Mycket nytt...

Förra veckan var lite dyster. Tråkiga besked på jobbet om eventuella indragningar och omflyttningar, Tobbe jobbade jättemycket och jag var ensamstående jättemycket.
Så kom den här veckan och i tisdags fick jag ett telefonsamtal från den trevliga damen i kommunhuset som frågade om jag skulle vilja jobba mer. Eftersom jag har jobbat 70% i stort sett hela tiden sedan vi flyttade till Piteå blev jag kanonglad. Jag jobbar gärna mer. Jag älskar mitt jobb och att jobba. Plötsligt jobbar jag nästan heltid. Nåja. 95 %. Väldigt nästan heltid. Sen kom onsdagen och vi fick veta att äntligen, äntligen och mest troligt är särbolivet över i början av december. Efter ett års pendlande till inlandet får Tobbe jobba här. Otroligt skönt och ofattbart. Alla papper är ännu inte skrivna och högsta instansen har inte godkänt men jag känner mig i alla fall något mer förhoppningsfull än tidigare. Nu återstår bara att se om vi står ut med varandra efter ett år av pusslande och hit och ditande. Inte för att pusslandet någonsin tar slut men det blir i alla fall ett något mindre pussel att lägga.

I morgon är det fredag och jag skulle nästan vilja fira. Men snubben jag bor med jobbar så jag får skåla med mig själv...
Kjolfredag i morgon va?

Måndagar alltså...

Kaffe är ett måste i mitt liv. Innan lunch måste jag ha fått i mig en kopp. Om jag mot förmodan skulle glömma eller inte hinna blir det mesta konstigt... Huvudvärk, trötthet och allmänt otrevligt. Mitt måndagsschema gör det dock ganska svårt att ens hinna med att klämma en kopp innan lunchklockan ringer. Jag hinner knappt andas. Det fina i kråksången är dock att resten av veckan är avsevärt mycket lugnare, trevligare och kaffetätare.

Efter brutalmåndagen på jobbet strosade jag tillsammans med min lilla måndagslediga familj till stan och sedan vidare till biblioteket där Klara fick sig en hel hög med Alfons och Plupp. Vi vuxna fick en bok var och det fina med att bo nära bibblan är ju att det bara tar fem minuter att åka dit och tillbaka när det blir läge att fylla på reserverna.

I kväll har jag och B promenerat i duggregnet, pratat om jobb och andra roligheter och nu är det visst dags för sängen och boken. Tisdagen väntar runt hörnet.

I dag skulle vi skrota på här hemma och städa undan sommaren som de förra ägarna av huset skapat för sig ute i trädgården. Det hela resulterade i en ganska stor hög med saker som jag kanske inte ska kalla för skrot, men som i vilket fall som helst ska köras till soptippen. Mitt i skrotandet och plockandet ringde storasyster och ville bjuda oss på middag och jag hade nog inte kunnat tänka mig ett bättre avslut på helgen än att sitta där vi köksbordet, omgiven av kusinerna som ömsom bråkar ömsom kramas och leker och med lillkatten Agnes sovandes på mina ben.

På tal om högen av prylar ute på vår gård så kan jag upplysa allmänheten om att om Du känner ett pockande intresse av en gasolgrill så finns här en till salu till ett överkomligt pris.

Dagens äventyr

I morse satte vi oss i bilen och körde 12 mil rakt in i den norrbottniska skogen. Solen sken på de avlövade men bitvis glödande träden. De kala småbjörkarnas trä skiftade i lila på sluttningarna och vid resans mål väntade dopceremonin i det lilla kapellet på en höjd över sjön.
Som alltid vid högtidliga tillfällen i kyrkan fick jag gråta en skvätt och när den vackra modern läste en dikt till sitt lilla gossebarn forsade tårarna. Huvudpersonen tog dock både dopet och det efterföljande tårtkalaset med ro.
Efter det hejdundrande kalaset packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka ut mot kusten och någonstans mitt i skogen gjorde den långa dagen sig påmind och lillfian la igen sina blå...

Angående mitt föregående, något ångestfyllda, inlägg så kan jag bara säga att det inte är så hemskt som det låter. Problemet är väl kanske något av ett lyxproblem som jag säkerligen får anledning att återkomma till efter att ha fattat några (förhoppningsvis) mogna beslut.

Snart helg!

Så har denna (för mig) ganska turbulenta vecka nått sin finaldag och det känns ganska skönt måste jag säga. Turbulensen är inget som är jätteallvarligt eller hemskt på något sätt men på det jobbmässiga planet har det skakats om lite och den framtidsbild jag hade i mitt huvud har rubbats något och jag måste alltså bygga upp en ny framtidsbild. Som vikarie i kommunen är man väl kanske dum som över huvud taget skapar sig framtidsbilder men om man är trygghetsnarkoman som jag är så gör man det i alla fall och då kan minsta lilla gungning kännas som en stor jordbävning. Just därför kanske det är nyttigt för mig att jag den där dagen för ett och ett halvt år sedan sa upp mig från den trygghet som en fast tjänst ändå innebär och gav mig ut på äventyr i den norrbottniska vildmarken... Jag tror att min själ får lite välbehövlig träning av guppiga vägar och snåriga las-skogar.

I morgon kommer vildmarksmannen hem efter en hel arbetsvecka på bortaplan. Vi längtar!
På lördag åker vi iväg på dop i en annan vildmark och tillika slalomparadis. Det känns fint att få åka iväg och se något annat för en dag. Det har liksom inte hunnits med under de senaste månadernas fixande, packande och plockande. Med detta inte sagt att vårt nya hem är fulländat. Men nu bor vi bara ett tag.
Trevlig helg!

500

Här sitter jag och visste egentligen inte alls vad jag skulle skriva när jag plötsligt råkade se att detta är mitt femhundrade inlägg i bloggen. 500! I ungefär fyra år har jag skrivit mer eller mindre regelbundet och snart har jag skrivit alldeles för mycket för att jag någonsin ska orka läsa igenom allt igen. Men visst är det roligt att titta tillbaka och komma ihåg. Komma ihåg Umeå. Livet innan Klara. Livet innan flytten till Norrbotten. Livet innan huset.
Livet är förändring. Konstant förändring, anpassning och återuppbyggande. Egentligen är det intressant att jag ser på mitt liv som mest bara vardagsgöra och rutinmässigt snurrande i ekorrhjulet. Det är ju så långt ifrån sanningen som man bara kan komma. Saker händer och förändras konstant och det bidrar så klart till oro i ett visst läge. Jobb? Hus? Räntor?
Men förändring är ju också en form av utveckling... Som i dag, när jag och Klara åt middag och hon berättar att de har sjungit Bockarna Bruse på dagis varpå hon stämmer upp i sång och sjunger hela den fina visan för mig. Det kan man kalla förändring och utveckling!

500 inlägg var det... Gissningsvis sitter jag här om fyra år och har skrivit 500 till. Vad kan ha hänt då, år 2012? Ja... Den förklädda vardagen lär utvisa...

Finanskris och fredagskväll

Jag har aldrig tidigare känt några starkare drag av autism... Du vet, att jag blivit så där totalt uppslukad av en specifik sak och sedan inte kunnat tänka på så mycket annat. De senaste veckorna har jag dock allt för många gånger surfat in på DN:s ekonomisidor för att uppdatera mig om det senaste på Börsen och bolåneräntornas utveckling. Inte för att jag egentligen är orolig för egen del. Eller jo lite så klart... Men mest handlar det om att samhällsekonomi är lite som en gigantisk deckargåta eller kanske ett 3000-bitarspussel som liksom aldrig blir färdigbyggt. Den ena biten påverkar den andra hela tiden. Nya bitar läggs till och andra försvinner plötsligt i det blå. Detta är orsaken till att jag denna fredagskväll känner mig extra avslappnad eftersom det amerikanska Representanthuset för ungefär en timme sedan röstade igenom det så kallade Krispaketet som kanske kan underlätta för oss vanliga människor runt om i världen. Tack för det! Inte mer än rätt för visso, men i alla fall, tack för det.

Sedan höstblåsorna lämnade oss för ungefär en vecka sedan är dotra utan tutte (eller napp, som det visst heter i andra delar av vårt avlånga land). Det går förvånansvärt bra. På många sätt är det bättre än tuttetiden. Hon sover bättre och djupare på något sätt. Blöjorna håller också på att fasas ut och finns nu med oss bara på natten och på längre utflykter utanför hemmet. Hon börjar bli så stor nu vår lilla tjej.

I helgen ligger lite höstpyssel på planeringslistan. Det är ju lite mer att tänka på när man är fatighetsägare... Och fikapauser. Många, långa fikapauser.
Trevlig helg!

Monday, Monday...

Veckan är påbörjad. Mina måndagar på jobbet är verkligen hiskeliga tillställningar. Fyra lektioner i rad med väldigt korta andningspauser mellan. Måndagströtta tonåringar som gör sitt bästa för att hänga med i adjektivets komparation och klädernas namn på utrikiska. Visst är de tappra de små liven?

Sitter nu i soffan med fötterna på den nyinköpta mattan och njuter av ljuset från de nyinköpta ljusstakarna. Tack farfar Stig!
Min puls har precis lagt sig efter att ha betalat månadens räkningar bestående av alla tapeter, all målarfärg, tapetklister och övrigt renoveringsmaterial. Dessutom har vi pungat ut för ett års villa/hemförsäkring och diverse flyttavgifter av telefon och bredband. Men vi har ju ett hus. Med bastu!
Mot bastun!

Bortblåsta blåsor

Höststormen har rullat in i vår lilla stad och det verkar, prisa gudarna, som att den har tagit höstblåsorna med sig. I dag har den unga damen ätit både korvar, makaroner, potatisar och fiskpinnar. Och ja, allt ovanstående i plural. Med näringen kom humöret tillbaka och vi har skrattat oss igenom hela eftermiddagen. Ja, nästan då... Tvåårshumöret är ju så klart kvar och leder till små sammanbrott några gånger i timmen, men det är ju helt i sin ordning...

Dessvärre verkar det som om höststormen även har blåst in en massa bus i detta annars ganska stillsamma län. Detta leder till att kärleken måste jobba över jättemånga timmar och gissningsvis sover jag redan när han kommer hem.

I ugnen ruvar nu en banankaka. Den väntar på att någon ska komma och hälsa på och hjälpa oss att äta upp den.

Lite mera hus...

Öppen spisen med tapeter och andra ägare...

Öppen spisen utan tapeter och lister (som ska sättas dit) och annan

inredning...

Denna bild är tagen från soffan där jag sitter och fördriver lördagskvällen. Det är alltså denna murstock jag skrubban ren från tapet. Alla sidor, förutom framsidan, var täckt av exklusiv strukturtapet som satt som ett gammalt klistermärke på den finfina stocken som nu är bara vit.

Hårt arbete ger resultat.

Kalas!

Prövning av födelsedagspresenter...

Prisa sockret!

Lördag i dag och eftersom kusin Aron i torsdags uppnådde den aktningsvärda åldern av 4 så blev just denna lördag en kalasdag. Efter en förmiddag fylld av allehanda hemmapyssel styrde vi kosan norrut, mot tårta och fiskdamm, mot renskavsmiddag, lek och trevligheter.
Tilläggas bör kanske att den senaste veckan kanske går till historien som lite tung. Klara har drabbats av en åkomma som tydligen kallas för Höstblåsor. Precis som det låter innebär det en massa blåsor. I munnen. Hon har varken sovit eller ätit. Vi föräldrar har ätit, men inte sovit särskilt mycket. I natt sov hon dock utan att vakna en endaste gång och på kalaset chockade hon med att äta två ballerinakex. Tack för sockret. Sockret kan tydligen få en tvååring att äta det mesta, även om det gör lite ont.
Tobbe jobbar helg i skogen. Och nej. Vi vet fortfarande inget om när han kan tänkas få börja jobba här nere i civilisationen. Tålamodet prövas. Men man får vara tacksam ändå för det som är. Sådant är livet. Och livet är ju trots allt rätt bra, trots höstblåsor och pendling...

