Kusin vitamin och gullpojkar

Vi har besök av Klaras farmor, faster och kusin Gustav. Klara har verkligen fattat tycke för sin kusin. Hon skrattar åt honom hela tiden och blir lugn när han håller henne. Precis som på bilden...

I dag har vi varit på stan och fikat en god macka på Klaras favvofik News. Umeå visar sig verkligen inte från sin bästa sida... Snön viner kring husen och blåsten gör den mest välkammade frisyr till ett veritabelt inferno.

När vi kommit hem från stan knackade det på dörren. Döm om min förvåning när jag öppnade dörren och möttes av fem killar från min åtta på jobbet. Dom skulle komma förbi och säga hej och titta på Klara. Dessutom hävdade dom att det också handlade lite om att få fina betyg i nian, när jag är tillbaka. Jag blev så glad, så glad. Oj vilka fina elever jag har. Saknar dem mycket när de visar sig från den sidan...

En trött höstsol...

Solen den här tiden på året ser alltid lite sömnig ut. Som om det egentligen är alldeles för jobbigt att kravla sig över horisonten. Ja, den kommer ju inte så högt heller.
Jag kände mig ungefär som en höstsol i morse när Klara vaknade 06.50. Men jag skuttade upp i alla fall för att amma henne och för att starta dagen. Allt för att få en hyffsat tidig kväll i dag igen. Vi får väl se vår teori fungerar.

I går såg vi en dokumentär om poliser i södra Lappland. Tänk om vi hamnar där! I Storuman. Det vore något det.

Tidigt, tidigare, tidigast...

I går bestämde vi, i egenskap av Klaras föräldrar, att vi ska försöka ändra på hennes dygnsrytm lite. I går kväll var hon pigg som en mört, klarvaken, mellan kl åtta och två, mitt i natten. Jag surfade lite på nätet och fick lära mig att det är viktigt att se till att barnets dag börjar tidigt på morgonen för att man ska få till lite tidigare kvällar. Det är tydligen inte helt ovanligt med extremt kvällspigga bebisar.
Hur som haver, jag steg upp för att amma Klara. Klockradion visade 07.40 och vi skuttade upp tillsammans för att BÖRJA DAGEN. Döm om min förvåning när det visade sig att man tydligen skulle ställa om klockan i dag... Det var alltså inte bara tidigt. Det var ännu tidigare. Nu börjar jag piggna till. Påsarna runt mina ögon har dragit ihop sig lite och jag funderar faktiskt på att koka lite kaffe. Nu är det dag!!! Dagen har börjat!!!

Det var en gång en kärlek...

Jag var kanske tre år. Min storebror lyssnade på hårdrock och min storasyster på progg. Jag måste någonstans ha insett att lyssna på musik, det är något man bör göra.
Dom fanns i LP-stället under den stora, fina stereon i vardagsrummet. Tre stycken stora, runda, svarta kakor fyllda av det bästa jag visste. Fyllda av arbetarkultur och klasskamp. Fyllda av Euskefeurat.
I stället för att mima till Herreys, Carola eller något av de musikalternativ som på den tiden kanske kändes lite mer mainstream, drog jag undan möblerna i vardagsrummet och skapade en scen, satte på Ägge borte katta och sedan bara rockade jag. Jag hyste en dröm om att bli bandets egen dansös. Vilket jäkla band har någonsin haft dansös? (red. anm.) Jag kunde bara inte få nog av musiken.
Mamma och pappa har i efterhand berättat om hur de fick köra runt hela Pite älvdal, från en konsert till en annan, för att försöka stilla min hunger efter politisk folkmusik. Vissa spelningar kommer jag själv ihåg. En gång, på IOGT i Piteå, kom jag riktigt i extas. Jag hade på mig ett par små lapptofflor, sådana där med näbb, och såg väl allmänt proggtidstypisk ut. Jag minns hur jag stod längst fram vid scenen och hoppade och skrek: Ronny är bäst, Ronny är bäst, Ronny är bäst!!!
Jag kanske inte behöver förklara att resten av publiken på IOGT i Piteå, den där vinterkvällen på det tidiga 80-talet, satt lugnt på sina stolar och försökte njuta av skönsången.

Euskefeurat var kanske bara en ungdomskärlek... Men för ett år sedan fick jag träffa den igen. Min kärlek alltså. Oj vad fint det var!

He jär så mötje falitå
he jär så mötje bedrövLitatt
biln han ha sköreå axla före ur leå
katta hon ha sterneå
stögon bronne ne

Det var den. Min kärlek.

Hon är så söt när hon sover

Jo det är hon verkligen. Inget är nog så fridfullt som ett barn som sover. Mjuka, söta andetag. Osannolika ställningar i en mjuk och rund liten kropp.
Jag undrar när den lilla tösen har tänkt äta. Vidare undrar jag även om hon kommer att sova i natt. Det är så mycket man inte vet men så mycket man kommer att få veta. En av de stora tjusningarna i livet.

Har hittat en låt med min barndomsidol #1 och en annan skönsjungande ung man från norrbotten. Så skönt att ränderna aldrig går ur. Någon gång ska jag berätta om min kärlek till Ronny. Någon gång när tiden känns rätt.

I stormens öga

Hela dagen. Hela jäkla dagen har jag hasat omkring i mjukisbyxor och väntat på att stormen ska sätta igång. Jag hade liksom bestämt att i dag är det storm och jag behöver inte prestera något. Men stormhelsiket kom ju aldrig så jag skurade badrummet, även UNDER badkaret. Ush! Sedan har jag även dammtorkat hela lägenheten och nu återstår dammsugandet som jag lämnar åt min partner...
Jamen stormen då? Jo, efter att hela dagen ha idiotförklarar SMHI, Tone och Per med håret har jag nu fått svar på tal och en knäpp på näsan. Det är nog storm nu. Jo. Det är nog det...
Jag sitter ensam hemma med Klara sovandes på soffan. Tobbe jobbar natt med polisen och jag avundas honom INTE i kväll. Vad gör poliserna i snöstormen? Kan inte tänka mig att så vilda kids är ute och svirar på stan. Och gör dom det så blåser dom väl bort förresten... Får poliser köra plogbil? Eller är det kanske i stormen som polisen tar fram sin kaffemugg och sin syltmunk?
Nä. Nu ska jag lägga upp fötterna i soffan och titta ut på stormen. Den är rätt mysig så här från insidan av lägenheten.

Romantik...

Måste bara berätta om resultatet av mitt idoga arbete med att föra in romantiken i vårt hem.
Tobbe skulle jobba till 22 och som den planerande kvinna jag är satt jag i soffan 21.45, alla ljusen var tända, fruktsalladen var färdig och i mitt bröst hoppade hjärtat av skräckblandad förtjusning. Klockan gick. 22.05, 22.20, 22.30, 22.45... Då plingade telefonen; "Jag sitter fast med en husrannsakan. Kommer så fort vi är tillbaka på stationen..." Någon gång kring halv tolv rullade han in genom dörren. Alla mina tankar på romantik var som bortblåsta och överraskningsmomentet kändes liksom inte liksa häftigt längre. Tobbe blev så klart jätteglad över fruktsalladen och jag var lika glad över att få lyssna på berättelserna om kvällen i den civila polisbilen medan ljusen sakta brann vidare på soffbordet.
Kanske är jag inte gjord för romatik. Det vill sig liksom inte... Eller var det kanske romantiskt det var? Min man "nästan polisen" kom hem, tända ljus, fina samtal... Är det romantik? Kan det vara så att min bild av romantik egentligen bara hör hemma i tantsnuskromaner??? Är jag en vrickad romantiker???
Hjälp mig någon som kan romantik!

Underbara arbete!

Aldrig är väl ens jobb så fantastiskt som när man är ledig. I dag hälsade jag på mina kolleger och hann även med att träffa några elever. Dagens höjdpunkt var när en av mina buspojkar kom hoppande emot mig med öppna armar och ett brett leende på armarna. Jag ville nästan gråta. Mitt roliga arbetslag hade köpt världens finaste present! Ett underbart armband från Pilgrim. Jag bara älskar det. Det är jag.
Klara gjorde så klart succé! På tal om min dotter så väger hon nu 4470 g. Stor!

Snart kommer Tobbe hem från en kväll med Umepolisen. I dag skulle dom haffa kids. Hoppas att det inte är mina elever. Mina elever är änglar!
Jag har gjort fruktsallad och tänt ljus. Detta i syfta att arbeta på mitt sinne för romantik. Jag har en bild av mig själv som 100% oromantisk och i ärlighetens namn är rosromantik något som nästan skrämmer mig. Dock har jag insett att det kanske är trevligt för den man lever med om man försöker bjuda till lite ibland. Det dröjer länge innan jag strör rosenblad över sängen, men fruktsallad och tända ljus är väl i alla fall en början...

Alltså...

Det är inte så att jag har lite att göra. Jag skyller på min amningshjärna. Varje dag tänker jag på en massa saker som jag ska göra med min blog. Mest handlar det om sådant jag vill skriva, sådant jag måste få ur mig... Dock är det ju så att släkt och vänner i landets alla hörn vill ha sin beskärda del av bilder. Mest handlar det om bilder av Klara. Här kommer då. För att tysta publiken.

Familjefoto

Vårt första ordentliga familjefoto. Fotat hos fotograf, publicerat i flera av landets ledande dagstidningar.

Bastu och en mandarin

I går var en underbar söndag. Hela familjen åkte till IKSU där Tobbe och Klara tittade på innebandy och jag gick och tränade. Cyklade 25 minuter och sedan en stund i gymet. I dag är jag lite öm i armar och ben men så oändligt skönt det känns! Passet avslutades med en bastu och en mandarin. Jag satt där, helt själv i bastun, med balsam i håret och bara omslöts av den underbara värmen. Den stunden av total ensamhet var så underbar. Så underbar.

I dag har jag och Klara varit i Holmsund och hälsat på Linda och lille Nils. Jag var mycket glad över att få återse Katten Jansson. En sådan fin liten katt! Holmsund är förresten ett jättefint ställe. Lunch, kaffe och fruktsallad. Mysigt när regnet öser utanför.

I morgon är det barnvagnsfika igen. Hoppas att det slutar regna till dess... Vill så gärna hinna med en prommis också.

Snickarbyxor och snöflingor...

Jag och Klara har precis kommit in från en riktig långpromenad. När vi vaknade i morse föll vita snöflingor sakta från himlen och efter en snabb frukost gav i oss ut för att njuta av det lilla flickebarnets första snö. Dock var snöfallet inte så där romantiskt som jag hade hoppats. Det blåser och marken är blöt. Men ute har vi varit och det känns jäkligt skönt så här i efterhand.

I går tog jag på Klara ett par snickarbyxor. Det fick mig att komma i håg en sak från min egen barndom. Det är inte mycket man kommer ihåg från när man var riktigt liten men jag har några minnen som liksom har etsat sig fast. Jag brukade snickra med pappa. Eller snickra och snickra. Vi satt i garaget hemma i Piteå eller i uthuset på Halsön. Jag satt där med en träbit och en liten kniv i mina små händer och pappa instruerade; - Tälj bort ifrån kroppen.
Jag har däremot inga minnen av att jag någonsin producerade något. Jag bara täljde och täljde tills träbiten var helt och hållet försvunnen. Det var nog bara så mysigt att sitta där med pappa och pyssla på. Det var helt enkelt inte resultatet av det jag skapade som var det viktiga, det var processen på vägen dit som räknades. Det är väl precis som livet självt. Det spelar absolut ingen roll vad man gör, bara man trivs när man gör det!
Det är så häftigt det här med föräldrar, det har jag kommit på nu när jag själv har blivit en. Respekten för och kärleken till mina egna föräldrar har liksom blivit så mycket större sedan Klara föddes. Nu vet jag hur mycket man älskar sina barn och det gör mig liksom så känslosam inför relationen till mina egna föräldrar. Dessutom tror jag att jag har världens bästa mamma och pappa. Det känns skönt.

En body med snigliga armar!

Åååhhh!! I går kväll hade vi glädjen av att ha Per på besök. Han hade för ett dygn lämnat suset och duset i Stockholm för att hedra vår lilla stad och vår lilla familj med ett besök. Och gissa vad han hade med sig! Jo, snigelbody, snigelstrumpor och ett par matchande brallor. Klara är så glad så glad. Tant Fia och farbror Per har en fantastisk smak!

Sitter och funderar över min kropps renhet. Tänk va. Inget vin och inget snus. Inte på väldigt länge. Micke Persbrandt har fått mig att hänge mina begär till snuskopian Unico. Det är inte the real thing, men den sitter under läppen och det känns skönt. Om Freddan nu ska höja skatten på snus, drabbar det då även Unico? Vad återstår då? Jag kanske får börja med napp... Men snart blir väl det snordyrt också. Men vad gör man inte för att kunna sänka inkomstskatten?

Snart är det dags igen förresten. Veckans andra barnvagnsfika. I dag bär det iväg till stan och det ska bli skönt att se lite folk.

Några bilder på Klara. Klaras pappa diggar apotekets reklamjingel för förkylningstider. Så gör även Klara. Titta vad koncentrerad hon är!

Prison break

Känner att jag vill säga något om den nya regeringen. Jag vet att det här med politik kan vara lite känsligt att diskutera, som pengar ungefär... I fallet med den nya blå regeringen så handlar det ju faktiskt både om politik och om pengar. Dubbelt så känsligt alltså.
Utan att trampa på allt för många tår måste jag bara få påpeka att det är lite småkomiskt att hela regeringen snart sitter bakom lås och bom. Vilken fantastiskt rolig dokusåpa det skulle kunna bli av det hela! Tänk dig Anders Borg med en ritning av Kumla-anstalten tatuerad över sin taniga rygg med det burriga hårsvallet som lök på laxen. En stirrig Lars Leijonborg springer omkring med en avhuggen hand och Maude, den kvinnliga läkaren tar alldeles för mycket droger för att kunna hantera skammen.
Vad händer om alla ministrar försvinner egentligen? Fungerar det som i brännboll när innelaget blir utebrända? Då får utelaget en jävla massa poäng! Undrar just hur opinionssiffrorna ser ut just nu.
I hate to say I told you so...

En stortjej och en fåfäng morsa

Först en STOR nyhet! Lilla Klara är inte så liten längre. Hon har nu sprungit förbi 4-kilosstrecket men jobbar så klart vidare uppåt.
Det är med fåfänga då? Jo, jag har funderat... Jag har nog alltid varit en ganska fåfäng varelse. Kläder, hår och smink är något som väcker mitt intresse. Jag erkänner det utan att hymla och även om jag vet att det låter både ytligt och töntigt. När jag började närma mig förlossning och moderskap tänkte jag på något sätt att den böjelsen skulle försvinna och att jag skulle nöja mig med att hasa omkring hemma i mjukisbrallor, utan smink och med två långa flätor hängades längs med mina kinder. Tänk Liv Ullman i Nybyggarna. Jag skulle stå hemma och baka bröd samtidigt som mjölken rann ur mina bröst och varje kväll skulle maten stå på bordet när min älskade man entrade lägenheten.
Döm om min förvåning när jag ganska snart efter förlossningen började slita och dra i mina gamla jeans och tappert kämpa för att dra dem över mina dallriga lår. I samma veva drog jag på mig en tight t-shirt bara för att se om den gick över magen. De långa flätorna förblev en fantasi. En stund innan jag i dag skulle rulla i väg Klara till BVC fann jag mig själv framför spegeln med plattången i handen för att fixa lite... Precis innan vi slank ut genom lägenhetsdörren hann jag även sätta lite läppglans på läpparna och jag kände mig som en jävligt fräsh nybliven moder. Dock resulterade detta i att Klaras tutte, efter att ha blivit rengjord av mammas mun, tydligen råkade få lite hallonrött läppglans på sig och när jag lade henne på vågen inför ögonen på den snälla barnsköterskan hade det lilla flickebarnet en hallonrosa ring runt sin lilla mun...
Har min fåfänga gjort mig till en dålig mor? Hjälp!! Borde jag bli mer Liv Ullman och mindre våp?
I lördags sprang jag och Tobbe in på P.O.P för att köpa ett par vantar till Klara. När jag smög omkring inne i butiken och kände på alla fina bodys och den lilla jeansklänningen med ficka på bröstet insåg jag att jag inte bara har dyra vanor när det gäller min egen ekipering. Jag ville ha allt! Endast det bästa är gott nog för min lilla flicka och även om jag innan hon föddes tänkte att jag minsann inte skulle falla för det där som många andra har gjort... Tyg som tyg. Kläder som kläder. Men nu tar jag tillbaka allt. Jag är en sucker och jag erkänner min ytliga svaghet.
Snart kommer barnbidraget och då ska Klara få en body med sniglar.

Skördetröskan

När jag gick på lågstadiet hade jag en bästis som hette Linda. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå varför vi kallade varandra bästisar för de enda bestående minnen jag har av vår vänskap utgörs av bråk, osämja och rent av slagsmål. Hur som helst, vi umgicks en hel del och intill Lindas hus fanns en liten skog (ok, en samling träd) och i den lilla skogen stod en övergiven gammal sönderrostad skördetröska. Den stod där, precis som om bonden gått in från sitt dagsverke för att äta middag och sedan helt och hållet glömt bort att han skulle fortsätta skörda. Kanske blev han sjuk, kanske emigrerade han till Portugal... Det där gamla skelettet var i alla fall en jättebra lekplats och mitt första möte med en skördetröska.
Detta för mig osökt in på min frånvaro från blogvärlden. Vår dator blev en skördetröska. En kväll för en dryg vecka sedan lät den plötsligt inte längre som en dator utan mer som ett jordbruksredskap. Ja, som en skördetröska. Tack vare god hjälp har vi nu en ny hårddisk och datorn spinner som en katt!
Jag sitter här med min dotter på magen i bärselen och nu ska vi tillsammans ta och baka lite scones. Ida kommer på besök och vad passar bättre en söndagseftermiddag än nybakta scones och en kopp te?
Återkommer med mer info från mitt vidlyftiga liv. Ville bara avhandla det där med skördetröskan. Undrar om den står kvar... Någon som vet?

Dagen som blev natt

Jag har ända sedan Klara föddes försökt hitta någon sorts mönster i hennes tillvaro. Vi går och väntar på att hon ska hitta sin dygnsrytm. Eller ja, OK... Vi väntar på att hon ska anpassa sig till vår dygnsrytm. Just nu beter hon sig ungefär som om hon just hade kommit hem från Australien och led av jordens jet-lag. Det kanske är så förresten... Tänk om bebisar kommer från Australien! Det där med storken kanske är bullshit. Vilken grej. Borde jag kanske få nobelpriset i medicin. För sent i år, men kanske nästa...

Efter att ha levt rövare större delen av natten har Klara i alla fall sovit mycket gott nu på dagen. Nu börjar det dock bli kväll, alltså morgon där hon kommer ifrån och hon är således piggare än någonsin.
Några bilder för att illustrera Klaras dag (natt).

Tillbaka i vardagen...

Helgen passerade i ett litet nafs och nu sitter vi här i Umeå igen. Tiden bara rusar iväg. Varje timme, varje sekund. Jag hinner inte med. Nu är det redan måndag eftermiddag och nyss var det söndag kväll. Galet. Helt galet!
Helgen har i alla fall varit väldigt mysig. Klara har hunnit presentera sig för en massa nya människor; Erica, Niklas, Sofi, Jenny och Edvard. Edvard är Klaras bästa kompis. Det har jag liksom redan bestämt. Deras första möte var dock ganska lugnt. Edvard sov mest och Klara tittade åt andra hållet. Men det kommer...
I lördags hann vi med ett fika på Ekbergs innan Klaras farmor kom på besök från den kalla nord. Mötet var väldigt uppskattat från bägge håll!

Nu är det som sagt måndag igen och vi ska gå ut på promenad. Först är det dock någon som måste äta... Hon gillar att äta.