I går kom den till mig. Insikten.
Vi hade bestämt att vi skulle försöka få Klara att somna på egen hand, såsom det står i böckerna att man ska låta barn göra.
Klara grät. Vi gick in med jämna mellanrum och strök henne på kinden. Hennes små ögon tittade upp på oss och frågade vad f-n vi sysslade med egentligen.
På ett ganska tidigt stadium bestämde vi att vi skulle lyfta upp henne om situationen blev ohållbar. Till slut blev den det. I alla fall för våra ganska sköra föräldrahjärtan.
En stund senare hade hon somnat lugnt i Tobbes famn.
Det var då insikten kom. Hon är ju bara en bebis. Förr eller senare kommer hon säkert att somna vid åttadraget men för tillfället är vi alldeles för blödiga för att låta henne gråta i sin ensamhet, även om jag vet att det förmodligen inte går någon större nöd på henne.
Känns som att detta kan bli en lång följetong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar