Lite poesi så här på söndagskvällen

Ännu en helg skrivs in i minnesboken. En bra helg som inleddes med krogbesök och punkkonsert på fredagskvällen. Det var inte i går och mina skor ser ut precis som skor brukar se ut efter punkkonserter. Men trevligt hade vi, jag och min från England hemvända vän.
Sedan har det mest varit jag och barnen, eftersom fadern har arbetat. Vi har besökt både konsthall och skotermässa. Den senare bara utifrån, men vi fick se några skotrar i alla fall. Vi har även bestigit snöhögar, hyrt filmer och köpt godis.
Poesin då? Jo. Jag håller som bäst på att läsa en norsk roman som heter Morgon oh kveld av Jon Fosse. Jag har inte kommit så väldans långt än, men ett stycke som var så särskilt vackert måste jag bara få dela med mig av. Fiskaren Olai har just blivit pappa och står och iakttar sin nyförlösta hustru:
"og aldri har han vel heilt forstått seg på kvinnfolka, noko veit dei, noko han aldri skönjer, noko dei ikkje seier og sikkert heller ikkje kan seie, fordi det ikkje seiast kan"

Jag påstår inte att det är så. Men vackert var det i alla fall. Så här på söndagskvällen.

Vilken dag...

I dag har vi varit lediga allihopa. Tanken var att vi skulle ha en härlig ledig dag med lunch på stan och några besök i de återstående vitvaruaffärerna för att göra en sista priskoll.
Sagt och gjort, vi åkte till stan, åt en trevlig och god lunch och jag kände mig så där härligt stolt över min fina familj. Vi drack kaffe efter maten. Klara var sprudlande glad och Herman åt smörgåsrån.
Sedan kom trotsen tillbaka. Den har kommit smygande under de senaste dagarna och i dag började den klampa omkring. Flickebarnet smet från HM, kastade mössan på gatan, spottade på marken och vägrade lyssna föräldrarnas uppmaningar. De harmoniska föräldrarna förvandlades till fräsande drakar och vips var vi hemma igen.
Kanske är det inte klokt att ta med sitt barn till stan. Eller så är det inte så farligt. Kanske är det bara så att man ibland får vara beredd på att trotsen kan komma på besök och då får man helt enkelt anpassa sig efter dagsformen. Föräldraskapet bringar flexibilitet. Eller kräver. Det beror liksom på hur man ser på saker och ting.
Nu är vi alla vänner igen och vi får hoppas att fredsavtalet håller i sig ett tag.

I kväll har jag gjort en Foppa. En comeback. I två veckor har jag hållit mig vilande och knaprat piller till förmån för mitt ömmande knä. För några dagar sedan upptäckte jag att roten till det onda verkar ge vika när benet utsätts för stretch. Jag har ingen aning om vad jag lider av, men som den amatörmedicinare jag är har jag klurat ut att det är någon sena, alternativt ledband, som mår bra av att dras ut av att musklerna dras ut. Man skulle kunna gå till en sjukgymnast, men eftersom jag gillar detektivarbete har jag liksom gett mig den på att hitta en egen lösning. Hur som helst, min comeback bestod av en underbar promenad i kvällmörkret, i sällskap av Per Morberg och hans Sommar. Jag fick både gråta och skratta och om det var Per eller lyckohormonerna över att vara i rörelse igen vet jag inte, men det spelar ju mindre roll. Ett bra slut på en flexibel dag.

Händelserikt

De senaste två dagarna har varit härligt fullspäckade av roligheter. Lunchen som i går blev inställd på grund av gästernas feber och/eller magsjuka blev till en lunch i alla fall, fast med andra gäster. Toktrevligt blev det i alla fall! På eftermiddagen highfivade jag Tobbe i dörren när han kom hem från jobbet och jag åkte till Universitetet för veckans duvning. Norska och danska är det tänkt att jag ska fördjupa mig i under de två månader som kommer så bli inte förvånad om jag börjar slänga mig med utrikiska lite nu och då. På vägen mot Luleå fick jag se en intressant syn. En långtradarchaufför hade stannat vid sidan om vägen för att utföra det främre behovet. Det som var intressant med just denne man var att han inte, som jag ändå tror att de flesta gör, hade ställt sig bakom bilen för att få vara lite i fred. Nej. Han stod med organet mot vägen och jag är glad över att jag inte är så väldigt känslig eftersom jag då lätt hade hamnat utanför vägen i det ögonblick jag fick se det jag såg.
I dag har vi hunnit med att åka runt och jämföra vitvarupriser. Vanlig häll? Extra bred häll? Jag vet inte!! Spelar det någon roll? Belysning borde vi också börja fundera på. Men ooo så svårt att veta om man tänkt på allt eller om man glömt tänka på hälften av allt man borde tänka på.
På eftermiddagen fick vi besök av min fina tandläkare och hennes fina flickor. En mysig eftermiddag som rusade iväg.
Här sitter jag nu och tittar på ett brittiskt förlossningsprogram. Som förlöst kvinna har jag svårt att få nog av förlossningar. I alla fall andra kvinnors förlossningar. Mina egna har jag nog fått nog av. Tror jag.
Nu är det en bebis på g. Tjing!

Den välartade?

Min lilla flicka har på senaste tiden varit väldigt korrekt. Ibland är det nästan som att ha en extra vuxen i huset. I dag har dock varit en sådan där dag när vuxenheten varit som bortblåst. Och märkligt vore det väl annars egentligen.
Vi skulle åka och handla, barnen och jag, med Klara skulle bara gå på toa först. Efter mycket om och men kom jag på henne med att ha tömt en halv kortisontub på sin lilla kropp. Kladdigt är förnamnet. Jättekladdigt är efternamnet. Men det är väl så det är. Det är lite jobbigt att bli större och kanske måste man ibland därför få bli lite mindre.
I övrigt har dagen varit underbar och efter kladdgrejen åkte vi och handlade lite inför morgondagens lunch som nu kommer att utebli. Man kan lugnt säga att kräken har kommit.

Chill out!

Det är vad jag gör just nu. Tobbe läser godnattsaga, jag har läst nästan allt jag behöver läsa inför tisdagen på universitetet och nu återstår bara att luta sig tillbaka och njuta av ännu några mord i Midsomer.
Helgen har varit precis allt som jag önskade att den skulle vara. Lördagen blev en social smältdegel som började med fikafrämmande från Tullnäs och när familjen C gått ut genom dörren kom nästa gäng in, bestående av några av mina finaste tjejkompisar. Vi åt tacos och pannacotta, fast så klart inte samtidigt. Samtidigt som de stora barnen lekte sig fördärvade och de små barnen sov, kunde vi fördjupa oss i livets stora och små frågor.
I dag slog kylan till igen och därför passade jag på att åka iväg och uppdatera Klaras pysselförråd. Det är helt makalöst hur många klistermärken, tejprullar och ritpapper en fyraåring förbrukar. Men det är kreativt och hon älskar det, så tejpa på bara!
I morgon är det vardag igen och jag önskar lite sol. Kan man få det tro?

Fredagsbrasan

Efter en dag hos Jenny, Edvard och Hilma och en kväll hos Jenny, Andreas och Nils har vi nu dragit oss tillbaka i hemmets lugna vrå. Mysbyxor och fleece på. Brasan tänd. Snart kanske jag somnar i soffan. So be it.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Heldag

I morse tog jag och Klara sats och pep ner till stadens biograf och dess helt kostnadsfria knattebio. 23 minuter Pippi Långstrump gav dagen en väldigt bra start.
Sedan åkte vi hem och lunchade med pappan och brorsan för att sen packa badväskan och bege oss till den vackra byn i söder och simhallen. Efter simmande, plaskande, rutschkanande, bastande och fruktätande åkte vi trötta och nöjda hem för att tillreda en fantastiskt god indisk lax. Laxen kom inte från Indien. Kryddningen gjorde det. Jag blev eld och lågor när jag hittade receptet tidigare i veckan och den var otroligt god. Det tyckte jag i alla fall. Några av mina familjemedlemmar var kanske inte lika jublande.
Nu i kväll har Klara flera gånger yppat orden: -Vilken dag! Jag förstår henne. En drömdag för en fyraåring. Ja. OK. För en 31-åring också.
Helg igen i morgon och det är väl inte fy skam. Det hade suttit fint med lite strålande sol och bara några få minusgrader. Men det är ju bara januari. Vi får väl ha is i magen.

Inte bra men bättre

Efter Klaras dagisstund i morse packade jag väskan med bebismat OCH kamera och så åkte vi till mamma där vi lunchade och tittade i fotoalbum från min barndom. Det är alltid lika kul. Jag kan de där albumen utantill men trots det är det alltid lika skoj att se pappa utan skägg och med hår, storebror i kissgul punkfrisyr, storasyster i långt, rött progghår och mamma i långt, böljande 70-talshår. Det kittlar liksom tanken lite det där med tider som varit och flytt. Ögonblick som varit nu men som blivit då. Historia i det allra minsta men som för mig är det allra största. Min egen och min familjs historia, sparad i kärleksfullt arbetade album med tydliga beskrivningar skrivna i sidan för att hjälpa minnet lite på traven.

Efter resan down memorylane promenerade vi ner på stan, gick i några affärer, fikade på Ekbergs och pratade med tanter. Det var många tanter på stan i dag och sin vana trogen berättade Klara det mesta för dem alla. Jag har liksom fått ett språkrör. Hon behöver dock jobba lite med sin sekretess. Men. Vi är ju alla barn i början.

Dagens foto föreställer mina barn under den långa resan hem från stan. Klara somnade på ståbrädan. Det tycker jag är bra gjort. Den prestationen förtjänade helt klart att förevigas. Det blev bara en bild i dag men vi har haft så trevligt så jag råkade glömma att fotografera allt annat. Inte bra. Men bättre.

Nytt år. Ny färg.

Jag vet att jag är sanslöst dålig på att dela med mig av bilder här på bloggen. Detta faktum har flera anledningar:

1. Jag är faktiskt en rätt kass fotograf. Jag är bra på solnedgångar, men sådana blir man ju trött på att titta på efter ett tag. Jag tänker närmast på läsarbilderna i vår lokala tidning.
2. I ärlighetens namn så fotar jag nog inte särskilt mycket. Jag är som en 40-talist på det sättet. Jag tar med kameran när vi åker på semester eller vid större högtider som jul, nyår och påsk. Där kan jag helt klart skärpa mig.
3. Jag gör mig inte på bild, så några bilder föreställande t.ex. min nya frisyr blir det inte tal om. Det skulle vara med en påse över huvudet i så fall, men då syns ju ändå inte frisyren och hur kul är det att titta på en påse med kropp? OK, det vore ganska roligt, men jag kommer ändå inte att genomföra det projektet.

Men! Jag är fullt medveten om att bilder är roliga. Det är ta mig tusan kul att se bilder, vad de än må föreställa. Jag lovar att jag ska skärpa mig. I morgon ska jag sätta kameran i min lilla jätteväska och försöka föreviga vad det nu är vi har tänkt göra i morgon. Planen var ett skojsigt besök av min tandläkare och hennes barn. OK, hon är inte bara min tandläkare, hon är även mamma och en massa andra saker. Hur som helst så kom sjukdom i vägen för besökarna och vi står således utan planer. Intressant va? Men! Om vi så bara kommer att bygga pussel och spela fotboll i hallen så ska jag fotografera det. OK!?

Är det inte onödigt mycket handboll på tv nu för tiden? Jag gillar sport, men handboll... Jag vet inte...

Hur skönt är det inte?

Att inte ha magsjuka alltså. Värsta grejen, helt klart. Jag har dessutom kommit på att se det hela som en kick-off för ett nytt liv. Min viktresa som tog sig sin början för ett drygt år sedan, i början av min graviditet med Herman, ska nu avslutas en gång för alla. Beroende på hur man räknar så har jag väl en si så där 5 kg kvar till någon sorts bekvämlighetsvikt. Jag har inga krav på att bli ett benrangel igen, men det vore skoj att kunna bära mina rätt små Acne-jeans utan att få blåmärken på höfterna. Det sägs att man ett år efter förlossningen bör ha blivit av med sina graviditetskilon och i mitt fall innebär det 14 maj. Det ska jag klara, helt klart och det gör inget om det blir tidigare än så. När jag väl är i mål ska du slippa höra surret om mina kilon. Hur intressanta är de på en skala?
Nu ska här vikas och hängas tvätt innan jag och Herman åker till dagis. Sedan får vi se vad som står på agendan.
Todelidooo!

Vilken underbar helg!

Moahahaha! Jo du, så hade det kunnat bli. Men! Några få timmar efter att jag hade författat det förra inlägget vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Resten är historia.
Lördagen fördrevs liggande i soffan med några kortare promenader till kylskåpet för hämtning av kall dryck. Barnen hade i går hunnit pigga på sig ganska bra, men jag tackar dem båda ödmjukast för att de uppträdde på ett föredömligt sätt till förmån för föräldrarnas konvalescens.
Tänk att några timmars dåligtmående kan få sådana konsekvenser! Hur loj kan man bli på en skala?
Hur som helst, det gäller att se det positiva i eländet. Jag har aldrig varit så tacksam över att känna hunger, ta på en skvätt parfym och kunna gå ner i källaren och tillbaka utan att falla ihop i en pöl på golvet.
Nu tar vi lite Mord i Midsomer innan den nya veckan tar sin början. Tjing!

Karantän

I går, precis när lek- och fikafrämmandet hade kommit, när pajen var nytagen ur ugnen och kaffet puttrade i bryggaren, precis då vaknade Herman ur sin middagslur på det mest brutala av sätt. Jag vill inte bli allt för ingående utan jag nöjer mig med att berätta att jag på ett dygn har tvättat väldigt många lakan, handdukar och barnkläder. Klara slog följe med sin lillebror på kvällen, precis när vi skulle gå och lägga oss. Den här fredagen har således inte behövt planeras särskilt mycket. Jag har liksom haft det jag har gjort i alla fall.
Små barnen, små barnen. De är så tappra mitt i allt. Så positiva och så uthärdiga.
Nu återstår att se vad som händer med mig och Tobbe. Helgen kommer att gå till återhämtning och efterkänning. Det kan slå till när som helst.
Som du förstår har jag inte så mycket att berätta. Eller, det jag har att berätta vill du nog inte läsa om och därför håller jag käft. Jag håller käften och du håller tummen för att det räcker nu. Okej?

Dagis, bagis

Klara är ett 15-timmarsbarn. Det innebär att eftersom jag är föräldraledig så har hon rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka. Fram till för ett år sedan var dessa 15 timmar uppdelade på fem timmar/dag, tre dagar/vecka. Detta gav alltså den föräldralediga föräldern fem timmar varje dag att tillbringa med det småsyskonet, utan storasyskonet/n. För ett år sedan ändrades denna relgel till 3 timmar/dag, fem dagar/vecka och detta upprörde många föräldrar. Personalen i förskolorna tycks dock ha blivit allt mer positiva till de nya tiderna då det är lättare för dem att planera verksamheten.
När Klara är på dagis lämnas hon klockan åtta och ska hämtas igen klockan elva. På den tiden hinner jag hem och fixa lite. Om jag vill hinner jag också handla eller gå en promenad. Ofta tycker jag att det känns lite konstigt att hon är på dagis när jag ändå är hemma. Hon är ganska mysig att ha hemma.
Någon gång innan jul tog kommunen ett beslut om att det skulle vara upp till varje enskild rektor att bestämma huruvida man ville ändra tillbaka till de gamla 15-timmarsreglerna eller om man ville ha kvar de tider som använts under det senaste året. I vårt rektorsområde har man ännu inte tagit något beslut i frågan men innan den 1 februari ska det vara gjort.
Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag kan tycka att det vissa dagar är svårt att planera något annat eftersom jag lämnar och hämtar på dagis hela förmiddagen. Jag kan tycka att det är roligt för Klara att vara på dagis för att få träffa andra barn och få lite omväxling i den annars ganska monotona hemmavardagen.
Men! Jag kan också känna att det är något av ett i-landsproblem. Vad jag menar är att jag ju faktiskt är hemma och Klara är mitt barn och på många sätt känns det faktiskt som det mest naturliga att hon ska vara hemma med mig och Herman. Jag kan också, för de andra dagisbarnens skull, känna att det är tillräckligt med barn i förskolan, även utan de som egentligen inte behöver vara där. Missförstå mig rätt. Förskolan är en bra plats att vara på och jag vet att Klara älskar att vara där och av flera anledningar är det också bra för henne att vara där. Faktum kvarstår dock att jag och Herman är hemma hela dagarna och jag lämnar henne på dagis för att någon annan ska ta hand om henne. På något sätt känns det lite galet.
Om tiderna ändras för vår del kommer jag och Herman att ha ganksa mycket tid på tu man hand. Av de fem timmar som Klara skulle tillbringa på dagis skulle Herman sova ungefär tre. Två av timmarna skulle gå åt till matning, bytning och lekning. Annars skulle jag sitta här med mig själv eller promenera en sväng med en sovande Herman i vagnen för att JAG skulle få en härlig promenad, lite frisk luft och lite vårsol på kinderna. Jag skulle också kunna träffa någon annan mamma- eller pappaledig förälder och dricka kaffe och prata om livets väsentligheter. Jag skulle kanske kunna sitta hukad över en kursbok och bli lite klokare. Men här kommer kärnfrågan: Är det vad min föräldraledighet är till för? Egentid alltså.
Vi har Klara på dagis och det är ett aktivt beslut. Är det ett bra beslut? Hur ska man tänka egentligen?

Quién eres? Who are you? Vem är du?

Om jag kollar besöksstatistiken för detta lilla tillhåll på nätet kan jag konstatera att ni som läser i huvudsak kommer från Sverige. Men bland er tycks också finnas folk i det stora landet i väst, Brasilien (det stora landet i sydväst), Finland, England, Kroatien(!)...
Lite nyfiken blir man ju faktiskt. Men eftersom jag tidigare försökt mig på uppmaningen om att du som läsare ska avslöja något om dig, utan större framgång så ska jag inte utsätta dig för det igen. Det som händer när en sådan uppmaning kommer är att mina vänner och släktingar skriver några rader och det är jag tacksam för så klart men frågetecknen finns ändå kvar. Jag är inte bitter. Det är mitt eget val att blogga offentligt och det är ditt val att vara hemlig. So be it.
OK, nu lät jag väldigt bitter i alla fall. Förlåt.

Herman 8 månader!

Eller nej, egentligen inte alls. Men på fredag blir han det och i dag har vi varit på BVC-besök för att kolla att han väger och mäter som han ska. Det gör han. Med råge. Vi fick en glad överraskning i form av en väldigt trevlig sköterska som nu är vår alldeles egna! Jag är förvisso av åsikten att de flesta sköterskor, och människor i största allmänhet, är rätt jäkla trevliga men den här är något utöver det vanliga. På åttamånaderskontrollen är det tydligen också dags för att ta snacken om spriten. Den man dricker. Den som föräldrar ibland dricker. Jag är en förälder som ibland dricker vin, även i mina barns sällskap. Ett glas eller två. Mer blir det inte i barnens närvaro. Att se sina föräldrar berusade är något som jag tycker att man kan få vänta med tills man själv har blivit så gammal att man förstår vad det handlar om och kan göra samma sak själv. That's it.
Dagen har också inneburit besök av min pluggkompis Elin. Vi har lunchat och surrat och försökt få sylar i vädret när Klara hämtat andan mellan sina utlägg. Herre gud vad min flicka kan surra! Med allt och alla!
Hur kan det ha blivit så?

The kök!

I dag är det gjort. Nu har en order gått iväg till ett ställe som ska göra vårt nya kök. Man tror nästan inte att det är sant. Ännu svårare har jag att förstå att vi inom två månader (förhoppningsvis) kommer att ha hottat upp den mest bisarra delen av vårt annars ganska trevliga hus. Jag brukar stå där bland brunt och brunare och försöka föreställa mig hur det kommer att bli, men trots att jag har bilder i 3D kan jag liksom inte se det. Det kommer att bli vitt och ljust och alldeles, alldeles underbart. Vänta så ska du få se!
Annars har det inte gjorts så väldigt mycket i det här huset i dag. Pappa har varit här och hälsat på. Och mamma.
På eftermiddagen tog jag en prommis till stan och fick se något väldigt gulligt. Precis när jag kom in i down town Piteå mötte jag ett gammalt, gammalt par. Han körde rullator och hon gick bredvid och höll honom om armen. Jag gick i några affärer, handlade lite och pratade med en polis. När jag så gick hem igen, kom jag ikapp det gamla paret ungefär 300 meter från den plats där jag mött dem första gången. De gick så sakta, så sakta men hon gick fortfarande med sin arm om hans.

Sportlov!

Ja, jag tror att det måste bli sportlov som jag har just nu. Jag har precis klickat iväg två examinationsuppgifter till min lärare och jag behöver således inte göra något i pluggväg fram till den 25 januari. Underbart! Även om det är lite småkrävande att plugga under föräldraledigheten så har det sina fördelar. Om jag jämför med förra året, när jag jobbade och pluggade samtidigt så tycker jag mig har mycker mer tid för studierna nu. Jag är dessutom mycket mer motiverad att laborera med formuleringar och sitta med långa texter när jag inte behöver göra det på jobbet varje dag också. Sen är det faktiskt lite befriande att få stänga in sig i arbetsrummet och bara tänka och skriva och få vara något annat än mamma för en stund. Och jag behöver aldrig känna mig ensam eftersom Klara med jämna mellanrum kommer och vill hjälpa till.
Nu är jag som sagt långledig och ska njuta av det genom att slänga min kropp i soffan och titta på Tom Alandhs film om Pias liv. I morse blev jag smått panikslagen när jag insåg att denna tilldragelse krockar med en annan; Morden i Midsomer. Efter att ha yppat detta dilemma på Fejjan fick jag dock veta att Morden visas på SVT Play. Säg det problem som inte går att lösa.
I dag har vi, som alla andra svenskar verkar det som, städat bort julen. Julen var jättemysig för en månad sedan men i morse kändes det nästan som att det var lite svårt att andas i allt det röda och övermysiga. Nu har röda gardiner blivit vita dito och den svarta ryamattan har bytts ut mot sin gröna kompis. Nu andas jag lätt igen!
Nä, soffan var det visst. Det blir ju nästan lite kaka på kaka med en soffa på soffan. Men vad ska man göra? Ge mig en lamino och jag ändrar lätt på saken!

En ny värld

Jag ligger i sängen och försöker blogga från min nya telefon. Den här texte blir alltså beviset på om det fungerar. I övrigt har jag inte mycket att komma med, förutom att tv-utbudet måste skärpa sig. Eller någon måste skärpa tv-utbudet. Hur som helst, det suger - jag lackar.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Julen och det nya året

Jag har suttit och tankat över jul- och nyårsbilder till datorn och passar därför på att dela med mig lite av allt som hänt.
Mitt i värsta tomtefebern passade det ypperligt med en bokstund.

Visst är det otroligt att barn fortsätter tro på tomten trots den makabra masken?

Nyårsaftonen började i festblåsa men förbyttes raskt till rallydress... Olle hade stil och bar slips.

Ett konstigt ögonblick på Kulturens hus i Luleå.

När jag ändå har dig på tråden vill jag passa på att fråga om någon har tips om hur man på ett SMIDIGT sätt hanterar bilder i Blogspot. Jag sitter här, 5 år senare, och har fortfarande inte en aning...

