Vi stod samlade utanför Luleå gymnasieby. Blommor i celofan och blågula band. Småsyskon, föräldrar och fan och hans moster. Klass efter klass rullade ut ur det stora gamla lassarettet och likt en massindustri pumpades nya små vuxna ut ur utbildningsfabriken. Tjejerna var vackert sminkade men maskaran syntes i vissa fall något bortgråten. Killar i kostym sträckte lite extra på ryggen när de stod där för att möta sina nära. Alla kom de ut på "andra sidan". En oändlig massa skolår i ryggen och hela livet framför sig. Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Dom är så fina och oförstörda. Så förhoppningsfulla och nyfikna. Alla borde få känna känslan av att vara nybakad student för en dag.
För några år sedan jobbade jag på en gymnasieskola i Umeå. En dag i slutet av vårterminen hörde jag två tjejer sitta och prata utanför mitt arbetsrum:
-Asså fatta efter stundenten. Då behöver man liksom aldrig mer ha ångest eller vara nervös för något. Nu börjar verkligen livet!
Jag smålog för mig själv där jag satt. En del av mig ville gå ut och sätta mig med tjejerna för att förklara det här med ångest och oro. Men det kan man ju inte. Man kan inte tala om för någon annan hur det är eller hur det ska vara. Det mesta måste man upptäcka själv, på gott och ont. De flesta klavertramp måste man känna nypa sina egna tår.
Grattis alla nybakade stundenter och välkommen ut i livet. Man kan visst känna oro och ångest, men det hör till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar