Som liten flicka närde jag en dröm om att bli känd. Helst av allt ville jag bli en framgångsrik sångerska och hålla hov för hundratusentals fanatiska fans.
Åren har gått och jag har eftersom accepterat och till slut lärt mig älska att vara en svensson. Jag känner mig framgångsrik trots att jag inte är känd. Jag har lyckats!
I går kväll fick jag dock en glimt av vad jag drömde om. Grammis-galan gav Gråsverige ett litet tjuvkik av vad det är vi missar i vår vardag. Svartklädda kvasiintelektuella indie-typer trängdes med death metal-grunge och glittriga pop-tårtor. Sanna Bråding såg sjuk ut och det var så fruktansvärt tydligt att majoriteten av gästerna hatade precis alla andra som bevistade eventet.
ALDRIG har jag varit så nöjd över mina mjukisbyxor, min falukorv och min SAAB. Aldrig har jag känt mig så lyckad över att ha "misslyckats".
Kl. 21 fick jag nog och bytte kanal för att kolla in den norrbottniska polisserien Höök. Helt ok men det svider lite i hjärtat när svt försöker få Luleå att framstå som en liten, liten håla där länspolismästaren går omkring och myser i fikarummet och där basket, hockey och järn är allt som cirkulerar innanför folkets pannben.
Kvällens tv-peak kom dock när jag av en händelse zappade förbi Kunskapskanalen, som kvällen till ära hade motorsågsskola med allas vår VM-hjälte Klabbe Ingesson. Oj oj oj oj. Där kan vi snacka om en kille som till skillnad från Sveriges musikelit har tagit kändisskapet med ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar