När vi åkte från Piteå i lördags var där 14 minusgrader och snön gnistrade och tyngde trädens grenar som bara januarisnö kan göra. När vi rullade in med bilen på parkeringen utanför huset på Skolgatan i Umeå var saker och ting på ett helt annat sätt. Ett tunt islager täckte vägen och på gräset hade frosten bitit sig fast som ett substitut för den snö som aldrig kom. I går kväll kom dödsstöten i form av ett skyfall som spolade bort allt vad frost och is heter och nu ser det ut som i början av november. Brunt och grått... Men i himlen är i alla fall blå och det bådar gott inför eftermiddagens prommis.
I går träffade jag mammagruppen igen. Vi fikade på Wayne's och det var så roligt att se alla igen. Både vuxna och barn. När jag ser barn som är precis i Klaras ålder så förstår jag hur mycket hon har utvecklats. Det är på något sätt svårt att se hennes framsteg eftersom man förblindas av det man har precis framför sig men när man ser samma utveckling hos någon annan inser man liksom vad som faktiskt händer och sker.
I dag har Tobbe tagit sig utanför lägenheten för första gången sedan kristallanafallet. Han spatserade iväg till skolan i morse och det kändes nog ganska bra för honom tror jag.
Funderar nu mycket över framtiden. Var ska vi bo egentligen? Klart är att vi ska bo i Piteå men var? Och kommer jag att få något jobb? Vad händer om jag inte får något jobb? Arbetsmarknaden för lärare i Piteå är lite knepig men jag kan tacka mig själv för att jag är spanskalärare. Många vill läsa spanska men få är utbildade i konsten att undervisa i ämnet. Snälla Piteå kommun, ge mig ett jobb! Inse att jag är en jäkla bra lärare och ge mig en bra lön!
Nu ska jag kamma mitt hår. Eller det som återstår av mitt hår. Lägenheten är täckt av svarta hårstrån som i en aldrig sinande ström rullar av min skalp. Det är sant som folk säger; man tappar hår när man ammar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar