Jag tackar mitt relativt starka psyke för att jag klarat mig från sammanbrott under de senaste dagarna.
Våren i all ära men all denna sand håller på att driva mig till vansinne. När jag hämtade fröken Klara på dagis i dag befann hon sig ute på gården. På en båt i ett hav av sand. Efter att vid hemkomsten ha sanerat bort det värsta utanför ytterdörren och omsorgsfullt sopat bort den största tyngden från stövlar och galonisar kunde jag självbelåtet hånle åt de små sandkornen som dansade runt i ring ute på bron. Döm om min förvåning när det ur blöjan sedan rasade tre arméer av små sandsoldater som alla är redo att angripa mitt hem och mina fotsulor på värsta sätt.
Snälla herr sopbilsförare (du vet att jag vet var du bor) kan inte du och din kärra ta bort den nu? Sanden alltså. Från gator. Från torg. Från gårdar och broar. Ta bort sanden från sandlådorna också när du ändå håller på.
Härmed lovar jag och svär att jag aldrig ska skaffa en sandlåda. I alla fall tror jag att jag lovar och svär.
Så. Nu har jag gnällt färdigt. Finns inte så mycket mer att säga!
Sov gott!
3 kommentarer:
Jag är gräsänka i veckan, sandsoparen jobbar över hela veckan. Det är mycket sand som ska bort...
Säg inte för mycket bara, de söta små barnen älskar sina sandlådor. Men jag håller med, den finns överallt!!
Maria: Hehe! Jag är alltså bönhörd! =) Jag tror att han sopade förbi här för bara en liten stund sedan faktiskt.
Åsa: Du har rätt. I dag känns det bättre och dessutom är det sopat här i området... Men ni gör det bra på dagis. Som inte blir galna alltså... :-)
Skicka en kommentar