Så lider ännu en vecka mot sitt slut. Den sista helgen i januari kryper allt närmare och det är helt sjukt vad tiden går.
Klara, som nyss var ett litet gnyende knyte, kan nu sitta med oss vid bordet i sin egen stol. Hon jublar åt mjölkpaketet och fnissar förnöjt åt sin pappas små truddelutter.
Om man lägger henne på golvet har hon efter en minut roterat 360 grader och hon lyfter sitt lilla babygym med sina runda små ben samtidigt som hon skriker i falsett och fäktar med armarna.
Tänk, först var hon bara en stor mage. En spark och en värk.
Sen kom hon ut. Det bästa som någonsin hänt.
Jag är så stolt över henne. Bara att få dra henne i vagnen längs gatorna gör mig varm i hjärtat. Här kommer jag och min dotter.
Och hon är kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar