Det här med jämställdhet är något som jag ibland går och klurar över. Jämställdhet mellan könen alltså. Och mest handlar det om jämställdhet i mitt eget förhållande. Och andras... Det här med lika lön och lika rätt till befattningar är för mig så självklart att jag inte ens orkar spendera värdefull tanketid till den debatten.
Jämställdhet i mitt förhållande innebär för mig att jag och Tobbe ska ägna lika mycket tid och arbete till det pyssel som måste göras här hemma. Könsrollerna borde inte spela någon roll. Man ska hjälpas åt, dra ett lika tungt lass och allt det där. Med maten turas vi oftast om. Vi har våra paradrätter som varvas vecka ut och vecka in. Städningen likaså. Min paradgren är toalettstäd och Tobbes är dammsugning. Dammtorkning sköter jag eftersom det verkar som att min manlige sambo inte ser dammet. Ej heller lider han av lite småstök på samma sätt som jag gör. Dock är det oftast han som har koll på tvättider och vad som borde handlas. När det gäller att vara handy(wo)man vet jag inte... Jag har alltid sett mig själv som ett händigt fruntimmer som kan både skruva, dra och lyfta tungt. Likförbaskat kan jag inte förneka att Tobbe är strået vassare. Nu när vi skruvat och monterat i tre veckor har det blivit han som borrat mest och skruvat bäst. Här kommer könsrollerna in. Jag kan inte låta bli att tycka om när han gör sånt. Jag känner mig stolt när min man skruvar och borrar, mäter och hamrar. Jag blir liksom varm i kroppen. Jag skulle nästan vilja påstå att jag själv stiger åt sidan för att han ska få göra allt det där. Mest för att jag tycker att det är trevligt att han gör det.
Folk kanske kommer att döda mig för att jag tänker så här, men kan det vara så att man (jag) innerst inne vill ha en alfahane som bygger mig ett hem? En hane som jag kan titta på och känna mig stolt över för att han är så rejäl.
Det jag menar är inte att jag förespråkar statiska könsroller. På intet sätt. Jag tycker bara att det är lite intressant hur hjärnan tänker, eller själen känner. Helt otippat liksom. Jag är ju en ytterst modern kvinna med starka armar och piggt intellekt. Ändå blir det så här. Och jag kan inte hjäpa det!
4 kommentarer:
Haha. Ja lite primitivt pinsamt är det förstås men jag är beredd att hålla med dig. Trots att jag också är en ivrig förespråkare av allmän könsrättvisa så kan jag ibland komma på mig själv med att nästan "låtsas" att jag inte kan för att han ska ta tag i vissa saker. Lite extra manliga saker sådär du vet. Helst iklädd smutsiga arbetarkläder. Och jag kan sitta bredvid och titta på med mitt kaffe i handen och bli varm för att han är m i n manlige handyman. Haha. Gud så fånigt! :-D
Jag kan bara konstatera att du inte är ensam. Ibland kan jag bli så himla stolt över att MIN kille är så himla händig och duktig på massor med saker. Han tar liksom hand om mig och gör saker, fixar och håller på för att jag ska få det bättre. Många av grejerna skulle jag nog kunna fixa själv, men det spelar liksom ingen roll. Tokigt va! Och jag som är så modern och jämställd och alltid diskuterar könsliga orättvisor och kvinnors rättigheter :)
nybliven: Smutsiga arbetskläder är det bästa! Talar till varje liten neandertalargen i min kropp! : )
Maria: På det hela taget känns det skönt att veta att jag inte är ensam om att vara lite störd. : )
Eller störd och störd. Kanske är det naturen som gör det. Bilogin liksom. Jag skyller på biologin...
What's the big deal?! Jamstalldhet tycker jag inte handlar om nagon slags millimeterrattvisa. Och for att hanvisa till gammal hederlig nationalekonomisk teori: David Ricardos (1772–1823) teori om komparativa fordelar, sa ar drivkraften i ekonomin att alla gor det som de ar bast pa och overlater at andra det som andra gor battre. Alltsa: aven om bade du och Tobbe KAN gora samma sak, sa ar det helt ratt att HAN utfor jobbet om han ar om inte bara sa lite effektivare pa uppgiften an vad du ar!
Don't mess with theory!
/Lena - din nationalekonom i vatt och torrt
Skicka en kommentar