Klass 2

Trettondagen i dag. I går var således trettondagsafton och när vi på dagen besökte Piteå Havsbad för lek på Nimbys värld fick jag en föraning om vad som skulle vankas där på kvällen. När jag var ung. Mycket yngre än vad jag är nu, var det alltid de mycket äldre som gick ut på trettondagsafton. Vi småglin tillbringade alldeles säkert tillräckligt mycket tid i baren under årets andra helger så det där med trettondagsafton spelade liksom ingen roll. Nu, när de flesta är småbarnsföräldrar och heltidsarbetande sådana verkar det som att det är just den här helgen som gäller. Jag vill nästan inte skriva det, men det förefaller som att jag nu är en del av de där som är mycket äldre. En trettitaggare med hängbröst som om hon vill gå ut, får se till att göra det på trettondagsafton. Annars får det vara. Eftersom jag insåg allt det här i går när det liksom var för sent, så blev det ingen utgång. Vi får vänta till nästa år. Det lär bli trettondagsafton då också.
Vad vi däremot gjorde var att tuffa över till andra sidan stan där det bjöds på lyxmiddag från första till sista tuggan. Herman fick somna på en säng och Klara fick titta på film samtidigt som vi vuxna njöt av mat, dryck och väldigt trevligt sällskap.
Med skrivandet går det alla tiders. Så bra faktiskt att jag har kunnat unna mig lite trettonhelgsledigt. Inte så dumt va?
Men kan du förstå, att jag, som bara är drygt 20, har vuxit i trettondagsaftonskostymen? Det tar ett tag att smälta den här karamellen. Måste nog klippa lite mer rock-frilla för att dra uppmärksamheten från de fina linjerna kring ögonen.
Det sägs att det vankas väder à klass 2. Kom igen då! Blås på!

Massa text

I dag hade det verkligen varit på sin plats med ett långt uttömmande inlägg om de första dagarnas liv och leverne år 2011. Men min skrivlust är slut. Jag har ägnat två kvällar till brinnande produktivt skrivande som helt enkelt måste göras. Jag är ju som bekant inte bara mamma och fru. Jag är även stundent och studenter måste skriva för att få det de vill ha.
Men kortfattat kan jag säga att livet leker och att jag återkommer inom en snar framtid!

2010 - milstolpe efter milstolpe

Här kommer den. Sammanfattningen av året som gick, ur mitt perspektiv:





Januari


Jag var gravid. Det är så märkligt att tänka sig att Herman för ett år sedan bara var en rund mage som ibland kunde kännas i forma av små sparkar på insidan. Vi åkte till IKEA och hottade upp lite här hemma. Pulkbacken här utanför bjöd på lite sittande utförsåkning och jag och Tobbe åkte till Umeå en helg och njöt av den forna hemstaden i fulla mått. Jag pluggade till en grammatiktenta och den gick riktigt bra. Det var en hel del jobb också. Så klart.





Februari


Mera plugg. Massor av plugg. Och jobb. Så här i efterhand blir jag lite imponerad av mig själv och att jag faktiskt klarade av det. Förvisso pluggar jag fortfarande, men i år har jag inga prov eller uppsatser att rätta.


Vi tapetserade rummet som skulle bli vårt nya sovrum och flyttade därefter en trappa upp.


Vi hann mysa en del också, i pulkbackar, på badhus och på härliga middagsbjudningar.





Mars

En månad som bjöd på ännu en tur till möbeljätten i nordost. Gjorde vi inget annat under året som gick? Jag och Klara fick också nöjet att delta vid en renskiljning i Luleå och jag pluggade vidare mot nya kunskaper och fler poäng. Lille knytet i magen låg väl fixerat och nära utgången. Jag oroade mig för att den lille typen skulle ha ännu mer bråttom ut än sin storasyster. Väntan började liksom alldeles för tidigt.

