Lekande lätt!

Tidigare i kväll satt jag och rättade och hade tvn på så där i bakgrunden och lyckades komma över ett program på Kunskapskanalen som handlade om barns lek. En kvinna (gammal, gammal kvinna) hade forskat på ämnet efter att ha konstaterat att förskolor och föräldrar planerar för allt; för pyssel, läsning, sång, mat, grupprat, uteaktiviteter... You name it! Men! En sak tycks ofta glömmas bort: Leken. Barnets egen lek, i den egna fantasin. Den som kommer utan uppmaning eller bedömning. Den som bara finns där, i barnet och kring barnet.
När jag var liten och gnällde över att jag hade tråkigt eller inte hade något att göra kom min pappa ofta med den klassiska pappakommentaren: -Det är bra att ha tråkigt ibland.
Först som vuxen och förälder kan jag se sanningen i dessa ord. Ur sysslolösheten och det tomma schemat gror fantasin och där växer också leken.
I morse drack jag och Klara kaffe hos mamma och efter att ha ätit upp sin macka gick treåringen ut på gräsmattan med en sax, en gammal låda som en gång innehöll en spritflaska och två leksakshundar. Mycket snart var hon mycket uppslukad av något som bara hon förstod, som var hennes eget och som var just precis den där lekkoman. Jag och mormorn var som bortblåsta och hon struttade omkring där ivrigt pratandes med sig själv.
Sannerligen, det är bra att ha tråkigt ibland. Hur tråkigt det än kan låta.

Helgen har varit bra. I går åkte jag till stan med en stor plan. Jag skulle köpa väldigt mycket kläder efter fredagens rensning av garderoben. Förvisso blev garderoben inte så väldigt mycket tommare, men det var ändå hög tid för en uppdatering. Hem från stan kom jag med en jacka, ett par jeanstights (gudomligt sköna), en stickad tröja, en långärmad tunnare tröja, en stickad väst och en scarves. Nu är jag redo att möta hösten i mitt iskalla klassrum. Jag hoppas på gråkallt väder i morgon så att jag får anväda det nya, fina...

Ljuva helg

Fredag och veckans kanske bästa dag. Jag har jobbat och Klara och Tobbe har varit hemma för att försöka få febern att vända och gå en annan väg. När jag svängde in på infarten på eftermiddagen stod Klara ute med en hink i den ena handen och med den andra handen plockade hon giftiga bär från en av trädgårdens otaliga buskar. Febern har vänt och vi hoppas att den fortsätter åt något annat håll.
Vi har blivit bjudna på grillad sik hos mormorn och efter att ha inhandlat ett stor, fin plastlåda har nu äntligen ett gäng bebisleksaker (under viss protest) fått flytta till förrådet i väntan på en eventuell lillasyster eller lillebror. Eftersom treårsdagen bara är en dryg vecka bort känns det bra att ha gjort plats för eventuella nytillskott i leksaksvärlden.
I morgon hoppas jag att vi är snor- och feberfria och att vi kanske kan ta en tur till stan för att uppdatera min garderob. Ny årstid för med sig klädbrist. Alltid. Vad händer med kläderna när de ligger där i garderoben? Nä, nu blev jag rensarsugen igen! Min garderob svämmar över av kläder jag inte vill ha. Kanske någon annan vill ha dem! Nu rensar vi!

Så kom febern...

När jag hämtade Klara på dagis i dag berättade hon att: -Jag är som förkyld jag, mamma... Snoret rann men inget mer än så.
För en timme sedan vaknade hon och "var varm om huvudet". När jag sa att jag skulle hämta en alvedon skrek hon att det nog hade gått över.
Nu sitter jag här, lite gråt, en alvedon och osammanhängande tjorvande senare och tänker att det är i alla fall bra att Tobbe jobbar natt i morgon. Jag gissar att det blir några avsnitt av Den lilla prinsessan för far och dotter i morgon.

Just ja!

Bloggen ja!
Man blir lite trött av att jobba och dessutom är den ena dagen den andra ganska lik. Jag planerar, rättar, har lektioner och därimellan är jag noggrann med min handhygien. Hanspriten har tydligen tagit slut på apoteken runt om i landet men på de kommunala toaletterna finns den i överflöd. Märkligt det här med influensan. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka och tro. Å andra sidan är det väl svårt att tycka och tro något om det man inte känner till.
I morgon kommer helgen smygande och frågan är vad den bär i sitt sköte. Nästa naturliga fråga är om det är fredagskjol som gäller även på det nya stället. Jag kör på fredagskjol. Det kan liksom inte gå fel...

Måndagar är måndagar

En måndag bland måndagar. Undervisning på riktigt efter några månaders vila och eftertanke.
Den här dagen har fått mig att inse att det är sann njutning att stå inför en klass högstadiebarn och tända små liljeholmsljus. Att få bygga kunskap, förtroende och insikter. Det kan dessutom vara en väldans jättestor utmaning att riva murar och komma in under lager av attityder och ifrågasättningar. Att hitta alla dessa individer som finns där någonstans, under skalet. Men så roligt jag har. Så glad jag är att jag har det jobb jag har!
När jag i dag besökte biblioteket som ligger i anslutning till skolan och bibliotekarien frågade mig vem jag vikarierar för kändes det underbart och högtidligt att kunna svara: -Ingen. Jag är mig själv!! Ja, sannerligen. På så många plan är jag glad att jag har det jobb jag har.

I kväll har vi firat Edvard på hans treårsdag och jag har njutit av alldeles för mycket tårta. Men det kan vara bra att ha något att ta av. Man vet aldrig när flunsan slår till.

Tjejhelg

I fredags efter jobbet stoppade jag Klaran och mormorn i bilen och körde norrut för att plocka upp storasyster och Aron för vidare färd till paradiset. Helgen har således ägnats till allehanda trevligheter i form av lingonplockning, matätning, vindrickning, bastubadning och ostkroksätande.
Lingon- och bastubiten är jag särskilt nöjd med. Frysen är nu fylld med ganska många lingon. Tillräckligt för att räcka till nästa sommar i alla fall och dessutom är det ju en njutning i sig att sitta där vid en tuva i skogen och bara dumplocka bär. Min syster frågade mig i dag hur många vuxenpoäng man får av att gå igång på bärplockning... Förmodligen alldeles för många...
Bastubadet i sensommarskymningen, i 15-gradigt vatten och en kokandes het bastu är ett av de många fina sommarminnen som jag lägger i banken för att plocka fram någon gång i januari. Skamligt nog glömde jag kameran hemma, men du får använda din fantasi...

Rolin'...

Jo, det rullar på. I dag blev läget skarpt med elevernas närvaro och jag gillar det skarpt! Känslan är en annan när man vet att stället är mitt. Det är så kul!
I går hade vi besök här i kåken av min vän T som sedan 11 år tillbaka huserar i Paris. Med sig hade hon sin amour och vi åt god mat och snickasnackade i många glada vänners lag. Det är så roligt det här med internationella kontakter och att vi alla kan sitta och prata med varandra på samma språk, skratta åt samma skämt och dela erfaranheter, över kulturgränserna. Och nej, vi pratade inte franska. Bara lite...
I morgon är det fredag och plötsligt helg. Tiden fortsätter rusa...

Då stryker vi då!

Ända sedan jag flyttade hemifrån för en si så där 10 år sedan har jag gått och funderat på att köpa en strykbräda. Ja, det är helt ok att du tappar andan när du läser det här. Jag gissar att du redan har en och stryker både t-shirts och trosor för glatta livet. Jag är inte sådan... Jag har levt i tron att skjortor hänger till sig och att klänningar bara ser charmiga ut med några extra veck... Men nu... nu har jag blivit så pass mycket tant att t-shirts håller på att konkurreras ut av finare plagg i garderoben och många av dessa kanske inte är så charmiga i ostruket tillstånd. Så, efter middagen kastade jag in Klara i bilen och gasade till den jättestora mataffären för att inhandla ett stycke tygklädd bräda och nu ska ni tro att jag kommer att se ordentlig ut. Kanske lite präktig rent av, men det är väl som det ska när man är fröken. Alltid kan man lura någon.
Jobblivet fortsätter och jag är fortsatt helnöjd. Nu återstår en dag innan eleverna gör entré med buller och brak. Allt är spännande!

Nej, nu ska jag ta tag i en skjorta och testa vad brädan går för. Om inte annat kanske man kan sätta hjul på den och använda den som longboard... Om man åker bräda är det väl ok med skrynkliga kläder?

One down!

Jaha. Då sitter man här då och är tillsvidareanställd. Och nöjd, belåten, nyfiken, taggad och trött.
Morgonens upptaktskonferens gav mersmak och allt vad den här skolan står för känns det som att även jag kan stå för. Det känns lite som att komma hem liksom. OK, så här är jag alltid. Jag blir översvallande entusiastisk till en början och tänker att det HÄR verkar vara ett jäkla bra ställe, men det här känns VERKLIGEN som ett jäkla bra ställe. Jag kanske får återkomma i november när jag har landat i verkligheten, men fram tills dess kan jag väl få sväva på mina små lyckomoln...?

Vidare har jag under kvällens promenad med Bea konstaterat att jag gör en ganska barnslig grej. A-brunnar du vet... Jag kan fortfarande inte trampa på de där brunnslocken utan att försiktigt, när ingen ser, slå mig själv i ryggen fem gånger. Vuxen? På många sätt ja, men på ännu fler sätt, inte så jättemycket...

Den sista semesterdagen

I går kväll åt vi kräftor tillsammans med Glenn och Maria. Vi hade underbart trevligt och visst är det väl ändå rätt mysigt med mörkret som kryper in över oss om kvällarna?
När jag vaknade i morse var det med tankar om den sista semesterdagen. Det var min sovmorgon och när jag kravlade upp hade Tobbe och Klara tänt en brasa och hela dagen har fortsatt på det temat. Hösten ligger i luften. Det känns liksom naturligt att gå tillbaka till jobbet. Eller tillbaka och tillbaka. Inte alls tillbaka egentligen. Jobbet är helt och hållet nytt även om jag känner en av klasserna sedan tidigare. Jag är nervös inför mötet med nya kolleger, nya elever, nya föräldrar, nya lokaler, nya frågor och än en gång behöva gå omkring som ett frågetecken. Men förhoppningsvis är det här sista gången på länge som jag behöver känna mig ny och frågande. Och jag vet hur det är. Det går några veckor och sedan är man något lite mer bekväm och så går det några veckor till och man vågar börja skämta lite lätt i personalrummet. Efter flera månader vågar man börja driva med sina arbetskamrater och efter några månader har man kanske hittat någon som blir en vän...
Men just nu, just nu känner jag mig lite som en sexåring som ska gå till skolan för första gången, med en ryggsäck som är för stor, kläder som jag hoppas känns rätt, torr munn och svettiga handflator...

Snark...

Jag hade tänkt skriva något fiffigt och intressant men efter att ha tillbringat två timmar sovandes i soffan känner jag inte riktigt att inspirationen flödar.
Berätta kan jag dock att badrummet nu är helt jäkla färdigt! Hela sommaren har planen varit att dörr- och fönsterfoder ska komma på plats men två steg har hela tiden varit lite för stora för att ta. Det ena steget var att transportera en geringssåg från pappa och hit. Det rör sig om en sträcka på si så där 200 meter. Det andra steget har varit att ta bilen till Beijers för att köpa foder, vit skruv och målarfärg till karmarna. Låter jobbigt va?
Det man kan konstatera är att vädret förmodligen har varit alldeles för bra och vi har haft alldeles för mycket annat skoj för oss.
Nu blir det lite annan förändring här i huset. Nu ska jag nämligen gå och lägga mig i sängen i stället för i soffan.
Och just ja! Inskolningen på nydagiset går som smort! We love it!

