These boots are made for walking...

...and that's just what they do...
Vissa köp man gör ångrar man. Så är det bara... Fast när jag tänker efter har jag inte gjort särskilt många köp som jag ångrar. Och dessa två älsklingar är verkligen ett av de mer lyckade köp jag någonsin gjort. Ett par kängor som håller i vått och torrt och som bär mig längs vägarna.
I kväll har vi gått till Ica Kvantum, bootsen och jag. En resa som inte alls känns särskilt lång med bil, men på fötter tog det en stund kan jag lova! Dock är det ju nu så i det ljuva norr att solen skiner i full karreta kvällen lång, så promenaden blev en ren fröjd. Jag kom till och med på mig själv med att gå och gnola på Sareks gamla slagdänga där jag gick längs Grubbevägen som aldrig tycktes ta slut... Snacka om harmoni. Ibland fylls jag av den där känslan av att nästan sväva fram... När man är så lycklig att man bara vill jojka. Det är ren och skär lycka det... När man vill flyga som en ko över fjällen. Kanske är det just det jag kommer att göra under påskhelgen:
En gravid brud på skidor.
Högt över fjällen det flyger en ko.
Same same...

Ett blått snöre

Att ha en syster kan innebära så mycket...
En trogen vän som vet ALLT.
En människa i samma storlek att byta kläder med.
En varelse vars tystnad du kan uthärda på telefon.
Helt underbart fantastiskt!

Förra veckan visade det sig även mycket lönsamt att ha en storasyster. Jag har redan berättat om det ursnygga bältet som kom i ett vadderat kuvert.
Detta bälte har jag nu burit varje dag sedan nedkomsten och jag tänker fortsätta med det!

Varje måndag när arbetsdagen är avslutad känner jag en otrolig lättnad. Vet inte vad det är som gör att måndagarna känns så ovanligt seeega och långa. Ibland tror jag att det är omställningen från att under helgen ha umgåtts med vuxna, ofta ganska lågmälda människor, och sedan plötsligt på måndagen kastas in i ett klassrum fullt av inte alls särskilt lågmälda tonåringar.
Just nu sitter jag och funderar på huruvida jag ska skriva om de rader jag just skrev om att jag umgås med ganska lågmälda vuxna människor. I mitt huvud försöker jag komma på vem jag umgås med som är lågmäld... Jag kommer inte alls på särskilt många. Snart sagt ingen.
Tobbe skulle nog kanske av många anses vara lågmäld. Eller? Men nä... Han är inte lågmäld.
Ingen i min familj är lågmäld. Verkligen inte. Och om någon i familjen vill lägga in sitt veto här och hävda sin lågmäldhet så är det bara att lägga ner... Du är INTE lågmäld!
Hur som helst, på helgerna umgås jag inte särskilt ofta med pubertala människor som brölar rätt ut i luften vid minsta känsloförändring. De flesta i min bekantskapskrets har i alla fall någon sorts impulskontroll... OK, detta skulle också kunna diskuteras, men det tar vi vid ett senare tillfälle för jag har just nu inte tid med att trampa någon på tårna.

Sov gott!

Älska Norrland II

Jag tror att landsändan på grund av ironin i del I förtjänar en resning.
Trots slask, grå himmel och blöta strumpor finns det saker som förtjänar att förevigas i oändlighet.
Platser som är så otroligt vackra, oberoende av väder eller vind. Platser som man kan bevara i sitt hjärta och besöka när man vill.
För dig som inte har just den här bilden i ditt hjärta får du här en liten bild att titta på: Umeälven i all sin glans.

För övrigt kan jag tillägga att det här med digitalkamera verkligen är min melodi. Passa dig, för här kommer det att regna bilder!

Ut i rampljuset...

Här kommer den då.
15 cm lång.
130 g tung.
En aning dold.

På grund av blött hår och frånvaro av skönthetsprodukter väljer undertecknad att inte själv figurera på fotografiet.

Älska Norrland!

Visst är det just sådana här dagar, när du får paddla fram på gångvägen, som får dig att ÄLSKA norrland?
Glöm midnattssol. Glöm norrsken. Glöm palt och polarbröd. Glöm suströmming och glöm den friska luften.
Älska april. Älska snöblandat regn. Framför allt, älska gore tex.

Ett vadderat kuvert

Ringde min sambo från jobbet för att berätta att skolan var belamrad av en massa poliser som en stund tidigare anlänt i en minibuss.
- Razzia!!! var min första tanke, för tro mig, det skulle nog finnas en del att ta av... Efter en stund visade det sig dock att polisligan bara var på besök för att avnjuta en god lunch. Vilka jäkla löneförmåner... Glida runt från arbetsplats till arbetsplats och bli erbjuden gratis lunch. Och varför? För att du har uniform och en penisatrapp i bältet... Nåväl, jag ringde i alla fall, och fick veta att jag med posten hade fått ett vadderat kuvert. Klockan var ungefär 12 och jag visste att det var ca 4 ½ timme innan jag skulle få sätta händerna i det där paketet.
Väl hemkommen dröjde det inte många sekunder innan jag rivit bort det vackra papperet och hittat ett underbart snyggt skärp som min älskade syster skickat som ett tack för hjälpen på hennes fantastiskt lyckade 40-årsfest i lördags. Oj vad glad jag blev!!
Nu måste jag bara hitta en passande outfit som går bra ihop med båda skärpet och min nya mage. Helst av allt skulle jag ha velat ha ett par snygga ljusa jeans... Men det blir väl att ta mina gamla Nudie i en ganska tråkig ljus nyans...

Jag har bakat bullar i kväll! Egentligen för att familjen David och Ylva Rosenlund skulle komma på besök på lördag. Nu verkar det inte helst säkert att de verkligen kommer, vilken känns otroligt trist. Men för att se det hela från den ljusa sidan så är det ju aldrig fel att ha lite bullar.
Om jag hade varit den perfekta husmodern hade jag sagt att "det är ju så bra att ha om man skulle få besök!". Men eftersom jag fortfarande är det vanliga Sofia så väljer jag att säga att "Det är ju så förbannat gott med bullar!".
Efter detta erkännande lämnar jag stolen som jag har under rumpan och beger mig till köket där bullarna nu bör ha svalnat till en perfekt avnjutningstemperatur.

Peace!

Snöhelvetet...

... bara fortsätter att falla från himlen. Tur att man är en människa med sol i sinnet sådana här dagar. Gick en liten sväng till min frissa för att inhandla hårfärg. No more blonde! Förvisso är redan halva håret brunt (se utväxt) så förvandlingen kommer väl inte att bli så förfärligt brutal, men i alla fall en förvandling. '
Hur som haver, skulle egentligen bara berätta att den lilla promenaden till frissan nästan kan likställas med en topptur med stighudar. En ofantlig massa snö virvlar omkring i luften och på något konstigt sätt lyckas den söka sig in under halsduken och ner innanför jackan.

Dagens Bräntisonsdag har varit till största belåtenhet för fröken Sofia. Har verkligen insett hur en konflikt kan leda till utveckling. Hoppas bara att det håller i sig.
Jag har även insett att mitt liv som gravid har gett mig mer skinn på näsan. Vet inte om jag någonsin har saknat det, men nu börjar jag nog likna cowboy Zeb på snoken... Fattar inte vad det beror på. Ibland känns det som att man har lättare att stå upp för sig själv när man liksom är två... Inte för att den där 14 cm-klumpen i min mage är mycket att hoppas på när det gäller konflikter med finniga tonåringar... men på något sätt känns det ändå så.

Det snöar fortfarande... jag ska gå till tvättstugan. Jag och min kula, som faktiskt nu börjar synas.

Puss!

Tillbaka...

Det dröjde ett tag. Vet inte varför. Jag har gått och ruvat och kurat och väntat på att kunna avslöja min hemlighet så här in public. Här kommer det:
Jag är två.
Vi är tre.
Någon växer inom mig. Så tätt inpå, men utan att ha presenterat sig. Kanske är sådant överflödigt men jag skulle så oändligt gärna vilja veta vem det är.
Vem är det som får mig att springa på toaletten tre gånger varje natt? Vem har fått mig att plötsligt sluta snusa? Vem har förstorat mina bröst två storlekar, bara så där? Vem får mig att äta så här mycket?
Jag vet att du inte är stor. Bara 11 cm än så länge... Du har fortfarande inget namn. Ändå känner jag dig så väl...
Lilla du.

