Julerus

Julen har passerat med relativt lugn och ro. Julafton i Piteå och sedan på juldagens morgon begav vi oss med fullpackad bil norrut till Gällivare. Under tre fullspäckade dagar hann vi umgås med Klaras farfar, farmor, faster och kusin samt några coola gälkagrabbar som också gärna ville titta på den "nya" familjemedlemmen.
Norr om polcirkeln låg snön djup och en tur till Dundrets café gjorde mig mer än måttligt sugen på lite skidåkning. Dock hade vi fått lämna skidorna hemma den här gången, till förmån för barnvagnen. Den tog vi dock med ut på promenad bland snödrivor och plogkarmar, bland snötyngda tallar och ett ofantligt stort lestadianmöte. Jag vet inte om jag någonsin har sett en livs levande lestadian och jag har då med all säkerhet aldrig, aldrig sett så många på en och samma gång. Lestadianflickorna såg ut som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien och lestadianpojkarna hade vattenkammat hår och välsträckta skjortor. Åh vad jag hade velat titta in på deras stormöte för att få en liten vink om hur det hela fungerar...

På lördag ska Klara döpas. Det blir ingen stor tillställning och endast de närmaste kommer att närvara men ändå är det ju en del att stå i. Har bakat två kakor i dag och i morgon ska Tobbe ta tag i sin specialitet, drömmarna... Kakorna alltså.
I dag har vi varit i kyrkan för att träffa prästen. Han var världens gulligaste farbror och det kändes så bra. Jag är själv lite förbryllad över behovet av att döpa mitt barn. Jag är inte konfirmerad och även om jag var en flitig besökare på Kyrkans barntimme som liten så har jag väl aldrig sett mig själv som särskilt religiös. Men när Klara föddes kändes det liksom självklart. Vi ville markera hennes födelse på något sätt och det kändes lika naturligt som att man vill begrava någon som har dött. Det är som att vissa saker är för stora för att bara passera obemärkta och utan någon form av ceremoni.
Födelse, död, början, slut, oändlighet...