Frukostdate och meningen med allt

I arla morgonstund tog jag i dag bilen ut på landet, till min gamla arbetskamrat Sofia för att träffa henne och Terese över fil, kaffe och underbara mackor.
Vi ses inte så ofta vi tre. Geografin, jobb, studier och livet självt står i vägen och det är precis som det ska. Men när vi ses rusar tiden iväg och frukostdaten varade in på eftermiddagen. Sorger och glädjeämnen ventileras och någonstans mellan müslin och skorporna kom vi in på meningen med allt. Du vet hur det är, att man ibland, mitt i ett kaos, en sorg eller en stressig tillvaro kan fundera över vad meningen med just den tillvaron är. Man vill liksom veta vad man ska få ut av allt lidande för att man ska kunna härda ut lite bättre. Man vill veta att man kommer att få slicka sina sår och få lön för mödan. Man vill veta att man lider av en anledning eller så vill man veta varför man lider så.
Det intressanta med allt det här, och slutsatsen av våra samtal, är att meningen vet man oftast först långt efteråt. Med några års perspektiv kan man ofta se att även onda eller obekväma händelser eller skeenden i slutändan var för det bästa. Så klart kanske inte det var meningen från början, att det hände något dåligt för att det sedan skulle bli något ännu bättre av det hela men det kanske är så att människan är skapt så, att vi i slutändan bara ser det fina och positiva i våra liv.
Är det svårt att hänga med i mitt resonemang? OK, ett exempel ur mitt eget liv då...
För några år sedan bröt jag upp från mitt gamla liv med min förra kille. Det var ett stort, stort beslut att ta. Många tårar, en jobbig flytt till ett litet stundetrum i en halvdassig korridor på Ålidhem. Inget dramatiskt men uppbrott är uppbrott och har en tendens att bli jobbiga för individen.
Hur som helst, jag hade bara mig själv att luta mig mot i vardagslivet och visst satt jag där på vardagskvällarna och led lite i min ensamhet och undrade vad som var meningen med att sitta så där alldeles ensam, en ung dam i sina bästa år... Men varje dag gjorde mig starkare, coolare och lite snyggare. Korridoren visade sig vara världens bästa och singellivet likaså.
Det var fem år sedan ganska precis och med facit i hand är det ganska lätt att se meningen.
Helt klart ser jag meningen.

Fina fröknar och mycket lego

I dag var det så dags för första dagen på det nya dagiset. Jag var ärligt talat pirrig innan. Jag har alltid haft väldigt svårt för förändringar och det här kändes liksom stort. Men när det timmeslånga besöket var över kändes det bara tryggt och bra. Fina fröknar, fina barn och en massa lego som Klara och en av grabbarna på bygget satte händerna i. Det blir nog bra det här!

Platsen där jag allt som oftast sitter och bloggar om kvällarna ligger liksom mitt i huset, mellan köket och vardagsrummet, vid en bänk, framför ett fönster. Om jag tittar till höger ser jag ett ganska välordnat vardagsrum, inrett som jag vill ha det, belyst som jag vill ha det. Ja. Jag gillar det helt enkelt. Om jag tittar till vänster ser jag köket. Köket som väl kan sägas vara välordnat, men det är på intet sätt inrett som jag vill ha det eller belyst som jag vill ha det.
Man kan väl säga att vi står i uppstarten för att planera detta köks bortgång och ett nytt köks födelse men med tanke på det jag skrev ovan, om förändringar, har jag liksom lite svårt att ta tag i det. På det stora hela kan jag se ett nytt kök framför mig, men hur kommer vi dit? Vilka skåp är bra att ha? Vilket märke är det billigaste och samtidigt det bästa?
Kanske är ådermålad teak inte det sämsta... Kanske är det just ådermålad teak som är the shit!
I morgon drar jag iväg på frukostmys med gamla, kära kollegor och lämnar dagisäventyret till far och dotter.

We're so hot!