Rush hour...

Ibland händer det så mycket i livet att man inte hinner tänka efter. Om man inte hinner tänka efter hinner man verkligen inte blogga och det är just detta som är anledningen till min frånvaro från cyber-samhället.

Jag har blivit gräsänka. Det är inte roligt. Inte för fem öre. Jag saknar Tobbe hur mycket som helst även om det bara handlar om en vecka. Men som den positiva människa jag anser mig vara försöker jag göra något bra av tiden i alla fall. Jag ska skämma bort mig själv ordentligt och bara mysa på alla möjliga sätt.
I dag har jag varit och handlat och bakat äppelmuffins. Jag har ännu inte smakat underverken utan sitter och väntar på att Jojjo ska komma och avnjuta dem med mig.
Har även hunnit påbörja rättningen av några stackars svenskaprov från i fredags. Har dock insett att jag inte ska skämma bort eleverna med en allt för snabb rättning. Det kommer bara att förstöra min egen framtid...

Nu ska här plockas och städas lite...

Chokladrutor

Jag håller på att baka. Jag tror att just detta bak kan gå till historien som det mest meningslösa. Det är nämligen jag och mitt arbetslag som har hand om fikat på jobbet i morgon. Vi fikar alltid 14.30 på onsdagar. I morgon 14.30 kommer jag att befinna mig i konferenslokalen Ryttmästaren för att avsluta det mentorskapsprojekt som jag deltagit i under mitt första år som lärare. Jag sliter alltså med en massa fika som jag själv inte får ta del av. Det känns väl så där...

I dag har jag blivit handbojad. Har inte förrän i dag insett fördelarna med att vara ihop med en blivande polis. Inte mer än att man kan känna sig trygg och allt det där... Handbojorna satte perspektiv på saker och ting.

I dag kom jag på en häftig sak som anknyter lite till mina vuxenfunderingar. Sedan jag kom in i ekorrhjulet har jag mer eller mindre haft en bild av att det är så här det kommer att vara. Resten av livet. 8-16, 8-16, 8-16, 8-16, 8-16... helg... Men så måste det inte vara. Jag ska börja se mig själv som en back packer på resa genom livet. Just nu gör jag det här, och det känns bra. I morgon kanske jag bestämmer mig för att göra något helt annat, för att det skulle kännas bättre. Jag har mig själv. Människor jag tycker om. Människor som tycker om mig. Det känns tryggt. Vilken otrolig grund att stå på! Vart vägen sen bär, det visar sig. Den kanske svänger, men det gör de flesta vägar.
Utom i Tyskland. OK, en grov generalisering, men autobahn sägs ska vara rak.
Här i norra Sverige har vi vant oss vid vägar som är gropiga och kurviga. Kanske därför vi kan ta livet som det kommer, med gropar, tjälskott och tvära svängar.

Squash #3

I går var det dags igen. Den här gången var motståndet utbytt mot Ida. Trevande försökte vi tillsammans skrapa ihop de rester av regler som vi båda hade någonstans i hjärnbalken, väl förseglat. Efter en stunds bollande fick vi igång ett riktigt bra spel om jag får säga det själv. Detta ska vi nu göra till en tradition. Varje lördagsmorgon ska påbörjas med ett squashpass. Du vet ju själv hur det kan bli med den typen av löften. Men jag ska göra mitt bästa och sen får vi helt enkelt se hur det går.
Kvällen tillbringades även den tillsammans med Ida. Tobbe var på välkomstfest för de nya polisynglen. Jag och Ida hade en lugn och skön kväll med tacos och p3-guldgalan. Mycket bra musik och många nya bekantskaper. Jag kan villigt erkänna att rock/metalklassen och hip-hopdito var besvikelser eftersom varken Burst eller Hearin' Aid låg på min favvolista.

Kollade på störtlopp i morse. Vädret i St. Moritz var något bättre än här. Detta till trots tänkte jag nu bege mig ut på en promenad till stan. Om man nu kan kalla det för promenad när man praktiskt taget bor inne i stan... Tänkte ta med mig bryggeriet som vankar omkring här i lägenheten. Vis av erfarenhet vet jag att inget botar dageneftersjukan lika bra som frisk luft.

Fattigleken

Måste erkänna att det här med att leka fattig går riktigt bra. Än så länge ligger jag på plus och jag fattar i ärlighetens namn inte hur det är möjligt att klara sig så länge på så lite. Var på stan en sväng i lördags och hittade både ett par snygga jeans (OBS OBS OBS: PÅ REA) och en snygg kavaj (OBS OBS OBS: PÅ REA). Dock hade jag styrkan att bara prova och gå därifrån. Jag är vuxen nu. Inte så stora bröst, men vuxen.
Tänk om man skulle ta och skaffa sig en hund... Frågan är bara vilken ras. Sådan herre sådan hund. Hmm. Vilken sorts hund skulle passa i det här hemmet tro? Jag är evigt tacksam för förslag.

Jag bara rullar fram...

Jag undrar om man kommer att tänka annorlunda när man blir äldre... Det har jag alltid undrat. Det är som att jag på något underligt sätt tror att världen kommer att te sig annorlunda om några år. När jag var i femårsåldern undrade jag hur det skulle vara att vara lika lång som pappa, eller hur det skulle vara att gå i skolan. När jag var 14 undrade jag hur det skulle vara att vara 18, bo själv och vara gravid. Det var alltså den bild jag då hade av mig själv som artonåring. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och så här med facit i hand var det nog lika bra. Jag var nog inte redo för det då...
Nu har jag ju flyttat hemfrån, ja det var ju ett tag sedan nu... Men faktum är att tror att jag tänker mer eller mindre likadant som när jag var fem. Det är klart att man har lärt sig en hel del och fått perspektiv på saker och ting, men på det stora hela är det ju inte så väldigt stor skillnad.
Det intressanta är att jag nu, när jag på ett sätt är vuxen, går och funderar över hur det kommer att bli när jag är vuxen på riktigt. Med det menar jag den dag när jag har hus, barn och en trygg ekonomi. Bilderna av mig själv som spelas upp på insidan av mina ögon föreställer en kvinna som egentligen inte ser ut som jag, utan bara en äldre kvinna, slumpmässigt utvald, med stora hängbröst och ett varmt ombonat hem. Kommer jag att bli så eller kommer jag alltid att känna mig som en förvirrad individ som skyller på att jag är ny i det här livet men snart kommer att lära mig hur saker och ting fungerar?
Under det senaste året har otroligt många saker förändrats i mitt liv! Jag har slutat vara student, börjat jobba, skaffat en riktig lya, skaffat en riktig karl och köpt en riktig bil. Även om jag har alla dessa instrument, som borde tyda på ett visst mått av vuxenhet, känns det hela tiden som att jag är tre år och gapar över världen och allt som händer runt omkring mig. Saker och ting händer och först efteråt reagerar jag med förvåning och glädje över att jag tog mig igenom det hela utan att fatta vad som egentligen hände...
Är det så här livet är eller är det bara jag? Kommer jag att sitta där vid mitt köksbord i mitt ombonade, varma hem med händerna korsade över mina stora hängbröst utan att fatta att jag har det?
Jag har det!

Arbetsglädje = livsglädje

Nu rullar det på igen.
Som om ingenting har hänt är man nu tillbaka i arbetslivets glada lunk och ska jag vara ärligt så känns det riktigt bra.
När man är lärare tar man efter ett tag allt för givet; alla roliga frågor, alla spontana svar, alla intressanta attityder. Nyttigt att vara borta ett tag så att man får bli påmind om tonåringars charm. För nog har dom charm alltid.
Jag är inte påverkad av droger, även om det kanske kan låta så.

