Jag höstlovar

I dag har jag höstlovat med likasinnade från andra skolor och vi har haft så roligt så! Som lärare är det skönt att ibland får umgås en hel dag med vuxna människor och bara ha tid att tänka färdigt en tanke och äta sin lunch i lugn och ro.
Efter att dessutom ha städat skrivbordet inför morgondagens långplanerande åkte jag till dagis för att hämta Klara. Vid hennes hylla i hallen hängde två teckningar. Den ena föreställer Vintern och den andra är helt enkelt en gestaltning av Mamma när hon ser ut som ett spöke. Jag undrar så väldigt, väldigt mycket vad det egentligen är hon menar med det. Visst, det är mörkt ute och man känner sig lite blek och sliten. Håret börjar bli lite lagom vinterfrissigt och huden traditionsenligt fnasig och narig. Men som ett spöke?

I kväll har jag skickat in två examinationsuppgifter, vilket innebär en dryg veckas total ledighet från plugg. Under förutsättning att jag inte får göra om och göra rätt...

I träning

Jag ligger i träning. Jag tränar på att göra ingenting och vara nöjd med det.
Detta är den andra lediga helgen på raken som jag och min sambo har tillsammans och det är också den andra helgen som jag ligger i träning.
Anledningen till att jag behöver träna på just detta är att jag på något sätt har gått och blivit upplevelseberoende.
När jag vaknar en oplanerad helgmorgon känner jag direkt ett behov att att styra upp planer för den dagen. Att ta det lugnt, läsa tidiningen och kanske till och med titta på tv en stund finns liksom inte med på kartan.
Mitt problem är inte att jag behöver vara nyttig genom att måla om, tapetsera eller baka sju sorters kokor. Nej, det handlar snarare om att lämna hemmet och uppleva världen, om än det nu bara handlar om badhuset på andra sidan stan.
Nu har två helger gått och fyra morgnar har jag ätit frukost lääänge, tittat på Bolibompa lääänge och dessutom somnat om i soffan.
Jag tror att det kallas att vara ledig och jag undrar vad det är som är så fel med det.

Lättad!

Den här veckan har verkligen inneburit en massa stenavlastning. Min axlar är nu så lätta att jag nästa lyfter från marken. Nästan.
Det började med formateringen och partitioneringen. Jag lever fortfarande på endorfinerna från den kicken. Datorn fungerar bättre än bäst och jag känner mig nog som en lite bättre människa.
I samband med att datorn återuppstod och fick sig ett ordentligt ordbehandlingsprogram kunde jag också ta itu med resterna från förra fredagskvällens äventyr och skriva den rapport som ska lämnas in på tisdag. Jag började i förrgår och fortsatte i går och så plötsligt, en bra stund innan normal läggtid var jag färdig. Stort stenlass.
Dessutom har jag gjort slag i saken och tagit tag i en grej på jobbet. Eller flera grejer egentligen. Grejer som jag står för och vill stå upp för.
Nu har den där bästa stunden på veckan infunnit sig. Tobbe är på jobbfest och jag sitter under en filt och bara njuter av att det är helg och över att jag inte längre har så många stenar på mina axlar. Jag och Klara har ätit MAX-middag hos Maria i Hortlax och i vanlig fredagsanda sitter jag här och undrar varför jag aldrig köper godis till fredagskvällarna.
Nästa vecka borde jag väl har lärt mig.
Trevlig helg!

Jag gjorde det!

I dag tog jag tag i det på egen hand. Problemet med datorn alltså.
Jag satte in skivan och partitionerade om hårddiskarna från tre till två och omfördelade utrymmet. Sen gjorde jag själva formateringen, ominstallationen av XP och slutligen blev jag ju även tvungen att om installera alla drivrutiner.
I bland gör man saker som man inte tror att man kan och efteråt känns det alltid lika bra. En stund var jag väldigt nära att ge upp men skam den som ger sig.
Det blev ingen rapportskrivning i kväll heller. Men i morgon mina vänner, i morgon är det jag som skriver i Word.

Kolla in!

Min kreativa och begåvade storasyster har nu fixat klart sin hemsida. Klicka här så får du se!

Rullar vidare

Tiden alltså.
Den helg som började med en spännande fredagskväll, fylld av adrenalin och kallsvettningar, rann snabbt iväg med lövkrattning, tacosmiddag och tålmodig väntan på snön.
Måndagen kom och gick lika snabbt och vårt bekymmer dessa dagar har att göra med den här apparaten. I waL så geud förbannad. Något måste göras med datorn och jag och Tobbe är ungefär lika värdelöst dåliga på att ta väl hand om en dator.
I går försökte vi formatera, men datorn verkar liksom inte vilja att vi ska göra något med den. Det är som att den känner på sig att vi är klåpare som bara kommer att göra saker och ting än värre och förstöra varenda liten drivrutin på nolltid. Nu ställer vi hoppet till en man på andra sidan älven och hoppas på att saker och ting kan få en lösning.

På elevfronten ser det lite stabilare ut i veckan. Frågan är bara när fröken ska trilla dit. Fortfarande har vi klarat oss här i huset, men jag hyser inga större förhoppningar om att det kommer att hålla i sig.
Egentligen borde jag ägna den här kvällen åt att skriva på en rapport. Mycket tyder på att jag inte kommer att göra det och till mångt och mycket är det datorns fel. Jag vågar liksom inte lita på att den kommer att stå vid min sida så särskilt länge till. Jag vill nog ha någon sorts trohetslöfte innan jag vågar öppna ett dokument och börja skriva. I Open Office.

Jättesnart helg

Torsdagskväll och en arbetsdag kvar innan helg.
Än så länge känner jag inga tecken på varken feber eller envis hosta, men jag ropar inte hej. Man ska aldrig ropa hej.
På jobbet fortsätter eleverna att sjukna in, men lika många kommer tillbaka och är på benen igen. Handspritspumpen går varm och det bästa är nog att försöka lägga sig i tid i kväll.
I går gick det inte så bra. Just nu kan jag inte riktigt komma ihåg varför, men jag förutsätter att jag gjorde något jätteviktigt.
I morgon blir det kjol och fika och en litet äventyr på kvällen. Jag ska praoa. Jag berättar kanske mer vid ett senare tillfälle. En sak är dock säker. Fredagskvällen ska inte tillbringas hemma i soffan.

Tidig kväll?

Varje kväll tänker jag samma sak. Att jag ska lägga mig tidigt. Med tidigt menar jag kanske kring 22. Det vore bra.
Varje kväll händer dock samma sak. Jag fastnar. Fastnar i telefonen, framför tvn eller framför datorn. Det händer väldigt sällan att jag fastnar i något vettigt som att t. ex. stryka eller torka fönster. Nej, det har nog aldrig hänt.

I kväll tänker jag samma tanke igen. Jag ska försöka komma i säng i bra tid. Jag ska vara pigg i morgon och framför allt ska jag sova för att mamma har sagt att det är bra för immunförsvaret. Mammor brukar ha rätt. Visst är det så?

Piteå på kartan

Skolans värld sätter Piteå på kartan i veckan. Det är många som är sjuka. Svininfluensa eller inte är frågan. Faktum är dock att det är väldigt lugnt i klassrummen.
Själv går jag bara och väntar. Tobbe jobbar borta en hel del under den här veckan och det fattas väl bara att jag blir utslagen just därför. Det har hänt förut.

Jag har precis avslutat kvällens sagostund med Vilda bebin får en hund. Just denna bok har vi haft i vår ägo ett bra tag och varje gång jag läser den blir jag lite fundersam över om Barbro Lindgren bara hade väldigt dålig fantasi när hon rimmade eller om hon helt enkelt var hög som ett hus. Jag lär väl få fundera vidare...

Nu väntar lite tvätthängning och sedan en stund i soffan. Jag tror att det är bra att vila för att inte bli smittad. Vila och Ben & Jerry's lär vara nästan lika bra som det försenade vaccinet.

Kallt och vackert

I dag har jag och Klaran promenerat en hel del i det vackra vädret och dessutom har vi lekt och fikat hemma hos Edvard på andra sidan fjärden.
Nu har söndagskvällen plötsligt kommit och helgen har nått sitt slut. Ja, helgerna går snabbt och veckorna går nästan lika snabbt.
När jag läste för Klara i kväll föll valet på Mamman och den vilda bebin och när jag läste stycket "...och mamman grät och grät så hennes tårar stänkte" fnös treåringen:
- Tssst... Mammor gråter väl inte. Det gör bara barn.
Vilken oskyldig bild av världen. Och så skönt att det är så hon ser det.

Men!

Det är ju så roligt att blogga. Att skriva och att läsa. Det är så roligt att tänka på vad man ska skriva för att det sedan ska bli kul att läsa men ändå är det så att det här med inspiration går i vågor.
Just nu skyller jag min inspirationsbrist på allt för många bollar i luften. Att jobba nästan heltid och plugga på halvfart kräver mer ansträngning än vad man kan tro och den lilla tid som återstår sitter jag helst stilla och bara andas. Andas och äter.
Många frågar hur det går med köksrenoveringsplanerna och även om den ekonomiska biten nästan är färdigsparad så är det återigen det här med inspirationen som står i vägen. Efter långa arbetsdagar med undervisning och elever och en fortsättning i form av rapportskrivande på kvällen, finns det helt enkelt inte kvar så mycket krut i hjärnan. Trötthet föder inte krativitet.

I dag har vi dock tagit tag i hus och hem. Den senaste veckan har vi verkligen inte setts mycket eftersom jag har jobbat/pluggat dagar och kvällar och däremellan har Tobbe jobbat. Resultatet av sådana veckor blir oftast damm, stök och smutstvätt. Under denna dags förmiddag blev allt stök dock ett minne blott och som belöning åkte vi till stan för lördagsfika och storhandling.
I dag har Tobbe dessutom tagit bort den urskog av buskar som växt precis framför husväggen. Till våren ska där bli fina stenar och kanske några små, tuffa växter. I väntan på våren ser det dock mest tomt och konstigt ut.

Alltså, jag bloggar fortfarande. Jag är bara lite trött i bland...

Mustigt

Den här veckan har varit mustig på så sätt att den liksom har sugit musten ur mig. Jag inledde med två långa arbetsdagar som liksom blev tidsmässigt fördubblade på grund av utvecklingssamtal. Utvecklingssamtal är ett fenomen som tar både tid och ork, men det ger också väldigt mycket för mig som lärare. Det är så roligt att få se eleverna tillsammans med en förälder och kanske få lite bakgrund till sakernas tillstånd.
Onsdagen var som vanligt en ganska lång arbetsdag med konferenser både hit och dit och i dag åkte jag direkt från jobbet till universitetet.
Nu är jag äntligen hemma i soffan igen och Tobbe läser saga för Klara.
Jag ska lägga mig under filten och sväva iväg. Förmodligen med herr Blund.

Trött

Jag hade tänkt sätta in några bilder från lördagsturen till ett höstvackert Halsön. Sen hade jag också målande tänkt berätta om besöket på badhuset och hur roligt det är att se en treåring älska vattnet.
Men så somnade jag på soffan. Igen. Precis som jag gjorde i fredags och lördags också. Pang, bom så är man bortkopplad från världen och har gått in i sömnens lullulliga land.
Därför är jag för trött och seg just nu och går i stället till sängen, via garderoben, för att hitta lämpliga kläder för höstens utvecklingssamtal.
Sov gott!

Senadraget

Rubriken syftar på mig själv. Ibland är jag så där dumseg så att liksom inget blir gjort. I kväll är en sådan gång.
Förvisso har jag hunnit med en väldans massa viktiga saker på jobbet i dag och kanske är det därför det liksom inte blir något när jag kommer hem.
Efter att ha lagt Klara hade jag en sak att utföra och denna enda lilla sak var att göra en paj till morgondagens knytkalas på dagis. Jag skulle bara titta på Idol först. Jag tappade suget för Idol och bytte kanal för att titta på Uppdrag granskning. När Uppdrag granskning var slut satt jag mig framför datorn. Jag kan i nuläget inte redogöra för vad jag gjorde framför datorn, men förmodligen satt jag och läste bloggar som tillhör människor som jag inte känner och inte bryr mig om.
Nu står pajskalet i ugnen och jag inser att det får räcka med ett pajskal nu i kväll. Innehållet hinner vi säkert fixa i morgon innan kalaset. På något sätt hinner vi nog det.
Sedan kan jag tillägga att kvar på matbordet står två tallrikar som stått där sedan jag och Klara åt middag. Detta påpekade treåringen innan hon gick och la sig med fniss i rösten.
Nu ska jag alltså plocka undan tallrikarna. Och duscha. Varför gjorde jag inte det mellan 21 och 21.30 i stället för att läsa bloggar som tillhör människor som jag inte känner?
För att jag är ett senadrag.

Blondinens badrum

I dag har jag tagit ytterligare ett steg mot blondinheten. Jag skulle vilja påstå att jag är i mål nu. Nu väntar jag bara på att se vad som väntar i blondinvärlden. Jag väntar med spänning.

I dag hade jag inte bara tänkt prata om hårfärger. På begäran kommer här även några bilder från badrummet som förvisso har varit färdigrenoverat i några månader nu, men jag har väl aldrig riktigt kommit mig för att visa resultatet.

Fokus ligger på badrumsmöblerna, eftersom vissa läsare har ett visst behov av att se dem.

Möbler och handfat är köpta på IKEA och och blandarna kommer från FM Matsson. Generös som jag är bjuder jag även på en bild från insidan på mitt badrumsskåp. Det du! Detta gör jag endast för att vissa läsare ska få vissa behov tillfredsställda.

Långhelg

Nä, någon långhelg har det inte varit i ordets rätta bemärkelse, men ändå känns det som om det har varit en lång helg.
I fredags blev jag hämtad på jobbet och sedan körd i ilfart till systersonen Arons födelsedagsfirande i Luleå. Femåringen hade själv önskat blodpuddning som födelsedagsmiddag, men alla vi andra var nog ganska nöjda med kompromissen i form av pizza.
Tobbe har jag jobbat natt hela helgen och har därför varit ganska osynlig. Ungefär som en vampyr. Ibland har vi sett honom och känt hans närhet och han har sett levande, om än blek, ut.

I går var det lördag och inte vilken lördag som helst. Alla förvärvsarbetande medborgare hade belönats med månadens löneutbetalning och tillsammans med så många andra besökte även vi stadens gator. En av de saker jag älskar mest med den här staden är det här med att man kan strosa omkring i stan utan mål, utan plan och bara prata med människor man stöter ihop med. I går var en sådan där extrem dag när det kändes som att alla jag någonsin lärt känna hade samlats på en och samma plats. Så tryggt och bra det känns att alla liksom är där. Och till dig som inte var där vill jag bara säga en sak: Jag saknade dig!

I dag var det så söndag och vi gick ut hårt genom att åka och bada på morgonen tillsammans med Maria och Anna med barn. Vilken höjdare! Vi var hemma igen till lunch och kunde ladda batterierna inför en tur till skogs (med samma sällskap) där korvgrillning och klättring i berg stod på schemat. Tänk vad kaffe, korv och vackra höstfärger kan göra för själen.
I samma ögonblick som vi kom hem från skogen kom bästisen Edvard för att lämna en försenad födelsedagspresent och leka lite.

När Klara skulle sova nu i kväll lät det så här:

S: Tack för i dag gullis. Vilken mysig dag vi har haft!
K: Säg inte tack för i dag! Vi ses ju i morgon...

Flickebarnet är ungefär lika känslosam som sin mor. Vi måste öva på det där, både hon och jag.

Lite bättre...

Tack vare många goda råd så sitter jag nu här med en sorts ordbehandlingsprogram, som dessutom är gratis.
Jag känner mig fortfarande dum. Riktigt dum. Och korkad. Men det bästa är väl att le åt eländet. Alltid irriterar det någon.

I övrigt inget rafflande att förtälja. I morgon är det jobb och studier och kanske tar jag en ostburgare i bilen på väg hem. Det är frihet för en förvärvsarbetande kvinna i 30-årsåldern; i en bil på väg mot horisonten, men en ostburgare i handen och gurkmajonäs på kinderna.

...

I kväll hade jag tänkt att jag skulle skriva en massa roliga saker, som skulle få dig att le lite och må lite bra för en stund. Jag hade tänkt berätta om ljusen som brinner på bordet och kicken jag får av att jobba. Jag hade tänkt berätta om det nystädade garaget som mannen och barnet ägnat två dagar till att fixa...
Men så kom något ivägen. Jag skulle skriva en rapport till min kurs, men först tänkt jag städa lite i C: på datorn, eftersom den är lite seg och saknar tillräckligt diskutrymme. Nöjd och glad hade jag efter en stund städat bort mycket skrot och kunde i lugn och ro skriva vidare. Trodde jag.
Men så visade det sig att jag hade städat bort hela Office-paketet.
Jag är så K-L-A-N-T-I-G. Så trög, så pucko, så ivrig att det stör.

Nu får jag skriva i WordPad i väntan på bättre tider.
Så dum, så dum...

Bestulen

I dag var en sån där bra dag. Kul på jobbet och helgkänsla i hela kroppen.
Efter jobb och dagis hade jag och Klaran bestämt träff med två vackra damer på ett av stadens bättre konditorier. På vägen från dagis till parkeringen i stan hade jag använt min telefon men när vi kom till den avtalade mötesplatsen var den plötsligt borta.
Fredagslugnet blev till småstress och irritation och efter att ha konstaterat att telefonen blivit avstängd av någon och letat igenom bilen två varv gick jag till mobiltelefonaffärennumerouno för att spärra hela paketet.
Hips, vips fick jag ett nytt sim-kort med mitt vanliga nummer och i en låda hemma i källaren hittade jag en gammal älskad telefon som jag mer än gärna tar i bruk igen. So far, so good. Problemet är liksom mer den här uppgivenheten över att min telefon inte är där JAG lagt den och mycket tyder på att någon annan varelse har tagit den från sin plats, i min väska.
Men vet du tjuven! Nu är stölden polisanmäld och det innebär att telefonen är spärrad så du har väldigt lite användning av den. Så det så!
Dessutom har jag köpt ett par nya svarta skinnstövlar. De är så snygga, så snygga.
Av denna dagen kan vi lära oss att mobiltelefoner är världsliga tingestar som ej bör gråtas över och att ett par snygga stövlar gör gråten än mer obefogad.

Det här med sången...

I lördags var jag på fest. På samma fest var även en man och hans gitarr. Jag såg mannen, jag såg gitarren och sedan var den kvällen biff. För min del. Det är så roligt att sjunga. Jag älskar det.
Mannen med gitarren kunde nog tacka sin lyckliga stjärna för rusdrycken som bedövat flera av hans sinnen, och framför allt hörseln. Han verkade i alla fall inte allt för skadad när han lämnade in för kvällen.
Det märkliga med allt det här är att jag, när jag står där och tar i för fulla halsar, faktiskt på allvar känner mig ganska duktig. Det känns som att tonerna sitter där och som att det svänger. I alla fall lite.
Men. Jag är inte mer än människa. Jag kan se sanningen i vitögat. Idoljuryn skulle helt klart såga mig vid fotknölarna och det skulle nog även en man med gitarr göra, om han var nykter. Men det finns ju Korpfotboll, så nog borde väl jag få sjunga? Ingen behöver se eller höra, men sjunga måste man väl få?
Nähä?
Tralla då?
Någon?
Jojka?