes det som om vi flög. Viva tippen!

Dagen i dag har varit mysig. Jag bakade hallonmuffins som Ella och Vilgot kom hit och avsmakade i sällskap av sina fina mammor. Det är så roligt att prata med kloka människor som man kan skratta tillsammans med. Äta muffins och skratta - kan det bli bättre? I samråd med dessa kloka kvinnor har jag bestämt att Klaras hår måste klippas. Hennes pappa är lite motsträvig men å andra sidan vet han inte hur det känns att ha irrterande hårtestar killandes i ögonen. I morgon ska det ske. Frågan är bara hur man får en sprattlande gladskit att sitta stilla. Det lär vi bli varse.

I morgon är det helg och mamma kommer hit! Tjoho!

Pyssel och knåp...

Inspirarad av diverse löst folk i bloggvärlden bestämde jag mig i går för att lära mig Photoshop. Jag laddade hem en version av alla miljoner som skvalpar omkring på nätet och hoppades på att jag valt den rätta. Sen blev jag fast. Tobbe gick ner till förrådet för att rensa alla gamla gömmor inför flytten och jag satt här och försökte titta på Grey's samtidigt som jag slet mitt hår för att klura ut hur i hela friden jag skulle få texten att fastna vid mina bilder och som tur var hade jag storasyster på tråden som förklarade att jag måste göra om filen till jpeg för att kunna kika på konstverken ordentligt. Mycket övning kvarstår men det är ju hur kul som helst!

Här är i alla fall några bilder från påsklunchen hos raraste Malmström för en månad sen. Inte purfärska bilder kanske men jag övar ju bara. Ni får ha tålamod med det här. Risk finns för att jag kommer att börja missbruka.

Nu är det dags att ta av sig Tobbes shorts och kamma håret. Gullungen sover och fika väntar!

Tankar och drömmar

Om tre veckor bor jag inte längre i den här lilla lägenheten. Tre veckor. Det är jättesnart. När jag tänker mig in i framtiden brukar jag jämföra med motsvarande tid i det förflutna. För att jämföra tänker jag nu på saker jag gjorde för tre veckor sedan. Det är inte alls länge sedan.
Hela våren har jag sett fram emot flytten på ett ångestblandat sätt. Jag har varit rädd för att sakna mitt jobb, mina vänner och allt som har med Umeå att göra. Just nu är det dock mest en längtan efter att få komma igång och komma in i det nya livet. Jag funderar över hur det kommer att vara att äta frukost på Räkstigen och sedan se Tobbe cykla iväg till jobbet (ok, i mina drömmar har han polisuniform och ser jäkligt cool ut). Jag funderar över vad jag och Klara ska göra på dagarna och vad jag ska ha på mig när vi åker med Jenny och Edvard till stranden. Jag tänker på vad mamma ska bjuda på när vi tar en promenad dit för att dricka en kopp kaffe. Och så jobbet. Jag drömmer om att jag får jobbet jag vill ha, undrar över vad jag ska ha på mig när jag cyklar iväg första dagen, hur jag ska presentera mig för kollegerna och vad dom kommer att tycka om mig. Jag spekulerar kring övningar jag vill göra med eleverna och sånger vi kan sjunga på spanska.
Lägenheten är redan färdigmöblerad i mitt huvud. Detta innebär att en tur till IKEA är nära förestående. Jag längtar efter att få ställa in våra möbler i den tomma lägenheten och jag längtar efter att den ska bli vårt hem, med våra lukter och våra klädhögar, dammråttor och hårstrån.

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu men det är kul. Mest är det bara kul!

Bollen

I dag är ännu en lugn dag men utan vredesutbrott från den lilla. Hon väckte oss klockan sex och tack för det tidiga uppstiget hade vi hunnit äta frukost och göra ett storkok med barnmat innan klockan var nio.
Nu har vi precis kommit hem från promenaden och snart är det dags för mellanmål, äpple och banan.
Bollen ja. Jag har hittat en räddare. Klara har varit en sol hela dagen och detta tack vare en innebandyboll. Hon skälver av glädje när hon ser den och jag är så tacksam för att innebandybollen kom in i våra liv just i dag. Hon brås väl på sin pappa på mer än ett sätt.

Slow

En bild från frukosten, när pappan fortfarande var hemma och livet lekte!
Mössan har Klara ärvt av sin kusin Gustav och den har hon på sig när hon äter för
att undvika kladd. Det kan bli jättekladdigt...

Så har den här dagen varit. Lugn och långsam.

Jag hade tänkt att jag och Klara skulle vara bara vi och mysa, promenara och leka. Klara tyckte att det var roligt en stund men efter en inte allt för lång tid var hennes prylar inte lika roliga och hennes krypträning kändes urtrist. När middagen var serverad och hon satt i sin stol och mumsade vände hon sig mellan varje tugga mot ytterdörren och skrek sitt lilla hundskall som hon alltid gör när hon ropar på sin pappa. Hon skällde och skällde och när pappan äntligen kom genom dörren hade hennes lycka inga gränser. Hennes räddare hade anlänt. Prisa gudarna för pappan!

I morgon går vi till öppna förskolan. Flickebarnet ska skonas från ännu en mysdag.

Lugnt

Vilodag och sabbat. Pappan i huset är lite trött i dag efter gårdagskvällens skiva och det har liksom smittat av sig. Lugnet vilar över Skolgatan och det är mest bebisen som håller låda.
Vi planerar flyttlogistik, äter pizza och jag ojar mig över arbete. Meditativt på något sätt.
Dagens projekt har hittils varit långpromenaden. Ute är det kallt som tusan och jag undrar hur länge man ska behöva gå med fingervantar på.
Oj. Nu började jag prata väder. Kanske dags att sluta.
Eller vad tusan. Är det inte fantastiskt att vi har vädret? Ibland är det så otroligt skönt att kunna prata om vädret. Man slipper berätta om sin pms, sin jobbiga chef, sin 30-årskris och sina fladdriga bröst. Man kan helt enkelt prata om det som är här och nu, alltid närvarande; vädret. Och nu i klimathotstider har ju ämnet breddats en hel del. Vädret har paralleller i Kyoto och i Bush. I oljan, i permafrosten och i sopbergen.
Utan vädret skulle många samtal aldrig påbörjas, många kontakter skulle aldrig knytas och många tystnader skulle aldrig brytas. Dåligt väder eller bra väder, nog fan är det tur att vi har det!

Lördag

Måste bara förklara något jag skrev i min utmaning om tysta människor. Det är inte så att jag inte tycker om tysta människor. Det är bara så att jag inte vet hur jag ska bete mig kring människor som inte pratar. Jag blir själv alldeles tyst och det är en situation som jag känner mig lite smått obekväm i. Jag kanske behöver terapi.

I dag har varit en stillsam lördag. Tobbe hade tenta i dag och jag och Klara hade en lugn förmiddag. Efter lunch gick vi in till stan och gjorde lite småsaker och sedan fikade vi med Malin och Ella. Fikade och snusade.
Just nu sitter jag med en godipåse bredvid mig. Klara sover. Tobbe är på fest för att fira sin gjorda tenta. Kvällens tv-utbud var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Varför visas alltid de bästa grejerna på veckodagarna? På helgerna är tv bara skit. Kanske borde jag damma av min When a man loves a woman. Vi äger inte så många filmer och av de filmer vi har är det nog just When a man loves a woman som talar till mig just i kväll. Och på tal om Andy Garcia kan jag berätta en rolig grej. Tidigare i veckan lyssnade jag på Sanning eller bullshit i radions P3 och då fick jag lära mig att när Andy föddes satt det fast en liten siamesisk tvilling på hans axel. Den tvillingen hade väl lämnat in ganska tidigt men det var dock en liten tvilling. Undrar hur Garcias karriär hade sett ut om han och tvillingen hade fortsatt att kampera ihop. Sånt kan man bara spekulera i...

Nej, nu är det dags för lite vettig aktivitet. Ryggläge.

Utmaning

Sånt här älskar jag! Cissi har utmanat mig.

Tre saker jag inte förstår: Huslån (topplån och bottenlån), finska, tysta människor

Tre saker som finns på mitt skrivbord: Jag tar vårt soffbord i stället eftersom det är där jag sitter. Tom kaffekopp, tom glasskål, mitt blåa halsband.

Tre saker jag gör just nu: Snusar, tänker, myser.

Tre saker jag vill göra innan jag dör: Skaffa ett hus, gifta mig, hoppa fallskärm.

Tre saker jag kan göra: Skriva jättesnabbt med tangentbord, skratta så att jag får hicka, prata omkull en sten.

Tre saker jag inte kan: Sticka, hålla käften (på gott och ont), vänta.

Tre saker jag skulle vilja lära mig: Tålamod, friklättring, finska.

Sen ingår det även i utmaningen att utmana tre andra bloggare. Dock verkar det som om mina bloggkompisar redan har blivit utmanade av andra, men Niklas, du får ta och anta utmaningen, här och nu!

Trevlig helg!

Det var bara det vi ville säga så här med en liten bild.
Dottern showar med munnen full av sina nya tänder och mamman showar med munnen full av snus.
Nu lunch och sedan fika hos Klaras kompis Myra. Thank G it's Friday!

Rätt!

Ni vet hur det är. Man är ung. Man är flexibel. Man är vidsynt. Alla har rätt till sin åsikt, sitt tillvägagångssätt och man har möjlighet att se saker och ting i olika perspektiv. Man är helt enkelt den ultimata mänskliga varelsen. Trots att detta är den bild jag har av mig själv och min attityd kan jag inte komma från det faktum att jag själv alltid har rätt. Om inte alltid så har jag i alla fall rätt väldigt ofta.
För några dagar sedan gick jag och Klara en promenad med vagnen genom stan. Genom centrum löper en gågata där vissa ibland får för sig att cykla. Dessa cyklar gör mig irriterad och störd när jag går och strosar i lugn och ro med min barnvagn. Tonåringar som virvlar förbi får mer än en sur blick och flera gånger tänker jag att jag ska säga till dem. Uppfostra och mästra dem. En bra sak med dessa tonåringar är i alla fall att jag själv får chansen att känna mig som den som vet bäst och gör rätt. Jag går där man ska gå.
Dagen efter denna lugna stadspromenad skulle jag på morgonen cykla in till stan för att klippa mig. Det var tidigt på förmiddagen och därför valde jag att cykla på gågatan. Det var ju så lite folk och jag kände mig lite stressad. Därför cyklade jag helt enkelt. Överallt virrade långsamma gångare omkring utan att ta någon som helst hänsyn till att jag kom och cyklade. Jag blängde irriterat på parasiterna som kom i min väg och fnös säkert också lite för mig själv.
Jag kan bli fruktansvärt irriterad på människor i vårt hus som kastar konstiga saker i soptunnan. Ibland orkar jag inte sopåtervinna allt. Jag blir lat och rationell och kastar både glas och papper i de vanliga hushållssoporna. Men det är ju bara lilla jag och det är ju bara ibland.
Ibland blir jag irriterad på Tobbe när han duschar för länge. Varför tänker han inte på klimathotet? Då och då händer det att jag tar mig en långdusch, för det är ju så skönt och varmt. Och det är ju bara lilla jag och det är ju bara ibland.

Hur kan det komma sig att jag alltid har så jäkla rätt? När blev jag allsmäktig egentligen?
Och vad viktigare är, när jag jag sluta kasta så fruktansvärt mycket sten i allt för många glashus? När ska jag bli så där flexibel och vidsynt som jag redan inbillar mig att jag är? För det var så jag skrev i min arbetsansökan. Att jag är flexibel och vidsynt...

Trötta ben

Ganska nyss hemkomna från Öppna förskolan på Ålidhem. Det är ett äventyr att ta sig dit. Lite som en fjällvandring fast utan myggor. Och tält.
På vägen hem ringde min mobil och det visade sig vara den tjej som just nu sitter på en av tjänsterna som jag har sökt. Hon ska ha barn i sommar och tjänsten är således ett graviditetsvikariat. Till saken hör att denna brud tidigare har jobbat på Bräntis där jag nu jobbar och även om vi aldrig träffats ville hon bara tala om att hon rekommenderat mig för sin rektor och propsat på att jag ska få tjänsten. Fantastiskt skönt att höra! Dock är den andra tjänsten som jag har sökt en tillvidaretjänst och även om den i nuläget bara är på 62% känns det tryggare med tillsvidare så klart. Nåja, den som lever får se och jag blev bara så glad av att hon ringde. Det lät som att hon tyckte att det var självklart att det var jag som skulle ha hennes jobb och hon frågade när jag skulle kunna träffa henne för överlämning. Om. Om...

I dag har Tobbe lagt fram sitt examensarbete och allt gick bra. Nära nu. Jättenära. Mina mammavänner planerar för saker de ska göra i början av juni. Saker de kommer att göra utan mig och Klara. Mysko.

I går ringde mamma från en affär där hon hittat möbler till vår nya balkong. Eller snarare en av våra nya balkonger. Vi är alltså numer innehavare av möbler till en balkong där vi aldrig satt våra fötter. Men oj vad vi ska sätta våra rumpor på de nya stolarna. Så snart vi får chansen!
Och förresten! Lägenheten var i toppskick. Snyggt städad och vår. Nu är den bara vår!

Maj

Plötsligt är det maj. Flyttmånaden. Om en månad sitter vi på Räkstigen och är pitebor. Galet.
I går var det valborgsmässoafton och vi firade genom att spatsera iväg till en jättefin lekpark Öst på stan där vi drack medhavt kaffe och kanelbullar från Statoil. Det var inte lördag i går, jag vet, men Tobbe menade att det var en sorts högtidsdag och det talade absolut för att man kunde få äta en liten bulle. Vi fikade i solen och Klara gungade för första gången i sitt liv. Oj vad hon skrattade. Ett sånt där härligt bubblande skratt som bara små barn kan skratta. När jag skrattar låter det mer som en häst. Inte alls gulligt på något sätt men glädjen kanske är densamma i alla fall. Jag filmade gunget med min mobil och om jag hade vetat hur man överför film från mobilen till bloggen hade jag gärna delat med mig. Dock innehåller filmen inte bara barnskratt utan även spår av föräldrarnas hesa dadaprat så på många sätt är jag ganska glad över att jag inte vet hur man för över filmsnuttar.
Valborgskvällen firades med grillat kött och varsin 3,5a från Ica. Ante och Linnea var här och efter maten kollade vi på valborgsfirandet från Umeå universitet. Jag kände mig väldigt gammal när jag bevittnade det hela från tv-soffan i stället för att själv stå där och frysa om nosen. Visst hade vi kunnat stoppa Klara i vagnen och vara där och lyssna på studentkörens Sköna maj men Klara fick somna i sin egen säng. Gör man fel när man är så bekväm? Nåja, trevligt hade vi i alla fall och vi slapp ju frysa om näsan.

I dag var det dags igen. Jag shoppade 4 grymt snygga toppar för inga pengar alls. Jag är så nöjd. Allt är så fint och nu vill jag bara att det ska bli i morgon så att jag får ta på mig något av mina fynd.

Förresten! I morgon får vi nycklarna till nya läggan. Eller vi får dem inte men mamma ska hämta dem hos hyresvärden. Tjoho så spännande!