En annan intressant grej är min ekonomi. Jag vet att många människor är lite tystlåtna när det gäller privatekonomin, men jag är inte rädd för att dela med mig på den fronten. Just nu har jag inte ens tillräckligt med pengar på kontot för att kunna köpa ett par rediga jeans. Detta har inte att göra med att jag är slösaktig, för det är jag inte. Det beror snarare på att jag är så fruktansvärt snål att jag trots bilinköp vägrar röra min besparingar.
Det hela känns dock inte särskilt jobbigt. Mer som en kul utmaning. Typ som att åka skidor över Grönland, friklättra på Kalahatten eller cykla från Strömlida med förbundna ögon.
Erica har berättat för mig att hon, när hon var liten, brukade leka fattig. Det är sånt som välbärgade ungar gör när de andra barnen leker prinsessa på slottet. Det är ungerfär så jag ser på tiden som återstår fram till nästa lön, lite drygt två veckor... Jag ska leka fattig. Att bo tillsammans med en student gör det hela ännu mer verklighetstroget. Som att lajva ungefär, fast på riktigt. Kanske borde sy mig lite kläder av linnetyg och göra en brynja till Tobbe. Synd att jag inte kan sy... Brynjan borde dock vara genomförbar. Synd att jag har så mycket att rätta. Annars...

För övrigt kan jag meddela att squashen var en höjdare! Som rundpingis, fast bättre, eftersom man fick slå till bollen lite oftare. Om jag finge ändra lite på sporten som sådan skulle jag dock önska lite mjukare väggar. Jag och väggen stötte ihop vid ett flertal tillfällen och jag kan säga att jag nog fick fler blåmärken än väggen. Den är fortfarande vit. Och hård.
Jag är inte så säker på att jag lyckades dölja mitt dåliga spel. Förlorade alla set ganska ordentligt, men man kan väl fortfarande skylla på att man är nybörjare?

The final countdown

Denna enda dag återstår av mitt underbara jullov. Sitter här i mitt julklappsunderställ och väntar på att Jojjo ska komma förbi för att eskortera mig på en promenad i solen. Hoppas att hon kommer snart, för solen skiner verkligen med sin frånvaro den här tiden på året. Det blir bättre och bättre, men det är fortfarande januari.

Det nya köket är verkligen magsikt. På en dag gick det från att vara en murrig håla i brunt och gult till ett sobert rum där man vill dela livet med nära och kära, som Ernst skulle ha sagt.
Nu väntar jag bara på att min kära storasyster ska komma och ge ett slutgiltigt OK för förvandlingen. Hon är min egen Ernst, fast utan floskler eller äckliga hundögon. Min syrra är rätt av ärlig och snygg, utan hundögon!

I dag ska jag debutera. Faktiskt ska jag testa något som jag aldrig har testat förut.
Jag snackar varken debutantbal eller heroin.
Jag ska spela squash.
Många säger att det är en rolig sport som verkligen är bra träning på alla sätt. Just nu känner jag mest rädd. Och inte blir det bättre av det faktum att de där squashplanerna ser ut som akvarium, med glasväggar. Som du vet är glas genomskinligt och det innebär att vem som helst kan iaktta spektaklet.
Jag tror att jag får lita på min skådespelartalang och helt enkelt spela att jag är duktig på squash. Jag kör på det, tillvidare. Förr eller senare borde väl någon sorts känsla för spelet visa sig.
Kanske.

Ducka!

Nytt år, nytt år, nytt år...

...med så många nyheter. Vet egentligen inte var jag ska börja. Jullovet har väl i stort förlöpt som sig bör. Lugn och ro, mys med familj och vänner i lagom stora doser. Juldag på stadshotellet i Piteå och nyårsafton i Malmströms stuga på Granholmen. Denna fest har verkligen gett upphov till många nya samtalsämnen;

- Hur många varmkorvar kan en vegetarian äta?
- Hur hittar man en förlovningsring i pudersnö?
- Hur länge kan man diskutera hundraser i tokfyllan?
- Kan det vara så att skotten i Sarajevo bara var en täckmantel? Skulle ett världskrig kunna bryta ut efter ett parti TP?
- Hur hårt kastade Erica korvbrödet i Nilles panna?
- Vad tyckte taxichauffören om korven i örat?
- Är Ericas obscena gester ett led i hennes utveckling mot en östermalmsdam?
- Sist men inte minst, vad säger en nykomling från Mora om gästabudet? Bu eller bä? Kanon eller kalkon?

Nåväl. Nyheterna då?
I onsdags packade jag och Tobbe hondan full och körde söderut igen. Det var i förrgår. Sedan dess har följande hänt:
- Ny bil, SAAB 9-3.
- Nya köksluckor, vita, blanka och fina.
- Ny familjemedlem, Björn, som föddes i går kväll.
- Nya tapeter i köket. Sätts upp as we speak.

Det du!

Nära nu...

För i morgon går lasset norrut. En liten nätt arbetsdag som avslutas med jullunch, och sen är det jullov. Oj så skönt det ska bli!
Har dock inte packat än, men snabb som jag är hyser jag ingen som helst oro för den biten. Kläder, skidor och julklappar. Det är väl allt som jag egentligen kommer att behöva tror jag.
Borde kanske sätta igång med packandet redan nu.
Jo, det ska jag göra.

God jul och gott nytt år!!!

Pannkakkon...

... i ugnen. Borde egentligen gå och kolla om den rent av är färdig, men är den så är den. Tough luck. Då blir det till att äta brända kanter då.
Bor man med en nästan-polis träffas man inte så ofta. Men när man träffas är det trevligt.
Vad gör man? Bara att njuta av de tillfällen som ges och sedan le därimellan.

Julklappsstatus: Bättre. Mer än så kan i skrivandets stund inte sägas. Men jag är nöjd, lättad och optimistisk.

Julstämningsstatus: Hög. Jävligt trevlig högtid det här.

Hungerstatus: Hög. Pannkakan kallar.

Julklappsångest!

Jo du! Å det grövsta.
Jag började dagen med att bege mig ut på stan med inställningen att köpa alla julklappar. Jag strosade planlöst omkring i ett antal affärer utan att hitta en endaste liten grej som jag tyckte kunde passa någon av mina nära och kära. Jag såg inte ens något som kunde passa mig själv. Då är det illa. Jag insåg ganska snabbt att det var mig det var fel på och inte utbudet. Därför gick jag hem och rättade prov i stället.
Men här sitter jag nu. Fortfarande utan julklappar och med en gnagande oro för att jag kommer att sitta där på julafton med en ursäktande min och erkänna mitt misslyckande.
Nej, så kommer det förstås inte att bli, men det hade bara varit så skönt att ha allt gjort. Att bara kunna koncentrera sig på julmyset.

Jag känner mig utvilad efter helgen. Fredagen bjöd på 30-årsfika här hemma i den fina lägenheten. Jo, den blir faktiskt finare och finare och efter jullovet räknar jag med att de bajsbruna köksluckorna har fått en ny färg. Det känns verkligen mer och mer som hemma här och det är så underbart skönt!
I går bar det av till Ö-vik och Paradisbadet. Ibland är det svårt att förstå att man faktiskt är 26 år. Jag kände mig verkligen inte gammal när jag sprang uppför trapporna med en badring under armen, ivrigt stressande för att hinna med ett åk till. Bara ett åk till.
Kvällen bjöd på sushi på en restaurang vars sushi verkligen brukar vara bättre än den var i går, men vi hade trevligt, och det är väl ändå huvudsaken?

Nu ligger söndagskvällen framför mig. Söndagskvällarna känns lite nakna nu när Nip/Tuck har uppehåll. Nakna, men samtidigt spännande... Vad ska man nu se på tv?

Bäst att kolla utbudet.

Vad hände med tiden?

Det är en fråga jag har ställt mig hela hösten. Ända sedan jag började leva det här som kallas vuxenliv. Den senaste månaden går till historien som den snabbaste månaden någonsin.
Jobbet har bokstavligt talat ätit upp mig och jag tror inte riktigt att det finns kvar lika mycket Sofia längre, i alla fall fysiskt. Mentalt har jag nog kvar det mesta, om inte mer, eftersom de som vet säger att det som inte dödar gör en starkare. Nu är jag stark.

I dag är en glad och rolig dag! Betygen är satta och ingen har klagat eller blivit arg. Det roligaste av allt är att Tobbe fyller 30!
Jag började morgonen redan 05.30 när jag steg upp för att göra frukost. Sen blev det sång och paket och fika på sängen. Jag var nöjd med mina presenter och jag hoppas att han också är det. Det såg i alla fall ut så!
Egentligen borde jag inte alls sitta här och skriva nu. Jag har tusen saker att göra innan han kommer hem från skolan, men du vet hur det är när inspirationen väl kommer.

Nu ska jag slå in ett paket som min pappa inte hade slagit in.
Puss!