Just nu: TV-kväll med Orup och Lena PH. Lite kul ändå. Gamla minnen och nya trudelutter...

Lunka på, lunka på...

Måndagskväll och *poff* så har veckan rivstarat igen. Den här helgen har verkligen susat förbi i ett hejdundrande tempo. Fredagskvällen avnjöt jag på egen hand med ett glas rött vin och min goda bok.
I lördags dundrade Tobbe hem från inlandet och på kvällen fick vi besök av våra kära stockholmsvänner med nytillskottet Isabella som så klart var söt som socker. Dessutom kom våra andra kära vänner från Fårösundets strand och kvällen bara sprang i väg.
I går fixade vi och donade och hängde upp några tavlor till. Det tar sig kan jag väl säga. Ett steg i taget. Ett dörrhandtag, en tavla, ett eluttag och en uppskruvad list. Ett steg i taget, som sagt.

Och vi trivs. Vi trivs verkligen jättebra i det här huset som för var dag känns mer och mer som vårt eget.

Helg!

Torsdagskväll och mannen överraskade med att komma hem en liten sväng innan fredagens nattpass. Om det ändå vore så väl att förflyttningen till Piteå kunde komma snart. Om den kunde komma någon gång mellan nu och nyårsafton skulle jag bli lycklig så in i Norden. Just nu kan jag inte ens föreställa mig hur det kommer att bli. Nu har snart 10 månader gått med långpendling och jag måste väl ändå medge att det går helt OK. Men jag tror att den känslan till mångt och mycket grundar sig i att jag vet att det inte kommer att vara för evigt, att det finns ett slut. Frustrerande är dock att inte veta var slutet ligger och var målet är. Men! Under tiden får jag väl glädja mig åt att vi inte sliter på varandra och att det kan vara romantiskt att säga hej då. Man får helt enkelt göra så, man får se det goda i det onda.

Torsdagskväll ja! Den bästa av kvällar. I morgon jobbar jag till 12.30 och sedan är det lugn och ro. Eller nä... Men i alla fall är jag lektionsfri.

Nej tack, det är bra.

Orden hoppar ut ur lillans mun just nu och frasen ovan är det senaste. Ett naturligt svar på frågan "Vill du ha en till smörgås?" -Nej tack, det är bra. Artigheten kommer självklart från hemmet. Sådan mor/far, sådan dotter.

Nu kommer här några bilder från det nya hemmet. Jag vill betona att vi ännu inget gjort åt trevnaden. Varken tavlor, gardiner eller mysbelysning finns på plats. Just nu har jag svårt att förstå när vi ska hinna med den biten. Det känns som att vi går om varandra hela tiden och att boka in en dagstrip till IKEA när vi båda är lediga verkar vara en omöjlighet. Nåväl, vi har restan av våra liv på oss så lagom till pensionsdagen borde vi väl ha fått lite trevligt i alla fall. Här kommer i alla fall några före- och efterbilder. Förebilderna kommer från mäklaren och är alltså bilder av hur huset såg ut när de förra ägarna bodde här. Efterbilderna är mina egna och är tänkta att föreställa ungefär samma motiv som förebilderna.

Hallen:

Sovrummet:

Jag fotade vardagsrummet också men det såg verkligen ökentrist ut så jag återkommer med piffade bilder senare...
I skrivandets stund skulle jag egentligen ha målat källarens militärgröna tapet men färgen var slut så jag hamnade här i stället. Men det var ju tur i oturen kan man säga.

I övrigt intet nytt. Jag älskar mitt jobb, men det var kanske inte så nytt...

Stök, bök och lite slipdamm

I dag har Tobbe och Klara varit lediga och åkte med mamma och pappa till stugan för att dra upp båt nr. 1. När jag kom hem från jobbet var huset således tomt och jag drog på mig målarjeansen som numer är mer vita än denimblå... Jag har nu målat färdigt murstocken och nu väntar den bara på lister och de små tapetremsorna som ska sitta närmast den nu vitmålade skönheten.
Det kändes som ännu ett steg i färdigställandet när jag fick bära ut täckpappen som legat på golvet allt för länge nu... Fortfarande sitter inga tavlor på väggarna och vi ligger back några lampor och gardiner. Jag tror att jag måste sy. Sömnad är verkligen inte min starka sida. Till skillnad från många kreativa kvinnor i bloggvärlden är jag dystextilier. Från den dagen man själv fick välja slöjdform i skolan valde jag träslöjd, varje termin. Delvis på grund av att alla killar valde träslöjd och det lockade ju på sitt sätt, men även för att jag helt enkelt hade mer talang för träbitar än för stuvbitar. Konsekvensen är ju så klart att jag varken kan sy fast en knapp eller skapa fina saker till hemmet på egen hand. Men som tur är så har jag en mamma som kan ganska mycket och kanske, kanske kan hon guida mig. Igen.

I kväll är vi lediga. TVn är påslagen och jag surfar och bloggar. Lite vardag igen. Ja tack.

Vi lever!

Ursäkta min slöhet och brist på intressanta blogginlägg. Jag är liksom uppfylld av tusen och en andra saker som ska göras. Nu börjar inflyttningens etapp ett dock vara avklarad. Tror jag. Några tapetbitar ska fortfarande limmas upp i hallen och murstocken ska fortfarande målas vit (efter att jag har tillbringat en veckas kvällstimmar med att gnugga bort den tapet som någon tidigare ägare valt att smacka upp på detta ej så tapetvänliga ställe). Tavlor ska sättas upp och saker och ting ska ställas på rätt plats. Jag inser att allt detta mycket väl kan ta en livstid att avsluta men en bit på vägen bör man väl kunna komma i alla fall.
Dessutom ska skorsstenen få en "hatt" och hängrännorna ska riktas om. Dessa två åtgärder får väl klassas som mindre roliga men mer viktiga.
Ja. Ett något förvirrat inlägg som bottnar i min förvirrade hjärna blev det här... Summan av kardemumman är att allt är toppen, om än väldigt stökigt. Jag trivs kanon på nya jobbet och eleverna är de bästa man kan tänka sig.
Klara har fyllt två år och det firade vi med ett storfräsarkalas i lördags, efter att ha sopat bort de värsta slipdammet och röjt undan alla verktyg från köksbänken.

Jag återkommer snart igen. Kanske med mer ordning. Kanske med bilder.
Puss!

Vi river och spacklar, vi bygger ett hus...

Det är mycket nu. Nytt jobb och nytt hus på samma gång kräver en del tänka efter...
Sedan i lördags har vi grejat i huset med ovärdelig hjälp av pappa som byggmästare och mamma som barnpassare. Jag är så tacksam att jag inte vet hur vi någonsin ska kunna ge tillbaka. Men jag lovar, att när ni är för gamla för att laga egen mat, ska jag frysa matlådor som lätt kan tinas och avnjutas med ett glas rött. Sanna mina ord!

Vad som har hänt i huset är följande: Tapeter i sovrum nedrivna och nya har satts upp med ett strålande resultat. Tak och tapeter i vardagsrum och matrum nedrivna och i stället för det vävtak som spruckit och hängdle lite löst har vi nu målat råsponten vit med ett riktigt lyckat resultat. Tobbe är fortfarande kvar i huset och spacklar inför stundande tapetsering av vardagsrumsväggarna.
Jag lever i hoppet om att det kommer att bli jättebra när det är över, men just nu känns det ändå väldigt avlägset. Men om en vecka bor vi där. Om en veckar har Pitebo AB fått våra lägenhetsnyckar och kanske, kanske har vi fått upp några tavlor på väggarna och kanske, kanske ligger våra kläder i garderoberna med ekdörrar. Kanske, kanske har jag hunnit fota något i vårt fina hus och kanske, kanske har vår internetuppkoppling börjat fungera och kanske, kanske har vi hittat kamerasladden som för över bilder till datorn. Och då mina vänner. Då ska ni får se!

Tomorrow...