Nu har värmen nästan nått den där kulmen då jag känner att jag skulle vilja sänka tempen med några grader för att kunna andas ordentligt. Luften är så full av fukt att det liksom inte är någon skillnad på att andas och att dricka längre.

Hur som haver så har jag och Klaran tillbringat en underbart varm och härlig helg i stugan. Vi har badat och försökt plocka några blåbär i skuggan av de stora tallarna. Jag kan inte i ord få till en beskrivning som gör detta, mitt paradis, rättvisa. Kanske några bilder kan hjälpa mig på traven. Lukten av hav i kombination med skog, solens strålar på havet och känslan i kroppen av att köra riktigt, riktigt snabbt med båten. Allt tillsammans gör mig så tacksam över att få uppleva stället. Att få ha det i mitt hjärta. I min själ.

I går var det dock dags att lämna paradiset till förmån för den hårt arbetande sambon som var fast i stan. I dag har vi tvättat och mentalt förberett oss för morgondagens inskolning på det nya dagiset. Jag tror att jag är minst lika förväntansfull som dagisbarnet själv.

Jag har dessutom hunnit med en sväng till det nya jobbet för att plocka ut ett schema som ser helt bra ut. Från jobbet till en mysig kaffe- och pratstund med Maria och Hugo, hem för lunch, vidare till nästa kaffe, lek och pratstund med vänner på andra sidan fjörn.

Efter middagen åkte jag, Klara och mormorn iväg på ett hejdundrande cykeläventyr i den tryckande värmen.

Det gäller att göra det mesta av det bästa!

Från en filt på stranden...

har jag i dag suttit och tittat på folket omkring mig. Nya bekantskaper och gamla. Familj och vänner. Vissa dagar känner man sig lite rikare än andra helt enkelt.
Den lilla badsjön bjöd på perfekt badtemperatur och både vuxna och barn kunde ligga i blöt som om vi vore 10 år igen.

Jag har dessvärre börjat känna en krypande känsla av förkylning i kroppen. Känns turligt nog inte som halsfluss och jag hoppas att det ger med sig väldigt snart. Det är ju för tusan semester.

Några vill han...

Jag har suttit här i min ensamhet i kväll och funderat över några investeringar som jag känner att jag nog skulle må bra av. Utan inbördes rangordning ser listan ut ungefär så här:
- Ett nytt, fint VITT kök.
- En ny fint, STOR bokhylla som rymmer allt, utan att vi behöver bygga torn...
- En ny fin, SNYGG sängstomme som kan lysa upp sovrummet även under de mest grå höstmånaderna...

Jag skulle så klart kunna fortsätta, men för att behålla min heder och bilden av mig som happy go lucky och utan stora behov av materiella ting för att göra min tillvaro perfekt, så stannar jag här.
Jag kan bara konstatera att det är bra att T jobbar mycket övertid. Jag kan dessutom konstatera att hans lista ser något annorlunda ut. Men på köksfronten är vi enade. Om platt-tvn ska gå före bokhyllan däremot, det kan bli en blodig fight. Samma gäller den om skotern eller sängen. Frågan är ju dock hur bekvämt man sover på en gammal Ockelbo...

Nanting vilket väder!

Trots att jag ännu inte susat förbi 30-strecket är jag ändå så pass mycket tant att jag måste få prata om vädret. Det är ju makalöst! Jag har tillbringat stora delar av dagen i en stol ute på gården, i bara bikini. Nu är jag mycket färgad på framsidan av kroppen och ganska vinterblek på baksidan. Men. Det spelar ju faktiskt ingen roll. Det är ju framsidan som räknas. Eller hur?

Helgen har varit 30-årskalas och svirande på stadshotellet. Jag har varit duktig på att svira i sommar. När vintern kommer och jag sitter fastvuxen i soffan igen kan jag i alla fall glädjas åt att jag dansade mycket under de varma månaderna. Dock kan man konstatera att man är lite äldre än de andra svirarna, som ibland tycktes undra vad PRO gjorde på dansgolvet.
Pantertanter som snackar väder måste väl också få ha lite kul. Eller hur?