April

Min sista månad som arbetande på väldigt, väldigt länge. Jag var supereffektiv och planerade till förbannelse allt som skulle göras under slutfasen. Påsken kom och gick och ingen bebis syntes till, till min egen stora förvåning. När jag tänker tillbaka på den där tiden så är det liksom bara en enda lång väntan, fylld av rastlöshet.

Maj

Månaden när livet fick en ny början. Vi blev fyra i familjen den 14 maj när finaste lillebrorsan bestämde sig för att snabbare än blixten ta sig ut i världen. Det är så självklart när en bebis kommer till världen. Som om den alltid varit med, eller i alla fall som att det alltid har varit meningen att det var just DEN bebisen som skulle komma. Allt annat förefaller bisarrt. Maj månad var en stor bebisbubbla med ömma bröst och försiktiga vardagar. Och världens finaste storasyster växte fram.

Juni

En månad med lugn och ro i bebisbubblan. Många ville komma och hälsa på oss och det lilla underverket och man kan inte annat än njuta av den uppvaktningen. Det är en så fin grej liksom, att nära och kära vill komma och klämma och känna, fira och nosa. Tobbe byggde en ny bro och vi firade midsommar här hos oss, med två gravidmagar som sedermera har kläckts under året.

Juli

Tobbe jobbade tokmycket och vi andra njöt av släktingar och vänner. Mellan arbetspassen semestrade vi runt här i närheten. Vi åkte till stugan och till Skellefteå, skrev faderskapsintyg och badade lite här och var. I slutet av månaden fick Tobbe äntligen semester och vi kunde slappa tillsammans i lugn och ro. Det var dessutom någon gång i slutet av juli som vi bestämde att Hermans dop skulle bli mer än ett dop.

Augusti

En månad som var både underbar och fasansfull. Vi åkte till Lycksele med Glenn och Maria och hade det hur bra som helst. Vi bjöds på badtunna och festligheter på Trundön och vi målade och hottade upp barnens rum ordentligt. Det fasansfulla hände ungefär mitt i augustimånaden, när mamma fick en hjärtinfarkt och hela tillvaron ställdes på ända under några fruktansvärda kvällstimmar. Jag mår dåligt när jag tänker på den där kvällen, samtidigt som jag kan känna mig otroligt tacksam över att allt gick bra i slutändan. Det är som att glädje och sorg är två sidor av samma mynt. Två sidor av livet.

September

September innebär kalasande för Klara och den här gången blev det premiär för kompiskalasandet. Väldigt många barn var inbjudna och efteråt kippade vi efter andan ordentligt. Vi åkte till stugan och höstade med uppdragning av både brygga och båtar. Lingonbeståndet var under all kritik men vi får ta nya tag nästa höst. September månad fick ett väldigt vackert slut med Hermans dop och vårt bröllop. Jag som är mer praktisk än romantisk hade aldrig trott att det skulle kännas så fantastiskt att gifta sig. Men här sitter jag nu, men ett nytt efternamn och några diamanter på fingret och känner mig fortfarande uppfylld. Av kärlek. Av tacksamhet.

Oktober

En månad full av vardag och sjukdom. Snor, öronont, hosta och feber kom och gick. Däremellan lite badhus, lite middagsbjudningar, fikadejter, krokodilfikan och skogspromenader. Livet, de dagar vi minns. Eller hur var det?

November

Jag blev ett år äldre, klockare och vackrare. Jag fick några högskolepoäng till och bekymrade mig över sonens nattätande och orolliga sömn. Vi åkte till IKEA IGEN och nosade på kök både där och på andra ställen. Mitt knä skar ihop lite smått och jag jobbar fortfarande på att det ska bli bättre.

December

En iskall månad fylld av snö och snörök. Lite förkylning kom och Herman stötte på sin första feber. En del plugg varvat med julmys och pusslande med storasystern. Lite hårdhandskar med lillebrors sovvanor gjorde att jag plötsligt slutade amma och tog mig en snus. Eller två. Jag klippte dessutom av mig mitt långa hår och känner mig väldigt nöjd över det. En mysig julhelg och trevlig nyårsafton bäddar för ett bra 2011. Här kommer vi!