I morgon är dagen som blir lite smått historisk. Kanske inte på ett världsomspännande plan så att den skrivs in i framtidens historieböcker, men för oss som härjar i den här lägenheten kommer dagen att gå till historien som den dag då vi blev husägare. Nu sitter vi här och undrar lite smått vad vi ska göra i morgon efter kl. 14. Sätter man igång på en gång? River man tapeter till solnedgången eller klipper man gräsmattan? Fyller man kylskåpet med färska frukter och en flaska champagne som sedan kan avnjutas på det kala parkettgolvet? Jag vet inte. Vi vet inte.
Vi har nu en dryg vecka på oss att tömma och städa lägenheten och på samma gång tapetersera valda delar av huset. Det är väl liksom bara att kavla upp ärmarna och sätta igång gissar jag.

I övrigt är allt bra. Jobbet känns jättebra. Bättre och bättre för varje dag. I kväll har jag ätit surströmming med mina nya arbetskamrater och alla verkar så fina. Dessutom verkar årets surströmming vara av bästa kvalitet. Prova!

Regndagar och jobbdagar

Vardagen rullar på igen och i ärlighetens namn är det ju inte så farligt som man ibland vill få det att låta. Självklart kan man sakna julidagarna i stugan, i en solstol på altanen och slappa samtal med nära och kära. Jag kan sakna långa frukostar och långa promenader i solskenet. Men jag tycker ändå att det är lite spännande att börja jobba igen. Nytt ställe. Nya arbetskamrater. Nya rutiner och en ny utsikt från skrivbordet. Men kul! På något sätt känns det inte heller så nytt. Skolan har jag själv gått på när jag var yngre och fräschare. Kollegerna består till viss del av mina egna gamla lärare och det är liksom bekant på något sätt. Dessutom är det ju som det alltid är i den här lilla staden där jag bor, att man ändå liksom känner alla på det ena eller det andra sättet. Någon bor på mammas gata, någon är en av mina bästa vänners mamma, någon är mina syskons mellanstadielärare...

Tobbe har också börjat jobba och Klara var sin första dag på dagis i dag. Hon var strålande lycklig när jag hämtade henne. Liksom uppfylld av allt det roliga och mysiga med att komma tillbaka.
På fredag pungar vi ut en viss summa pengar för en uppsättning nycklar till ett visst hus. Alla som gillar att tapetsera är hjärtligt välkomna att anmäla sitt intresse här och nu. Belöning ges i form av trevligt sällskap.

Nu bränns det

Denna sista semesterhelg har varit sådan att det känns helt okej att börja jobba i morgon. Vi har bara gjort roliga och mysiga saker för att liksom avsluta med flaggan i topp.
I går åkte vi med mamma och pappa till Rosfors där det var stort baluns med marknad, körsång och fikaförsäljning. Vi brukade åka dit när jag var liten och som alltid så var det inte lika stort som jag minns det men mysigt i alla fall.
På kvällen var vi bjudna på kräftskiva hos G och M i Hortlax och det var precis så trevligt som en kräftskiva en mörk augustikväll kan vara. Barnen sov och de vuxna åt goda saker och rökte en fet kubansk cigarr. Smakar inte alls lika gott som det luktar men i alla fall, lite maffigt är det ju.

I dag har vi påbörjat projekt flyttpackning. Jag har dragit mig lite för allt vad det innebär men om sanningen ska fram så är det ju ungefär som att plocka blåbär, fast man slipper rensa och bli blå om händerna. Hemmet ter sig något kalare än innan men är fortfarande helt beboeligt.
Efter några timmars plockande och packande cyklade iväg på äventyr och hamnade till slut på både fika och middag med mamma och pappa. Semesterns sista grillning under en sol som värmde ordentligt.
Nu sitter jag här och inväntar morgondagen och jobbstarten på nya stället. Det känns väldigt spännande på ett bra och pirrigt sätt. Jag känner många i personalen och tror att det här kommer att bli ett bra jobbår. Men visst är det alltid lite småjobbigt att i början gå omkring och vara toktrevlig och tillmötesgående hela tiden. Att hela tiden känna sig lite dum för att man inte vet var kopieringspapper finns eller känner till rutinerna i personalrummet. Men det kommer. Om några veckor vet jag nog allt det där. Och lite till.