Långt mellan gångerna...

...men det är försommaren i ett nötskal. Det är fester och middagar om vartannat och då och då ska man hinna bara vara också. Och så ska man hinna skriva kontrakt på sitt nyinköpta hus. Det är just precis vad vi har gjort i dag. Handpenningen är betald och våra signaturer slingrar sig fram på köptekontraktet. Underbart!

Jag skulle kunna berätta om min bal på slottet i lördags. Men jag hinner inte. Måste sova.

Husfrossa

Efter gårdagens totala lyckorus och kvällspromenad förbi den nya haciendan har jag i dag drabbats av någon form av baksmälla. Allt känns fortfarande så klart mest otroligt spännande och jättebra men siffror och kalkyler och skräckscenarion snurrar samtidigt i mitt huvud och gör det svårt att fokusera på MVG eller VG och andra livsfrågor.
Jag räknar med olika räntor. Jag räknar med olika kontantinsatser. Jag räknar hit och dit och allt snurrar mest bara runt.

Vad ska jag säga om huset då? Helst av allt hade jag velat lägga ut bilder för att få höra vad Du tycker men eftersom huset inte blir vårt förrän i september så får jag väl vänta med det. Vad jag kan berätta är att huset är stort och annorlunda i bästa 60-talsanda. Fri baksida i söderläge och en enormt stor s.k. pensionärskuvös. Läget är centralt och om någon har ett pingisbord till salu är vi intresserade! Det är ju det här problemet gillestuga... Och pingis är väl bra motion? I alla fall rundpingis...

Nä. Nu ska jag pusta ut efter kvällens avslutningsbal och dra mig tillbaka med senaste numret av Femina.
Puss!

Skam den som ger sig!

Ja. Så var man då husägare. Bubblaren tog våra hjärtan och är vårt!!
Vad ska jag nu blogga om???
Allt gick snabbt som tusan och drömmen som vi bara trodde att vi kunde drömma blev liksom sann.
Sista sommaren på Räkan. Sen drar vi vidare.

Tjohoooo! Fast även lite ouaaaa!!!

Omkörda på upploppet

Efter att länge legat med högsta budet och börjat tänka på Huset som vårt blev vi i går omsprungna efter en hård budgivningseftermiddag.
Jo. Huset var och är underbart men för att kunna renovera och leva väl när allt är gjort bestämde vi oss efter mycket räknande och pratande för att vänta på nästa Hus.
Hoppas att det vinnande laget förstår vad de har vunnit.

Fortsättning följer. I ett annat hus. På en annan gata.

Inte borta. Hemma.

Nu har jag inte skrivit på flerafleraflera dagar. Orsaken är enkel. Jag kan ingenting berätta. Vi leder budgivningen på Huset men än är inget klart. Dessutom har en bubblare på husmarknaden dykt upp. Förhoppningsvis vet vi mer inom en inte allt för lång framtid.

Just nu är jag ensamstående två(!)barnsmamma. Tobbe jobbar natt och i rummet intill sussar både Klara och kusin Isak. I alla fall hoppas jag att de sussar... Jag hör små ljud men låtsas som ingenting. Under dagen har vi insett att det vore väldigt praktiskt med en storebror på si så där sex år. Men det är ju lite sent för det nu. Så vida man inte kan leasa den här... För han är alldeles underbar!

Jag återkommer med husstatus snarast möjligt.

Sköna maj välkommen!

Inte för att denna helg har bjudit på något särskilt sprakande majväder men den (helgen alltså) har ändå varit alldeles underbar.
När vi på Valborgsmässoaftonen satt runt Fia och Pers matbord gav jag ett löfte om att sluta vara hysterisk. Jag lovade att låta helgen bli en tid för vila och återhämtning i stället för dagar då så mycket som möjligt ska klämmas in för att verkligen utnyttja de lediga dygnen maximalt. I går gjorde jag inget under stress. Jag tvättade fönsterna och njöt verkligen av att göra det i lugn och ro och sedan tog jag en skön promenad utan att kolla klockan en endaste gång. Sent på eftermiddagen tog vi en biltur till Hortlax för att titta på M och G:s nyinköpta hus som i nuläget upprustas för fulla muggar och sedan snirklade vi oss långsamt tillbaka till stan för middag på Strömnäs hos Edvard och co.
I dag har varit en likadan dag. I lugn och ro har jag laddat batterierna och efter en snabbtitt på syster med familj hos mor begav vi oss till familjen L som bjöd på grillad lax i sitt finfina nybyggda hus.
Snacka om att ladda batterierna! Och som kronan på verket hade bästa Ewa hängt vår tvätt. Hur bra är inte det? Bra grannar är det bästa som finns!

I morgon är det hustitt igen. Håll alla tummar och be en lite bön om du har tid.

Ljuva fredag

Solen har värmt och helgen har kikat in hos oss igen. Mannen har återvänt från Malmfälten och nu återstår endast en trip dit. Om två veckor. Skönt.
I kväll har G och M ätit tacos med oss och jag svängde ihop en hallonpaj med kokos som jag aldrig testat förut. Gott. Mycket gott! M är höggravid och det är så kul med gravidmagar. Det är det vackraste som finns nästan... Förutom bebisar kanske...

I går kikade jag på Huset igen. Denna gång i sällskap av bekantskapskretsens handyman nr. 1 eftersom min egen (handy)man var bortblåst. Huset är fortfarande otroligt intressant. Dock uppträder ju en del saker man inte tänkt på förut när man ser något för andra gången. En del att göra skulle det bli så klart. Och dessutom var vi inte de enda som var närvarande. Till en början kände jag en viss irritation över att en massa främlingar klampade omkring i "mitt" hus och sedan ägnade jag resten av kvällen till att fundera över dessa främlingars inkomster och vad de kan tänkas vilja punga ut för ett hus. Som om det skulle gå att spekulera kring. Spekulera kan man ju alltid göra. Men till vilken nytta?

Trevlig helg på er där ute!

Fallet tillbaka

I onsdags när vi checkat in på Kallax (jag vet att det inte heter så längre men jag vägrar säga något annat...) fick jag ett infall. Jag gick till kiosken och köpte en dosa. Du vet vad jag pratar om och eftersom jag inte vill att mamma och pappa ska veta så säger jag inget mer men jag tror att jag är fast igen. Min kollega A blev så glad när jag kom till jobbet i morse och erkände så hon (som också hade slutat) tog raskt en **** under läppen och så var vi tillbaka tillsammans. Vår ursäkt är att det är svårt att vara lärare under maj månad utan att tillåtas något trevligt. Jag har nu erkänt och jag kan inte säga att jag är stolt men ändå lite lycklig.

Denna dag har varit en mycket trevlig dag på jobbet. Som vanligt gick den mycket snabbt och ännu snabbare eftersom jag möttes av en mycket trevlig nyhet när jag studsade in genom dörren strax innan åtta.
Dagen avslutades med att jag bestämde mig för att köra lite potträning med Klara. Efter en timme utan blöja och kanske tio små pölar här och var i hemmet kan jag konstatera att vi kanske får vänta lite. Eller? Hur gör man sånt här egentligen? Hur många pölar ska det bli innan man fattar galoppen? Någon?

Husethusethusethuset. Ungefär så ser det ut i mitt huvud just nu. Jag tänker matsalsbord och tapeter. Jag tänker badrumskakel och blomkrukor på bron. Jag tänker förmodligen alldeles för mycket men det är så svårt att låta bli. Efter rätt många hus känns det som en bragd att ha hittat något som känns bra och att sedan konstatera att det kanske inte ens blir vårat känns obehagligt. Men. Jag ska inte tänka så mycket. Jag ska se tiden an och invänta budgivningen i lugn och ro. Så gott det går.

I dag har varit en ytterst trivsam dag som inleddes med frukostbesök av den emigrerade L som förärade hemstaden med ett besök. Efter lunch begav jag mig utan man och barn till stan för att hämta ut min förminskade och upputsade förlovningsring som nu skiner som solen på mitt vänstra ringfinger. Jag fick även kaffedejta med B och köpa en kjol inför kommande varmväderssäsongen.
Efter att ha hängt en stund med mormor på altanen i solen och skjutsat mannen till jobbet och tre dagars frånvaro tutade jag och Klara iväg till Strömnäs där vi fick leka och fika en stund.

Nu är det dags att förbereda veckans första arbetsdag. Duscha och ta fram kläder till storan och lillan. Vardagslunken here we come!

Så har vi landat i hemmets lugna vrå igen. En långhelg i huvudstaden ligger bakom oss och den har varit mer än underbar. Våren finns i Stockholm om någon undrar. Och underbart sällskap finns där också.
Med bästa tänkbara umgänge har vi sett Skansen inklusive tre nykläckta björnungar som kan ses på en av bilderna ovan även om de var något svåra att fånga på bild. Min äldsta systerson gick högvakten på slottet i lördags och där inne på borggården stod jag rörd till tårar över hur pampigt allt var och hur stilig den unge soldaten såg ut i sina vita handskar och damasker.
Dessutom har jag shoppat två par somriga skor och ett par somriga örhängen så nu är jag redo för det mesta.
Tack alla ni fina och underbara som har tagit hand om oss i helgen! Vi är sååå tacksamma och nöjda!
Och dessutom fick jag springa på käraste mammakollegan från Umeå mitt i Götgatsrusningen och det är jag också hjärtinnerligt tacksam för!

En timme efter att vi angjort hamn i hemmets lugna vrå begav vi oss ut på husjakt igen och nu är jag kär. Jag ger inga närmare detaljer förrän jag sitter med kontraktet i handen men den här juvelen känns så rätt så rätt.

Nu ska jag sova gott i rena sängkläder och drömma om öppen spis och bastu.

Resfeber

Nyss hemkommen från tjejkväll på stan och sitter nu här med en nästan färdigpackad resväska. Tror att vi har fått med oss allt men det är ju lite knepigt det här med barn och resande. Och vilka är oddsen att trots-Fian kommer att kunna bete sig på restauranger och andra huvudstadsinrättningar som jag i min vilda fantasi drömmer om att besöka? Eller är kanske ett miljöombyte det bästa för trotsen? Kanske trotsen rent av kommer att gå över...

Ha en underbar helg mina vänner. Och så klart... Be careful out there.

Jag lever!

Min frånvaro här i bloggen har enbart att göra med att vi tillbringat helgen i mitt (för tillfället) tomma föräldrahem där de stora ytorna och framtinade trädgården inbjudit till lek för både stora och små. När vi tidigare i kväll återvände från vår semester kändes det verkligen som att vi varit bortresta. Och det har vi ju också... Även om resan inte tog oss längre än en kilometer eller två...
Men på onsdag bär det iväg på riktigt. Då tar vi vårt pick och pack till huvudstaden för att möta våren och kära vännerna. Och nu hoppas jag verkligen att vädergudarna hör vad jag säger. Att det är VÅREN jag vill möta alltså... Slask och kalla vindar har jag fått alldeles tillräckligt av. Så det så!

Denna dagen har bjudit på ett litet glädjebesked vad gäller nästa års sysselsättning för min egen del. Jag kommer nog inte att få jobba heltid men jag kommer i alla fall att få jobba. Och som småbarnsförälder får man väl helt enkelt se det positiva med att jobba deltid. Mer tid med barnet alltså! Vissa kallar det för kvinnofällan. Jag kallar det för livskvalitet. Tror jag... I alla fall för tillfället.

Långa dagen

Långa arbetsdagen har varit rätt så smidig ändå...
Tobbe jobbar i G-vare den här veckan och det är klart att man är lite uppställd som gräsänka med lillbarn men det funkar riktigt bra. Man får helt enkelt minska kraven på sig själv och det man tror att man måste göra. Och efter i morgon är han hemmavid i två veckor och det är ju bara sååå bra. Jag har visst lärt mig att glädja mig åt det lilla...
Och nästa vecka bär det av till huvudstaden!!! Äntligen får vi träffa en massa människor som det var alldeles för längesedan vi såg senast.

Nu hoppar jag i säng och laddar inför morgondagen.

Sandsandsand

Jag tackar mitt relativt starka psyke för att jag klarat mig från sammanbrott under de senaste dagarna.
Våren i all ära men all denna sand håller på att driva mig till vansinne. När jag hämtade fröken Klara på dagis i dag befann hon sig ute på gården. På en båt i ett hav av sand. Efter att vid hemkomsten ha sanerat bort det värsta utanför ytterdörren och omsorgsfullt sopat bort den största tyngden från stövlar och galonisar kunde jag självbelåtet hånle åt de små sandkornen som dansade runt i ring ute på bron. Döm om min förvåning när det ur blöjan sedan rasade tre arméer av små sandsoldater som alla är redo att angripa mitt hem och mina fotsulor på värsta sätt.

Snälla herr sopbilsförare (du vet att jag vet var du bor) kan inte du och din kärra ta bort den nu? Sanden alltså. Från gator. Från torg. Från gårdar och broar. Ta bort sanden från sandlådorna också när du ändå håller på.
Härmed lovar jag och svär att jag aldrig ska skaffa en sandlåda. I alla fall tror jag att jag lovar och svär.

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Finns inte så mycket mer att säga!
Sov gott!

Livet

Jag har tagit mig an en utmaning från Anna. I bilder ska jag försöka återge små axplock ur mitt liv och vi börjar resan för 25 år sedan.


Året var 1983 och jag var 3 år gammal. Som du kan se på bilden så var jag en snäll och glad tjej som fortfarande kunde njuta av att ha mina syskon boendes hemma med mig. Jag är ett riktigt sladdbarn och den största delen av min uppväxt var jag på egen hand. Med mamma och pappa. Jag kommer ihåg att jag älskade att umgås med mina syskon och deras vänner. Jag förälskade mig i storasysters pojkvänner och irriterade min storebror som försökte vara fjortis i fred...


Året är 1988. Jag är åtta år gammal och har precis blivit moster för första gången. Jag var otroligt stolt och kände mig ytterst speciell som hade en alldeles egen bebis. Nisse blev mer en lillebror än syskonbarn och nu har han gått och blivit 20 år. Gör lumpen. Har en alldeles egen flickvän. Men jag minns med stolthet tiden när han var "min bebis".

Om vi åker tio år tillbaka i tiden hamnar vi mitt i våren 1998. Det var året när jag gick mitt sista år på gymnasiet och jag kände mig fri som en fågel. Jag skulle ta studenten och göra verklighet av alla de där drömmarna som låg och bubblade i min kropp. Jag och mitt tjejgäng träffades varje helg och hittade på aktiviteter som i dag verkligen imponerar på mig. Vi var sååå kreativa. På denna bild är jag uppklädd inför en 40-talsfest hemma hos Jenny. Vi träffades och åt middag och "lekte" 40-tal. Vi var så söta och fina.

För fem år sedan var jag mitt i mina studier i Umeå. På somrarna jobbade jag på turistbyrån i Piteå och levde livets glada dagar. Jag var en ganska ambitiös och motiverad student på veckorna men under helgerna njöt jag verkligen av stundentlivet och allt vad det hade att erbjuda. Jag levde verkligen i nuet. Jag visste så klart att jag skulle bli lärare men jag hade nog inte en endaste plan eller tanke på var jag skulle hamna eller hur jag skulle leva. I alla fall kan jag i dag inte komma ihåg några av de tankarna. Men det är ju så mycket runt omkring som har förändrats också. Sedan denna bild togs 2003 har jag hunnit separera från mitt x-träffa Tobbe-börjat jobba-blivit mamma-flyttat till Piteå och rotat mig på ett alldeles fantastiskt bra sätt. Jag är nöjd. Jag trivs. Jag söker inte längre.
(Nu hade jag verkligen behövt ett kommatecken)

För övrigt vill jag att du lägger märke till min storasysters frisyr på den första bilden och jämför den med hennes frisyr på den sista bilden. Tänk vad en frisyr kan göra...



OK. Nu utmanar jag er övriga att göra samma sak. Kratta fram några gamla foton och dela med dig!!!

Upp som en sol!

Livet har återvänt och jag kunde i morse återvända till jobbet. Otroligt hur mycket man kan älska sitt jobb när man ofrivilligt missat en dag av hederligt förvärvsarbete.
I dag har varit en lång arbetsdag som följdes av en arbetskväll med ämneskollegor från andra skolor i stan. Så roligt att ses och prata jobb och en hel del massa annat.

Nu kan jag inte skriva så mycket mer eftersom kommaknappen fortfarande saknas. Ska detta dilemma bli slutet på mitt bloggande? Nä. Så får det ju så klart inte bli. Men det är faktiskt otroligt att man kan sakna en liten knapp så mycket. Utropstecknet eller parenteserna hade jag ärligt klarat mig utan ett längre tag. Men kommat. Nä. Det är svårt alltså...

Trevlig helg!

Sjuk. Igen.

Vaknade i natt av att något inte stod rätt till i min kropp. En stund senare var jag helt övertygad om att allt inte stod rätt till. Flera gånger fick jag känna på att det var knas.
Jag somnade om och vaknade några timmar senare och bestämde mig för att denna dag nog skulle tillbringas i hemmets lugna vrå så efter att världens bästa mormor skjutsat Klara till dagis kunde jag avlida i sängen och sova. Sova. Sova. Och sova. Sedan har jag även hunnit med flera såpor på tv allt medan solen har skinit och himlen varit alldeles kornblå utanför fönstret. Sånt är livet...
Nu har jag ätit flera små måltider och känner livsandrarna krypa tillbaka så sakteliga. I morgon blir det jobb om inget oförutsett händer.

Nu ska jag saneras och sedan ska jag sova.

Tillsammans

Så var vi då tillbaka på gå. Måndagskväll. Egentligen inte alls särskilt farligt eftersom jag trivs som fisken på jobbet och har en bra helg i ryggen.
I lördags gick vi på bio för första (!!!!!!!) gången sedan augusti 2006. Vi såg en rulle på Filmstaden i Umeå några veckor innan Klara föddes eftersom vi misstänkte att det kunde dröja ett tag innan vi skulle kunna koppla av med ett biobesök igen. Och som det dröjde. Men i lördags dubbeldejtade vi med G och M och såg Varg. En riktigt bra film som fick mig att gråta så där lagom till eftertexterna.

Så här långt in i texten kanske jag bör påpeka att jag skriver utan kommatecken. Dotra har lyckats "datla" bort kommatangenten och därför kan jag inte skriva några bisatser. Vad gör man? Var köper man en ny kommaknapp???

Söndagen bjöd på barnkalas och i dag har vi lullat på i den nyfallna snön.
Mer än så här kan jag inte skriva. Jag känner mig hämmad av att inte kunna kommatera. Hade jag gått i sjuan hade jag inte klagat eftersom kommatecknen då mest pytsas ut på slumpmässigt utvalda platser. Men som vuxen och medveten gör det mig galen.
Sov sött!

Inte sedan jag ammade har jag sett någon äta något så ivrigt som Klara sörplade i sig dagens blåbär/banan-smoothie (fast jag säger som tanterna; smotti). Inspirationen fick jag i lördags hos C som svängde ihop denna delikatess med stavmixern. Tur att det snart är sommar igen så att blåbärsförrådet kan fyllas på. För nu kommer det kommer att sina.

Veckan som ensamma mamman är över och alla bovar i malmfälten sitter nu förhoppningsvis bakom lås och bom.
Vi har ätit hämtad thaimat och pratat om veckan som gått. Och oj så snabbt den har gått ändå.

Nu ser jag fram emot en god natts sömn och en låååång sovmorgon. Nej. Vem försöker jag lura? Sovmorgon lär det så klart inte bli men kanske i alla fall en låååång morgon. Inget dagis, inget jobb, bara Morgonpasset och några koppar kaffe. Och så Vilda bebin så klart.
Det var en gång en mamma, som var så snäll och mild. Hon hade fått en bebi, som var förskräckligt vild. Allt som var farligt ville bebin göra, på mammans tjat ville han aldrig höra...
Känns den bekant?

Hallå! Våren!!!

Snön fortsätter att falla. SMHI förutspår -13 grader nu i natt.
Jag pratade nyss med min svägerska i Malmö. Hon hade ätit sin lunch på en uteservering i dag, och njutit.
När jag åt min lunch virvlade snön utanför skolmatsalen.
Jo, Sverige är ett ett låååångt land. Och just nu känns det som att det är lååångt till vår.
Men i morgon är det fredag och då ska jag minsann njuuuta av helgen, vår eller inte, njuta kan man göra ändå.

Happy Friday!